Postad i: Noveller

Varje dag går jag med en klump i magen. En klump i magen som är så otroligt obehaglig och onödig. Varje dag är jag rädd. Rädd att jag ska förlora just dig. Mitt livs kärlek.

Du är perfekt för mig och jag vet att du älskar mig lika mycket som jag älskar dig, men varför har jag då fortfarande den här rädslan inom mig? Jag är rädd min älskling, jag är rädd att ett snedsteg, allt från att ha lagat någon maträtt du inte tycker om till att vara allt för kärleksfull, resulterar till att du lämnar mig bara för du inte orkar med mig längre.

Jag har haft mycket upp och ner i hela mitt liv, och år 2015 fick jag diagnosen depression och socialfobi. Det har förföljt mig hela mitt liv och jag går som en våg i humöret. Ena sekunden är jag lycklig, och andra sekunden vill jag slita ut mitt hjärta för det smärtar i brösten och gråter okontrollerat.

Jag har blivit mycket bättre under ett år. Innan hade jag kontrollbehov och var tvungen att veta exakt vad min pojkvän gjorde och vem han var med, och jag mådde extremt dåligt när han var med sina kompisar utan mig. Men inte längre. Jag mår bättre i dag än förra året, men jag mår ändå inte bra alls.

Jag är komplicerad.

Jag säger förlåt även om jag inte gjort något fel (bara för en röst i mitt huvud säger upprepande ”vad håller du på med? Fattar du inte att du kommer förlora honom om du beter sig sådär? Säg förlåt. Ångra dig. Du har gjort fel.”) Det är som att det är två personer inom mig. Den ena är helt normal (vad det nu är..) och vet att jag inte gör något fel och vet hur jag ska bete mig, medan den andra tycker jag gör fel hela tiden och är värdelös.

Varför är jag så här?

Allt jag vill är att må bra, att sluta vara så komplicerad i mitt beteende och bara vara en glad person. Är det för mycket begärt?

Jag älskar min pojkvän. Han älskar mig lika mycket tillbaka. Men ändå är jag så himla rädd att förlora dig.


~Elin Forsman

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Postad i: Noveller

❌❌OBS❌❌
Detta är en novell skriven av mig, det har alltså inte hänt på riktigt.

---------------------------------------------

Jag kan inte hata dig. Jag kan inte tycka illa om dig. Jag kan inte trycka bort dig från mitt liv. Jag förlåter dig för att jag älskar dig.

Allt började sommaren 2014 när jag blev tillsammans med världens bästa kille, eller det var iallafall vad jag trodde.

Vi hade det svinbra. Vi skapade en massa minnen tillsammans och hade det helt enkelt hur bra som helst och var jätte lyckliga tillsammans, ända tills han började bete sig konstigt.

Vi var tillsammans i tre år.

Jag är en väldigt osäker person. Jag är rädd att göra fel så jag förlorar honom. Han är mitt livs kärlek. Jag kan inte göra fel. Jag får inte göra fel.

Han slog mig.

Vad hände? Jag är i chock. "Slog han mig nyss?", tänkte jag. "Jag måste ha förtjänat det. Jag gjorde säkert något fel, det är inte han, det är jag som måste ändra på mig så han blir nöjd".

Han slog mig igen, och den här gången fick jag en blåtira.

"Det är lugnt, jag förlåter honom. Det är jag som måste ha gjort något fel. Skärpning!"

Åren gick. Han fortsatte slå mig. Jag satte mig ner en kväll och började tänka. Vad kunde jag ha gjort som gjorde han så arg på mig? Jag hade verkligen ingen aning. Tillslut insåg jag att nej, jag måste ju fråga, annars kommer jag alltid se ut som ett frågetecken.

Nästa gång han slog mig frågade jag med en darrig röst; "förlåt älskling, men vad har jag gjort för fel? Varför slår du mig och är så himla arg varje kväll?"

Svaret jag fick skar i hjärtat.

"Är du helt jävla pantad eller? Du gör ju för fan aldrig som jag säger åt dig att göra. Du måste ju ha något allvarligt fel alltså."

Tankarna snurrade i huvudet. Jag kunde fortfarande inte komma på vad jag möjligen kan ha gjort även fast jag nyss fått svaret från honom.

Min mamma såg vad han gjorde mot mig. Jag försökte dölja det så gott jag kunde. På sommaren hade jag alltid solglasögon och på vintern hade jag alltid smink så det inte syntes. Men mamma såg igenom det hela. Det var som att hon var med mig hela tiden och såg vad min pojkvän gjorde mot mig.

Jag insåg det inte själv förrän efter sista året vi var tillsammans.

Han slog mig varje dag utan att jag gjort något fel. Han var en kvinnomisshandlare, och jag var tillsammans med honom.

Jag tog till mig mod med hjälp av min mamma och mina vänner att göra slut med honom. Han blev arg och slog mig återigen trots att vi inte var ensamma i rummet. Alla blev rädda för honom. "Vad ska han göra härnäst?" Ingen visste. Tillslut gick han därifrån. Man kunde se i hans ögon hur svart det var. Han var nog rädd för att han skulle gå så långt att döda mig för han nästan sprang därifrån.

