View tracker

Fick en kommentar på en bild på instagram idag.

En tjej skrev till mig och frågade varför jag längtade så mycket efter att börja träna med Minna igen, hon har ju så konstigt exteriör. Hon har inte de långa benen som en gångartshäst eller topplinjen som krävs för en hoppare. Hon passar ju inte ens som westernhäst. Hon kommer aldrig kunna bli en bra tävlingshäst, så varför försöker jag?

Ehm.. Ursäkta?!
Klanka ner på mig, men du säger då fan ingenting om min häst!
Nej, hon kanske inte är världens snyggaste. Och nej, hon ser inte ut som den arab hon är.
Men i mina ögon är hon VACKER.

Jag bryr mig inte om ifall vi aldrig kommer kunna få luftiga, svävande steg som en dressyrhäst. Jag bryr mig inte om ifall vi aldrig kommer hoppa meterhöga hinder. Jag bryr mig heller inte om ifall vi aldrig kommer kunna få den långa, låga formen hos en pleasurehäst eller smidigheten hos en trailhäst.

Vi tränar på VÅRA vilkor och en sak vill jag bara tala om - vi gör det jävligt bra!

Så nästa gång någon bestämer sig för att klanka ner - klaga direkt på mig som ryttare då! Min häst kan vara en riktig bitch men hon är också en av de ärligaste hästar jag någonsin ridit. Gör jag rätt så dansar hon fram. Vi har bara inte alla knappar på plats än. Men vi jobbar på det - trots förutsättningarna kämpar vi tillsammans. Och det är fan så mycket mer värt för mig än en rosettplockande, exteriörmässigt perfekt, maskin.

Minna är unik, min oslipade diamant. Och varje ont ord någon säger om henne skär som en kniv i mig. Så speciell är hon. Och det mina vänner. Det är kärlek.

Kärlek är vackert.




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jo men jag har sedan en tid tillbaka letat medryttare till Minna. Skolan tar mycket tid och det skulle vara skönt med någon som kan motionera henne när jag åker hem till fastlandet.

La ut en annons, fick massa svar och ska nu berätta om den värsta provridning jag varit med om.

Har haft mailkontakt med en tjej. Hon har inte ridit western men har ridit mycket dressyr och hon skickade både bild och film när hon red och jag tyckte att det såg så bra ut. Vi beatämde tid för provridning.

Får en bra känsla redan när vi träffas och och hon är mjuk och lugn runt Minna. Vi borstar och pysslar och hon lyssnar uppmärksamt på allt jag berättar om Minnas tidigare liv. Det känns så bra!

När vi ska ha på utrustningen så tar hon fram ett eget träns som hon vill ha. Min första tanke är okej, hon kanske inte är van vid delade tyglar så jag går med på det, men gör klart att det är ett undantagsfall då jag absolut inte vill ha nosgrimma på min häst.

Ute på ridbanan så börjar jag rida för att hon ska få se hästen under ryttare. Minna är mjuk och fin och går bra. Så då är det hennes tur, och hon blir som förbytt.

Det första hon gör när hon kommer upp är att korta tyglarna. Minnas reaktion på det är att gapa och slå upp med huvudet. Då vänder sig tjejen till mig och ger mig värsta upplägget om vilken idiot jag är som inte använder nosgrimma! Hästen måste ju för fan lära sig att hålla munnen stängd. Hon tipsar mig även om diverse hjälptyglar..

Jag hinner inte ens svara förens hon sätter av mot andra änden av ridbanan i slängtrav. Minna går på tvären med högt huvud och sänkt rygg och jag riktigt ser hur obekväm hon är i situationen. Så jag säger helt enkelt till tjejen att sitta av.

Då får jag nästa uppläxning! Det är helt klart sadeln det är fel på. Den ligger fel och är katastrofal. Minna behöver en hoppsadel så att man kan komma åt henne med skänkeln, hon måste ju lära sig att lyssna på ryttaren!

Nu har jag hunnit bli riktigt jävla förbannad och tar helt enkelt av tränset, tackar tjejen för visad intresse men meddelar även att hon aldrig mer kommer att komma i närheten av min häst. Sitter sedan upp och rider iväg, utan träns på en harmonisk häst.

Detta är seriöst bland det värsta jag någonsin varit med om! Hur tänker vissa människor egentligen?

Likes

Comments

View tracker

Ja ikväll har vi då varit iväg till ridhuset och haft vår första dressyrlektion.

