Header

Postat i Feminism

Bildkälla: Facebook

Snubblade över den här vackra bilden igår föreställande Leonardo DiCaprio som barn med sina föräldrar. Jag såg bilden för första gången i mitt Facebookflöde för några månader sen, precis efter att han hade vunnit en Oscar om jag inte missminner mig. Jag är inte så insatt i filmindustrin så jag vet egentligen inte så mycket mer än det om honom, förlåt. Har förfan inte ens sett Titanic. Men jag tänkte inte prata om det, jag tänkte prata om bilden. Mitt första intryck av den var att den utstrålade en så härlig känsla av lycka och frihet. En enkel men ändå befintlig familj som älskade varandra och höll ihop, så som en familj ska göra.

Men. Istället för kommentarer i den stilen på Facebook var det hela 7 000 (!) kommentarer om något så oviktigt som… Guess what? Att hans mamma inte hade rakat sig. Det är så skrattretande att veta att det är det folk bryr sig om. Inte vilka goda vibbar man får av bilden, utan hur de på bilden ser ut. Tror ni för övrigt man prioriterar nåt så oviktigt som rakning när ens son precis kommit till världen?

Hela den här grejen om att kvinnor måste raka sig är helt absurd. Jag menar inte att jag motsätter mig att man gör det, jag gör det ju t.o.m. själv från och till. Jag menar bara att vi måste sluta överdramatisera det om nån väljer att inte raka sig. Trots allt handlar det ju egentligen bara om lite hår. Lite döda celler. Det är allt. Och jag personligen kunde inte bry mig mindre om vad nån annan vill göra med sitt hår, så jag förstår inte varför andra måste göra det. Det skadar dig ju liksom inte fysiskt. Om din personliga preferens är hårfria kroppsdelar så visst, you do you. Men låt det för i helvete inte gå ut över andra som inte har den preferensen. Vad en annan individ väljer att göra och inte göra med sin kropp är inte upp till dig att bestämma, är inte det självklart?

Det här ämnet rör feminismen eftersom det handlar om en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, i det här fallet huruvida hon vill avlägsna hår från den eller inte. Det är helt upp till personen i fråga och ska inte angå nån utomstående. Punkt. Och ja, faktumet att det här är ett bestående problem i dagens samhälle är rakt av pinsamt!

Likes

Comments

Postat i Feminism

Idag lånade jag en bok om feminism som jag läste under dagen. Den heter Feminism pågår och är skriven av Sassa Buregren och Elin Lindell. Jag är glad att den och några andra viktiga böcker stod vid entrén till skolbiblioteket så att de blir mer iögonfallande för oss elever. Jag har nog aldrig upplevt att min skola tagit nån anmärkningsvärd ställning för feminism eller andra viktiga frågor men förhoppningsvis blir det bättring på det nu!

Boken handlade i alla fall i huvudsak om feminism (nähä!), vad denna rörelse kämpar för, hur den påverkat samhället ur ett historiskt perspektiv och så innehåller den även några texter där barn i tidiga tonåren under pseudonymer berättar om hur de kom i kontakt med feminism för första gången. Några berättar dessutom om sexism de bevittnat i vardagen, vilket gör mig ledsen då man inte ska behöva utsättas för det i så ung ålder. Inte överhuvudtaget faktiskt. Boken stod där låg- och mellanstadieeleverna vanligtvis lånar så den var som förväntat väldigt kort och skriven med lättförståelig svenska, men samtidigt var den väldigt informerande och gav mig ett flertal tankeställare under läsningen. Jag tror den boken skulle fungera bra som en inkörsport till feminism, så jag rekommenderar den definitivt till yngre som vill lära sig grunderna om det!

Det är dessutom så bra att just läsa om feminism, för då är det (oftast) noggrant skriven text som man kan gå tillbaka till och läsa igen (till skillnad från tal) om man missuppfattade nåt vilket då leder till att det är mindre chans att det blir missförstånd, som det alltför ofta blivit i feminismen. Tyvärr. Så då måste vi lägga energi på att förklara nåt vi redan förklarat istället för att fortsätta med kampen för jämställdhet. Om bara folk kunde chilla lite, och faktiskt försöka förstå vad en person med feministiska åsikter menar istället för att dra förhastade slutsatser…

Likes

Comments

Postat i Musik

Vänster: Omslaget till singelutgåvan av låten. Höger: en scen från musikvideon.

