View tracker



Jag hatar dig bulimi. Jag hatar hur du drar i mig och aldrig låter mig vara. Jag hatar hur du ständigt berättar för mig hur dålig jag är, hur liten du gör mig. Jag hatar hur lite sömn och ro du ger mig. Jag är så jävla trött på dig. Jag önskar jag visste för ett år sedan vilken dum och onödig resa jag just precis dragit igång.  Jag vill spola tillbaka ett år, skaka om mig själv, skrika på mig själv för att jag ska fatta hur det kommer bli. Alla tårar det kommer innebära. Jag önskar jag visste att om ett år kommer jag hata min kropp ännu mer än vad jag gör då. Allt jag utsatt den för. Inte äta utan att svälla upp. Svälla upp för att jag inte äter. Inte känna någon hunger. Inte känna någon mättnad. Gråta inför främmande människor för att dom ska se mig äta. Jag önskar att jag visste i de tidigare inläggen att allt skulle bli tusen gånger värre. Jag önskar jag visste innan jag gav mig in på detta att det kommer sluta med att det kommer vara dagar då det är omöjligt stt äta utan att spy. Att jag kommer svälta mig själv för jag tycker jag förtjänar det. Lyssna på det. "För att jag förtjänar det", vilken sjuk jävla tanke. Att jag kommer svälta mig själv för att jag tror att allt kommer lösa sig och bli bättre då. Att allt hänger på mig. Jag hatar all jävla press du har på mig. Att bara för att jag inte kan kontrollera allting som händer runt omkring mig kan jag kontrollera och ställa till rätta genom att inte äta. Att jag kommer få sitta med en behandlare flera gånger och äta för att annars tänker jag inte göra det, för att se till att jag äter och inte spyr. Att det kommer påverka mitt hjärta, min kropp och min vardag. Jag önskar jag visste att det jag kommer kämpa med kommer ingen annan se, ingen annan kommer förstå och att jag kommer vara själv med det oavsett hur stöttande människor jag har omkring mig, som verkligen försöker och bryr sig om mig. Ingen kommer se alla tankar som slåss i mitt huvud när jag tuggar, hur jag talar om för mig själv hur misslyckad jag är som äter nu, att allt är mitt fel, hur tjock jag blir, hur lite jag är värd och hur mycket jag sväller. Jag hatar hur du får mig att känna skam och skämmas när jag försöker förklara för någon. Jag hatar hur rädd du gör mig. Jag önskar jag visste att det kommer gå så långt att jag kommer få ångest av att äta en jävla gurka som bara innehåller vatten. Jag hatar hur du slänger omkring mig. Upp och ner, bra och dåligt så kommer det vara. Men det är så det funkar när man ska bli frisk. När man ska lära sig hur viktig man faktiskt är och förstå det. Att jag inte kommer vara lyckligare för att jag går ner. Att jag inte förstör nånting. Den enorma paniken jag känner för att ingen ska tro mig, att jag bara hittar på. Att alla ska tro att jag är dum i huvudet, söker uppmärksamhet och borde läggas in. Livrädd att bli dömd och stämplad. Att dom som finns för mig ska tröttna.

Som jag längtar efter att äta en riktig jävla middag utan ångest. Gosh, den dagen alltså. Köttbullar och makaroner. En fet pizza. Potatismos och korv. Köttfärssås och spagetti. Pannkakor med sylt. Fläskfilé, pommes och bea. Att bara få ta en tallrik där jag kan lägga mat utan att tänka på hur mycket jag tar, hur tjock jag kommer bli och utan att planera hur jag ska bli av med det efter. Jag önskar jag visste hur ledsen jag kommer vara och besviken på mig själv. Att jag inte kommer uppskatta alla framsteg jag gör. Att jag inte är stolt över hur modig jag är och hur stark jag är som orkar och kämpar för att bli av min ätstörning. Hur ont det kommer göra att jag sårar andra genom detta. Min lilla mormor som ligger vaken på natten och är orolig. Jag hatar att ha det på mitt samvete. Jag önskar jag visste att dom dagarna och gångerna jag vill äta kommer det vara 100 procent koncentration för att först få ner maten och sedan att behålla den. Magen kommer vrida sig ut och in och göra allt för stöta bort det, det har ju du lärt den att göra. Jag hatar hur skönt det känns när jag har spytt, vilken lättnad och lugn det ger mig. Men jag vill att du ska veta att jag har klarat mig ur det här en gång och jag kan göra det igen. Det vet jag. Det ska jag göra. Hur mycket du än försöker hålla kvar mig. 

