Den här veckan har min kropp strejkat något så enormt. Jag har lagt mig vid 20.00, varit så trött att jag somnat direkt efter jobbet, inte orkat laga mat och jag har känt mig väldigt nedstämd.. Jag har varit tvungen att avboka inplanerade saker och lyssna på min kropp. Jag får lika dåligt samvete varje gång! Jag skulle dock ALDRIG avboka något jag har planerat med vänner för att jag hellre vill göra något annat med ANDRA, det går helt emot min principer. Men vi alla är ju olika... Men helgen kommer bli jättebra ändå eftersom jag får hänga med min stöttepelare och själsfrände Ida både fredag och lördag :) Jag tror att anledningen till varför vi alltid har gått så bra ihop är för att vi är så himla lika i våra värderingar, hur viktig respekt är och att man inte snackar skit om folk. Med henne är jag aldrig orolig över att hon ska gå till någon annan och säga att jag är dum i huvudet eller annat skit. Om det är något hon stör sig på så tar hon det direkt med mig, eller så tar man det inte med någon alls och går vidare. Jag tycker det är helt otroligt hur dom flesta tjejer är, också en STOR anledning till min lilla vänskapskrets. Jag hängde nästan alltid med grabbar i skolan. No drama där, dom sa vad dom tyckte rakt ut och sen var det bra.. 

Annars njuter jag av lite egentid nu när Gabriel jobbar hemma hos mamma och pappa på eftermiddagarna/kvällen. Tänk att jag inte kunde vara själv förut, helt galet. Det finns inget så skönt som att komma hem till ett tomt hus, lägga sig i sängen och bulla in sig i täcket med något bra på tvn. Eller dra på hög musik och dansa runt medan jag lagar mat i min ensamhet. Det krävdes många år men nu är jag där! Sen är det alltid mysigt när Gabriel kommer hem också, som igår tex. Han tvättade mitt hår och sen fönade det åt mig. Han är perfektion :)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har aldrig varit en sån person som haft många vänner som jag umgås med. Jag kommer ihåg redan när jag var väldigt ung och mamma frågade mig när jag kom hem från skolan, om jag inte skulle leka med någon skolkamrat. Svaret var i princip alltid nej. Jag ville hellre vara hemma och rädslan att få ett nej var för stor för att våga fråga, så jag skyddade mig själv ifrån att bli avvisad. Nu i efterhand vet jag ju var den där rädslan kom ifrån och varför jag tog för givet att jag skulle få ett nej.

Jag har varit ledsen många gånger över att inte känna mig tillräcklig. Inte tillräckligt rolig för att någon ska vilja hänga osv. Tänkt tanken att ingen kommer fixa överraskningsfester för mig, fixar jag själv har jag ingen att bjuda, ingen möhippa, ingen babyshower osv osv.. Det har gjort väldigt ont! Jag har känt mig ensam väldigt många gånger och det har känts som att det är fel på mig. Jag har alltid varit nummer 2 oavsett, alltid känt mig som den man lättast bytte ut mot någon annan, både som liten och i gymnasiet där vi var ett gäng på 3 och jag alltid var den som blev utanför.. Nära vänner har svikit mig på hemska sätt och även vänt mig ryggen under min depression vilket jag på något sätt är glad över, det var inga riktiga vänner!

Och jag har även vänt ryggen till någon som inte förtjänar det. Inte med vilje och inte med flit men det är ändå något jag tänker på varje dag. Det var egentligen inte att vända ryggen, men vi tappade bort varandra över en skitsak och när jag väl räckte ut en hand för att lösa allting hann vi inte träffas mer än en gång innan jag fick min depression. Under den tiden var jag ensam, jag pratade inte med någon varken på telefon eller IRL. Låg under täcket i ett halvår. Nu när jag väl mår bättre igen vågar jag inte höra av mig, precis som Elin 10 år så är jag rädd för att få ett nej, att jag bränt mina broar och att hon inte vill ha något med mig att göra. Så jag låter bli att höra av mig.. Det gör ont, efter allt hon har gjort för mig under våra år tillsammans. Hon är den absolut finaste vännen jag vet och jag är ledsen över det här varenda dag! Ledsen över att jag inte är en del av hennes barns liv och inte kan hänga där bara för att slippa vara ensam. En sån där vän man bara kunde åka till och halvsova med i soffan.. En ovärdelig vän! Om du mot förmodan skulle läsa det här, så förstår du nog att det är dig jag pratar om och jag vill säga FÖRLÅT..