Vad passande, precis när jag skulle börja skriva så började låten spela i högtalarna bakom mig. Vad är oddsen?

Hela det här inlägget grundar sig i alla fall på ett program jag såg på teve igår. Det är inte ofta jag tittar på teve nuförtiden, men när jag väl gör det är det något intressant som sänds. Något som genererar reflektioner och funderingar som händelsevis kan leda till ett blogginlägg. Det gjorde det i det här fallet.

Nu ska jag vara mer rakt på sak, förlåt. Programmet jag tittade på hette i alla fall Hitlåtens historia och ja, det säger väl sig självt litegrann. I programmet analyserar de en låt som någon gång blivit en hit och fördjupar sig i hur den uppstått och hur den påverkat musikindustrin. Och i det här avsnittet pratades det då alltså om Oasis 'Don't Look Back in Anger'.

Till att börja med fick man en kort bakgrundshistoria om brödernas (i synnerhet Noels) uppväxt fram till den regniga kväll i Paris då han bestämde sig för att den låten skulle bli till. Låten som skulle bli något exceptionellt. Det blev den sannerligen, men då hade han knappast någon aning om hur exceptionell den skulle komma att bli.

"I instinctively felt that that was the night I was gonna write 'that' song. Y'know – the stars were aligned, and tonight was the night."

Det är verkligen en vacker låt, den har en speciell plats i mitt hjärta. Jag minns en gång när jag stampade på perrongen en kall vårdag och väntade på tåget medan jag lyssnade på låten. Jag ifrågasatte för mig själv hur det var fysiskt möjligt för en människa att skriva en så bra och rörande låt. Alla toner och taktslag sitter på sin rätta plats, han sjunger så rent och så genuint och det låter så jävla klyschigt men jag måste bara definiera låten som "perfekt". Jag verkar inte heller vara den enda som tycker det, titta bara på hans framträdande i Argentina 2009 där publiken totalt lever sig in i låten. "Feel free to join me in the chorus" fan heller, man vill ju bara ta i från tårna från första början och fortsätta i all oändlighet!

Utöver det så pratades det om låtens ursprung, som enligt teorier kunde sträcka sig ända bak till Tyskland för närmare 300 år sedan. Det pratades om en viss Johann Pachelbel ch att hans komposition vid namn Kanon i D-dur är förvånansvärt lik DLBIA. Och det stämmer – om man lyssnar på båda låtarna efter varandra så märker man de uppenbara likheterna. Kanon i D-dur är lite mer "detaljerad" om man säger så, men om man tar bort allt runtomkring och endast behåller det grundliga är det ungefär samma toner. Trots det hävdar Noel att han aldrig hört talas om Pachelbel innan. Det här fenomenet påminner mig om en grej jag läste i biografin om Pink Floyd för ett tag sedan där det stod att några Pink Floyd- och Velvet Underground-låtar liknade varandra läskigt mycket trots att banden aldrig ens hade hört talas om varandra. Jag minns inte vad det stod att det berodde på, men i vilket fall verkar det väldigt intressant och säkert nåt jag skulle fördjupa mig i! Jag ska leta upp sidan i boken senare och se vad det stod.

Annars vill jag säga att jag tycker det är jätteroligt att Oasis börjat uppmärksammas mer i media. Det beror säkert på att dokumentären fick ett så varmt mottagande så de som jobbar inom media förstod att vi vill se mer av bröderna. Och mer än detta kommer förhoppningsvis allteftersom!

Avsnittet finns tillgängligt på SVT Play här.

Likes

Comments

Postat i Övrigt

Jag har tänkt på det här ett bra tag nu faktiskt men efter att ha läst Olivia Hagéus inlägg om stereotypa bloggare så inspirerade det mig till att faktiskt sätta mig ner och skriva det här inlägget.