Min häst är OTROLIG!

Ja, jag vet. Alla tycker att just deras häst är den allra bästa i hela världen, men jag är så fruktansvärt jävla super mega stolt över min fina tjej. Ännu bättre blir det när jag tänker på att vi tagit oss hela vägen tillsammans. Från att bara blivit riden rakt fram i skogen hos förra ägaren till det här. Bara wow!

Iallafall.. Började med uppvärmning på dressyrbanan ute. Det regnade så jag tänkte att där skulle det damma minst. Hon hostade ändå som bara den och jag var så nära att strunta i allt, men vi red ändå bort till ridhuset. Lite lösgörande i skritt går ju alltid.

Presentation med tränarna och berätta lite om min och Minnas resa. Sedan satte vi igång.

Focus la vi på voltarbete och lösgjordhet. Och jag kännde mig som en nybörjare på nytt. Så mycket tjat om att jag måste korta tyglarna, men ett par minuter in gick det.

Vi har gjort små galoppvolter, stora galoppvolter och galet mycket övergångar med ställning och samling. Och min häst bara sätter allt klockrent. En enda gång surade hon ihop på hela passet, hostade en gång i första galoppen, annars gick hon som en klocka!

Fick så mycket beröm över mitt arbete med henne och de var riktigt imponerade av hennes balans och självbärighet. Galoppen är hennes starkaste gångart, där välver hon ryggen och blir rund och fin. Nästa gång ska vi försöka hitta det även i traven.

Som hästägare älskar man att få beröm för sin häst, och kvällens lektion var en riktig självförtroendeboost!

Likes

Comments

Sitter här med datorn, block och en jävla massa färgade papper.
Då mina böcker fortfarande inte har dykt upp och någon underbar människa har bestämt sig för att låna böckerna jag behöver från biblioteket så har dagen bestått av att plugga begrepp till salstentan.
Skojigt... Språkutveckling, grammatik och berättande. Tur att jag hade bra betyg i svenska.

Hela dagen har jag gått omkring och varit halvnervös. Ikväll ska vi på dressyrträning.

Vår första riktiga dressyrträning för tränare, med westernutrustning, bland folk som jag med egna öron hört klanka ner på westernridning. Det ska bli spännande.
Att Minna dessutom hostar nått förjäklig gör det ju inte bättre direkt.

Och på tal om hostan.. Tydligen har de hittat något på proverna, men kunde inte riktigt tyda det, så vi ska dit och ta nya. Ännu mer veterinär räkningar... Yey...
Det positiva är väl ändå att hon tyckte att jag kan hålla igång och rida som vanligt, även om jag personligen valt att ta det lite lugnare tills hon blir bättre, vilket jag hoppas är snart.

Likes

Comments

Jo men jag som är lite halvt hypokondriker, både gällande mig själv och mina djur har försökt att googla fram massa orsaker och behandlingar för Minnas hosta. Så jag hoppas och tror verkligen att detta kommer bli bra.

Anledningar till hosta.. Hosta hos häst kan bero på många olika saker, och jag gör här en liten minilista över vanliga orsaker.
*Virus eller bakteriell infektion, tex en förkylning.
*Allergi, kan vara mot exempelvis damm, mögel, pollen
*Mask, vissa maskar - speciellt spolmask - kan ge upphov till hosta och ibland även gallor

Så vad har då jag gjort för att behandla Minnas hosta?
*Tagit prover hos veterinären för att utesluta virus och bakterier
*Förlängt hennes utevistelse, bytt från torrt hö till hösilage samt lägger det i blöt, börjat ge henne potatis, beställd hem AME formula 5 som ska främja luftrörens och andningsorganens funktion
*Bett morfar köpa ett kolla masken test

Så nu håller jag tummar och tår att detta kommer hjälpa henne. Idag vid longeringen så inbillade jag mig att hon iaf inte hade lika djupa hostningar. Hörde henne inte heller hosta en enda gång vid kvällskraften - så det är ju bra. Är redan betydligt mer positiv än jag var igår!

Likes

Comments

Nu orkar jag snart inte mer!
Vi började året bättre än någonsin - Minna har aldrig gått så bra och jag har aldrig varit lika säker i min ridning.
Sen kom problemen..


Gallor på båda bakbenen. Ja, okej. De är uppkollade av veterinären och det är ingen fara med dem, men det är ju ändå en överbelastning. Förmodligen för att hon står på box nu, men är mer van vid lösdrift.