Idag har jag tre väldigt nära vänner som jag umgås med, tack för att ni finns för mig och älskar mig som jag är med alla mina fel och brister! Tack för att ni funnits för mig igenom min mörkaste tid i livet, för att ni väntade på mig på andra sidan och alltid fick mig att känna mig värdefull under tiden. Ni har visat mig att ni är mina riktiga vänner <3

Och till alla! Snacka inte skit om era vänner, ta det direkt med personen i fråga. Låtsas inte vara vänner med någon du inte gillar... Acceptera folk som dom är. Vi är alla olika och det verkar folk ha svårt att acceptera. Alla går inte ihop med varandra just för att vi är olika, men behandla alltid alla med respekt och umgås helt enkelt inte med någon du inte går ihop med. Snacka inte skit om folk du inte känner! Tänk på att vi alla bär på ett bagage som man inte vet något om, det finns mycket man inte tar med andra som man har varit med om och det finns oftast en anledning till varför en person är som den är.

Likes

Comments

Den här väntan på BIM (beräknad icke mens) är väldigt jobbig. Det känns som att tiden står still.. Ännu jobbigare är det att inte veta om ägget verkligen fortsatte vöxa och släppte eller inte. Jag har aldrig haft bra reslutat av ägglossningstester, inte ens när jag blev gravid så dom verkar inte fungera så bra för mig och därför har jag inte provat nu heller. Ovissheten har alltid varit det jobbigaste och tanken att allt liggande är helt i onödan. För tro mig nör jag säger att dom flesta gånger är man absolut inte sugen.. Man tvingar sig själv utan att ha någon som helst lust för att inte missa en potentiell ägglossning. Det känns som att vetskapen om att baktanken med det är att skapa ett barn gör att man inte alls känner för det, så är det för mig. Allting är planerat om vilka dagar man ska köra på så det blir aldrig spontant bara för att man vill.. Efteråt när tiden för potentiell ägglossning är förbi är jag helt off när det kommer till det där. Det känns dock skönt att blir det inget denna gång så tar vi tag i resan mot IVF, den tanken gör allting åtminstone lite bättre!

Precis som dom flesta andra så skulle jag inte gå ut med en ev graviditet direkt när jag får reda på det. Jag har redan gått igenom ett missfall och skulle jag få ett igenom så vill jag inte behöva berätta en massa om det direkt när det händer. Det är något jag skulle behöva smälta först.. Så just den biten kommer det inte bli mycket skrivet om här i bloggen framöver! Skulle det gå till att vi ska få IVF tid osv så kommer jag självklart att berätta det dock :)

Likes

Comments

Det är en stor omställning att gå in i ett förhållande med någon som redan har barn. Inte bara för den nya, utan även den andra föräldern. Helt plötsligt ska någon annan närvara i ens barns liv varannan vecka (i vårt fall). Det har verkligen inte varit lätt om jag talar för min egen del, men jag vet att det verkligen inte var lätt för Melinas mamma heller. Jag är en väldigt känslig person och jag tar åt mig väldigt personligt. När jag kom in i Melinas liv så var det inte alls bra mellan oss i början. Det sas väldigt mycket om mig eller som var riktigt emot mig som gjorde mig väldigt ledsen och arg. Det kändes jobbigt att någon som inte känner mig sa en massa dumma saker om mig. Det var vid ett flertal gånger nära att jag och Gabriel gick skilda vägar för det tog väldigt hårt på mig. Jag försökte att alltid hålla mig utanför allting men det var ändå jag som fick skulden om Gabriel sa eller gjorde något som ansågs vara fel, då var det jag som fick honom att säga eller göra så. Det kändes som att bara att jag fanns var fel och när allting känns främmande, läskigt och nytt så var det svårt att känna att allt var värt det där och då. Gabriel förändrades väldigt mycket när vi blev ihop och det blev ju självklart en förändring gentemot Melinas mamma också, inte alltid till det bättre såklart. Man ska hitta ett nytt sätt att leva på som fungerar för alla och det tar lite tid.

