Header
View tracker

Psykisk ohälsa, Tankar, Vardag

Det är många stora stressmoment runt om mig just nu. Tänker inte gå in på just vad som är jobbigt då dom som ska veta, redan vet.

Jag är så stressad, orkeslös och trött. Somnar 00 och vaknar runt 13-16 nästan varje dag. Det är som att mitt psyke protesterar och försöker stänga av helvetet genom att sova. Jag äter en till två gånger per dag, bara skräpmat. Skulle aldrig kunna ställa mig och laga mat nu. Aldrig. Tar inte hand om mig själv på samma sätt som jag gjorde innan. Orkar nästan aldrig sminka mig, solar inte solarium längre, går bara runt i mjukiskläder överallt. Har jättesvårt att orka ta av mig kläderna och duscha. Kan inte städa hemma, hur stökigt det än är, det går bara inte.

Ångesten är mer påtaglig nu än tidigare. Drabbas av panikattacker som är värre än på länge. För några veckor sen kunde det gå flera dagar mellan attackerna, nu får jag dom minst två-fem gånger per dag. Mitt minne är katastrof. Om du skulle fråga mig vad jag har ätit idag hade jag förmodligen inte kommit ihåg. Har inte varit hos min terapeut på över en månad, ibland har jag glömt men för det mesta har jag inte haft orken. Jag gråter nästan konstant. Vissa dagar vaknar jag även av att jag gråter/har panikångest. Kan inte gå till Ica för att handla vilket resulterar i ett nästintill tomt kylskåp.

Träffar inte och pratar inte med mina vänner lika ofta som jag vill pga mitt mående och min orkeslöshet. Jag tycker ingenting är roligt längre. De flesta dagar har jag svårt att skratta och ibland kan jag till och med inte le.

ALLT är kaos. Det känns som att jag håller på att drunkna i problemen. Samtidigt så känns det som att jag inte är närvarande i mitt eget liv, som att jag står på sidan av och ser mig själv falla isär utan att kunna stoppa det. Om jag inte redan är där, så är jag iallafall påväg in i en djup depression igen. Fast om jag ska vara ärlig så är jag troligtvis redan där.


Men jag försöker vara stark. Jag försöker gå till Ica även om det slutar med att jag storgråter i hallen påväg ut. Jag försöker gå utanför lägenheten en gång om dagen. Jag försöker tvinga mig själv till att duscha trots att jag vet att jag nästan alltid får en panikattack där inne. Jag försöker vara tillräcklig för min familj och mina vänner. Jag försöker rida ut den här helvetes-stormen. MEN det är tungt att bära, det här är så jävla tungt.

(Vill tacka min älskade familj för det stödet och den kärlek jag får dagligen. Vill även tacka mina fina vänner för att ni alltid finns här, genom allt. Och framförallt ett stort tack till min sambo, min fästman, min David som dygnet runt kramar mig, tröstar mig och får mig att må bättre. Utan er skulle jag inte klara mig ur det här levande.)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Psykisk ohälsa, Tankar

Nu är det ungefär sju år sedan jag började må dåligt psykiskt. Sju år sedan jag började samla på mig en djup, mörk, inre stress som några månader senare skulle utvecklas till en stor och fruktansvärd psykos.
Det är ungefär sju år sedan jag senast kände känslan av genuin lycka. Självklart har jag varit glad de senaste sju åren också, men det är någon sorts tom glädje. Tom lycka. Det är lite svårt att förklara men tänk såhär;

hela livet har du mått bra. Din själ har byggts upp med kärlek, värme och positiva saker sedan du var ett litet barn. Motgångar existerar inte i ditt liv, du seglar liksom i full medvind mest hela tiden. Psykisk ohälsa är helt främmande för dig, för hur kan må dåligt i den här färgstarka och härliga världen? En dag sker en radikal, stark förändring. Din själ som tidigare innehållit kärlek och värme har nu blivit iskall, kolsvart, ihålig och fylld av sorg. Motgångarna har nu tagit över framgångarna helt. Ditt skepp seglar inte längre i medvind, nej, ditt skepp har sjunkit. Psykisk ohälsa är numera din vardag. Färgerna du såg tidigare har fade'at ut och blivit en hemsk gråskala. Du drunknar i problem du aldrig trodde skulle fylla ut din vardag.

Klart jag inte kan känna genuin lycka när själen är död. Det är liksom som att den lilla lågan där djupt inne i mitt hjärta har slocknat, gått upp i rök.

Trots att jag har mått och mår så fruktansvärt jävla skitdåligt så känns det på något konstigt sätt behagligt att må såhär. Som att jag har knutit ett så starkt band med min ångest att jag inte kan släppa den. Lite som att ångesten är mitt barn jag inte vill se föras bort från mig. En pojkvän som gång på gång är mig otrogen, men jag är för kär för att lämna honom. Som att sjukdomarna har blivit en stor del av mig. En för stor del för att "bara släppa allt och gå vidare". Fast jag innerst inne i mig vet att jag skulle göra mig själv världens största tjänst, genom att tillåta och försöka gå vidare. Å andra sidan, är jag osäker på om det ens skulle vara möjligt att gå vidare. Ångest-Elin bandet kanske är för starkt för att klippa sönder och bara gå iväg från. Jag kanske är för långt ner i skiten för att komma upp. Jag vet inte. Jag vet helt ärligt inte längre.


