Graviditet nr 2, Liam

Del ett, del två & del tre

Vid 02-tiden börjar jag få starka krystkänslor, men än är det för tidigt att krysta. Barnmorskan trodde att det berodde på att bebisens huvud låg och tryckte på ett sätt så att krystreflexerna drog igång. Detta är den jobbigaste delen på hela förlossningen. Att försöka andas sig igenom när man helst av allt bara vill krysta ut barnet.

Ungefär 40 minuter senare får jag äntligen börja krysta aktivt. Bebisen har äntligen kommit ner ordentligt. Efter att tidigare behövt hålla emot krystimpulserna, blir jag överlycklig när barnmorskan säger att jag äntligen får börja hjälpa till. Personligen föredrar jag krystvärkarna alla dagar i veckan framför "öppningsvärkarna". Nu kunde jag göra något aktivt för smärtan, i stället för att bara försöka slappna av och andas mig igenom den. Det var häftigt att känna hur varje krystvärk faktiskt gav resultat och hur bebisen kom längre och längre ner. Tillslut var det dags för den näst sista krystvärken. Den då man bara ska andas och inte trycka på. Då visste jag att det var nära. Sedan föddes han. Efter 30 minuters aktivt krystande. En så otroligt häftig känsla. Jag har precis fött vårt barn.

Jag inväntar det där första skriket och vill bara att de ska lyfta upp honom på mitt bröst. Men precis som med hans storebror så har han problem med andningen och tillsammans med Henke får de i stället tillkalla barnläkare och springa iväg med honom för att undersöka och hjälpa honom. En nervös start i livet, men då jag var med om liknande med Wilmer så var jag inte lika orolig denna gång utan litade på att läkarna skulle fixa det.

Det dröjer kanske 10-20 minuter och sen kommer de äntligen in med honom. Min fina lilla pojke. Jag får honom till bröstet och får pussa och mysa med honom en liten, liten stund innan han måste vidare till intensivvårdsavdelningen. Henke följer med och jag får stanna kvar, då man alltid undersöks för eventuella bristningar efter förlossningen.

Det är skönt att ha förlossningsjournalen till hjälp när man skriver det här, för tid och rum existerar inte när man föder barn. Enligt den så dröjer det bara en halvtimme innan jag äntligen får komma upp till honom. Han har fått Cpap och sond, men när jag kommer så kan det tas bort och han får i stället komma till bröstet. Liam återhämtar sig snabbt och är vid det här laget pigg och vaken. Han behöver därmed bara vara inskriven på avdelningen i totalt tre timmar och därefter får vi komma tillbaka till förlossningen för att landa, mysa, få den där omtalade förlossningsbrickan och bara njuta över att Liam är här. Jag är helt slut och otroligt trött, men samtidigt helt uppslukad av min underbara bebis. Jag har blivit mamma igen. En sån otrolig lycka. Kärleken är enorm.

Jag är väldigt nöjd över "mitt förlossningsteam" som jag fick. Både barnmorskan, undersköterskan, förlossningsläkaren och Henke var helt fantastiska och gjorde det hela till en väldigt bra upplevelse. De peppade mig både under och efter förlossningen och fick mig att känna mig så otroligt bra och stark. Jag hoppas att alla som föder barn får känna likadant.

Den 21 oktober, klockan 03.12, föds vår fina lilla Liam till världen. Han är 47,5 cm och 2960 gram. Nästan exakt lika stor som sin storebror var, det skiljer bara 100 gram. Och framför allt: Han är alldeles, alldeles perfekt!

PUSS/E

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Graviditet nr 2, Liam

Del ett & del två .

Klockan har hunnit slå 15.00 och det är fredagen den 20 november. Efter en undersökning visar det sig att jag har öppnat mig 4 centimeter. Jag frågar om det är för tidigt för EDA, men till min förvåning kan de förbereda för det redan nu. Så glad över att kunna få det i god tid och slippa ora mig för att inte hinna med (nu har ju inte jag en historia med snabba förlossningar bakom mig precis, men man vet ju aldrig..).