Det jag skrev ovan är hur jag kände då, innan man insåg att man inte riktigt tänkt ett steg längre. Nu i efterhand är jag besviken på mig själv. Besviken att min blyghet gjorde att jag inte introducerade mig själv ordentligt, berättade vem jag var osv. Det har jag insett är otroligt viktigt i en sån här situation. Jag får skylla mig själv litegrann, för jag tillät henne inte att lära känna mig. En person som kommer finnas lika mycket i hennes barns liv som hon själv. Förstå hur orolig man måste vara! Man får nog inte den bästa uppfattningen om en sån person. Det kanske känns självklart för det känner jag ju nu, men allting var nytt och läskigt och det var för ångestframkallande för mig för att jag skulle göra det på rätt sätt. Jag är en väldigt blyg människa och jag får lätt panikångest när jag hamnar i obekväma situationer, men hur skulle hon kunna veta det?!

När allting hade börjat lägga sig och det hade varit lugnt ett tag utan bråk så sträckte jag ut en hand, då var jag redo att få allting att fungera för både min och Melinas skull. Och den stenen som föll ifrån mitt bröst när vi redde ut allting och började om var helt fantastisk. Det fick mitt och Gabriels förhållande att bli stabilare och våra liv väldigt mycket lättare! Vi har gått på avslutningar tillsammans allihopa, vi har haft gemensamt födelsedagskalas, gått på Melinas lillasysters dop och vi har tagit ett familjefoto som Melina har velat ha väldigt länge. Hon ser oss allihopa som en enda stor familj och det vill jag påstå att vi andra också gör nu.

Jag ser idag Melinas mamma som en vän. Vi pratar ofta, skickar bilder, bollar saker och vi ställer upp för varandra ifall man behöver hjälp. Jag ser oss som ett team! Vi fick en knackig start, vi båda visste inte hur vi skulle förhålla oss till den här förändringen. Men nu är vi verkligen goals för alla som är i en delad vårdnad situation. Jag har lärt mig mycket om mig själv av den här upplevelsen och jag vill tro att jag har förändrats till det bättre. Jag försöker att tänka ett steg längre och inte ta allting så personligt. Det går sakta men säkert framåt på den punkten :)

Likes

Comments

Jag blir lite tårögd när jag tänker på våran resa fram tills idag, hur slumpen gjorde att vi sågs men som jag skulle vilja tro var ödet. Hur jag nästan sumpade allting genom att inte släppa in honom och tillåta mig själv att känna något.

Jag skulle träffa vår gemensamma vän Sara (måste varit i slutet på nov) och på vägen dit så skickas hon sms att hon bara ska klippa en killkompis så att jag var förberedd på det. När jag kommer in genom dörren så sitter Gabriel och blir klippt och det första jag tänker är "Well hello there Mr ;) ". Han kom dit direkt efter jobbet och hade full snickarmundering på sig och det är något med arbetskläder haha! Det andra som slog mig var hur bekväm jag kände mig i hans sällskap. Jag som är otroligt blyg av mig och inte brukar säga så mycket pratade på och skämtade med honom medan han skulle hjälpa Sara att sätta upp en hylla på väggen. När han skulle gå ut till sin bil för att hämta något till det så frågade jag Sara varför hon inte berättat att hon har en så snygg killkompis, varpå hon utbrister att vi skulle passa såå bra ihop! När han kommer in igen så ska han be Sara att vässa hans penna, och såna pennor han hade är inte med hederlig pennvässare så Sara frågade hur fan man gjorde det egentligen och Gabriel slänger ur sig "har du aldrig pennat en vässa eller?" och båda jag och Sara dog av garv!! Den floskeln blev mitt raggningsknep dagen efter.

Jag ville ju skriva redan direkt efter att han gått utanför dörren men någon måtta fick det ju vara. Så dagen efter skickade jag ett meddelande på messenger och frågade om han hade pennat någon vässa idag. Det hela slutade med att vi skrev med varandra hela jävla natten och vi frågade varandra vart vi hade varit i hela våra liv. Allt var så rätt, alla svar han gav på mina frågor var exakt vad jag letade efter och jag hann ställa frågan till mig själv, är det här mannen i mitt liv?! Men jag träffade redan någon annan, han hade barn och han bodde åt helvete med tanke på alla mina fotbolls och handbollsträningar så jag försökte att hejda mig. Det skulle aldrig fungera.. Men vi träffades på helgen samma vecka (tror jag) och han sov över hos mig. Det var stelt, han var nervös och allt kändes ganska märkligt faktiskt och jag ångrade mig där och då. Han hade sin hund med sig då som höll mig vaken hela natten också. Det slutade med att vi sov så långt ifrån varandra det gick i sängen och sen åkte han hem.