Varför skriver jag det här? För min egen skull, slippa alla frågor pga okunskap, säga till er hur mycket jag uppskattar er även om jag många gånger inte visar det eller stöter undan och främst för att tala om för alla andra att aldrig göra samma misstag som jag. Att det inte är värt det, att inte fastna i dieter och kaloritänkande. Jag bästa stödet jag kan få, personer som bryr sig, som stöttar mig och vill hjälpa. Familj, Olivia, Jessica, merve, melike, lisen, Malin, Hanna, felix, mina vänner, mormor, kollegor, alla fina personer som skriver även fast vi inte känner varandra och min grymma behandlare för allt ni gör och orkar med det. För att ni försöker, för stt ni lyssnar fast ni inte förstår. Utan er vet jag inte. Förlåt för att jag är så jävla ärlig. Förlåt. Jag ska bli bra igen. Jag lovar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

1521218680

Likes

Comments

View tracker

Nästan precis ett år har gått sen jag skrev på bloggen att jag hade problem med mat, att mat gav mig ångest. När jag skrev den texten kändes allt bra och jag trodde jag hade koll på läget. Jag trodde att jag hade allt under kontroll och att det var slut på all skit runt omkring mat. Ett ÅR senare sitter jag här och kan konstatera att så var inte fallet.

"Idag har jag varit på gymmet i tre timmar. Lämnar jag det där gymmet så kommer jag få ångest. Den där jävla ångesten som tog mig hit idag och som alla andra dar. Bara jag är där så får jag vara i en annan värld där inga problem finns, där mitt hjärta inte är i tusen bitar som jag inte kan hantera och där ångesten blir dödad på löpbandet. Där får jag springa bort den där jävla ångesten, fortsätta springa fast mina fötter bränner av blåsor för att jag känner hur jag förbränner kalorier och jag känner mig så jävla nöjd. Idag har jag ätit två ägg, tre potatisar och lite sås och trots dessa tre timmar på gymmet och ett möte med min dietist där jag sitter och säger själv att det jag gör är helt åt helvete fel så sitter jag iallafall här med klumpen i magen, ångesten krypandes och gråten i halsen. Jag har precis suttit en timme i duschen gråtandes för att jag försöker övertala mig själv om att jag faktiskt MÅSTE äta den där salladen som står i kylen. Jag vet att när jag kliver ur duschen så måste jag det. Därför sitter jag kvar. Jag hatar det här och jag hatar mig själv som tillät detta att dra igång"

Att berätta det här är det absolut läskigaste jag gjort någonsin. Totalt sjukt jävla livrädd för vad ni ska tycka om mig och för hur ni ska se på mig efter att jag har berättat.  Min diagnos för tillfället är att jag är mer frisk än sjuk. Jag vill säga att jag har sjukdagar, då jag faller tillbaka, för det är inte alltid såhär. Inte längre: Jag är inte sinnessjuk, jag är inte galen eller dum i huvudet och har aldrig varit. Jag är alltid utåt hon som kanske skrattar och hörs lite för högt, lite för mycket, lite för ofta, så när de "sjukdagar" som kan komma så är jag bara en av många andra som vissa dagar låter den där ångesten ta över.

Träning fick bli kompensation för maten. Tränar jag mycket så blir det plus minus noll. Åka till gymmet på morgon utan frukost för att åka direkt till en samling på Kastvallen och sedan match. Äter jag så lite som möjligt så behöver jag inte få ångest sen. SMART!!!