En timme senare är läkaren på plats. Det är lite nervöst. Jag ska försöka ligga på sidan, kuta med ryggen och vara helt stilla, samtidigt som jag har onda värkar. Men det går bra, och jag får andas lustgas samtidigt, vilket är skönt för då har jag något annat att fokusera på.

Effekten av EDA:n är underbar. Vid varje värk känner jag att den hjälper mer och mer, tills den tillslut tar bort i princip all smärta. Jag är otroligt glad över att jag tog hjälp av den här typen av smärtlindring och om det skulle bli ett till barn i framtiden så kommer jag definitivt ta det igen. Tack vare den kan jag vila och ladda upp batterierna, vilket helt klart är nödvändigt när förlossningen redan här har pågått så länge.

Vid halv 8 på kvällen får jag värkstimulerande dropp, då jag fortfarande är öppen endast 4 centimeter. Tre timmar senare har det tagit fart och vid en undersökning har jag öppnat mig 7 centimeter. Vid det här laget börjar värkarna kännas av igen, som ett kraftigt tryck nedåt (och det kommer bara bli starkare och starkare), även om jag fortfarande har god hjälp av EDA:n.

Under kvällen kollas bebisen extra, med elektrod på huvudet. Det tas även prover på honom, för att se att allt är okej. Det kommer in en förlossningsläkare och jag har fått höra, så här i efterhand, att han trodde att det kanske skulle behövas hjälp med endera snitt eller sugklocka då bebisen tog lång tid på sig att komma ner ordentligt. Men lyckligtvis blev inte fallet så
.

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2, Liam

Del ett hittar ni HÄR !

Väl inne på förlossningen (runt 18.30) får jag komma in till ett undersökningsrum. De tar en CTG-kurva, för att mäta sammandragningar och se hur bebisen mår och sen undersöker de om jag har öppnat mig, kollar mitt blodtryck, mäter
om jag har någon feber m.m. Då jag har så pass ont så får jag några alternativ. Antingen åka hem (eller till patienthotellet) med starka tabletter eller stanna kvar på förlossningen och få värktabletter samt morfinspruta på plats. Jag är SÅ glad över att jag får stanna och väljer naturligtvis det sistnämnda alternativet. Otroligt skönt att jag inte måste åka hem igen med min smärta och behöva gå runt och fundera på när det är dags att åka in igen. För min del är det betydligt tryggare att kunna släppa det och få vara på plats redan nu.

Vi får ett eget rum och jag får min smärtlindring. Värkarna gör fortfarande ont, men tack vare morfinsprutan så blir jag lugn och avslappnad däremellan och klarar av att vila och ta det lugnt. Vi har släckt ner på rummet och vilar så gott det går. Jag försöker andas mig igenom varje värk och vara så lugn och avslappnad som möjligt och det fungerar ganska bra.

Tre timmar senare blir jag undersökt igen. Nu har jag öppnat mig 2 centimeter och livmodertappen har minskat rejält. Jag tar hjälp av en värmekudde och fortsätter att andas mig igenom ytterligare två timmar då jag återigen blir undersökt. Här har jag öppnat mig 3 centimeter och jag får äntligen komma in i mitt förlossningsrum och kan börja ta hjälp av lustgas. Nu är lyckan total. Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så pass snabbt till 3 centimeter (även om många personer redan har hunnit föda på alla dessa timmar), med tanke på hur lång tid det tog förra gången.

Vid 3-tiden får jag mer morfin och värktabletter och det i kombination med lustgasen gör att det går väldigt bra att ta sig igenom värkarna. Jag lyckas till och med sova mellan värkarna, vilket är otroligt skönt.

Runt halv 11 på förmiddagen bestämmer vi oss för att prova utan lustgas ett tag. Jag ska försöka komma upp och röra på mig för att försöka få förloppet att gå snabbare. Jag tar hjälp av en varm dusch och vandrar sedan fram och tillbaka i korridoren och på rummet. Att ta värkarna utan smärtlindring är rätt kämpigt men jag klarar mig igenom fyra timmar innan jag känner att jag MÅSTE få smärtlindring igen.

