Det finns en sak som jag tänkt på riktigt länge nu. Det är det här med att vi så ofta tänker att det är försent att ändra på saker, ändra på personligheter eller ändra på den syn vi har till livet. Det är så ofta som jag väljer bort att bryta mina sämre mönster för att jag inbillar mig att det redan är försent ändå. Men är det försent? Kan det någonsin bli försent att ändra något man inte är nöjd med eller inte står för? Finns det en deadline? Finns det någon som säger att du inte längre kan ändra dig och bli en bättre människa bara för att du är si eller så många år gammal? Är det försent att ändra sina åsikter när man fyllt femtio? Eller kanske redan när man fyllt 18? I så fall måste jag skynda mig att ändra på delar som jag inte är nöjd med i mitt liv. För jag vill inte dö som en person jag inte kunde stå för att jag var. En person med åsikter och tankar som inte stämde överens med hur jag ville vara. Vad jag egentligen vill komma fram till är att det aldrig kommer vara försent att ändra dig, att tycka eller tänka på ett annat sätt, ändra synsätt eller åsikter. Du har all tid i världen att bli- och vara den människa du vill vara eller kanske drömmer om att en dag få vara. 

För ungefär ett år sedan bestämde jag mig för att jag skulle våga stå upp för mig själv, stå upp för mina åsikter och de värderingar och tankar jag har. Jag bestämde mig för att vara den människan jag skulle vilja möta i mitt liv. Jag var precis som många andra tonåringar, ganska osäker i mig själv, inte speciellt tydlig med vad jag tyckte och tänkte. Skulle jag beskriva den tjejen som jag var för ett år sedan idag skulle jag nog säga att dubbelmoral var något som beskrev mig ganska väl. Mina åsikter och värderingar påverkades väldigt starkt av de människor som jag umgicks med. Pratade jag med en människa tyckte jag på ett visst sätt och pratade jag med en annan tyckte jag inte längre likadant. Många gånger motsade jag även mig själv. Jag kunde älska en person i ett läge och hata den i ett annat. Tyckte personen jag pratade med inte om en speciell tjej eller kille på skolan gjorde inte jag heller det. Medan jag kunde snacka gott om dessa personer med någon annan av mina kompisar. Jag var som sagt det vi alla skulle kalla för dubbelmoral. Men så bestämde jag att jag inte lägre ville vara en sådan tjej, jag vill ha åsikter som var mina och som jag kunde stå för. Jag ville värdera människor lika i alla lägen oberoende av vilka människor jag umgicks med och vad dessa i fråga tyckte om andra. Jag ville inte längre yttra mig på ett vis om jag inte stod för vad jag sa i alla lägen, jag ville bli en stabil tjej om stod upp för det jag ansåg var rätt. 

Jag ändrade mig, jag var 16 år och det var inte försent. Jag är absolut inte klar, jag kan fortfarande vara dubbelmoral och oklar med mina åsikter emellanåt men det har blivit bättre. Och vet du vad det bästa är? Att det inte är försent att rätta till resten heller. Jag har hela livet på mig att bli den tjej som jag drömmer om att få vara och precis samma förutsättningar finns för dig. 

Är du inte nöjd med hur ditt liv ser ut eller hur du är som person är det aldrig försent att ändra på det och rätta till de delar som inte faller sig i smaken. Du är chef över ditt liv och dina åsikter, låt ingen annan ta kontroll över vem du är och se till att vara den människa som du önskar att du var. Om du redan är som du önskar fortsätt då leva som du gör, kanske finns det ändå något du kan påverka i en ännu bättre riktning. Ingen är felfri men alla har chansen att rätta till en del av de problem som stör dig och bli en bättre människa. 

Det är aldrig försent att ändra dig och byta riktning!!

Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ibland kan livet kännas svajigt, som att det inte finns någon stabil grund att stå på. Emellan åt kan det kännas stormigt, blåsigt, den stabilitet som du fångar upp flyger iväg med vinden lika fort. Jag upplever ofta livet stormigt när saker inte blir som tänkt och när jag misslyckas med vissa delar av mitt liv. Både hopp och tro blåser liksom iväg, det känns helt enkelt som att man står mitt i en storm. En storm där blåsten tar med sig all din trygghet och bara lämnar kvar den hårda grunden. Tänk dig ett träd, kronan sitter högst, det är den som är värdig, det är där du har allt det som betyder något, som du är stolt över. Stammen är liksom grunden, den hårda grund där allt det grundliga finns. Det är där det som är "viktigt" grundar sig, du vet vad du heter, hur gammal du är, vart du bor osv. Men det som kanske egentligen är ännu viktigare och än mer betydelsefullt, tex. som vem du faktiskt är, vad du står för och vilka människor du i hjärtat bryr dig om - det finns i kronan. Det finns i toppen, i kronan där vinden tar som hårdast. Och när det är stormar i ditt liv kan det liknas med just detta träd, när stormen tar är det inte stammen som tar stryk först. I förstahand är det kronan som kommer att skakas om, kanske till och med brytas ner helt och hållet. Det är då du blir osäker, det är då livet känns motigt och vänt på avigsidan. Det är då osäkerheten kryper närmare, hopp tvinar bort och din stabila grund skakas om. Det är då livet känns stormigt på riktigt. Jag vet att livet då känns väldigt tufft, det är som att gå i motvind, att klättra utan att komma upp. Det känns meningslöst, det känns för svårt och alldeles för jobbigt. Jag vet hur det är för jag hamnar där själv emellan åt jag också, jag skulle nog säga att jag är där ganska ofta. Självförtroende och självkänsla svajar och det är svårt att veta hur man tänker och vem man är, vad man egentligen står för och hur man ska lyckas leva efter just det. Just självförtroende är nog det som jag personligen har svårast med, det är ofta det som stormar och sviker i mitt liv. Jag har ofta svårt att inse vad jag gör bra och nöja mig med att jag gjort mitt bästa. Jag tror att det är så för många som är i min ålder och säkert också äldre , det är ofta storm i hjärnan och man låter sina hjärnspöken ta alldeles för mycket plats. Det blir dem som får styra hur man tänker och hur man mår, det är de som utgör den inre stormen och låter blåsten ta med sig allt det som är värdigt.