 Mat. Min första tanke blir ångest, för det är den skiten som givit mig sån ångest och sagt att jag varit fet, ful och äcklig. Den som gjort att jag vänt huvudet åt ett annat håll om jag gått förbi en spegel. Den som sagt åt mig att ha väskan för min tjocka mage på stranden. Den som sagt åt mig att inte ta en andra portion i matsalen. Den som sprudlat av lycka för varje kilo som försvunnit från min kropp och den som sagt åt mig att skämmas om jag tar en till tugga. En vilja att bli smalare i tron om att bli mer accepterad, den där drömtjejen. En vilja som gjort att jag sitter här idag och plockar upp spillror från hur jag har låtit mig själv slita sönder varje liten del av mig. Jag är så himla himla arg. Så jävla dum trodde jag inte att jag var. 

Jag har aldrig någonsin känt sån skam som när jag suttit med fingrarna i halsen över den där jävla toan. Bara för att jag ätit något "jag inte får". Den där paniken som huggit till i magen då. Jag har aldrig varit så arg på mig själv över vad jag håller på med, äcklad, för att jag inte bett någon ge mig en hård jävla smäll på käften för att fatta att jag är så jävla fel ute. För att jag varit så jävla dum som låtit kräkningar döda ångesten. Så jävla dum som låtit andra få mig att tro att jag inte duger. Varje gång du sitter över den där toastolen så lovar du dig själv "aldrig igen". Men när ångesten kryper upp så finns det bara ett sätt att bli av med den och så sitter jag där igen. 

Jag har aldrig varit så rädd att berätta för vänner att jag haft problem med maten. Rädd att dom ska se annorlunda på mig, att dom ska tycka jag är äcklig, rädd för att dom ska backa för att dom inte förstår. Men jag har aldrig känt sån lättnad heller som när jag berättat för dom. Aldrig sån kärlek som när mina vänner sa att vi gör det här tillsammans eller lättnad för att familjen givit mig den tid jag behövt och bara låtit mig bara.

Istället för att gå ner i vikt så svällde jag upp pågrund av näringsbristen. Nu vet jag det, men då gjorde jag inte det och tro mig den paniken "det funkar inte, varför blir jag inte smal". Innan allt detta tänkte jag att de med ätstörning syns det på, dom ser nästan ut som dom ska gå av. Ingen kommer tro mig om jag säger att jag också har det. P a n i k . Faktum är att majoriteten av de med en ätstörning oftast är normalviktiga och är därför duktiga på att dölja det. Dölja är man jävligt bra på. Säga att man ätit utan att man gjort det eller säga att man går nånstans fast man egentligen går till gymmet. Dagarna har sett så olika ut, ena dagen har jag svält mig själv, gått runt och varit hungrig och känt mig stolt över det till att andra dagen inte stått emot hungern och tryckt i mig precis allt för att sitta i panikångest efter. Idag är dom dagarna få. Dom finns fortfarande men kommer inte lika ofta. Jag äter ute med vänner utan att det vänder sig i magen av panik nu. Jag ligger inte vaken för att planera vad jag får äta dagen efter. Jag får inte panik om jag äter något annat än det jag tänkt. Jag vet att det jag gjort inte är något jag vill eller något jag ska fortsätta med. Jag vill fortfarande gå ner och äta så lite som möjligt, och det är den sista biten jag har så lite kvar på nu att släppa.

I veckan går jag på mitt andra möte med min dietist och jag är livrädd. För i mitt huvud är det programmerat att fortsätta svälta, gå runt och vara hungrig, träna bort paniken och nu kommer jag inte få det. Någon annan ska säga åt mig vad jag ska göra nu och på ett sätt ska det ska bli så jävla skönt. I huvudet har jag haft mat 24 timmar om dygnet. Jag kommer inte gå runt i den där affären och kolla kalorier på varenda förpackning, till och med på grönsakerna längre.