Än så länge är den här förlossningen så långt ifrån vad min första förlossning var. Efter min första förlossning kunde jag inte för mitt liv förstå hur man klarade av att göra nånting annat än att ha ont, när man föder barn, men denna gång var det en helt annan sak. Jag klarade av att prata och skratta emellanåt, det var inga problem att låta Henke gå iväg och köpa lunch och uppenbarligen kunde jag till och med ta selfies, haha.

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2, Liam

Efter veckor med luriga förvärkar, som får mig att tro att det kanske är igång så är de sista dagarna, innan förlossningen startar, ovanligt lugna. Jag minns knappt några sammandragningar och de onda förvärkarna var som bortblåsta. Så här i efterhand var det antagligen kroppens sätt att ladda upp inför det som snart skulle att ske.

Kvällen till torsdagen den 19 oktober, tidsinställer jag veckans "gravidinlägg". Jag är på väg in i vecka 40 och har ingen tanke på att min förlossning kanske redan har startat när inlägget publiceras. Men det är precis vad den hade gjort.
Runt midnatt börjar magen att spänna lite grann och under natten som går så har jag lite känningar. När klockan har slagit tjugo i fem vaknar jag upp i en värk som känns och därefter fortsätter allt, regelbundet med ungefär 10 minuters mellanrum, i strax över tre timmar. Henke stannar till en början hemma från jobbet, men då det plötsligt stannar upp igen bestämmer vi oss för att han kan åka iväg till jobbet trots allt. Man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta, eller om värkarna ens kommer att komma tillbaka.

Under förmiddagen kommer några oregelbundna värkar. De känns, liksom morgonens värkar, så pass mycket att jag måste stanna upp och andas mig igenom dem. Med andra ord en helt annan karaktär än mina tidigare förvärkar. Vid lunchtid drar det igång ordentligt, med bara fem minuters mellanrum. Det håller i sig i ungefär en timme men precis innan jag tänker ringa hem Henke så avtar det igen.

Under eftermiddagen kommer värkarna igång igen och jag kämpar på samtidigt som jag försöker underhålla Wilmer. Här är jag glad över att han tycker om att titta på Pippi, för det blev en hel del avsnitt framför TVn med honom.
När klockan har slagit fyra ringer jag Henke. Det är ganska kämpigt vid det här laget och jag är glad att han äntligen är på väg hem igen. Värkarna kommer regelbundet och ganska tätt vid det här laget.

Så fort han kommer hem får han ta hand om Wilmer och jag lägger mig i ett varmt bad. Värkarna gör ont och kommer ofta och vi bestämmer oss till sist för att ringa hit Wilmers farmor som vi sen innan bestämt ska ha hand om Wilmer, när vi åker in till förlossningen. Jag behöver all stöttning som går att få och det är svårt att få till samtidigt som vi har en liten som vill ha sin uppmärksamhet.

Efter ett tag tar jag mig upp ur badet och när Wilmers farmor har kommit så känner jag faktiskt att det är dags att ringa in till förlossningen. I telefonen får jag höra att jag är välkommen in och vi sätter oss i bilen. Jag är evinnerligt tacksam över att bilfärden till förlossningen går på mindre än 10 minuter. Det är kämpigt som det är, att sitta fastspänd i en bil, med värkar.

Sista magbilden, på hemmaplan. Här passade jag på att ladda batterierna medan Wilmer sov och mellan värkarna!

Fortsättning följer..

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2, Liam
I lördags, den 21/10 klockan 03.12, cirka två dygn efter första värk, kom vår fantastiska Liam till världen. En ljuvlig pojke på 2960 gram & 47,5 cm.


Familjen känns än mer komplett nu, med två små killar. Bara tanken på att jag har två fina barn gör mig alldeles varm i hjärtat och jag kan verkligen säga att jag är inne i den här bebisbubblan som gör att man svävar på rosa moln, just nu.

Wilmer är dessutom världens snällaste storebror som gärna vill klappa och pussa på lillebror. Han hjälper till med att hämta kläder och brer om filten när det behövs. Det är så fint att se!

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2

Den här veckan har varit lite extra trött & tung, så det känns verkligen skönt att det inte är så lång tid kvar nu. Jag är evigt tacksam över att Wilmer fortfarande tar sin långa förmiddagsvila och det händer allt fler gånger att jag lägger mig bredvid honom och sommar jag också. Skönt att få ladda upp batterierna lite emellanåt.