Jag måste medge att jag är otroligt trött på Nouws s.k. "Veckans blogg" som går ut på att en blogg står i rampljuset under en veckas tid och nya inlägg från bloggen kommer upp i ens flöde oavsett om man följer denne eller inte. Det publiceras även en krönika på Nouw Magazine där bloggaren svarar på frågor om bl.a. vad dennes blogg går ut på.

Det hela är en bra grundidé tycker jag, men i praktiken tycker jag inte vi fått ut nåt av det. Varenda vecka är det alltid samma gamla visa – en mode- och kosmetikaintresserad tjej med en stereotyp klädstil som är "ute efter att inspirera", bor förmodligen i innerstan, lägger mest upp bilder på dagens outfit mot en vitmålad vägg och spenderar helst en fredagkvällen på krogen med vänner och ett glas vin.

Hur många gånger har vi inte hört det här förr? Jag är så innerligt trött på att såna, ursäkta språket, "basic bitches" är de enda som får synas här i bloggvärlden. Vi andra som sticker ut lite mer från mallen finns också, men det är väldigt sällan vi får samma uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Nouw borde använda "Veckans blogg" som ett verktyg för att marknadsföra bloggar som faktiskt är viktiga och har ett mindre originellt budskap än att "vilja inspirera". För kom igen, vad skulle ni själva prioritera? Linn Ahlborg eller Lovisa Ström som jobbar med burmesiska barn som blivit utsatta för människohandel? Bloggar som Lovisas, som kan användas som en plattform för att nå ut till folk med viktiga budskap, skulle jag mycket hellre vilja se som Veckans blogg.

Jag personligen började blogga för att jag kände att konceptet passade mig. Jag har en passion för att skriva och uttrycka mig i ord, så jag trodde att mina värderingar och tankar skulle gå fram bäst i skrift. Jag vill berätta för omvärlden om hur jag som ungdom uppfattar vardagen och vilka tankar jag har, som ofta triggas igång av händelser som skett i min omgivning. Jag vill även träffa och lära känna nya människor, såna som har ambitioner som jag. Såna som vill göra en god insats för världen under sin livstid, som vill lämna ett avtryck på denna jord innan de försvinner.

Nouw borde ta ansvar som en välbesökt och populär hemsida att faktiskt använda den förmånen till något som gör gott. Vi har blivit övergödda av bloggar om mode och skönhet, nu vill vi ha bloggar som är banbrytande och genuint viktiga.

Likes

Comments

Postat i Resor, In English

Scroll further to read in English

I söndags kom jag hem från min livs första resa till England. Jag har länge klassat Storbritannien som mitt favoritland men det är ju egentligen lite falskt att göra det om man, som jag, aldrig ens en gång har varit där. Men nu när jag har det så kan jag göra det med stolthet! Den här resan var något unikt, inte alls som våra årliga skidresor jag aldrig kan hålla reda på, utan det här var något helt annat. Kanske för att England inte direkt är en skidort... men kanske även för att det är just England.

Torsdag kl. 03.00 var det färdigsnusat och vi beräknades vara klara att bege oss till flygplatsen en halvtimme senare. Det var lite stressigt när vi skulle få ihop allting men det slutade bra ändå med pappas gamla John Lennon-kassett i bilen en dryg halvtimme senare. Man skulle ju dessutom ladda upp med nåt engelskt så det passade.

Flygresan gick bra den med, jag satt och läste Pink Floyd-biografin ihärdigt (fortsatte ladda upp med engelska saker) och ritade av en modell från Teen Vogue. Jag minns att det inte alls kändes som två timmar i flygkabinen så det måste betytt att jag fördrev tiden väl. När vi kom till flygplatsen tog vi ett expresståg som i sin tur gick till London och olyckligtvis fick vi inga sittplatser på det utan fick stå upp i vad kändes som dubbelt så länge som flygresan tog ur ett realistiskt perspektiv (två timmar). Vi fördrev tiden genom att prata om Greenwich och nollmeridianen och en gubbe som stod bredvid oss hörde vårt samtal flikade in med lite egna kunskaper också!

