Header

I somras "bytte" jag och min väninna våra favoritpoddar med varandra, hon lyssnade på Vad sa hon? med Olivia Hagéus och Alva Frostander och jag lyssnade på Penntricket med Lady Dahmer (Natashja Blomberg) och Cissi Wallin. Det var riktigt plågsamma avsnitt att hanka sig igenom, för deras feminism gick ut på att hata Paolo Robertos problematiska och våldtäktsnormaliserande bröstskämt och böla över de patriarkala och kvinnoförtryckande normer som vårt iskalla IKEA-land bygger på. Olivias och Alvas podd handlade förvisso också mycket om den sorts feminism, men de var inte lika radikala och dessutom visade de sig stå olika i många frågor vilket var jätteintressant att lyssna på.

Jag blev i alla fall jävligt trött på Penntricket efter bara en sisådär tre avsnitt, men jag har följt både Blomberg och Wallin sedan dess. De har hävt ur sig det ena efter det andra, inget utöver det vanliga, tills #metoo-kampanjen drog igång och Wallin gick ut med att hon hade blivit våldtagen av Fredrik Virtanen. Då spelade det ingen roll om hon hade dumma åsikter i övrigt, utan nu gick alla ihop och stod på hennes sida mot Virtanen och… hans käre vän Alexander Bard. Jag trodde verkligen att Bard visste bättre än så här, men han har sjunkit som en sten i mina ögon efter sina ytterst märkliga uttalanden. Enligt honom var det inte en våldtäkt, för att den inte gick till så som en traditionell våldtäkt gör. Bard, du som har levt så ett långt liv och träffat så många människor och upplevt så många saker, varför resonerar och argumenterar du ändå som en p-tolva? Det går bortom mitt förstånd.

Sedan dess har min respekt för Cissi Wallin ökat. Hon skriver fortfarande dumheter, men det är inte det enda hon gör. Nu är hon visst nere i Polen och kampanjar för aborträttigheter, något som jag helt står bakom. Med en polack till bästis har mitt enda resonemang om den polska aborträtten varit "äh det är omöjligt, katolicismen går före allt där nere" men det här har gett mig hopp. Hon kommer inte lyckas vända på hela landet, men att hon överhuvudtaget försöker vill jag ge henne en fet eloge för. Att en svensk inskränkt feminist kan öppna ögonen och se orättvisorna i andra länder, och inte bara sitta på twitter och böla utan faktiskt ÅKA DIT och FUCKING GÖRA NÅGOT ÅT DET. Heja Cissi, jag tror på dig! <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Faksimil: http://theincredibletide.wordpress.com/

När jag och farmor anlände till Berns strax efter två undrade jag först om vi hade gått fel. Alla som stod i den ringlande kön var prydligt uppklädda och den fiiina östermalmsauran riktigt skrek om samtliga. Och så kom jag där, med mina finnar, min ojämna eyeliner, sorgkanter under naglarna och mammas Hennes & Mauritz-kjol. Jaja, folk är väl ändå så självupptagna så ingen bryr sig nog om lilla mig, tänkte jag och fortsatte småprata med farmor och tog myrsteg allteftersom kön förflyttades.

Väl inne i folkvimlet såg jag kändisar lite här och var. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men jag blev överraskad. Anders Pihlblad från TV4 har jag för mig att jag såg i förbifarten, en viss Per Wästerberg stod bakom mig i kön och uppe i baren såg jag någon minister med hipsterglasögon som jag inte minns namnet på men som jag sneglade på med avsmak. Vad tusan gjorde hon, en sosse, här?! GAPF finns praktiskt taget till för att ni inte kan göra ert jobb. Lite senare passerade självaste Jan Björklund förbi mig (jag satt på gångplatsen) – starstruck!!! Fast nä, samtidigt inte. Av någon anledning har jag nästan vant mig vid att vara omkring kändisar nuförtiden? Det är absolut inte längre som när jag träffade Clara Henry på hennes boksignering för två år sen och hela jag skakade som ett asplöv, nu är min inställning istället mer bara "jaha… och?". Det är väl sunt ändå, ett tecken på mognad, att jag har börjat se kändisar som vanliga medmänniskor. Det tror jag dessutom att de själva (eller ja, åtminstone de flesta) vill bli sedda som.