Jag har lagt på mig massa vätska nu och känner att både händer, fötter och ansikte har lagt på sig mycket. DET ska bli skönt att slippa sen, jag längtar tillbaka till min egna kropp, för nu är det inte kul att gå förbi en spegel och se sig själv.

Annars så rullar det på bra. Jag njuter lite av att kunna spendera all min tid med Wilmer. Det är trots allt hans sista dagar/veckor som ensambarn nu. Vi passar på och snooza länge på morgonen, ligger kvar i sängen och bara myser.
Äter långa härliga frukostar tillsammans. Har discodans (försöker dansa ut lillebror). Bakar. Leker. Pysslar.

Igår var jag hos barnmorskan. Nästa inplanerade besök är först om två veckor så jag hoppas att detta var mitt sista. Bebisen verkade må bra. Från att ha legat ganska högt upp med rörligt huvud så ligger den nu långt ner och med endast något ruckbart huvud. Blodtryck och de andra kontrollerna såg också bra ut.

SF-mått: 34,5 cm
Bebisens puls❤: 130

Kanske är detta även den sista veckouppdateringen. Om det kommer en nästa vecka så har jag gått över tiden, då lillen
är beräknad till nästa onsdag. Jag är verkligen så nyfiken på när det ska dra igång. En önskan är att jag ska få ringa hem Henke från jobbet även denna gång. Det var så mysigt att få ringa det där samtalet, att det var dags för honom att åka. Men om förlossningen startar med värkar och inte vattenavgång denna gång så känns det som om det kommer vara så svårt att avgöra när det är dags att ringa in honom. Jag vet ju att förlossningen allra troligast kommer gå snabbare. Dels för att det är andra gången och kroppen vet hur den ska göra, men också för att det känns ytterst osannolikt att jag ska få ytterligare en förlossning på 80 timmar. Frågan är bara HUR mycket snabbare det kommer gå?

Mina tankar i vecka 40, med Wilmer i magen!

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2

När har du tänkt att komma hit, lilla vän? Förvisso är det bra att du har stannat inne i magen under de här dagarna som jag och din storebror har varit förkylda. Då är du ju säkrast att vara inne i magen. Men nu börjar vi båda bli friska igen och du är återigen så välkommen 😊.

I söndags, på kvällen efter att jag skrev inlägget om att jag blivit sjuk, drog förvärkarna och sammandragningarna igång riktigt ordentligt igen. Återigen så att jag nästan trodde att det kanske var på g. Men det hade ju verkligen varit höjden av otur om det hade satt igång just den dagen jag blivit förkyld och skrivit ett önskeinlägg att du skulle stanna kvar i några dagar till. Jag är betydligt piggare och mer redo nu. Inatt hade jag en del förvärkar också. Så där så att jag vaknade upp av det. Men det dröjer nog ett tag till innan det drar igång på riktigt..

Tänk att 95 % av graviditeten gått. Fem ynka procent kvar och bara 13 (!!) dagar tills du är beräknad. Oj, oj, oj. Det har verkligen gått i en alldeles rasande fart. Hur är det ens möjligt att nästan en hel graviditet har passerat? Så svårt att ta in!

Vecka 39, förra graviditeten!

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2, Wilmer

Nu får bebis hålla sig inne i några dagar så att jag får kurera mig. I morse vakande jag nämligen av lite halsont, vilket inte känns kul med tanke på att förlossningen kan vara nära. Så dålig timing, det hade ju inte varit kul om det skulle sätta igång nu bara för att jag inte är hundra procent kry. Jag har kurerat mig så gott det går idag. Både jag och Henke passade på att sova när Wilmer somnade under dagen, jag har druckit citronvatten och te i mängder, tagit ett varmt bad och proppat i mig lite extra vitaminer. Helt enkelt försökt att vara så snäll som möjligt mot kroppen. Trist att det inte bara går att ta en tablett och på så sätt bota en förkylning, men jag kan ju åtminstone ge kroppen en chans att skynda på tillfrisknandet genom att skapa de bästa förutsättningarna.