Jag bestämde mig där och då att vi skulle vara vänner och inte mera. Jag kunde vara mig själv med honom men jag var inte redo för något seriöst vilket jag fick intryck av att han ville. Vi hade så jävla roligt ihop och skrattade konstant! Vi åkte och shoppade tillsammans, hängde hos honom, spelade biljard och bakade kladdkaka. Vi hördes hela dagarna men jag skrev med jämna mellanrum att vi skulle vara vänner och inte mer. Varav jag vid ett tillfälle fick svaret att vi kunde gifta oss som vänner och bo ihop haha. Han gav sig inte, han hade bestämt sig ;)

Vid en lagfest den 5e dec så fick jag för mig att jag inte ville ta bussen till Norrtälje så jag skrev till Gabriel att om han kom och hämtade mig och sen skjutsade dit mig så skulle han få en puss som tack. Om han gjorde det? Självklart! Om han fick en puss? Jajjemen. Stackarn fick även komma och hämta mig mitt i natten för att jag skulle sova där. Full som ett jävla as och med halvt bruten fot (sönderstukad) skjutsade han hem mig och det var så otroligt pinsamt.. Dagen efter låg jag hemma hos honom och spydde från morgon till sen kväll. Han fick någon godnattpuss där i fyllan men mer än några oskyldiga pussar blev det icke.

Fortfarande vänner och jag träffade fortfarande någon annan men jag fick ändå en julklapp på julafton, en parfym jag så gärna ville ha. Min absoluta favorit of all times <3 Kan tillägga att jag inte hade köpt ett skit till honom haha! Och inför nyår så åkte han ålandsbåten och även då köpte han något till mig, ett jättefint halsband ifrån Edblads! Han säger fortfarande även fast han gjorde allt det här och sättet han skrev på till mig om att han skulle gifta sig med mig som vänner mm, att han inte ville något mer för att jag sagt att det inte skulle bli något, men jag tror att vi alla kan läsa mellan raderna att det inte stämmer! :P

Och så hände det, dagen D när jag tog mitt förnuft till fånga. Vi har ny kommit till nyår 2016/2017 och jag skriver hela tiden med Gabriel under kvällen. Jag är på samma fest som han jag träffat under tiden och han beter sig som en idiot och jag blir otroligt ledsen och får mitt nyår förstört. Jag ringer till Gabriel för att jag är ledsen men han är jättefull och är otrevlig i telefon vilket gjorde mig ännu mer ledsen. Jag biter dock ihop och säger att vi får prata imorgon när vi är nyktra och inte bråka nu. När han vaknar dagen efter trackasserar han mig med sms och ringer flera gånger.. Jag var inte ens vaken och han gav sig inte. Stackarn var så rädd att jag var arg att han inte slutade. Till slut svarade jag att så fort jag har tid så hör jag av mig. Vi löste allt och jag åkte dit på eftermiddagen.

Efter gårdagen hade jag bestämt mig att den här killen som jag träffat kunde fara åt skogen och inte var värd mig. Det blev verkligen helt tvärt pga hur han betedde sig, jag har haft min beskärda del av killar som behandlar mig illa att jag inte alls har några problem att släppa taget och gå vidare. Det var aldrig något helt seriöst heller för den delen.. Men tack vare det så var ALLT annorlunda när jag kom dit. Jag var redo mentalt och jag såg det jag såg första gången vi träffades när jag väl kom dit. Den där snygga, snälla killen som ställt upp vid alla tillfällen fast att vi bara var vänner, fått mig att känna mig värd allt, som fick mig att skratta, en sån där trygg punkt man alltid vill ha. Det pirrade i magen! Vi låg i sängen och tittade på tv när han säger att han ska gå och ta en snus, varav jag svarar utan att ens tänka på vad som kommer ur munnen på mig: "men tänk om jag vill pussas lite då"? G: "jaha vill du? ja men då tar jag ingen nu" och på den vägen var det. 1/1 2017 var dagen mitt liv förändrades helt. Efter det träffades vi varenda jävla dag och jag kan nästan fortfarande räkna på fingrarna hur många dagar vi inte har sovit ihop sedan dess.