Väl framme i London, närmare bestämt Liverpool St, köpte vi varsitt "ostronkort" – Londons motsvarighet till SL-kort är "Oyster Card” – och tog oss till King's Cross som vandrarhemmet vi skulle bo på låg alldeles i närheten av. Jag hade först planerat att gå och se det där Harry Potter-monumentet som finns där men struntade i det då jag kom på att jag faktiskt inte är ett HP-fan. Jag har läst böckerna och sett filmerna men fattar trots det inte hajpen.

Vi var otroligt trötta den dagen eftersom vi hade behövt gå upp så tidigt och om man känner mig rätt så kan man räkna ut att jag inte fick så många timmar sömn innan det heller så jag var nog den av oss som var mest trött, så när vi satt på bussen däckade jag dubbla gånger (what a punny joke). Minns det för att jag vaknade av att slå huvudet i framsätet två gånger samt att pappa smygfotade mig... visar det kanske nån gång när jag är på ett mer självförnedrande humör. Vi åkte i alla fall till Tower Bridge som vi gick över och så pratade vi om hur tråkig arkitektur Stockholm har kontra London. Inte för att det intresserar mig så mycket egentligen men jag lät akademisk och cool så vi säger att det var en jättegivande diskussion jag och far min hade.

Nästa dag, fredag, var fokuset shopping som jag långt innan hade bestämt mig för att försöka få ut så mycket som möjligt av, trots att jag egentligen avskyr det. Tycker bara det är så innerligt tråkigt och kostar så mycket pengar och så blir det ändå aldrig rätt passform och design på plagget och bara nej, spenderar hellre pengarna på skivor och sånt som jag faktiskt bryr mig om. Men jag kom i alla fall ut från Primark med en Bowietröja, underkläder, diverse sminkprodukter (varav en på tok för ljus foundation; kosmetika är verkligen inte min grej) och ett par jeans, så nåt fick jag gjort i alla fall.

Först tog vi oss till Soho för att jag ville gå till Berwick St där omslaget till What’s The Story (Morning Glory?) hade fotats. Det fanns en skivbutik där (som t.o.m. var med på omslaget!) också – när pappa var i London senast så hade han varit där och tagit bild på en tavla på omslaget i butiksfönstret där det var en liten bubbla som visade var man stod nånstans i förhållande till omslaget, så nu fick jag se den på riktigt också!

Zooma in på den första bilden för att se pratbubblan. Byggnaden längst bort, skivaffären samt de gula linjerna på gatan verkar vara det enda som är orört på sedan -95…

Efter att vi hade ätit lunch så spekulerade vi lite på Carnaby Street, jag var inne på bl.a. Pretty Green (Liams affär) och det var så spännande att vara där och leka med tanken att han också hade varit precis där jag stod för stunden. Det var dessutom jättefint därinne; kläderna hängde prydligt på hyllorna, bilder på the man himself var uppsatta i trappan och hela nedervåningen såg ut att vara dedikerad till Jimi Hendrix med massa bilder på väggarna samt CD- och DVD-skivor från hans liveframträdande på Filmore East på hyllorna så det tyckte jag verkligen om! Jag köpte dessvärre inga kläder eftersom det säkert var väldigt dyrt (åtminstone framställde pappa det så) men jag köpte den remastrade versionen av Be Here Now som jag lyckades transportera hem utan skador sen så det sitter jag faktiskt och lyssnar på när jag skriver detta!

;-)

När det var dags för middag tänkte vi äta på Hard Rock Cafe men när vi kom dit såg vi att det verkligen proppfullt och så fick vi reda på att det var två timmars väntetid så vi bestämde oss för att istället äta på ett ställe som hette Friday’s. Passande eftersom det ju var fredag! Det var enligt mig nog det bästa stället vi åt på; när man kom in vad det en jättefin vägg med ett stort "kollage" som innehöll en massa kända bands loggor (däribland Nirvana, Oasis, Stone Roses, Guns ’N’ Roses samt Pink Floyds Dark Side of the Moon-prisma), gitarrer och annat “splatter”. Fick endast Oasis logga på bild tyvärr eftersom jag inte ville ofreda de som satt och åt precis vid väggen. Men maten var i alla fall jättegod och i lagom storlek (jag har på kuppen märkt att England liknar USA med sina gigantiska portionsstorlekar), personalen var väldigt trevlig och det rådde en härlig sfär i hela lokalen helt enkelt. Bartendrarna showade dessutom lite när de gjorde drinkar och kastade flaskor och glas i luften precis sådär som man kan träna sin karaktär till att göra i Sims!

