​Jag går och utbildar mig som hudterapeut i Gävle på Plusgymnasiet.  Jag går sista året (äntligen) och kommer vara färdig utbildad den 10 juni 2016.  Varje onsdag praktiserar jag på Studio Aveny i Tierp, jag gör ansiktsbehandlingar, massage (fotmassage, arm massage, ryggmassage, nackmassage, helkroppsmassage) , bryn & fransfärgning med mera. De jag tycker mest om är att få ge kunden massage, vilket jag tycker är bra eftersom jag är en sån som fryser väldigt mycket och när jag fryser så klarar jag inte av att sitta still, därför gillar jag mest att göra massage för då ökar jag blodcirkulationen i både händer och storsätt hela kroppen och då blir jag varm. Såklart tycker jag om att göra dem andra behandlingarna också.

Nu undrar ni säkert varför jag fortfarande går på gymnasiet när jag är 21 år?

Det är såhär:  När jag gick i grundskolan i slutet av nian så mådde jag inte riktigt bra, jag var jämt trött, jag hade jämt ångest när jag åt mat, tjejgänget i skolan stötte ut en. Men jag klarade nian och började gymnasiet och tänkte att allt skulle bli så mycket bättre. Jag började på Ekebygymansiet i Uppsala inom hotell & turism. Jag valde den linjen för jag.. (jag vet inte riktigt varför jag valde den linjen, dumt gjort Elin) kände mig stressad över skolan i nian, så jag valde bara en linje och kom in på den. I allafall jag började där, gick i skolan 1-2 månader och blev sjukare och sjukare, jag åt ingenting, jag ville bara hem varje dag jag satte mig ner i skolbänken och kände den här panikångesten. Klasskompisarna slutade umgås med mig för de "tyckte de var jobbigt att umgås med en människan som inte åt mat" (liksom vad är de för sätt egentligen!?). Ni som jag gick med, ni är bara luft för mig nu! inget att ha som vänner alls. 

Jag blev inskriven på ätstörningsenheten och gick där ett bra tag, vilket jag verkligen hatade!  Jag fick till slut hoppa av skolan för att jag blev så sjuk och orkade inte göra någonting. Jag fick gå till ätstörningsneheten och äta "frukost, lunch och mellanmål" med andra som hade samma problem som mig. Där satt man vid ett bort fullt med personer som var smalare än vad jag var, vilket jag tyckte de va jobbigt och de gynnade mig inte alls i längden. Så efter 3 dagar slutade jag att gå dit för jag tyckte det var så jobbigt. Min mamma förstod inte alls varför jag inte ville gå dit och få hjälp.. JAG VILLE INTE ENS HA HJÄLP! När jag väl sa att jag inte var redo för detta och att jag sitter vid ett bord me andra som har samma problem som mig så är de inte ens kul, man blev bara mer deppig än vad man redan var. (skrek ut de till mamma) så förstod hon lite... iallafall.. tror jag...  Det hände så mycket mer på denna ätstörningsenhet som jag inte orkar just nu att skriva. 

Jag tog "sabbat" år i ca 3år, jag blev allt friskare och började söka en ny skolan och linje. Jag kom in på linjen och trivdes jätte bra förens för några månader sedan... Jag är fortfarande inte frisk från mina ätstörningar, jag har fortfarande en ångest när jag äter någonting och jag kan bli jätte känslig när folk prata om sin vikt runt omkring en. Dock är jag inte inskriven på ätstörningsenheten längre, vilket jag inte ens vill vara! Så jag har fortfarande mina tjockistankar kvar och mår dåligt för att jag är så extremt stressad över skolan för jag får inte den hjälp jag får och det blir bara för mycket tycker jag, är fortfarande jätte trött av mig för att jag inte äter så mycket. 

Men jag kan säga att jag har hittat jätte fina vänner i från min klass som jag går med nu, dock är de 3 år yngre än mig (men vafan, åldern har ingen betydelse). 

Nu ska jag sova, jag skulle bara egentligen skriva ett kort inlägg men de blev lite mer, jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. I denna blogg kommer jag skriva av mig om hur jag känner mig och hur mycket ångest jag har och skriva mina tankar, tycker ni inte om de så behöver ni inte ens läsa min blogg.

Godnatt!





Likes

Comments

Ska jag var ärlig så förstår jag ingenting hur man gör med denna "blogg", så oteknisk är jag! Men jag lär mig nog snart ska ni se. 


Likes

Comments