Det känns som att vi har känt varandra hela livet, som att vi alltid har bott ihop och allt känns så naturligt. Jag saknar honom fortfarande varje dag när vi är på jobbet och längtar efter att få komma hem till honom. Vi skickar fortfarande såna där äckligt söta sms varje dag. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen och jag blir fortfarande överväldigad över hur kär jag är. Vi bråkar i princip aldrig och vi är verkligen goals på riktigt. Folk ska alltid försköna saker men det är verkligen sanning. Klart att vi tjafsar, går varandra på nerverna ibland men då går vi bara in i olika rum eller gör saker på olika håll en stund. Men kärleken vi känner för varandra hade jag gett upp hoppet om att den fanns., Jag är inte det minsta orolig att vi kommer gå skilda vägar, det finns inte på kartan! Vi ska lösa alla problem och jag kan verkligen inte föreställa mig att jag skulle sluta vara kär i honom. Han är allt för mig, han som ska bli pappa till mina framtida barn och han jag ska bli begraven bredvid. Det är den bästa känslan som finns <3

Likes

Comments

Jag tänkte skriva lite om min erfarenhet av att vara bonusmamma, något som jag aldrig hade trott skulle hända mig. Jag tyckte inte att jag var tillräckligt "gammal" för att jag skulle bli ihop med någon som redan har barn och speciellt inte eftersom i princip alla pojkvänner varit yngre än mig själv. Men så träffade jag Gabriel och han fick då sin dotter när han var 19. Jag var väldigt noga med att jag inte ville träffa Melina förrän jag visste att det vi hade verkligen var seriöst och även då så tog vi det väldigt långsamt. Jag kommer så väl ihåg första gången jag träffade Melina. Jag stod i köket och lagade korv stroganoff när Lisa kom och lämnade henne. Jag var så nervös, allting var ju så nytt och det var en situation jag aldrig tidigare varit i. De som känner mig vet att sånt gör mig så nervös och ger mig panik. Ett exempel var igår när jag skulle äta middag med Stefan och visste inte var jag kunde parkera. Han fick därför vara med mig i telefonen hela tiden för att vägleda mig, för att annars hade jag blivit för stressad..

Melina är en otroligt blyg flicka och satt fast i Gabriel i början, men det gick otroligt fort för henne att börja våga prata med mig och vilja att jag skulle leka med henne. Kommer ihåg att Gabriel var jävligt förvånad över hur fort allt släppte för henne och att hon kände sig bekväm. Sådär i början är det så svårt att förstå och få in i huvudet att man kommer att ha den här flickan i sig liv varannan vecka i resten av sitt liv och det tog ett bra tag tills jag verkligen förstod den stora omställningen det skulle betyda. Melina har tagit allt helt fantastiskt och jag tror att hon förstod ganska fort att jag skulle vara en del av hennes liv framöver. Mycket "tack vare" att Gabriel inte haft några andra tjejer under hennes livstid förutom sin mamma och inte många tjejkompisar heller. Jag visste ju direkt att hon alltid kommer i första hand men jag är ändå förvånad över hur bra jag själv har kunnat acceptera allting och känt att det är normalt för mig. Mycket tack vare att Gabriel aldrig har fått mig att känna att jag kommer i andrahand även om jag självklart gör det!

