Idag var det prick ett årsen, ett helt årsen som fortfarande kändes som det skulle kunnat ha hänt igår, ett helt årsen jag tackade änglarna eller någon annan övre makt. Ett årsen jag märkte att livet kan ta slut så otroligt fort. Ett helt årsen och jag får fortfarande ångest när jag sitter i en bil. Klumpen i magen som växer såfort jag åker på en motorväg nära ett vägräcke.

En trafikolycka, det är vad jag snackar om. Jag önskar så otroligt mycket att jag aldrig satt mig i bilen. Fortfarande. Jag önskar att inget av det någonsin hänt. Jag önskar att jag aldrig utsatte min familj för den oron. För hade jag tagit smällen några centimeter längre upp, hade min familj förlorat mig. Jag önskar att jag inte trodde att jag var odödlig förut.

Man tror att sånt här aldrig händer än själv eftersom, hands up hörni hur många har inte åkt bil med någon som kör så otroligt vårdslöst men tror fortfarande att ingenting ska hända.. det gjorde jag iallafall nästintill jämt förut, men den här gången var annorlunda. killen som körde, shit har aldrig varit rädd när jag åkt bil tidigare men den här gången var jag helt ärligt riktigt jävla rädd rent ut sagt.. men vågade jag säga någonting? Nej. Men i efterhand hade jag hellre valt att framstå som töntig än att gå igenom den där smärtan och vara så nära på att mista livet.

Vad hände då? Jo Vi åkte runt och rätt som det var kom smällen. jag minns det så tydligt, hur sakta allting gick innan det blev svart. Hur världen nästan stog still. Smällen rakt in i fönstret. Hur jag vaknade och inte kände någonting alls förutom allt glas jag hade i munnen, hur jag låg ner i bilen och såg alla fjädrar ur min jacka fara runt i luften. Jag såg dom två andra i bilen, min kompis hade inte vaknat, han som körde bilen var livrädd. Jag märkte knappt att allt blev svart en gång till. När jag vaknade nästa gång kände jag all smärta, all den rädsla, att jag inte kunde röra på mig. Min kompis hade vaknat, hon verkade okej. Hon försökte lugna mig, men hela kroppen gjorde så fruktansvärt ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag minns att jag hörde min telefon ringa, jag förstog att det var mina föräldrar, dom var oroliga eftersom dom inte visste vart jag var, men jag kunde inte svara, det gick inte.
Jag minns i ambulansen, hur all smärta försvann igen, jag kollade upp i taket och kände hur ögonen ville falla, jag minns rädslan. Jag trodde jag var påväg att dö, jag tänkte på min familj. Det fick mig att kämpa. Jag märkte hur ambulans personalen började jobba snabbare, nästan som han fick panik, det gav mig panik också. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag kunde inte göra någonting.
Det var hemskt.

Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig ifrån detta då det är en sak som gör mig så otroligt förbannad då detta hade kunnat sluta så sjukt illa att jag inte ens vågar tänka på det.
Och alla skador efter detta? Dom läker inte över en natt, både fysiskt och psykiskt.
Men han som körde? Han som kom undan helt utan skador? (Visst hans bil förlorade både taket och fick del skador, buhu) men han? Inte någonting. Han var i ett sånt otroligt chocktillstånd när allt precis hade hänt. Han sa till polisen att han inte borde ha körkort, han uppmanade själv att lämna in det.

Men efteråt? När allt hade börjat lagt sig, (redan dagen efter) då vände han kappan efter vinden helt. Han vägrade att erkänna hur han kört, hur fort han körde eller hur otroligt vårdslöst det faktiskt var. Han kom genast på massa historier om vad som orsakade krocken. Hans historier var dock så orealistiska som det bara gick. Krocken orsakades helt enkelt för att han körde på tok för vårdslöst än sin förmåga. Istället för att stå för det han gjort och ta sitt straff med tanke på hur när han var att ta båda sitt eget och två andras liv. Jag fick inte ens ett förlåt, det var väll det minsta han skulle ha kunnat gett mig? Nej istället fick jag en MASSA skit för att jag berättade sanningen om hur och hur fort han kört, liksom skulle man kolla på platsen där allting hänt kunde man enkelt tyda att detta inte gick så fort som hastighetsmätarna visar (med tanke på broms spår osv)

Men nu ett år senare kör han fortfarande bil? Ja. Han har kvar sitt körkort. Ingen rättegång har skett, killen har inte fått det minsta lilla straff. Men rättegången är på g? Ja tydligen, så där ett år senare.
Är det okej? Säg nu inte att polisen har bättre saker att göra, för hur lång tid tar det inte när det gäller mer större och allvarligare fall? Men när någon 15 åring varit inne och snattat på Ica typ, då jävlar går det undan.