Vi var iväg på öppna förskolan i torsdags, och jag tror att det kan ha varit boven i dramat. Men Wilmer hade roligt och fick leva ut sin konstnärliga sida på babymåleri (även om han tyckte att det var roligare att måla med bilarna i stället för att använda penseln) så det får vara värt det ändå 😊 Blir nog dock inga fler besök innan bebis är här. Det räcker gott och väl med en förkylning..


PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2

Min gravidapp säger att jag ska se till att hålla koll på vart min partner befinner sig nu och att jag lätt ska kunna få kontakt med honom, och det gör mig faktiskt ganska nervös. Pirrig och nervös. Även om intellektet VET att det kan dra igång snart och att det bara handlar om max några veckor till, så känns det fortfarande så långt borta. Eller det känns snarare som om den här graviditeten bara är en graviditet och inte att den faktiskt ska resultera i att vår lilla bebis ska komma hit. Det är så himla märkligt. Jag tycker till och med att det är svårare att greppa det den här gången, gentemot förra graviditeten. Alla tankar snurrar så. Hur kommer det vara att ha två barn? Hur kommer tiden räcka? Hur är det möjligt att de ska få plats ännu mer kärlek i kroppen? Hur kommer Wilmer reagera? Funderingarna är verkligen många.

Jag har definitivt mer förvärkar och sammandragningar nu. Och tröttheten har slagit tillbaka med stor kraft igen. Det är som om kroppen verkligen vill ladda upp sig nu. Det kan räcka med en längre promenad, så är jag helt slut och på kvällarna är det inte mycket energi kvar. Men det får vara så. Jag tillåter mig att vara trött. Den energi som finns lägger jag på dagarna och till Wilmer.

När jag läser inlägget från vecka 38 med Wilmer så tycker jag synd om själv. Och samtidigt är jag oändligt tacksam över att jag har fått må så mycket bättre den här graviditeten. Bara den saken att jag får sova om nätterna. Det är inte många nätter under den här graviditeten som jag har behövt ligga vaken i timmar. Kanske beror det på att jag har blivit gravid så pass tätt efter förra gången, så att kroppen ligger på så många minustimmar i sömn att den bara måste få sova😉. Oavsett anledning så är jag så glad för det. Jag vet att jag oroade mig lite för det, i början på graviditeten. Hur det skulle bli nu när jag samtidigt skulle vara hemma med Wilmer och därmed inte kunde ta igen missad nattsömn på förmiddagarna. Tur att det ordnade sig så bra!

PUSS/E

Likes

Comments

Graviditet nr 2

Igår fylldes hela kvällen av förvärkar och sammandragningar och jag blev återigen lite lurad av kroppen om att det kanske var på gång. Det hela började egentligen på eftermiddagen. Måndagar innebär gravid-vattengympa för mig och eftersom det är så otroligt skönt att få gå ner i det varma vattnet och träna, få lite egentid och träffa alla andra preggos, så ville jag inte låta några sammandragningar stoppa mig från det. Jag har ju inte så många veckor kvar, så jag vill verkligen ta till vara på passen jag kan gå på. Så jag åkte iväg och tränade på. Fick träna samtidigt som sammandragningarna kom titt som tätt, men det var inget som störde särskilt mycket, förutom att jag fick ta det lite lugnare än vanligt.

Efter träningen åkte hela familjen till mataffären och veckohandlade (jo jag vet, det kanske inte var jättegenomtänkt att planera in både träning och storhandling på kvällen..). Väl i affären fortsatte sammandragningarna att komma. Jag upplevde det verkligen som att de kom tätt. Hela magen blev stenhård om och om igen och det värkte så i ryggen. När vi väl var klara med handlingen och hemma igen, så var det bara att lägga sig med en värmekudde i svanken och försöka vila, vila, vila.

Som tur är så lyckades jag somna och fick sova gott hela natten. Nu är det inte alls på samma sätt längre. Jag har haft några sammandragningar på morgonen, men inte alls i samma utsträckning. Kroppen lurades helt enkelt.


PUSS/E

Likes

Comments