Den tredje och sista dagen inleddes med en tunnelbanetur som tog oss till St. John's Wood. Efter att ha gått några kvarter kom vi fram till Abbey Road, och jag började ärligt talat nästan gråta när det legendariska övergångsstället och entrén till studion uppenbarade sig för oss eftersom, ja, det var ju här. Det var ju här som mina favoritband hade spenderat så mycket tid till att skapa något meningsfullt och minnesvärt, både för dem själva och de som senare kom att köpa det de skapade. Och inte bara Beatles hade spenderat tid här utan även Pink Floyd och Oasis och så många fler. Utan den här platsen skulle så mycket vara annorlunda idag, mer än vad vi kan tänka oss på rak arm.

Rickard tyckte vi var töntiga och ville inte vara med så vi blev bara tre på bilden, men det är tanken som räknas! :-)

Efter det så tänkte vi ta del av “the essentials” så att säga. Vi åkte in till centrala London och tittade på Big Ben, Westminsterpalatset, Westminster- och Sankt Paulskatedralen, 10 Downing St (där premiärministern bor) samt drottning Elizabeth II:s maffiga slott. Min första tanke var att jag inte skulle klara av att bo så stort för fem öre, om jag vore adlig av nåt slag så skulle jag mycket hellre bo i en tvårummare som påven. Innan vi skulle tillbaka till vandrarhemmet för att hämta våra väskor så smet jag även in på His Master’s Voice (en jättestor skivaffär på Oxford St) som jag märkte att jag inte kunde vistas i för länge för när det kommer till skivor och merchandise så blir det så beroendeframkallande för mig. För det skulle ju bara tvunget stå en trave DVD:er med Supersonic (dokumentären om Oasis) precis vid entrén och senare både Pink Floyd-tröjor och två biografier om Oasis vid kassan! Affärstrick...

Men det är bara det att det på riktigt känns som att allt kommer försvinna om jag inte köper det. Att när jag åker hem kommer ingen bry sig om Oasis eller Pink Floyd längre och det kommer inte heller finnas några dubbeldäckare eller telefonkiosker i London eftersom de är för omoderna för samtiden. Jag resonerar jättekonstigt, jag vet, men det blir lätt så för mig. Det är därför det inte är lika ångestfyllt att tycka om Justin Bieber och annat modernt för de är liksom alltid i ropet. Men den här ångesten är kanske vad som krävs av mig, och kanske är det värt det också. För aldrig i livet att jag skulle föredra Justin Biebers dåliga pop framför David Gilmours legendariska gitarrsolon.

Vi hämtade i alla fall väskorna sen, tog tåget till flygplatsen (nu fick vi lyckligtvis sittplatser så det kändes inte som att resan tog lika lång tid), åt middag där, flög hem, lyssnade på John Lennon i bilen precis som vi hade gjort på ditresan och kom hem runt klockan ett. Stannade dock uppe till fyra för att föra över bilder till datorn och fila på några texter, så nu har jag vänt på dygnet rejält, men vafan. Det här var ett undantag. Kom igen, jag har precis varit i fucking London!

Now I'm home from my first trip ever to England. I've always claimed Britain as my favourite country but to be honest I think it was pretty phoney that I did so since I hadn't even been there – but now that I have, I can do that with pride! This trip was really something unique, I must say. Nowhere near those ski trips to the Alps we do during the winter that I always manage to remember in detail. Maybe because England isn't a ski resort... or maybe because it's England?

We woke up at 3 AM on Thursday and prepared ourselves for leaving for the airport. It was quite stressful but we managed to get away on time and we calmed ourselves down with some John Lennon in the car later on. It was really cozy to just sit there in the warm car and listen to the tape while it was still dark outside.