Jag är otroligt mammig av mig och omhändertagande och har alltid varit. När min lillebror var liten var jag som en extramamma till honom och var som en hök när han väl började skolan för att se att ingen behandlade honom illa. Det är 6 år mellan oss och ett litet tag gick vi hos dagmamma innan och efter skolan. Dagmamman fick aldrig hjälpa till att skära Antons mat för det skulle jag göra eller om han behövde hjälp med något annat så skulle jag göra det. Så det var inte jättesvårt att få ett barn in i mitt liv. Det svåra var att veta hur stor plats jag skulle ta och hur jag skulle bete mig emot henne. Hur ska man vara som bonusmamma? Det var otroligt svårt i början och jag vågade inte säga ifrån. Gabriel har inte alltid varit jättebra på att sätta gränser och säga till ordentligt vilket jag tycker att man ska göra och eftersom vi valt att leva ihop resten av livet och vill ha gemensamma barn så tyckte jag att det var viktigt att börja bli ett team i det hela och göra likadant. Jag tror verkligen att det kommer gynna oss i framtiden. Så efter några månader och när Melina var införstådd med att jag kommer vara en del av familjen så tog jag lika stor plats som Gabriel och hon har tagit det väldigt bra. Hon ser inte på oss olika och vi båda bestämmer lika mycket.

Jag kommer så väl ihåg första gången hon sa att hon älskade mig, det har etsat sig fast i min hjärna. jag var noga med att hon skulle få säga det först när/om hon känner på det viset. Jag kom in i hennes liv i Januari och detta var i mitten på Augusti. Vi hade precis flyttat till vårt hus och min och Gabriels säng stod i vardagsrummet. Jag och Melina låg i sängen och busade medan Gabriel höll på med något i vardagsrummet. Melina stannar upp i leken, lägger sig på sidan och kollar på mig och utbrister: "Elin, jag älskar dig så så mycket! Jag älskar dig lika mycet som jag älskar mormor." Tårarna var så nära att det brändes i ögonen och med klump i halsen så sa jag det tillbaka.

Hon har alltid välkomnat mig med öppna armar, älskat mig och sett mig som en del i hennes stora familj. Hon har gjort allting så otroligt lätt och jag förstår att alla inte har samma tur som jag har haft i detta. Melina var ju bara 4 år också vilket säkert har underlättat allting. Men jag tror starkt på att man måste lyssna på barnets signaler, låta hen växa in i omställningen och ge hen den tid som behövs.

Jag skulle ljuga om jag sa att allting har varit helt fantastiskt. Att inte lyckas skapa egna barn men hela tiden bli påmind att det är mig det är fel på har varit otroligt tufft. Höra någon säga pappa hela tiden till Gabriel och veta att jag kanske aldrig får höra ordet mamma har gjort mig ledsen. Att se hälften Gabriel i ett barn som inte är mitt har gjort ont, hur hemskt det än låter.. När jag har haft mina dåliga dagar och vi har Melina har jag behövt stänga in mig ibland, jag vill inte att hon ska se mig ledsen och jag klarar inte av att göra något tillsammans. Hon är ju helt underbar och jag är evigt tacksam att hon ingick i det här förhållandet, men ibland blir det helt enkelt för mycket och jag får påminna mig själv om att jag är mänsklig och sorgen över att inte ha lyckats få egna barn är helt okej att känna. Men om jag får dåligt samvete? Så in i helvete!!

Melina kommer alltid vara speciell för mig och jag kommer aldrig att få henne att känna sig mindre älskad än mina egna barn om jag får några. Alla säger att det inte går att jämföra med sina egna barn och jag kommer inte jämföra heller. Melina är mitt första barn, ett barn som jag har varit med och uppfostrat sen hon var 4 år och som jag har fått äran att följa i hennes utveckling. Min förstfödda kommer alltid att vara min förstfödda och speciell på det viset, de kommer alltså vara speciell på olika vis men det de kommer ha gemensamt är att jag alltid kommer att älska båda två villkorslöst, till mitt sista andetag är taget.

Hur tufft och jobbigt det än har varit och är så har det varit värt varenda jävla tår jag har fällt. Hon har varit en välsignelse <3

Likes

Comments

Nu har det hänt en del sen jag senast skrev här så får skriva en liten sammanfattning av allting :)

Jag har varit hos gynekologen med svärmor för att få lite mer klarhet i allting och det fick jag verkligen den här gången.
Dom hittar tydligen inget fel på mig, jag har inte PCO/PCOS eller några andra fel. Mina ägg växer dock inte som dom borde och därför får jag ingen ägglossning. Det gick inte att hitta vad det beror på och det är därför jag behöver hjälp på traven av hormontabletter för att mina ägg ska bli tillräckligt stora.
Jag gjorde ju också en undersökning för att se om tabletterna gett resultat den här månaden och hon kunde se ett fint ägg som borde släppa när som helst och det var en sån jävla lättnad att tabletterna gjorde sitt jobb även med bara 1 tablett om dagen eftersom mina gamla inte gjorde det, så krävdes det minst två om dagen.
Även om det inte skulle bli något där här gången så kändes det skönt att veta att jag iallafall skulle få en ägglossning, för det betyder ju inte automatiskt att jag blir gravid så jag har inte så höga förväntningar.
Vi pratade också om det här med ivf och bestämde att blir det inget den här gången så ska vi få påbörja resan mot det parallellt med hormontabletterna och det är såklart också en lättnad!