Stora kramar till er, mina vänner❤️
Elin

Likes

Comments

View tracker

Psykisk ohälsa

2010

Allt började år 2010 då jag insjuknade i en kraftig stress-utlöst psykos, pga många allvarliga yttre och inre påfrestningar. Jag var då 16 år vilket resulterade i att jag blev inlagd akut på BUP-kliniken, Södersjukhuset. Där var jag i ca. 4-5 veckor, om inte mer, och jag kommer knappt ihåg någonting av min tid där. Det mesta är svart. Jag har fått berättat för mig av mamma och pappa att det enda jag gjorde var att gråta och skrika. Kopplade själv ihop grejer i hjärnan som var helt irrelevanta. Ingen kunde få kontakt med mig. Jag levde helt i min egna värld bland grov paranoia och hallucinationer. Jag var alltså helt psykotisk.

Jag fick massa olika mediciner; lugnande, anti-psykotisk, anti-depressiva och sömnmediciner.

Anti-psykos medicinen, vila, sömn och hjälpte mig att återhämta mig igen. Trodde jag. Jag visste inte då att jag hade ett helvete framför mig..

När jag blev utskriven från BUP-kliniken skickades en remiss till BUPs öppenvård i Täby, den närmsta BUP-öppenvården för mig då jag är bosatt i Åkersberga. Det tog mig 5 månader att få tid hos psykolog. 5 månader från att ha varit helt psykotisk, tvångsinlagd, på en psykiatrisk avdelning till att få prata med en psykolog.

Jag fyllde 17. Började äntligen hos en efterlängtade psykolog. Gick där i ungefär ett år. Detta år var fyllt med djupa depressioner, självmordstankar och svåra panikattacker. De bra stunderna var väldigt få.


2011

Månaderna gick och jag fyllde 18. Att fylla 18 innebär att bli "vuxen" så jag fick därför inte gå kvar BUP utan flyttades istället till PRIMAs öppenvård i Åkersberga där jag fick läkare och psykolog. Jag gick väl där i några månader tills de konstaterade att jag inte var på rätt ställe. Jag skulle flyttas till LOTSA- öppenvård, Danderyds sjukhus, som vänder sig till personer med psykotisk problematik.


2012

Så där började jag. Fick ännu en gång en ny läkare och en ny psykolog. Jag och Anna, psykologen, fick väldigt god kontakt. Till skillnad från de tidigare psykologer som inte hjälpte mig ett dugg. Kände att allt, för engångs skull, skulle vända. Allt skulle bli bra. Jag skulle faktiskt bli frisk.

Tills en dag då jag fick beskedet jag minst av allt ville höra; jag fick inte gå kvar pga. att de påstod att jag ej hade "tillräckligt mycket" psykotiska besvär. Blev ännu en gång skickad till PRIMA i Åkersberga.


Denna gång vägrade jag gå dit. Det gick bara inte. Jag kände mig som något sorts offer. Ett objekt de bara skickade runt för ingen ville eller kunde ta hand om mig på riktigt.


2013

I februari år 2013 kände jag att det var nog. Jag orkade inte mer. Jag hade två alternativ: dö eller bli inlagd på Danderyds sjukhus. Jag ångrar inte en sekund att jag valde det sistnämnda alternativet.

Blev utskriven från DS en månad senare. Min överläkare lovade mig att jag skulle få prata med en psykolog så snart som möjligt. Jag väntade i två veckor. Inget hände. Väntade en vecka till. Inget hände. När jag fick vänta ytligare en vecka fick både jag och mina föräldrar nog. Vi ringde till chefen på Unga Vuxnas öppenvård i Danderyd (där jag skulle få börja gå hos psykolog) och frågade vad de höll på med. Vi fick till svar:

"Det är lite mycket just nu men vi ska försöka fixa en tid till Elin så fort som möjligt."

Tre veckor senare fick jag äntligen kallelsen till psykologen där jag sedan skulle gå i ett år.


2014

Jag gick kvar hos Unga Vuxna på Danderyd. Jag mådde inte alltid jättedåligt, men jag mådde heller aldrig bra. Livet var likgiltigt. Det kändes som att jag stod och trampade på samma plats hela tiden, utan någon som helst framgång. Jag sov bort dagarna och nätterna i hopp om att vakna någon gång i en annan tidsera, där allt var bra.

Under sommaren fick jag ett samtal av min biståndshandläggare, hon hade hittat ett behandlingshem till mig i Norrköping. Jag funderade länge på om jag verkligen skulle lämna min familj, min trygghet, och flytta till en främmande stad till okända människor. Efter många långa samtal med familj och vänner så bestämde jag mig - jag ska flytta till behandlingshemmet i Norrköping.