Bytte hovslagare - och hon blev så mycket bättre i sitt steg och gallorna har nästan försvunnit.



Och nu är det istället dags för hosta. Minna är förmodligen dammallergiker med förstadie till bronkit. Har vi riktigt otur kommer hon inte kunna gå på ridbana mer. Fan, fan, fan! Det här var aldrig med i planen..



Har iallafall beställt hem ett svindyrt fodertillskott som jag hoppas ska hjälpa mot hennes besvärliga hosta.
Stackars älskling.



Känns som att allt bara har blivit fel sedan vi bytte stall. Minna trivs så bra med de andra hästarna, vi har hur mycket ridbanor och skogsvägar som helst och massa andra lyxigheter.
Men frågan är - är det värt det?



Förut så kunde vi inte träna, fanns inga möjligheter att hålla igång henne vilket märktes på att hon mådde psykiskt dåligt. Nu har vi massa träningsmöjligheter, men just nu mår hon fysiskt dåligt.



Snart ger jag upp allt som har med häst att göra...

Likes

Comments

Någonting jag länge gått omkring och funderat över är alla dessa ryttare som gång på gång poängterar hur svårridna deras hästar är.
Har på senaste tiden läst väldigt mycket bloggar där det görs listor med massa frågor om hästen.
En av dessa frågor är just "är hästen svårriden?" och ser massa svar som "JAAAAAA!", "absolut", "bara jag kan rida den" eller "den kräver en väldigt rutinerad ryttare".

Och ja, absolut! Vissa hästar ÄR svårare än andra, men det känns ändå som någon slags hysteri där "Min häst måste vara mer svår att rida än din för då är jag bättre än dig".

Vad vill människor bevisa?
Att de kan klara av att rida denna svåra häst?

Med risk att låta dubbel så tänker jag ta Minna som exempel.
När jag tog hem henne var hon en "svår" häst. Hon bockade och kämpade emot hjälper och du var tvungen att vara otroligt lätt på handen och ge minimala skänkelhjälper.
Mitt mål blev snabbt att jag ville ha en välriden häst som jag skulle kunna slänga upp vem som helst på.

Det tycker jag är mer värt att "skryta" om. Att man har en så pass välriden häst att det är inga problem att slänga upp ett barn eller en nybörjare och låta dem rida runt själva. Visst, det kanske inte blir perfekt, men det går.

Min sammanfattning blir då...
Jag tror inte att särskilt många blir imponerade av din svåra häst.
Jag tror att du vinner fler beundrare om du kommer med en häst som faktiskt är ordentligt genomriden.
Så snälla - tänk efter två gånger innan du väljer vilka sidor hos din häst som du vill framhäva.
För alla tycker att just deras häst är bäst - och alla har lika mycket rätt i det.

Likes

Comments

Jo men tidigare i veckan har vi haft besök av både hovvårdar-Jennie och hästmassör-Anna.

Jennie var först ut och gjorde Minna fin om fötterna. Vi fick beröm för de fina strålarna. Nästan helt släta nu och ingen ful skåra i mitten = rötan är snart borta och frisk stråle bildas.
Hon fortsatte jobba på att korta tån och få tillbaka de lite understrukna trakterna, men överlag såg det bra ut och Minna ömmar ingenting barfota längre.

Det var första gången vi träffade Anna.
Så vi började med lite longering och kollade på rörelsemönstret.
Sedan en ordentlig genomgång och det var som jag trodde.
Lite allmänt stel, men framförallt i vänster bog och bak i korset. Sedan så har Minna ända sedan jag tog hem henne satt höger bak lite utanför spår, men det var ingen fara sa veterinären.
Anna knådade och Minna var så förbannad!
Vi fick även ett.stretchings schema som vi ska följa nu.
Men överlag fick vi massa beröm!
Stora fina muskler, framförallt låren men även över ryggen. Och väldigt jämt och liksidigt musklad, liiite mer musklad på höger sida vid frampartiet, men inte mycket.

Ikväll när jag var i stallet fick Minna gå i skrittmaskinen en stund, sedan ut longera lite granna.
Wow!
Annas massage har nog hjälpt henne, för vilket fantastiskt steg hon har!

Jag är så stolt över att få kalla henne för min.