Efter avslutet på vårt förhållande som varade i tre år var jag tvungen att gå under skyddad identitet. Det gör jag fortfarande. Han försöker fortfarande få tag på mig på alla möjliga sätt. Han ringer min familj trots att dem byter nummer varje månad. Han lyckas alltid få tag i någon som står mig nära på något sätt. Jag fattar inte hur han lyckas. Jag har till och med fått byta jobb och flyttat till en annan stad.

Kan man gå vidare i livet efter en sådan här händelse eller ska man behöva gå varje dag med en klump i magen i rädsla om att han kommer stå vid min dörr när jag kommer hem?

Jag överlevde. Det får jag vara glad för.
Jag förlåter dig, för att jag älskar dig.

Likes

Comments

Postad i: Noveller

❌❌ OBS ❌❌

DETTA ÄR EN NOVELL. ALLTSÅ HAR DETTA INTE HÄNT MIG PÅ RIKTIGT.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Borde jag berätta för någon eller borde jag hålla tyst om det som hänt?

Det är en fråga som jag ställde till mig själv flera gånger om dagen.

Allt började sommaren 2013 när min mamma blev tillsammans med en man i 50 års åldern. Det var som vanligt i början. Vi hade mysiga familjekvällar och vi kom bra överens jag och han. Jag blev så glad att mamma äntligen hittat en bra kille och han blev som min pappa då min biologiska pappa lämnade mig och mamma strax efter jag föddes.

Jag själv, vid den tiden endast 14 år gammal var en riktig mammagris. Vi höll ihop i vått och torrt, men en händelse förändrade det hela. Sommaren 2014, när min mamma och pojkvännen varit tillsammans i 1 år, började han göra konstiga saker som gjorde att jag blev lite obekväm, men jag såg inte varningssignalerna då jag var så ung.

Eftersom han blev som min pappa, så hände det väl lite då och då att jag satt i hans knä, vi kramades och skratta åt saker. Men just den där kvällen så hände det något annorlunda. Han höll handen på mitt lår som vanligt, men den här gången åkte hans hand högre och högre upp. Han började ta på mig. Jag blev som i chock. Vad händer? Vad gör han?

Händer som går högre upp mot privata ställen utvecklades mer och mer. Han började bli riktigt närgången. En natt vaknade jag av att han stod över min sängkant iklädd endast i kalsonger. Min mamma var bortrest med jobbet över helgen så det var bara jag och han hemma. Han drog av mig täcket och höll fast mig. Jag fick panik. "Vad håller du på med?" Var det enda jag fick fram. Jag blev så rädd att jag skakade. Han tog min oskuld. Min egna pappa tog min oskuld. När det var över så låg jag i fosterställning tills mamma kom hem dagen efter.

Jag möttes av en kram när hon kom hem. Det enda jag hade cirkulerande i huvudet var "ska jag berätta vad som hänt?" "nej jag kan inte berätta, dem är ju så lyckliga tillsammans, jag kommer förstöra allting".

Det gick tvåår till. Efter händelsen antastade han mig varje gång mamma åkte iväg. Tillslut fick jag nog. Jag tog risken och jag berättade för mamma. Hon var chockad. "Har min sambo tagit på min dotter?". Jag kan bara tänka mig vad som försiggick i hennes huvud när jag berättade. Mammaringde polisen direkt, kastade ut hans grejer och efter rättegångar och förhör åkte han in i fängelse. Det var en sådan konstig känsla. Min "pappa" sitter i fängelse för han har tagit på mig. Vart är världen på väg?

Jag började gå i skolan igen. Alla sneglade snett på mig, det var verkligen så man kände blickarna i nacken. Det var så obehagligt, och det kändes som att alla dömde mig. Jag gick förbi en grupp killar och råkade höra viskande. Jag hörde orden "hora" och "slampa". Är det något fel på mig? Tror dem verkligen att jag var med på det här? Att jag ville bli antastad?

På bussen på väg hem fick jag ett SMS.

"Hur fan kan du göra sådär mot din egen mamma och hålla tyst om det i två år? En äcklig slampa är vad du är!"

Mitt liv är förstört. Mina egna vänner har vänt ryggen mot mig och jag är numera känd som "tjejen som låg med sin pappa".

Hur ska jag gå vidare i livet efter det här? Det är frågan.

Nu är det år 2017. Ännu ett år har svept förbi. Jag mår bra och jag är nu 18 år gammal och har vänner vid min sida. Jag och mamma bor tillsammans och jag kan säga en sak, jag har växt upp till en ansvarsfull ung tjej. Jag har ett självförtroende jag aldrig trodde jag kunde få efter vad som hände, men i självaste verket har händelsen stärkt mig. Jag är stark och klarar av vad som helst rent psykiskt.

Mobbare styr inte längre mitt liv.

Jag kan inte mer än att säga tack.

Tack pappa för att du gjorde mig till en stark ung kvinna.

Likes

Comments