Det här har varit mitt sätt att kontrollera allt, "för blir jag smalare kanske allt löser sig". Ni hör ju hur jävla dumt det låter. När jag började skriva den här texten så var jag rädd, nu när den snart är slut känner jag mig så jävla stolt som tagit mig dit jag är idag, att jag faktiskt svalde min stolthet ringde det där samtalet för att ställa allt tillrätta. Jag är så jävla bra. Så jävla bra som snart är klar. Jag har sån jävla liten bit kvar nu och är så jävla klar med den här jävla bulimin nu. Den har mig inte i ett järngrepp längre. På min rygg står det "man växer upp lite varje gång det händer något som gör skitont i hjärtat" , en mening som betytt så mycket för mig igenom mycket men som idag betyder ännu mer. En ständig påminnelse och daglig power att jag kommer ur det här tusen gånger starkare. Jag är hon som skrattar och hörs lite för högt, lite för mycket, lite för ofta igen och hon är fan här för att stanna och jag skiter i om någon inte tycker om det. För jag lovar den tjejen är så jävla mycket bättre än den där ytliga idioten. Så jävla mycket bättre är den tjejen.

Likes

Comments

Säg aldrig till en tjej att hon är tjock. En oskriven regeln, ta ALDRIG upp en tjejs vikt och kropp om du INTE ska säga något positivt. Aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin. 
 
Ni som läst mitt tidigare inlägg "att vara osams med sig själv" som jag la ut för ett par månader sedan, vet att vikten och att skämta om det är något som har och fortfarande ligger mig otroligt nära hjärtat och sinne. Under de senaste veckorna har jag hört saker som tjejer sagt till och om andra på det mest vidriga sättet angående utseende och vikt och det får mig att bli mörkrädd och så fruktansvärt fruktansvärt förbannad. För jag vet.
Jag VET vad dom där jävla konsekvenserna kan bli av att få höra just dessa saker. Jag VET hur allvarligt det är att ta seriöst på detta, Och det som gör mig ännu mer förbannad av det är att det är just tjejer som säger dessa saker till andra tjejer. För tjejer vet
Tjejer VET hur hårt det tar att få köpa en större storlek än en den vi brukar.
Tjejer VET vilken press det är från media om alla ideal.
Tjejer VET vilka jävla tankar som går runt i huvudet om precis ALLT. Allt, allt allt.
Tjejer VET att vid den här åldern är det så himla mycket som är känsligt och viktigt att "passa in".
Tjejer VET hur det är att känna sig obekväm i sig själv.
Tjejer VET den där känslan av att inte räcka till.
Tjejer VET den där rädslan.
Tjejer VET hur känsliga och övertänkande tjejer är och tjejer VET att man aldrig någonsin säger till en annan tjej att hon är tjock. Att som tjej göra det är det absolut vidrigaste jag vet. 
 
Att tjejer antyder och pikar andra tjejer om att de är tjocka, överviktiga, breda och så vidare gör mig så fruktansvärt jävla illa berörd. För som jag skrev ovan, tjejer VET. Tjock som smal, du tar ALDRIG upp det. 
När jag under dessa veckor hört vad dessa tjejer har sagt till och om dennes vikt och utseende har jag börjat tänka själv. Jag har tänkt hur stark denna tjej är som fått höra dessa saker, hur stark hon är som går med huvudet högt och inte tar åt sig. Hur stark hon är som stöter bort det och förstår att det inte stämmer. För jag tänker hur det hade varit om hon sagt det till mig.
Hade jag tagit det på samma sätt eller hade jag slutat äta igen och börja om med alla dieter?
Hade jag börjat tänka att jag inte duger igen då?
Hade jag börjat tänka på alla fetter och kalorier igen?
Hade jag börjat må dåligt i mig själv igen?
Hade jag börjat skämmas när jag äter igen?
Hade känslan och otillräckligheten från lågstadiet brusat upp igen? Och mitt svar på det är "jag vet inte".
 
Jag VET INTE vilka tankar och griller som hade rusat upp i mitt huvud igen.
Jag VET INTE om jag varit tillräckligt stark i huvudet för att INTE ta åt mig igen.
Jag VET INTE vad jag hade känt.
Jag VET INTE om de uttalandena hade varit riktat till mig personligen hade satt igång för konsekvenser. Jag tror jag kommit tillräckligt långt för att skaka av det, vetat att det inte stämmer och att det är jag som styr nu hur jag ska se ut och hur jag vill se ut men som jag sa jag VET INTE vilka känslor och minnen som hade slitits upp om de sakerna hade sagts till mig, och inför så många människor som det varit. Jag är glad att jag aldrig haft något allvarligt, att jag lärt mig nu att jag duger, att jag inte ska ta åt mig MEN det som gör mig rädd är att om dessa saker sagts till någon som faktiskt varit riktigt sjuk pågrund av detta innan. Någon som verkligen varit på botten och kämpat sig upp igen. Om denna tjej hade fått höra dessa saker. HUR hade hon hanterat det, hade hon börjat svälta sig själv igen? Och det är det här som gör mig så fruktansvärt jävla arg. 
 
