Lång text:

 

Trots att man haft pojkvän tidigare och andra "på G" killar så finns det INGENTING som kan uppnå den känslan när man vet att det är rätt, att man har hittat den rätte. Det är många gånger man frågar sig; är han den rätta? Det är en fråga som man aldrig behöver ställa sig. För är han the one så vet man det. Det bara finns i en. Alla om och men försvinner och allt passar som när man lägger ett enkel pussel. Man kollar på bitarna och försöker luska ut, man kan råka ut för att de blir svårt men det är inte så omständigt att lägga pusslet trots allt, man ser liksom helheten. Samma sak är det i ett förhållande där det känns och är rätt. Man har många gånger trott med olika killar att man är kär och att detta kommer hålla hela livet ut. Alla tjejer som har pojkvänner känner och tänker såhär, för det är ju en självklarhet att det är så det ska kännas när man har en pojkvän. Det är liksom vad som ska förväntas känna. Förstår ni? Detta är en fas i livet som alla går igenom tror jag. Man är ung, tycker någon är snygg eller snäll, man blir intresserad, kompisarna har killar.. det är något som tillhör tonåringarna kan jag tycka. Och alla blir sårade och hjärtkrossade någon gång. Och det är oftast DET som leder oss till dendär killen. Att man har fått känna på hur allt fungerar, vad som är rätt och vad som är fel. Och att man har lärt sig av det, att man har lärt sig att riktig kärlek kommer inte när man letar efter den, utan den kommer när den är redo. Och det var just det som hände mig. Jag kände att orkar inte "leta" längre, jag kände att jag nästan inte brydde mig om det. Jag bara tog varje dag som den kom och det var just det som ledde mig till den underbaraste killen som jag någonsin träffat. Vi gick i samma klass, vi har alltid klickat bra eftersom vi alltid skrattat åt samma saker och att jag hellre umgicks med killarna än tjejerna i klassen. Efter tredje året tillsammans på högstadiet så var det som om vi drogs mer & mer till varandra. Det var inget han planerade och ingenting jag planerade eftersom han inte var "min stil". Men vi trivdes så himla bra i varandras närhet och det var det som byggde upp känslorna. Och det här med att man har en viss stil på killar, det är egentligen riktig löjligt när man tänker efter. Vadå stil? Jag har alltid gått på min stil på killar och det har alltid slutat i skit och denna gången blev det som det blev, ödet fick bestämma & jag kan helt ärligt inte ha det bättre! Konrad är helt underbar på alla sätt & vis. Vi ställer ALLTID upp för varandra. Vi delar allt, precis allt! Han är min pojkvän men samtidigt min bästavän. Jag litar på honom 110% och vi känner varandra ut&innantill. Det räcker med en blick, en gest eller ett ord så kan vi förstå varandra, bara för att vi känner varandra. Jag kan vara blyg i nya människors umgänge, men i förhållanden är jag väldigt bestämd, vet vad jag vill och jag kan ibland vara hård. Jag kan bli arg och irriterad lätt och jag är ganska mycket framåt när det gäller vissa saker men jag kan också vara väldigt lat. Konrad är däremot en väldigt väldigt lugn individ som ALDRIG blir arg. Han är framåt på det jag är lat på och dryg på det jag är framåt på. Det är mycket detta som gör att vi passar så bra ihop i vardagen. Vi umgås VARJE dag, året runt och vi tröttnar aldrig på varandra (iallafall inte jag). Och jag tror det är pga att om jag blir arg, så har Konrad alltid tålamod och lugnar mig. Och hade jag haft en kille med temperament så hade det aldrig funkat, Konrad är liksom bra för mig. Och om någon tex skriver något elakt till eller om Konrad så skulle han aldrig få för sig att konfrontera denna personen. Där är det bra att han har mig, för jag kan aldrig tillåta sånt, att läsa eller höra saker om en person man älskar - då kokar jag! Då tar jag oftast hand om det problemet och stöttar & hjälper honom. Jag kan vara lat, slänga kläder på golvet, låta disken stå framme. Jag tycker inte om att arbeta varje dag, utan ligger hellre på soffan. Där är Konrad tvärtom. Han måste jobba varje dag med det han älskar - han är liksom inte han utan det. Han älskar att arbeta. Han tycker inte om när hemmet är för stökigt och brukar därmed plocka undan min disk osv. Vi är verkligen som två pusselbitar som passar perfekt. Vi är så lika på de områden där vi ska vara lika, som humor och intressen men vi är också olika och vi hjälper ad varandra. Vi är väldigt bra för varandra, det finns nog ingen kille som passar mig bättre än min underbara Konrad. Jag blir helt varm inombords när jag skriver hur han är och nämner hans namn. Jag bara fylls med glädje och jag älskar den killen så mycket så det gör ont! Jag kan fälla tårar bara på tanken om något hemskt skulle hända honom, för han är verkligen den sista personen som förtjänar att bli sårad, råka ut för någon sjukdom eller liknande. Det går verkligen inte att beskriva med ord, ord är så ynkliga när det kommer till att beskriva äkta kärlek. Det går inte att beskriva, det bara finns i hjärtat. Och jag älskar denna känslan. Att varje dag ha den känna såhär! Jag känner inte känslan hela dagen men varje dag känner jag den. Jag är tacksam varje dag över att jag av alla får känna riktig kärlek och jag är oerhört tacksam, riktigt tacksam över att jag har Konrad. Jag brukar alltid ta vara på de personer jag tycker om. Jag brukar alltid skriva ett random sms till de vänner som står mig varmt om hjärtat, hur mycket jag tycker om dem. Och jag tycker det är så viktigt, så så så viktigt att kunna se sina nära och kära för hur dem är. Att kunna förstå hur mycket dessa människor betyder och att kunna sägaförklara det för dem. Det är viktigt! Och det är många som är snåla med det. Många kan tycka det är pinsamt, men det är faktiskt det sista det är. Det är riktigt fint och modigt att kunna förklara för sin bästavän, pojkvän, mormor eller liknande vad man känner. Jag tänker varje dag på allt det fina i mitt liv, alla fina människor och alla drömmar som blivit sanna. Livet är underbart och vi måste lära oss att förstå det mera och inte ta det så mycket förgivet som vi faktiskt gör. Man ska vara tacksam varje morgon när man vaknar upp att man är vid livet, att man har äkta människor vid sin sida och att man är frisk. Kärlek är det viktigaste i livet och jag vill att alla ska sprida kärlek genom att se, förstå, känna och förklara till sina närmaste och framför allt att hitta modet till att våga göra dessa fyra saker! En olycka kan hända när somhelst, lev dagen som om den vore din sista. Vad är det du vill ha sagt? Vad är det du egentligen tycker om dendär tjejen eller killen? Bara få fram det. Älskar du dina föräldrar, syskon? Skicka dem ett sms och säg det. Hur glad hade inte du blivit om du fick ett sånt sms? Man måste behandla andra som man själv vill bli behandlad. Många förstår inte innebörden med den meningen. Uppskatta dig själv, livet & de som gör dina dagar. Du har inget att förlora! 

elinfastens

 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

 

sen blev alla osociala;

elinfastens

 

Likes

Comments