Sagt och gjort. Jag flyttade till Norrköping den 25 september år 2014. Det var sååå läskigt i början med en ny miljö, nytt hus och massa nya ansikten. Men allt gick bra. Träffade så många kloka och proffesionellt begåvade personer, vars råd jag kommer ha med i mina tankar resten av livet.


2016

(Jag hoppar över att skriva om 2015 då jag fortfarande bodde på behandlingshemmet hela det året.)

I januari flyttade jag hem från Norrköping. Blandade känslor. Mest ledsamt att flytta ifrån de personer som hjälpt mig så mycket men samtidigt skönt att få en nystart.

Det här året har varit hyfsat stabilt ändå, för att vara jag. Såklart har jag även detta år haft down-perioder men inte alls lika ofta och djupa som de åren tidigare. I dagsläget har jag givande samtal med min terapeut på PRIMA i Åkersberga, en boendestöd-tjej som är guld, oerhört stöttande familj och vänner och en fästman som lyfter mig i varje motgång.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Tankar

Jag och en vän satt på bussen för några veckor sen. Bussen var halvfull med folk. Vi pratade ganska högt och öppet om våra psykiska problem. Hur besvärligt det är att inte kunna gå i ett köpcentrum utan att få en panikattack och nästan svimma pga yrsel. Hur jobbigt det är att inte vara kapabel till att kunna leva ett "normalt" liv pga svår depression. Efter ett ca 20 minuter långt samtal, endast om psykisk ohälsa, kommer vi på oss själva - "oj, vi kanske inte ska prata så högt om det här." Vi märkte sedan att hela bussen var tyst och de flestas ögon var på oss.
Om vi hade pratat om fysisk ohälsa, fysiska sjukdomar, tror ni folk hade kollat sådär konstigt då? Nej.

Som många av er redan vet, så har jag haft en kamp mot mina hjärnspöken i 6 år. Har varit in och ut på olika psykiatriska avdelningar, behandlingshem 17 månader, käkar dagligen flera olika mediciner för att försöka kunna leva någorlunda och kriga mot mina demoner.

Jag skriver ut det här endast pga att jag är så fruktansvärt jävla trött på denna tabu och skambeläggning över psykisk ohälsa. Det är ett rent helvete att varje dag, från morgon till kväll, kämpa med och mot sin egen hjärna, sitt eget psyke. Det är ett helvete att inte kunna jobba, studera och resa som de allra flesta i min ålder gör.

Till er som lever med depression, ångest, panikångest, schizofreni, PTSD, borderline osv osv: Att ni krigar er igenom dagarna, att ni fortfarande står upp idag efter alla motgångar, att ni orkar, att ni är vid liv - DET är så otroligt starkt av er. Jag ser upp till er, ni är riktiga förebilder. Vi. Vi är riktiga förebilder.

❤️ till er som orkade läsa allting, blev dock lite rörigt såg jag nu. Aja.
Det var rätt tufft att skriva detta, så inga onödiga/dumma kommentarer är ni gulliga.

Ta hand om er själva och var rädda om era närstående.

KÄRLEK

Likes

Comments

Tankar



"Den som strävar efter perfektion märker att det är ett mål som rör sig."

Världens klokaste citat. Någonsin.

Du är redan fin och perfekt som du är. DU kommer aldrig tycka att du är 100% perfekt för du kommer hitta nya fel hela tiden. Du kommer heller aldrig, ALDRIG kunna köpa lycka. "När priset går upp kommer själen gå ner", som Kapten Röd säger. Jag tror och vet, av egna erfarenheter, att äkta lycka kommer inifrån. Du kan ha alla materiella ting, pengar, kläder, skor osv. men du har inte allt förrän du är ett med dig själv och din själ. Samma gäller utseende. Du kan operera dig och spruta in huuur mycket plast som helst, du kommer inte känna genuin lycka iallafall. En ful och elak själ, lyser så starkt och synligt igenom en "idealisk" kropp och ett plastigt modell-face. Har du en vacker insida och karisma, så är du vackrare än alla fucking jävla "modeller" i hela världen. För riktig skönhet kommer faktiskt inifrån.

: vill du bli lycklig, vacker och nöjd med dig själv; Börja då jobba med din insida och din själ, var snäll mot dig själv och lär dig att; DU duger som du är, hur du än ser ut, för det gör du.

KÄRLEK från mig till er alla

Likes

Comments

Vardag

I fredags fyllde baby 21 år. När han kom hem från jobbet hade jag styrt ett litet överraskningskalas med hans bästavän, hans systrar och min lillasyster. Vi käkade indiskt och massor med tårta. Väldigt lyckat.

Vi åkte in till Östermalmstorg senare på fredagkvällen där vi sov i mormor/morfars lägenhet en natt. I lördags hade jag fixat lite mysiga saker för att fira honom lite mer. Först käkade vi på Kho Phangang, promenerade runt i stan och senare på kvällen var vi på spa. Asså väääärldens bästa spa på Kungsholmen, Sparadiset heter det. Vi fick en privat spa-avdelning med bubbelpool, två duschar, massa roliga skönhetsprodukter samt ett fat med frukt. Så avkopplande och soft. Rekommenderas starkt!

Likes

Comments