Och precis när jag publicerat det senaste inlägget så ringer chefen från Lungavdelningen, DE VILL HA MIG 😀 Ingen ny intervju, ingenting. Gud vilket kvitto och boost för självförtroendet. De vill att jag börjar så fort som möjligt. Så nu får jag ta mig en rejäl funderare över helgen och prata med min chef på måndag.
Gud vilka fjärilar i magen!!!

Likes

Comments

Jag som haft såna sjuka problem med sömnen senaste tiden fick en redig chock när jag somnade 21.30 igår, och vaknade idag kl 12!! Helt otroligt, kroppen behövde tydligen detta. Har inte känt mig såhär utvilad på länge länge länge.
Just nu sitter jag och roar mig med att designa en namnskylt, är ju endå stolt över att jag tog mig igenom utbildningen med tanke på hur jag mått under året. Så varför inte, kommer säkert behöva en i framtiden oavsett!

Kanske bjuder året på en förändring med, de hörde av sig från Lungavdelningen på sjukhuset där jag gjorde min praktik. Tydligen ska någon vara mammaledig och de ville att jag skulle vikariera för henne! Finns säkert fler kandidater, men min handledare hade rekommenderat mig iallafall så chefen där skulle ringa mig. Så om jag får det, och får tjänstledigt av min chef så kanske jag hamnar där under en period. Håller tummarna! Jag behöver en förändring. Det fungerar inte längre att jobba natt för mig och i nuläget består mitt schema nästan bara av nätter. Samt att vi jobbar varannan helg. OM jag hamnar på lungavdelningen jobbar jag bara dag och kväll samt var 3:e helg (om jag minns rätt). Jag vill ha dethär vikariatet samtidigt som det känns vemodigt att lämna hellbergsgården. Det är ju inte jobbet i sig eller kollegorna jag inte trivs med, det är ju att jag inte klarar av nätterna längre.
Vi får se vad som händer, ska försöka vara optimistisk oavsett! :) Nu ska jag åka och handla iallafall, och kanske svänga förbi Evelina och pussa lite på Melissa. Behöver den energin de ger mig nu ❤

Likes

Comments

Slängde ihop en liten paj till middag, kyckling och bacon är ju bara så gott!! :)

Pajdeg:
1,5 dl vetemjöl
1,5 dl grahamsmjöl
125 g smör
3 msk kallt vatten

Knåda ihop allt till en deg och tryck ut tunt i en pajform, nagga botten och förgrädda i ugnen 5 minuter på 200 grader.

Fyllning:
2 st paprikor (jag tar 1 gul och 1 röd)
2 kycklingfiléer
1 paket bacon
paprika pulver
1 vitlöksklyfta eller fler efter smak
1 dl chilisås (jag tar sweet chilisås)
2 dl kokbar creme fraiche
2 dl riven ost

1. Skär kycklingen i bitar och stek, gör samma med baconet och lägg åt sidan till senare.
2. Skär paprikorna i bitar, fräs dem tillsammans med pressad vitlök och paprikapulver.
3. Lägg den frästa paprikan i en bunke, blanda ner creme fraiche och chilisås till en röra.
4. Varva kyckling och bacon i pajskalet och bred sedan över paprikaröran. Strö över osten.
5. Grädda på 200 grader i cirka 20 minuter.

Likes

Comments

Mötte upp min älskade Pernilla för en fika. Hon är min främsta stöttepelare hon, lyssnar alltid och dömmer aldrig. Vad som helst kan jag dela med mig av till henne, lyckligt lottad som har en sådan människa i mitt liv.
Fick min första semla för iår, ÄLSKAR SEMLOR.

Likes

Comments

Kortspel, kaffe och skitsnack med min Amanda ❤ Har saknat henne så himla mycket, och Torsten såklart. Lillhjärtat!

Likes

Comments

Inne på andra natten nu av 3. Eftersom jag inte haft några nätter sen i somras blev det ju såklart en totalchock för kroppen att gå och lägga sig kl 08 på morgonen igen, vilket resulterade i att jag sov NOLL timmar. Har aldrig hänt mig tidigare, visst har man sovit riktigt dåligt många gånger efter nätterna men att inte kunna sova nånting alls?? herregud.. så när ja får gå och lägga mig i morgonbitti har jag varit vaken i över 40 timmar. 😂 Ska inte lägga mig ner en enda gång på soffan här inatt för då är det kört.
Längtar hem till Jojje och sängen nu ❤

Likes

Comments

3:e dagen på det nya året och jag har börjat jobba igen. Konstig känsla var det att kliva in på jobbet igen, men man vänjer sig väl snart vid rutinerna.
Måste bara tipsa om denna serie (inte för att någon verkat missa den direkt) men just in case! Fan vad bra den är! Rolig, småtöntig men endå sjukt verklighetstrogen då vissa partier är skrämmande lika ens egna högstadie/gymnasietid. kärlek, drama, tjafs, killar, alkohol, vänner och tonårsbekymmer. Ge den en chans, jag har plöjt igenom 1,5 säsonger på 1 dygn haha. Beroendeframkallande. 