The flight went well, I read a chapter of the Pink Floyd biography and drew a model from the latest Teen Vogue issue and it didn't feel like sitting in the cabine for two hours straight at all so that must've meant I spent the time well. From the airport we took an express train to get to London, and unfortunately we didn't get any seats so we stood there for what actually felt like two hours. We spent the time talking about Greenwich and the Prime Meridian and a stranger that had eavesdropped on us sneaked in with some facts as well which was fun.

After arriving at Liverpool St in London we got ourselves an Oyster card each (and as of being a Pink Floyd fan I couldn't stop thinking about... well... Pink Floyd!). And after that we took the tube to King's Cross which was the closest station to the hostel we were staying at. I planned to go to the train station (the underground and train station are at slightly different places) to see that Harry Potter monument but then I realized I'm not even a fan of it… I've read the books and watched the movies and all that but I still just don't get it.

We were extremely tired that day since we had to get up so damn early and as you may have reckoned I hadn't slept many hours before that either so I was probably the most tired of us. So when we sat on the bus on our way to Tower Bridge I fell asleep twice (I remember that because I woke up by accidentally bouncing my head into the seat in front of me – luckily I got more alert because of that so I managed to stay awake for the rest of the day). Anyhow, as we walked Tower Bridge we discussed how boring the architecture is in Stockholm in comparison to here in London. Actually I don't really care about that but I pretended to sound academic and cool and I guess it worked.

After we'd had lunch we walked Carnaby St and I was at Pretty Green (Liam's store) which I really enjoyed because it was so nice in there with the clothes neatly folded and put on hangers and big pictures of the man himself was put in the stairwell. Also, the whole ground floor seemed to be dedicated to Jimi Hendrix because there were pictures of him all over the walls and plenty of CD's and DVD's from his live performance at the Filmore East on the shelves. I didn't buy any clothes though since they seemed expensive so instead I bought the remastered version of Be Here Now that was featured at the checkout. I had planned to buy it somewhere in London anyway so it was nice to even get it from his own store!

We had planned to have dinner at Hard Rock Cafe but when we got there it was literally so many people there already and the personnel said we'd have to wait two hours to get a table so we decided to go to a place called Friday's instead. Very fitting since it actually was Friday that day! And I'm glad we did, because it was by far the best restaurant we'd been to. At the entrance there was a huge "collage" with a lot of famous band logos on the wall (I spotted Nirvana, Oasis, Stone Roses, Guns 'N' Roses and even Pink Floyd's Dark Side of the Moon prism!) I only got a picture of Oasis unfortunately since I didn't want to disturb the people sitting and eating at the wall. The food was grand, the personnel was very nice and the sphere in the whole restaurant was top notch. The bartenders also did some tricks at the bar counter as they mixed the drinks which was so cool and impressing to see! It was like in the Sims where you can make your character do that if they master the bartender skill.

The last day we took the tube to St. John's Wood and walked a few blocks until we reached Abbey Road, and – no jokes – I almost started to cry when we arrived at the legendary crosswalk and the studio. Because... I mean, this was the place. The place my favourite bands of all time had spent a lot of time at to create something meaningful and memorable, both to themselves and the people who'd buy their creations later on. Not only The Beatles did it here, but also Pink Floyd and Oasis and many. many others.

My brother thought we were just being silly so he didn't want to be in the photo as you can see, so we were only three doing the crosswalk… but it's the thought that counts, right? ;-)

After that we thought we'd discover some more of London's essentials. We went to the center of London, Victoria, and observed Big Ben, Palace of Westminster, the Westminster and St Paul's Cathedral, 10 Downing St (where the prime minister lives) as well as Queen Elizabeth II's huge palace. The thought of living in such a big house made me uncomfortable, I'd rather live in a two-room apartment like the pope if I was royalty – honestly I don't even think I'd use more than a quarter of that palace if I lived there!