Sen har det ju även varit Rimbo marknad och jag hade självklart tagit semester för att gå på den. Jag gick med mamma och Anton på förmiddagen sen gick jag en sväng till med mamma och pappa för att slutligen gå med Linda en liten stund.
Jag köpte lite nougat, rökt älgstek, viltkorvar, salami, fetaost och såklart en langos. Höjdpunkten på hela marknaden :p

Sen lyckades jag åka på en fruktansvärd migrän igår och låg och sov till och från fram till 15.00 på dagen och fortsatte att må ganska dåligt hela kvällen också med huvudvärk och illamående.. vaknade upp idag också och mår väl inte så jävla bra men ska försöka få i mig lite mat och hoppas att det släpper!

Och sist men inte minst så har jag varit hos Frida och fixat naglarna igen. Dom blev så fina och lite höstliga :)

Likes

Comments

Jag och Gabriel gifte oss ganska kort efter att vi blev tillsammans och det är otroligt många som har haft åsikter om detta vilket kanske är förståeligt samtidigt som jag inte anser att det angår någon annan än oss två. Så jag tänkte väl skriva några rader om det för att få ut det ur systemet.

När jag blev tillsammans med Gabriel var jag 26 år. Jag hade fast jobb, ett radhus med 3 sovrum och en kombi. Jag visste att mitt nästa förhållande skulle vara med den jag ville starta familj med, jag var på den platsen i livet. När vi träffades första gången så var jag inte mottaglig för att inleda något seriöst med honom och osäker på om jag var redo. Efter alla misslyckade förhållanden så var det svårt att våga släppa in någon på nytt. Men alla som känner Gabriel vet att han är otroligt mogen för sin ålder. Han har en 6 årig dotter, han är egen företagare och bodde i hus även om det var något som han hyrde. När vi började prata om framtidsdrömmar så berättade han att han gärna ville få alla sina barn innan han fyllde 30, han ville vara en ung pappa och den människan älskar verkligen barn! När jag väl kände att han är mannen i mitt liv och den jag vill spendera resten av mitt liv med var dagen då vi bestämde oss för att vi var ett par, jag visste där och då att han är personen med stort H, min själsfrände och min bästa vän. Vi hade tagit oss tiden att lära känna varandra på djupet, våga öppna oss för varandra och berätta vad vi ville med framtiden och vi var på samma plan. Vi vågade vara oss själva från dag ett och hade byggt upp en otroligt fin vänskap när vi bestämde oss för att ta det sista steget. Och redan då när vi tog det steget hade vi ju även tagit beslutet att vi ville leva resten av livet tillsammans!

Jag har ALLTID velat gifta mig. Hitta min person, ha samma efternamn och skapa mig min alldeles egna familj. Jag har också alltid drömt om att gifta mig INNAN jag får barn och eftersom vi båda bestämde oss snabbt för att vi ville börja skapa oss en egen familj så var det ett naturligt steg även om det gick fort. Jag personligen känner att antingen så håller det eller så gör det inte, jag tror inte på att det spelar någon roll om man väntar 5 år med att gifta sig eller 1 år. Det "värsta" som kan hända är att vi skiljer oss och det kommer isåfall hända oavsett tidpunkten vi valt att gifta oss. Det är så lätt att som utomstående ha sina åsikter, ni ser ju inte oss i vårt vardagliga liv, hur vi är emot varandra och ni har ingen aning om hur vi känner. Jag är så otroligt tacksam över att jag har hittat min person så tidigt i livet, mannen jag kommer kämpa för in i det sista för att stå där och hålla varandra i handen när vi är 100 år.