Likes

Comments

Då var 2016 över. Kanske och förmodligen det värsta året i mitt liv av så många anledningar, så det känns nästan förhoppningsfullt inför 2017. Det kan faktiskt omöjligt bli sämre.
Nyårsafton spenderade vi hos Niklas och. Matilda och deras 2 barn. God mat, snacks, sällskapsspel och raketer. En fin kväll med underbara människor ❤

Likes

Comments

Uppe med tuppen idag då tvättstugan kallade. Passar på att tända lite ljus och se nyhetsmorgon medans maskinerna går ❤
I eftermiddag ska jag jaga upp Johan tidigare då vi verkligen måste storhandla och uträtta lite andra ärenden. Lär inte bli populärt ;)

Likes

Comments

Jag vet inte vilka ni är därute som läser, och därmed inte heller vilka jag blottar mig för. Men jag älskar att skriva för att lätta på mitt hjärta, det gör mig lugn. Jag kan sitta i timmar och skriva ihop känslosamma dokument i word bara för att slänga det när jag är klar och det känns lättare i hjärtat. Då har jag fått ventilera och fått ur mig vad som krävs för stunden. Men detta slänger jag inte utan bestämmer mig för att dela med mig av.

Som jag varit ganska tydlig med tidigare så mår jag inte 100 just nu. Men rättare sagt så är jag nog mer under isen nu än vad jag någonsin varit. Jag har bara försökt förminska det utåt. För anhöriga och vänner. Jag vill inte belasta och vara till besvär. Jag hatar när andra frågar hur jag mår, och ger oftast inte ett ärligt svar. Jag har boende, jag har ett jobb, en sambo som älskar mig och en kärleksfull familj. Jag är ödmjuk, tänker att det finns alltid de som har det värre. Mina bekymmer anses kanske bara som trams i andras ögon. Därför håller jag dem inom mig. Jag känner dessutom för andra, dras med i deras känslostormar och engagerar mig. Vilket oftast resulterar i att jag blir en stöttepelare för andra. Vilket jag också VILL vara för mina vänner, tro inget annat! Men ibland önskar jag bara att jag kunde stötta mig mot någon annan, utan att känna hur besvärlig jag är.

Jag är högst medveten om hur jag uppfattas av andra och får ofta höra hur lugn, glad och trygg jag verkar. Självständig och en tjej som tror på sig själv. Skrattar alltid högst och pratar alltid mest. "Du är så klok och den starkaste person jag känner". Men det värker alltid i hjärtat när jag får höra dessa ord, för det är ju vad jag vill vara. Min allra högsta önskan. Och visst kan jag vara stolt över att jag reder mig och har övervunnit mycket. Men det viktigaste av allt är väl att övervinna sina inre demoner, och det har jag inte lyckats med ännu. På 23 jävla år, det började ju redan i barndomen.

Och ja, jag har sökt hjälp. Jag har regelbunden kontakt med fantastiska människor som har stöttat mig genom de mörkaste stunderna. Så tro inte att jag bara klagar utan att försöka göra situationen bättre. Jag har kommit en bra bit på väg att inse mitt eget värde, och att jag också förtjänar gott. Vilket är ett stort steg som tog lång tid att inse. Jag skriver inte för att söka medömkan, utan för att det kanske sitter någon därute just nu som också har det såhär. Och kan finna tröst i att inte vara ensam.

Jag har alltid tampats med mitt inre. Ångest, rädsla, oro. Dålig självkänsla och självförtroende. Till viss del vet jag vars allt detta kommer ifrån, och till viss del inte. Jag tänker ständigt på hur jag uppfattas av andra. Vad tycker de om mig, duger jag för dem? Gör jag ett bra jobb? Gör jag rätt eller fel nu? Jag kan titta mig i spegeln 50 gånger på en dag och önska att jag såg annorlunda ut, hur mycket har jag gått upp i vikt? Vilka hemska bristningar och vilka stora celluliter. Tycker min sambo att jag är fin? Bara ett socialt sammanhang kan göra att jag går runt med ont i magen flera dagar i förväg. Periodvis håller jag mig borta från mina närmsta vänner, bara av rädsla för att behöva ljuga om att allt är ok. Det blir ju så jobbigt att sätta ord på vad som egentligen är fel. Listan kan göras oändlig.

Drömmen för mig vore ju att allt var en formsvacka som varade i en månad, men detta jagar mig i hälarna varje dag och har gjort ett helt liv. Det gör ont att veta hur mycket lycka jag kanske gått miste om på grund av detta. Saker jag älskar, har jag slutat med för att det verkligen knöt sig i magen varje gång att jag inte kunde eller dög. Fotboll slutade jag exempelvis helt med och sjunger gör jag sällan nu för tiden.

Jag vet att det finns så många därute som anser att sånt här bara är trams. Men för MIG är det ett osynligt handikapp, det begränsar min vardag och mitt liv. För mig är det viktigt, och jag vet att det finns andra därute som har det likadant. Som ständigt, eller just nu, kämpar för att hålla sig över ytan. Därför vill jag bara säga att jag känner med er.

Men det sista man ska göra är att förlora hoppet, har jag lärt mig. Så jag väljer att tro på det, och ser fram emot den dagen :)

Ta hand om varandra därute och gott nytt år <3


Likes

Comments