Att människor har mage att uttala sig om sådana saker och inte har en jävla aning om vad konsekvenserna av uttalandet kan bli. Att de inte har en aning om vad för tankar som går i den här personens huvud.
Du vet INTE om denna person lidit av någon ätstörning innan.
Du vet INTE om denna person har sjukt dålig självkänsla.
Du vet INTE om hon mår dåligt av att se sig själv i spegeln.
Du vet INTE om hon inte går till skolan för att den inte vill visa sig.
Du vet INTE om hon kräks i hopp om att få den perfekta kroppen.
Du vet INTE om hon kämpar varje dag med tankar i huvudet som säger att hon inte ska äta eller på vad hon ska äta. Du vet inte om hon önskar att hon vore någon annan. Du vet INGENTING om hennes resa. Det jag vill säga är att DU har INGEN aning om hur allvarliga konsekvenserna kan bli av sådana uttalanden. Inte ens skämta om det. För du vet inte. Ingen jävla aning har du om vad personen du säger detta till kämpat med innan, vilka tankar hon haft och hur hon kommer att hantera det.  Du vet inte heller om ditt uttalande är en början på allt jag just skrivit. Att ditt uttalande kan vara början på en helvetesresa för någon annan bara för att du vill vara rolig och få folk att skratta.
 Så jag ber er att tänka nu, för nu vet ni. Blunda inte för något, ta ansvar och verkligen förstå vilka allvarliga konsekvenser onödiga idiotiska dumma uttalanden om och till någon annan kan få. 
Ta ALDRIG upp en tjejs vikt om det inte är något snällt. Oavsett om hon är smal eller tjock. Kurvig eller platt. Säg aldrig att hon är tjock, att hon ska tänka på vad hon ska äta, vilken klädstorlek hon bör ha och att hon ska skämmas över hur hon ser ut. Du vet ingenting om konsekvenserna och vad du just kan ha satt igång för tankar och beteende hos någon. Du vet ingenting om vad någon annan kanske kämpar med och vad som kan brusa upp om du säger något som denna person verkligen inte behöver höra. Och tjejer, stå upp för varandra, ni vet.

Likes

Comments

Vart ska jag börja? Tack , tack och tusen tack igen för all fin respons jag fått av det tidigare inlägget. Kunde inte fatta statistiken när jag loggade in idag. Att så himla många har tagit sig tid att gå in på bloggen och faktiskt läst det där evighets inlägget. Vänner och okända har hört av sig och gett mig så himla bra respons och varenda ord stärker mig och får mig att känna mig ännu mer säker på att det var rätt att lägga ut inlägget. Var så himla nervös inför allas reaktioner och vad folk skulle säga om att jag delar med mig av något som varit så himla personligt för mig. Men sen började jag tänka vad texten handlar om och det är att jag inte ska bry mig om vad någon annan tycker utan stå på mina egna två ben, så jag la ut det. Och med det här inlägget vill jag bara säga att era ord gör mig så himla glad och jag förstår att jag har världens bästa människor omkring mig. Tack! 

Likes

Comments

Jag söker inte bekräftelse och inte heller uppmärksamhet med att skriva det här. Jag gör det för mig själv att våga säga det högt,något jag skämts och hållit för mig själv innan. Att bevisa för mig själv att jag inte har någonting att skämmas över och absolut inte för vem jag är. Jag har aldrig haft en ätstörning eller varit sjuk på något sätt alls, allt jag vill visa är att tankarna som finns där inte ska göra det. Denna text är som ett öppet brev till mig själv att jag tystnat osäkerheten och äntligen kunna släppa det. Släppa allt som varit och äntligen bara vara. Den Elin som jag egentligen är, den glada. Hej Elin, det här är till dig.