Det tog flera månader för mig att återställs. Fick äta massa starka pencecliner som jag mådde skit på för att ingenting ville hjälpa, var tvungen att äta smärtstillande som jag bara somnade på. Hade hjärnskakning och lung kontinent så kunde inte gå i skolan trots att vi hade massa viktiga saker att göra då det inte var mycket kvar av terminen och jag gick sista året. Har fula ärr kvar jag måste bära med mig resten av livet.
Men det var inte det värsta. Jag är glad att jag är vid liv. Jag är så otroligt tacksam att det inte blev värre!

Var försiktiga och åk bara bil med folk ni känner och litar på;), puss
💞

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments



Som ni säkert sätt har jag inte skrivit på ett bra tag, det beror mest på att jag tappat motivationen till inprincip allting just nu, har bara legat i sängen och tyckt synd om mig själv haha.
Fram tills i fredags då jag faktiskt tog mig upp och åkte på två olika halloween fester. Hade en jätte bra kväll med härliga människor fram tills slutet av kvällen när jag var på väg hem och bara föll ihop, var helt väck, andades knappt och var som en trasdocka. Sjukt läskigt var det. Så då var det akuten som gällde istället med alkoholförgiftning, skit roligt
👍🏼
Minns dock ingenting från att allt blev svart tills att jag vaknade på morgonen igen, huvva.

Så kan det gå med tok för mycket alkohol i kroppen, aldrig varit med om nått liknade förut trots att jag började dricka när jag var väldigt ung tyvärr, och druckit otroligt stora mängder tidigare. Så har något sånt här aldrig hänt förut. Skit läskigt att man inte ens känner när man tappar kontrollen helt.
Säger nej tack till alkohol och annan skit nu i fortsättning haha
👍🏼


Nä så nu ska jag vila upp mig ordentligt när det ändå är lov så jag pallar ta nya tag när skolan börjar och försöka ge allt jag kan där.

Puss ha en bra halloween
💞

Likes

Comments



* 97% av alla våldtäkts män går fria. Utan ett minsta lilla straff.

* för att tjejer växer upp i att lära sig vad som är "lämpligt" att ha på sig och inte, att vi lär oss att inte vara ute lika länge som tex. Våra kill kompisar.

• För att jag ständigt måste ljuga på fester om att jag har pojkvän. Endast för att folk ska visa respekt till min kropp.

• för att det borde vara lika självklart att kämpa för rasism och fattigdom, som för jämställdhet. Vi ALLA är människor med sammavärde! Hur svårt ska det vara?

• eftersom att män som är utbildade till lärare eller sjuksköterskor tjänar 14% mer än kvinnor med exakt samma utbildning.

* För att i USA har var sjätte kvinna blivit utsatt för våldtäkt eller försök till våldtäkt.

• för att 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dom anmäls och 3 blir dömda i genomsnitt. Kom ihåg det!

* För att barn fortfarande gifts bort till äldre män.

• eftersom ingen ska förminska dig genom att vissla eller ropa på dig som om du vore en hund.

• för att jag blivit alldeles för full två gånger. Och inte fått rätt till min egen kropp endast för att jag hade alkohol i kroppen som gjorde att jag inte kunde "ta hand om mig själv."

* FÖR att jag inte vågade anmäla det.

• för att jag SKÄMDES.

* för att jag egentligen inte vågade skriva det här för att folk kalla mig för mans hatare. Endast för att jag står för JÄMSTÄLLDHET för att båda könen ska vara LIKA värda.

• Jag är feminist för att det är år 2016 och vi forfarande inte lever i ett jämställt samhälle.

Tack för mig puss!

Likes

Comments



Guud vad jag är sliten! Huvva.