Jag är snart 28 år och jag har investerat allt jag äger och har i den här relationen, jag vill att den ska bli min sista och det vill Gabriel också. Den kärlek vi känner för varandra trodde jag inte var möjlig. Att ha någon som faktiskt älskar en precis lika mycket tillbaka är den finaste känslan som finns. Att känna sig nykär efter 2 år och längta efter varandra varenda sekund man är isär, pirret i magen när man kommer hem och värmen som sprider sig i kroppen!

Vi är fan på riktigt goals och det är otroligt sällan som vi verkligen bråkar. Jag kan fortfarande räkna gångerna på händerna efter 2 år och vår relation bygger på så stor respekt, kärlek och tillit!

Jag ser fram emot att alla min drömmar ska få gå i uppfyllelse med dig och att förhoppningsvis få skapa ett liv med hälften dig och hälften mig vore det finaste någonsin och meningen med livet!

Tack för att du älskar mig så som du gör och tack för att du gör mig till den lyckligaste människan på jorden! <3

Likes

Comments

Just nu blir jag verkligen överycklig över minsta lilla framsteg. Att ha ork att ta ett bad är en väldigt stor bedrift för mig för tillfället och jag kommer faktiskt inte ihåg senast jag kände både ork och lust att duscha eller bada... När man är deprimerad är allting så mycket jobbigare och man gör bara det som behövs vilket är olika beroende på om du är sjukskriven eller jobbar.

När jag var sjukskriven var det en pers att gå upp ur sängen för att gå på toaletten och att förflytta sig till soffan var en stor jävla vinst! Mat var det inte tala om och jag gick ner 5-6kg på en månad..

Så att faktiskt känna att jag har ork till att både ställa mig och laga mat, städa och ta ett bad är helt jävla fantastist! Förra veckan var ju katastrof och så även i helgen pga hormontabletterna men nu börjar det vända och för första gången på länge känner jag igen mig själv. Den där som älskar att laga mat och som går runt och plockar i huset hela tiden för att det bor en liten pedant i mig.

Nästa steg blir att känna att ork finns till att motionera eller träna lite lätt. Första steget tog jag igår när jag köpte ett gymkort. Nu har jag både simkort och gymkort så det får bli att ta tag i att åka dit. Så småningom kanske orken kommer finnas till att träna handboll också men just nu är det bara lusten och inte orken som finns :(

Likes

Comments

Det har varit full rulle hela helgen och inte känner man sig inte speciellt pigg. Vi såg till att ha städat klart innan fredag så då tog vi det lugnt eftersom vi visste att det skulle vara full fart hela helgen med kalas. I lördags kom mig och Gabriels släkt för att fira Melina och mamma hade bakat god tårta och kakor. Melina fick massor av fina presenter och det var jättemysigt även om jag mådde riktigt dåligt i helgen efter hormontabletterna. Jag lyckades får alla de vanliga biverkningarna och jag har inte varit kaxig veckan som var. Men jag hängde med lilla Rasmus nästan hela tiden och det var lika kul som alltid, han är kung! Vi la Melina vid 19.30 och sen kollade vi på Harry Potter och slog in paket inför det stora dagen morgonen efter.

Vi ställde klockan på 07.00 för att väcka Melina med frukost på sängen, skönsång och paket. Efter det gick jag upp och låg i sängen fram till 10.30 eftersom jag mådde så dåligt. Sen var det bara att bita ihop, göra sig i ordning och förbereda för barnkalas. Tur i oturen fick vi några sista minuten avbokningar och till slut var det bara 5 barn vilket jag klarade av att vara på med hela kalaset. Fiskdamm, glass i stora lass och sen lekte dom mest själva resten av tiden. Jag var faktiskt stolt över mig som bet ihop och klarade av hela kalaset. Det kanske är svårt att förstå men dessa tabletter var helt fruktansvärda för mig och jag orkade knappt sitta upp.. :/ Men idag känns det faktiskt lite bättre och jag HOPPAS att det ska bli som vanligt igen snart!

Idag är det jobb som vanligt, sedan hem och laga lite mat i min ensamhet medan Gabriel är hemma hos min morfar och fixar på hans uppfart. Troligtvis blir han klar idag och då är det bara vidare hem till min mamma och pappa resten av veckan för att fixa deras badrum.. Han är bäst min man! <3

Likes

Comments