Själva galan var en blandning mellan högt och lågt, precis som det ska. En del saker suckade och gäspade man åt, medan man jublade och applåderade så handflatorna värkte åt andra saker. Sara Mohammad talade, Familjen Kaos rappade, Ylva Johansson pladdrade om tillsatta miljarder och utredningar och sådant som var "oacceptabelt", Carola sjöng, Jonas Gardell höll ett alldeles revolutionärt tal om HBT-personers utsatthet, priser delades ut och Jan Björklund… överträffade sig själv. Med råge. Han sa att bakom varje siffra i statistiken över hedersbrott fanns det en människa, en flicka eller pojke med en dröm, att Sverige måste skärpa lagstiftningen och aldrig, aldrig någonsin underkasta sig dessa inhumana företeelser. Aldrig mer bära slöja i Iran. Fan, jag blev nästan gråtfärdig för i den där talarstolen sa han exakt allt jag hade att säga om hederskulturen som är allt annat än hederlig och som en progressiv stormakt som Sverige borde ha tagit i med hårdhandskarna redan från början. Björkis kan konsten att tala, det har jag vetat länge, men att han var så här bra överträffade alla mina förväntningar. Mitt utträde ur folkpartiet kan vänta, för den här mannen vill jag ha som partiledare ett bra tag till!

Och i denna stund, när man kommit bort från trängseln i entrén och det substanslösa minglet i baren och alla satt och lyssnade på allt scenen hade att erbjuda, spelade det ingen roll om man var fiiin östermalmsbo eller sjaskig medelsvensson. Klasskillnader och fördomar och allt vad det heter försvann i applåderna, jublet och de uppsträckta knytnävarna, för här och nu hade alla något gemensamt: avskyn mot hedersvåld, och viljan att aktivt göra något åt det. Det var något alla i salen kunde enas om, och det var den avskyn och viljan om åtgärd som hade tagit oss alla dit till Fadimegalan på Berns den lördagseftermiddagen. I alla fall oss som tror på vikten av människovärde före gott renommé och valfläsk…

Likes

Comments

Pappa kom hem och förmedlade de oväntade nyheterna att The Cranberries sångerska Dolores O'Riordan just har gått bort, av ännu oförklarliga anledningar. Vi spelade "Linger" och jag trodde inte att jag hyste så mycket känslor under ytan, hon och Cranberries var ju bara ett band i periferin av min musikvärld, men jag började tyst snyfta för mig själv när jag stod där och skar blomkål och när versen mynnade ut i brygga som mynnade ut i refräng. Det är kanske i just den låten som så mycket minnen, känslor, tillstånd och tankar är bevarade. Jag lyssnade på den mycket i våras, en period då jag genuint kunde benämna mig själv som lycklig. Då jag fann löpningen, överträffade mig själv i samliga NO-ämnen, stärkte gamla vänskapsband och knöt nya, kände mig för säkert första gången någonsin trygg i mig själv, tog den sandfärgade cykeln vart jag än skulle och njöt av vårsolen som alltid varit min livlina när den långa och kyliga vintern varit i övergångsläge till hoppfull och uppvaknande vår.

Intressant det där, att en låt kan bära på så mycket. Den betyder lycka för någon, men kanske ett bottenlöst hål av sorg eller gjorde milen under en timme för någon annan. Jag ville i alla fall bara tacka dig, Dolores, för att du var en del av min lyckliga vår 2017. Även om det bara var en för de flesta uttjatad låt, så betydde det mer än du kunde ana. Tänker på dig.