Min kropp har sagt ifrån hela veckan att jag måste vila och bara ta det lugnt. Vilket jag tänkte men så blev det inte, utan fullt upp hela helgen istället och lite sömn haha.

Började fredagen med att käka sushi med Felicia, vilket var super mysigt. Sen rörde vi oss vidare vilket ledde till en hel ute kväll. Somnade klockan 05 och sen på lördagen klev jag upp klockan 09 för att följa med Melinda och hennes mamma på någon bil sak haha vet inte vad det heter. Men det blev en kul dag trots att jag var så sjukt trött, senare så åkte vi och käkade middag på Max.
Efter det åkte jag och Melinda till mig och bara tog det lugnt en stund, fixade naglarna och sminkade oss innan vi rörde oss utåt igen.
Blev inte en lika sen kväll men hyfsat. Dock inte någon lyckad kväll heller men men.
Nu har jag fått sovit ut iallafall och ska bara ligga i sängen hela dan, så jag pallar med en ny vecka imorron😴

Puss💞

Likes

Comments

Snabbt svar på det: det kan väll inte bli värre än fel?

Ser och känner så sjukt många som är rädd för att göra fel, att göra misstag och ständigt, ständigt tänker på varje minsta lilla konsekvens.

Varfööör? Jag förstår inte det kan väll inte bli mer än fel som sagt?
Varför inte sträcka på sig? Sluta tänka på alla konsekvenser eller på vad folk ska tycka om dig?
Kör ditt egna race och gör din grej bara, tror allting blir 100 gånger bättre då;)

Men jag ska inte ljuga eller låtsas som att det är så lätt att inte bry sig om vad folk tycker om dig, jag var själv där innan jag lärde mig att vara mig själv och vara stolt över den jag är.

Jag gick ständigt och spände axlarna och tänkte ALLTID på vad jag sa, vad jag hade på mig, hur jag såg ut osv.. ENDAST för att folk sa åt mig hur jag skulle vara? För att personer som stack ut lite ur mängden? Dom förtjänar 0? Skäms på dom.
Hör ni inte själva vilken jävla bullshit det är? Blir så arg.
Jag gick med min alldeles för tunga rygg säck och gick runt och tog ännu mer skit än vad som fick plats att stoppa ner i den ryggsäcken. Bara för att personer ville att jag skulle vara på ett annat sätt? Jag minns att jag ständigt tyckte att jag var så dålig på allt, så värdelös och att alla andra lyckades och var så mycket bättre än jag! Men tänk vad lite självförtroende och självkänsla kan lösa mycket. 

Varför låter man sig själv ta sån skit utav andra? Som att dom vore bättre än du? Som att dom ens har den minsta lilla rätt att säga åt dig vem du är?

Jag lärde mig att slänga av den där rygg säcken och sträcka på mig. Jag lärde mig att gå förbi folk som tidigare tryckt ner mig med ett leende på läpparna och titta dom rakt i ögonen, istället för att kolla ner i marken och hoppas på att jag inte gjorde nått fel.

Nu däremot kanske jag tänker på konsekvenser lite väl lite till och med, men vad gör det? De blir ju inte mer än fel ibland;)
Utan att kliva snett några gånger kan du knappast lära dig något heller.

I det här samhället vi lever i så ser näst intill alla likadana ut. Alla har exakt lika klädstil, alla ska ha det som är inne. Alla håller sig till sitt gäng och vägrar att släppa in andra. (Tänk på att med "alla" menar jag generellt)

Jag menar jag kan själv vara en av dom till en stordel, men jag vågar sticka ut också! Jag vågar göra det jag själv vill och se ut precis som jag vill, vara med personer jag trivs och speciellt vill vara med.

Varför gör inte alla det? Varför tänker vissa så otroligt mycket på skit saker helt enkelt. På saker som att tex. Döma varandra, varför? För att dom är på ett visst sett som inte passar dig?
Det låter precis lika sjukt som det verkligen är.

Sträck på er och var stolta istället, du föddes till just dig ellerhur? Så lev det livet du förtjänar och vill leva.

Puss💗

Likes

Comments

Som sagt så går jag vård och omsorg, första året på Wargentin skolan. Det var ett ganska självklart val för mig när jag tänker efter då jag alltid varit sjukt intresserad inom det området.
Känns även som jag har valt helt rätt.