Men det finns en anledning till att jag valt att likna alla mina men också dina problem med en storm, med en kraftig vind som vi ofta känner oss så maktlösa mot. En storm har alltid ett slut, det kan ses fruktansvärt jobbigt och otroligt långt borta ut, men det finns ett slut, det finns en ände. Likaså finns det ett slut på alla de problem och oförklarliga tankar som finns inom oss. Det finns ett slut, en storm varar inte för evigt. Det kommer lugna sig och din stabilitet kommer att återfinna sig någonstans efter att blåsten avtagit. Kronan som tappat sina blad kommer att växa på nytt och finna det lugn som försvann när stormen kom. Dina problem, dina brister och din osäkerhet kommer också den att hitta ett lugn, den kommer återuppbyggas och bli lika stabil och stark som tidigare, om den inte växer sig än starkare. Jag tror verkligen att det är precis så här livet fungerar, det går inte att garantera ett lugn, väderprognosen ändras dagligen. Men det finns en sak som är sant och som alltid kommer att vara sant, det kommer inte storma för alltid. Det kommer lugna sig och livet kommer stabiliseras igen även om det ibland känns väldigt långt borta. Kom ihåg en sak, det är inte alltid att du ser målet, det kan finnas bakom nästa kurva eller ovanför nästa backkrön, men det finns där. Det finns alltid ett mål och ett lugn som väntar på dig.

Stormen varar inte för evigt!

Kram

Likes

Comments

Våga älska varandra, våga visa kärlek, våga säga att du bryr dig, våga finnas där för varandra. Våga älska.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med att älska och visa att man bryr sig det senaste. Att faktiskt vara ödmjuk och berätta för dem som betyder något att man faktiskt bryr sig och tänker mycket på dem. Det är så lätt att ta varandra för givet och glömma bort att visa kärlek för varandra. Det som slog mig en dag för ett tag sedan är att man aldrig vet hur lång tid man har på sig. Hur lång tid det finns kvar att älska, att bry sig och att finnas där för varandra. Det kan hända så mycket på resans gång, imorgon kan det liksom vara försent. Jag tror att det är många av oss som skulle ångra om vi inte sagt att vi älskar varandra om det imorgon skulle vara försent. Det är så lätt att ta kärleken för givet, att mamma eller pappa alltid ska finnas där och älska dig, att dina kompisar ska stå vi din sida i vått och torrt samt att det alltid kommer finnas någon som bryr sig om dig. Men tänk om livet vänder, tänk om detta skulle ändras under livets gång. Att mamma eller pappa försvinner, att kompisarna sviker och att den där personen som alltid brytt sig inte längre finns kvar, kommer vi då inte ångra att vi inte visade all den kärlek tillbaka. Att vi glömde att säga de där fina orden "Jag älskar dig", eller att "du betyder mycket för mig". Jag tror att jag hade ångrat mig rejält, att det hade tagit lång tid att förlåta mig själv för det. Kanske hade jag aldrig förlåtit mig själv heller. Jag vet att föräldrar, syskon och vänner ibland kan vara jobbiga, att det är lätt att störa sig på sina föräldrar, lätt att bråka med sitt syskon eller hamna i diskussioner med sina vänner. Men ändå är det så viktigt att berätta för varandra att man älskar varandra, för någonstans djupt in så tror jag att vi alltid kommer älska våra föräldrar, syskon och vänner i alla fall. Jag tror att kärleken väger tyngre och därför är det också så viktigt att visa den för varandra även om det känns onödigt och svårt ibland.

Jag bråkar väldigt ofta med min lillasyster, vi kan skrika på varandra, säga taskiga saker och rent av slåss med varandra. Men ändå tycker jag om henne, ändå älskar jag henne lika mycket. Det är så lätt att det kommer ut något fult ord när hon i mina ögon är lite störande en stund, men sedan efteråt älskar jag henne lika mycket ändå. Frågan är då om jag berättar det för henne lika ofta som jag faktiskt säger att hon är i vägen, jobbig och dryg? Om jag ska vara helt ärlig och tänka på alla de gånger som jag säger något taskigt till henne så väger mina fina ord absolut inte upp den skadan jag gör. Jag säger sällan att jag älskar henne trots att jag gör det, oavsett vad. Jag vet inte vad det är ellr vad som gör det, men det är ibland väldigt svårt att säga att man älskar någon eller att någon faktiskt betyder väldigt mycket för en. Jag tror verkligen att världen behöver mer kärlek och då är det dessa små ord och handlingar som var och en av oss behöver tänka på att dela. Det är viktigt att älska och minst lika viktigt att faktiskt berätta det.

Nu gör vi detta tillsammans, vi visar att vi älskar och visar att vi bryr oss, inget vet när det är försent. Kanske är det redan imorgon? Ta hand om varandra och sprid extra mycket kärlek!

Kram

Likes

Comments