Likes

Comments

Just nu är allt verkligen bara så fantastiskt underbart.
Ja, om man räknar bort skolan då ;)

Hästen går bättre än någonsin.
Våran tävlings debut gick strålande med en andra plats och en femte placering.
Och Minna älskade det! Det känndes verkligen att hon njöt av att ha massa uppmärksamhet riktad mot sig ;)

Vintern verkar vara här igen, så idag har vi varit ute på långtur och bara njutit av sällskapet.

Blir fortfarande förundrad över hur naturen här på Gotland skiljer sig mot mina småländska skogar. Så olika, men ändå lika vackra.

Snart är den den 13. Det innebär att min fina Ida är här, vi ska på bio med världens finaste arbetslag och bara ha det allmänt trevligt.

Helgen efter åker jag och kissen hem till fastlandet.

Så förutom att skolan är halvt ångestframkallande så mår jag fruktansvärt bra just nu.
Och det känns underbart




Likes

Comments

Har ni någonsin stannat upp och reflekterat över hur måna hästar som passerat genom era liv?
Har ni tänkt på hur många som bara är på genomresa och sedan glöms bort?
Men så har vi alla dem där speciella hästarna. De som gör lite extra intryck och som lämnar spår och märken som aldrig kommer gå bort. 

Idag har jag en sådan där dag när jag bara vill minnas hur våra liv flätades samman för att sedan lösas upp och gå åt olika håll. Men flätan har vi fortfarande kvar.

En sak som går att fundera över är antalet fuxar som haft betydelse för mig.
Är det en tillfällighet eller kan det vara så att jag har en förkärlek till fuxar?


Det här är Gunde. Min första, och kanske största kärlek.
Mamma köpte honom när jag var väldigt liten och han såldes när jag var nästan 8. 
Han är den som jag skumpade runt på och han är den som jag alltid kommer tänka på som mitt livs största kärlek. Jag älskar mina andra hästar också!
Men första ponnyn är speciell..


Bell
Ponnyn som fick mig att våga hoppa.
Denna söta ridskoleponnyn red jag så ofta jag fick. Första galoppen, första hoppbanan, första uteritten.
Hon bar mig över många trösklar och kommer alltid vara speciell för mig.


Världens allra finaste Nemo
Nemo började jag rida när jag gick över från ponny till storhäst. 
Denna starka, pigga och bockglada hästen var mitt allt. 
Tre underbara somrar var han min ridlägerhäst. Och när det var lektionsridning gjorde jag allt för att byta till mig honom. 
Han är den som fick mig att vilja börja hoppa ordentligt, och tävla lite smått. Han kunde rusa och bralla loss men han är ändå en av de hästar som jag alltid känt mig 100% trygg på. 
Dagen jag fick veta att han skulle säljas kommer alltid vara den dagen jag trodde att jag skulle dränkas i mina egna tårar.


Wiktor
Kände jag bara ett kort tag på skolan, men har haft betydelse ändå.
Efter uppehåll med ridningen och några misslyckade försök till diverse sköthästar så fick han mig att tro igen.
Så genomsnäll och klok och han visade mig hur ridning verkligen ska kännas.


Blondie
Blondie var aldrig min egen häst, men hon är så viktig för mig. Det är tack vare henne jag började rida western.
Hon lärde mig mycket. Vi utvecklades. Men det är även hon som lärde mig att när ens egna kunskaper inte räcker - då måste man släppa taget.
Idag har Blondie en familj som älskar henne lika mycket som jag gjorde, men med ryttare som är mer på hennes våglängd. Hon hade inte kunnat få det bättre - och jag tackar denna häst för att hon lärde mig så pass mycket att  jag vågade "ta mig an" min Minna.


Mamma Mia
Min systers ponny som jag fått låna massor, och som vi älskar något så fruktansvärt.
Vi gör allt med den ponnyn. Rider två, hoppar, dressyrar, och rider western. ;Ed sadel, barbacka, bakochfram - det spelar ingen roll!
Den här ponnyn är en klippa.


Djursagårdens Minna
Ja då har jag ju min egen lilla Minna.
Den problematiska foderhästen som blev min egen drömhäst.
Outbildad med kotledsinflammation tog jag hem henne. Ett år och många tårar senare köpte jag henne.
Hon är sur och envis och det absolut vackraste jag har.
Det spelar absolut ingen roll vad den här hästen gör - i mina ögon är hon perfekt.
Vår utveckling tillsammans har fått mig att inte bara tro på mig själv, utan på oss. 
Vi behöver varandra.

Likes

Comments