And before heading back to the hostel I wanted to get a record for my friend so we peeked in at His Master's Voice which is a huge record store at Oxford St and I noticed I couldn't be there for too long since being surrounded by suggestive records and merchandise like that makes me want to buy the whole fucking store. There were DVD's of Supersonic right at the entrance and two biographies about them at the checkout as well as a pile of Pink Floyd shirts at the side. Business tricks, you drive me crazy…

But the thing is, I have this weird feeling that all this will disappear once I head back home. That it'll become out of style and nobody will be interested in it anymore so the stores just decide to take it all away. It sounds ridiculous, I know, but it's so hard to not have these thoughts. That's why this whole classic rock obsession I have also brings with a whole lot of anxiety in comparison to what the modern music community probably does. The fans in that community whose favourite artists and bands always are on radio and in media don't have to worry about them becoming "out of style" like I have to do.

But at the same time I'd never consider giving up my classic rock obsession just because of that… maybe this is what it takes to be a fan of it, and maybe it's worth it after all. Or obviously it is. Never in my life I'd prefer Justin Bieber's crappy pop over David Gilmour's legendary guitar solos, hell nah!

So once we were finished we headed back to the hostel, took our suitcases, caught the train to the airport (luckily we got seats this time), had dinner, flew home and listened to John Lennon in the car just like we had done on the way there. We got home around 1 AM, but I stayed up to 4 to convert some photos from my camera to my computer and also to work on some blog posts. So now I've fucked up my bed routine really bad. But that was OK since, I mean, it was on a special occasion. Man, I'd just been to fucking London for the first time in my life!

Likes

Comments

Postat i Musik, Vardag

Ställen som dessa kan bokstaveras P-A-R-A-D-I-S!

Denna dag har till min lycka inte blivit en sån dag som endast bestått av slösurfande, utan idag har jag varit i stan och "uträttat lite ärenden". Det var egentligen inte så businessy som det låter, planen var att jag bara skulle lämna tillbaka en CD-skiva på det lokala biblioteket och sen åka till Stadsbiblioteket och lämna tillbaka en bok. Men först åkte jag tunnelbana åt fel håll (typiskt mig) så jag hamnade i Gamla stan istället. Men det gjorde inget egentligen eftersom jag hade funderat på att gå till Brunos bildverkstad som ligger där så jag passade på att dra nytta av min missräkning och gå dit istället. Efter att ha irrat runt i den forna staden i typ en kvart så hittade jag slutligen butiken och väl inne tittade jag lite på Fujifilms polaroidkameror samt Olympus digitalkameror. Det är nämligen så att jag funderar på att sälja min systemkamera (Canon EOS 1200D) och köpa en lite mer lättsam kamera istället så jag kan ta mer bilder för det är ganska jobbigt att behöva släpa på systemkameran har jag kommit fram till, så det är en pågående process.

När jag hade spekulerat färdigt där så gick jag tillbaka till tuben och gick sen av vid Rådmansgatan och när jag var på väg till biblioteket så såg jag på andra sidan Sveavägen en butik vid namn Stockholm´s Serie & Skivhandel (det svider i fingrarna att som språkpolis behöva skriva det så grammatiskt fel men butiken heter ju sådär så det finns väl inte så mycket att göra) som jag faktiskt aldrig hade sett förut och den såg inbjudande ut så jag bestämde mig för att gå dit efter biblioteksbesöket.

När boken var återlämnad och några kilo ansvar försvunnit från mina axlar så gick jag till butiken och jag överdriver absolut inte när jag säger att det var som att kliva in i en helt annan värld. Det var proppfullt med skivor, filmer, serietidningar, musikbiografier och affischer ända upp i taket och jag fick en sån hemtrevlig känsla för det är ju sånt här jag älskar allra mest. De hade så mycket i min smak och deras utbud var hästlängder bättre än Bengans (den skivbutik jag vanligtvis handlar på). Det var dessutom massa begagnat och allt var så billigt, jag fyndade en Beatles-EP för 50:- och en Oasis-CD för 39:- (!) så det var en riktig turdag för min del.