Att hela tiden kämpa med sitt eget huvud tar en massa tid och framförallt en massa energi. I flera år har bollat tankar med mitt huvud om hur min kropp bör och ska se ut. 
Jag skulle aldrig kunna sluta äta mat , jag älskar mat för mycket för det så det har aldrig varit ett "allvarligt" problem, men ändå något som varit i vägen för mig. Att ständigt varje gång jag ska äta tänka på hur många kalorier det är, hur mycket fett det är, borde jag verkligen äta det här eller såhär mycket. Borde jag kanske testa att inte äta ändå, bara den här gången..? Att ständigt ha dessa tankar i ditt huvud varje gång du ska äta något är inte okej, och inte lätt heller. För om jag äter iallafall, är det meningen att jag ska ha dåligt samvete efter då, bara för att jag ätit? Ett ständigt tjaffs mellan dig själv, dina tankar och alla vrickade ideal runt omkring som ska påverka och dra dig åt alla håll.
Alla kroppar är fina på sitt sätt och alla har olika smak, men alla har också en personlig åsikt om hur ens egen kropp ska se ut.
 I lågstadiet en tid var jag överviktig, man skulle kunna säga ett rejält bebishull som drog över tiden. Men ju mer åren gick så blev idrotten och fotbollen seriösare och hårdare vilket resulterade att kroppen fick den motion den behövde och jag växte ifrån hullet. Jag kunde se i spegeln att jag blivit mindre, smalare och jag blev säkrare i mig själv. Men dessa år, trots att jag varit så ung har jag känt att jag varit lite större än många andra och den osäkerheten fastnade någonstans i bakhuvudet och det är nog den som fortfarande snurrat runt där bakom. En vilja att få någon slags revansch på vilken tjej jag ville vara vid den åldern, ta ikapp dom där åren som jag missade att vara mig. Hon som kunde ta på sig dom där korta jeansshortsen i de mindre storlekarna eller den korta magtröjan och verkligen känna mig trygg i det, den tjejkroppen har jag nog alltid velat haft. Förstå mig rätt, vem som helst får ha på sig vad de vill men jag  personligen har aldrig känt mig bekväm för att göra det) Jag har helt enkelt inte känt mig bekväm med min kropp och det har jag väll egentligen aldrig gjort heller förens jag fick mitt första riktiga förhållande. 
Han fick mig för första gången att göra det. Känna mig bekväm med min kropp och känna mig nöjd med den person jag var. Känna mig bekväm med att vakna upp bredvid någon som jag var. Han fick mig att känna mig trygg med hur jag såg ut och jag kände verkligen hur lycklig jag var med mig själv. Han är nog den första som jag tagit åt mig av och lyssnat på när han sagt att jag var fin och att jag inte har någonting att oroa mig för. Han tystnade på något sätt de där tankarna som innan tagit sån stor roll. Han fick mig att känna att jag duger precis som vem jag var och att jag inte behövde ändra någonting i världen för att han skulle vilja ha mig. Han visade för mig vad det är man ska bry sig om. Man skulle kunna säga att jag hittade mig själv med honom och det kommer jag vara evigt glad att han fick mig att göra. Hitta mig, hitta Elin. Jag slapp gå och oroa mig över saker som jag annars skulle oroa mig för och lägga energi på, jag var ju inte ensam, någon jag gillade , gillade mig. Jag fick bekräftat för mig själv att någon ville ha mig precis som jag var och att någon valde mig som jag var och ingen annan. Jag fick andra synvinklar som jag tidigare stängt av, Jag kände mig bekväm, stark och så jävla lycklig med livet. Jag kände mig trygg i mig själv för första gången och det kändes sååå bra. 