Sen ser jag inte att vilken linje man väljer spelar så stor roll då jag inte anser att det är livsavgörande.
Tar det helt enkelt som det kommer, och känner av vad jag vill jobba med när den tiden passar. För som sagt så vet man aldrig när mina idéer vänder.

När man gick i grundskolan så var det svårt att ens tänka på gymnasiet, eftersom att dom som går på gymnasiet är ju så sjuukt stora tyckte man. Och sen rätt som det är så står man själv i dom korridorerna. Rätt svårt att inse ändå.

Att välja gymnasium då? Tror nog alla känner igen sig att det är riktigt jobbigt, vad vill jag gå? Vad vill jag bli? Tänk om jag väljer fel? Har jag valt fel? Ska jag byta? Osv.. alla ställer nog sig själv dom tankarna.
Även jag gjorde det, jag ville från början bara ta en lätt linje för att slippa plugg och bara få dom här 3 åren att springa förbi, sökte även hantverk och frisör bara för att hålla på med något jag tyckte var kul att pyssla med, men sökte om när man kunde det till vård och omsorg, vilket jag är glad för. Då det är som sagt en ganska självklar linje för mig. Älskar att den är riktigt praktisk också så jag ändå slipper att sitta i en skolbänk varje dag i 3 år.

Tror även att det är otroligt viktigt att ha självinsikt när det gäller att välja "rätt" vad känns bäst för just dig? Det är egentligen bara den frågan du ska behöva ställa dig, vad du tycker är intressant? Sen flyter resten mest bara på.
Alla eller iallafall dom flesta kan nog också hålla med om när man går i åttan och får gå på gymnasiemässor så står man där bara med ett tomt blad som man måste fylla helt själv, ta reda på information lite överallt om olika linjer och skolor. Känns jätte förvirrande, tyckte jag iallafall. Men sen så fylls det där bladet tillslut och hjärnan vet nog inte ens själv vad du vill längre.

Sen om du brinner för att plugga så gör det, men det är inte normalt att skolan tar så mycket energi som den gör idag, jag har sett så sjukt många som blivit utbrända utav skolan och gått in i väggen helt, lika många som vikt sitt liv helt åt skolan och tappat allt och gått av på mitten. Vet ni vad det beror på? Jo på att skolan inte engagerar sig ett smack om att tänka på elevernas psykiska hälsa utan ENDAST på närvaro, betyg och studier. Helt sjukt men faktiskt sant. Är det normalt att vara tonåring och börja skolan 8.00 på morgonen och vissa dagar gå till 17:00 på efter middan? Plus ett berg utav läxor på köpet? Då vissa elever PLUS det har ett heeelt liv utanför skolan, som kanske håller på med någon sport dom brinner för? Eller kanske har en massa problem som tar en sjukt mycket energi som skolan inte har en aning om?
Nämen ska inte klaga mer nu än att jag tycker att detta skolsystemet är helt åt helvete.
Men det går inte att göra så mycket åt det mer än att bita ihop..

Nu lägger jag allt plugg åt sidan och kikar netflix och bara myser ett tag.
Puuss💞

Likes

Comments



Ja vem jag är? Det vet jag nog knappt riktigt själv, mer än att jag är en otroligt spontan, impulsiv och social tjej!
Älskar när saker händer, helst när det är lite spänning med också.
I mitt liv måste jag ha många bollar i luften hela tiden för att kunna fokusera. Hur nu det ens går ihop haha.
På börjar oftast en massa saker samtidigt som jag tycker verkar skit roligt, men det är inte mycket jag hinner avsluta hehe!

Koncentrera sig och sitta still.. Hmm det är verkligen ingenting för mig. Måste alltid sitta och hålla på med någonting. Det kan vara en bra egenskap, med tanke på att jag ibland kan bli otroligt kreativ då! Men kan även bli j*vligt fel många gånger också men men.. Det spelar inte så stor roll för mig.

Hur som helst så är jag oftast en glad och utåt riktad person, som inte har så många gränser.. Kanske inte heller är så bra ibland haha!

Nämen hoppas du kommer gilla detta puuss
💋

Likes

Comments