När jag hade betalat så frågade kassören om jag ville ha en påse, vilket jag blev så glad över eftersom det nästan aldrig är några som frågar det längre och det är så synd eftersom det är så dåligt för miljön att dela ut massa plastpåsar så som de gör. Och om man nu ska göra det så tycker jag att man ska göra som Coop och ta extra betalt för påsarna, annars är det ju verkligen slöseri på jordens resurser!

Hur som helst så sa jag nej och sa att jag hade en tygkasse (som jag börjat kånka runt med en hel del på senaste tiden) och då sa han "vilken grön stil!" med en uppmuntrande ton och jag hörde inte vad han sa först men när jag gick ut sen så repeterade jag hans ord i huvudet och kom fram till att det måste ha varit det han sa och det värmde verkligen för jag bryr mig jättemycket om miljön och anpassar min vardag så mycket jag kan för att skydda den. Självklart vet jag att anledningen till växthuseffekten och föroreningar inte ligger hos mig utan hos de stora industrierna men om privatpersoner gör så mycket de kan så kan det inte få annat än positiva effekter och dessutom mår många, även jag, bra av den miljövänliga livsstilen så jag har inga planer på att sluta. Tycker verkligen fler som har möjlighet till det borde ta initiativ och leva mer miljövänligt, för som sagt mår man både bra av det och bidrar till en något bättre bättre miljö så det blir två flugor i en smäll!

Likes

Comments

Postat i Övrigt

Jag älskar att bli inspirerad av folk, att se hur folk beter sig och hanterar olika situationer och lära mig av det. Mitt senaste fynd är den engelska supermodellen Kate Moss som de flesta av oss nog känner till. Det började med att Alva Frostander rebloggade en bild av henne på sin Tumblr och såklart hade jag hört talas om Kate sen innan eftersom jag vet att hon umgicks en del med Oasis under 90-talet (de spelade även in en version av Oasis låt 'Fade Away' och gjorde ett album tillsammans med ett urval andra artister för att samla in pengar till Warchild Charities, den versionen är faktiskt riktigt bra så klicka här om du vill lyssna på den!) men det var först nu jag började ta reda på mer om henne och leta efter fler bilder.

Det är i alla fall en väldigt stor skillnad mellan att härma och inspireras av någon eller något. Om man härmar så innebär det att man tar efter personen i fråga helt och hållet så det nästan går till överdrift och när man inspireras av någon så innebär det att personen kanske får en att tänka på ett annat sätt bara, men man gör nödvändigtvis inte som personen gör utan man gör det mesta av "jobbet" själv.

Vi kan ta Liam Gallagher som exempel; om jag skulle härma honom så skulle jag börja gå runt i stora parkas och John Lennon-glasögon och dricka gin och starta slagsmål och vara kaxig och arrogant, precis så som han själv. Men om jag däremot skulle inspireras av honom så skulle jag kanske sluta tänka så mycket på vad andra tycker, följa mina drömmar och våga stå upp för mig själv som person och våga vara lite mer självsäker och kaxig.

Om man inspireras av någon så behöver det inte heller betyda att man tar efter personens i frågas tankesätt – jag kanske inspireras till att t.ex. inte ta kokain om jag läser om hur Liam påverkades negativt av det och fick psykiska problem (det var iofs Noel som fick det men jag kan inte tänka mig att Liams psyke skulle påverkats positivt av lyx-snön heller).

När jag var yngre var jag väldigt osäker i mig själv och det hände ofta att jag härmade folk rakt av än att jag inspirerades av dem eftersom jag helt enkelt inte litade på mig själv och min kreativitet så jag var osäker på hur jag skulle göra annars och lät de jag härmade visa mig vägen bara. Jag är än idag väldigt osäker i mig själv men nu försöker jag i alla fall utmana mig själv lite mer och hålla det på inspirationsnivå om jag upptäcker en person jag tycker om. Om man bara härmar folk rakt av utvecklar man inte heller sig själv så det är när man inspireras som man utforskar hur man själv fungerar när man hittar egna lösningar på problem och situationer när personen i fråga endast fått en på rätt spår men inte mer.

Några paragrafer från mig såhär en söndagkväll – ska bli så skönt att ha ett helt höstlov (läslov?) framför mig nu!

Likes

Comments