När det sedan tog slut mellan oss så föll min värld samman. Det var inte bara förhållandet som togs ifrån mig, all den där tryggheten i mig själv försvann iväg från mig samtidigt. Jag fick panik. Och jag visste inte hur jag skulle hantera något som jag inte kunde ändra på. Något jag alltid gjort är att om något hänt som sårat mig, något som gjort mig upprörd eller liknande har jag istället för att tröstäta fungerat att jag istället tappar aptit. På det sättet har jag sagt till mig själv att då blir det bättre, allt löser sig då. Jag avstår att äta den gången eller så säger jag till mig själv "ta lite sen räcker det" På något sätt säger kroppen att jag ska straffa mig själv. Eftersom jag inte kunde kontrollera situationen, det som hände så fick jag hitta på något jag kunde kontrollera. Och det gjorde jag då. Jag slutade äta ett tag, inte helt. Men hoppade över en hel del, tänkte att då kommer det lösa sig. På något sätt kommer det lösa sig, jag kanske duger då.Tiden gick och jag började hitta mig själv igen. Hitta tillbaka och bli trygg igen. Sakta , sakta hittade jag tillbaka till mig själv.
För det mesta har jag inte tagit åt mig av något om någon sagt något det har mest runnit av då jag har en ganska stark personlighet som inte är rädd för att höras eller få fram min vilja och de åsikter jag haft, jag har kunnat stå stadigt på benen, men är det någon punkt jag alltid haft så har det alltid varit vikten. Den har bitit, för då kommer den där osäkerheten tillbaka. Tycker någon att jag är tjock? Jag kan minnas när jag var på släktfirande och någon skämtade "ska du inte låta oss få lite mat också" , jag kunde inte ta en tugga till och gick på toan och grät istället. Det är som en cirkel, du kan vara på toppen men samtidigt vara så himla nära att tippa över till dom där tankarna igen, den dåliga sidan.
 Jag har tränat fotboll i snart 14 år och har de senaste iaf 5-6 åren haft bara en eller två träningslediga dagar i veckan och samtidigt haft kanske två träningspass om dagen ett par gånger i veckan. Jag ska egentligen kunna äta vad som helst hur mycket som helst utan att behöva tänka på det. Trots att jag tränat så mycket som jag gjort så har dessa tankar alltid varit med mig på något sätt. Det har också varit dag från dag hur jag känt mig om mig själv. Vissa dagar kan jag känna att "fan Elin va snygg du är" till att andra dagen kunna känna mig som en fet knubbsäl och vilja gå och gömma mig i ett hörn i skolan för att inte synas alls den dagen. Så tror jag det är för dom flesta.
jag har hittat mig själv nu, jag är inte den där lilla osäkra 10 åriga Elin längre. Jag är en tusen gånger starkare Elin som vet vad som är rätt saker att lägga energi på. Jag vet att ingen bryr sig om vad jag äter, ingen tänker borde hon verkligen äta det där eller på hur mycket mat jag tar i matsalen. Saker som bara jag tänkt har jag nu fattat att det bara varit jag. ÄNTLIGEN , det spelar inte någon roll. Att vem jag än är ska jag aldrig känna dåligt samvete för att jag äter. Alla äter och alla ska äta.
Att inte vara nöjd med sig själv och bry sig om och tänka vad andra tycker om dig tar en otrolig onödig energi och så himla mycket ifrån dig. Man sänker sig själv. Och det får man aldrig göra. Du får aldrig glömma att acceptera dig själv och du får aldrig låta någon annan tro att du inte duger som du är. Alla duger. 
Tankarna kommer fortfarande ibland, långt där bakom kan dom komma igen men dom når mig inte längre. Jag kommer ha dåliga dagar, det kommer hända saker som kommer få mig att falla, men de kommer vara en säkrare Elin som kommer skjuta iväg dom tankarna. Jag hoppas att nån dag inte behöva lägga nån energi alls på det här, jag har hittat mig själv och är redan nära att släppa allt det bakom. Som sagt jag har aldrig haft en ätstörning eller några problem på det djupa sättet, det enda jag vill komma fram till är att tankarna som alltid funnits där inte ska göra det. Och genom att berätta det här för vem som helst nu gör blir som ett avslut på ett kapitel som jag är redo att lämna bakom. Och som Håkan skulle sagt, 
"Kanske måste man ha gått vilse för att tillslut hittat hem, och veta att om man fallit fyra gånger reser man sig upp fem". Så jävla bra är du.

Likes

Comments