Likes

Comments

Har nog aldrig gjort det här tidigare, men fick en snärt av inspiration efter att ha läst Olivias inlägg!

Måndag: Efter skolan ska jag in till sta'n, sätta mig på något mysigt kafé och läsa någon av de tre låneböcker jag besitter just nu (Gangsters av Klas Östergren, Bedragen av Katerina Janouch och Dance of the Happy Shades av Alice Munro), varefter jag ska köpa grönt machate på Danielssons och senare på kvällen gå med pappa på öppet hus på Franska skolan. Jag hade totalt glömt bort att det var imorgon, visste inte ens att vi faktiskt skulle gå. Men nu är jag jättetaggad!!

Tisdag: Mamma har bett mig handla hö till marsvinen, så det ska jag göra som den duktiga dotter och marsvinsmamma jag är och jag ska även höra efter om de fått in c-vitamin. En del säger att det är livsviktigt att ge marsvin c-vitamin, medan en del aldrig gör det. Vi gjorde det mycket noggrant när de var yngre, men nu har vi slutat av ren lathet och för att de verkar klara sig lika bra utan att få en spruta uppkörd i munnen på daglig basis. Jag ska i alla fall se om det blir någon förändring i beteendet ifall jag börjar ge dem igen. Men detta kommer förhoppningsvis inte ta hela eftermiddagen, så jag kanske sätter mig på biblioteket och läser resten av tiden. Pappa fyller år också! Icke att förglömma.

Onsdag: Det blir nog att plugga. Jag ligger lite efter i engelskan, borde repetera lite i SO samt se till att jag fattar matten, för just nu känner jag mig nästan utvecklingsstörd när jag sitter där med boken framför mig medan alla andra flyger genom uppgift efter uppgift och vänder blad efter blad. Min tröghet kan ha att göra med att jag käkat jättemycket salt på sistone, så det får jag lägga av med. Kallar detta fenomen för "salthjärna", som jag egentligen inte ens trodde var logiskt men av egen erfarenhet kan jag nu bekräfta det med absolut visshet. Om jag även lyckas maka på lat-Elin och få till en springtur skulle det inte sitta fel heller!

Torsdag: En tur till IKEA kanske, ska köpa en 50x50-kudde till ett kuddfodral jag batikfärgat på slöjden. Blev riktigt nöjd, så då förtjänar resultatet allt att kompletteras av en äkta IKEA-kudde. Och så kan jag sitta på bussen och läsa på vägen, fan vad mysigt! Det är bland det bästa som finns, att sitta nersjunken med knäna mot ryggstödet framför och läsa en bra bok medan världen vimlar förbi bredvid en.

Fredag: Har egentligen inget planerat längre än hittills, men jag minns att jag brukade springa på fredagar när jag var som bäst tränad så den vanan kan jag ju återintroducera. Annars ska jag måla lite på rummet, lyssna på Björk (om upptäckten av henne känner jag mest eureka!), läsa och plugga.

Lördag: Ska springa Parkrun på morgonen (för er som inte vet är det en internationell verksamhet som anordnar små lopp. Inget blodigt allvar, man kan ta med hjärtevännen eller hunden och bara köra för skojs skull), sedan på eftermiddagen ska jag på FADIMEGALAN!!! Veckans höjdpunkt, så roligt och så viktigt initiativ av bästa GAPF. Björkis ska tala också, även om jag glider Folkpartiet ur händerna så vill jag hemskt gärna se honom igen. Förstår inte varför han är så avskydd av många, han är ju inte av det värsta slaget när det kommer till politiker. Visst, han saknar ryggrad i många frågor (han har bra åsikter om slöjbärande, religiösa friskolor och skolan i allmänhet men har inte tillräckligt med stake för att driva på de frågorna så långt som han borde) men han vet ändå hur man för sig i politiken och kunde inte ha önskat mig en bättre representant för partiet.

Söndag: Pappa har födelsedagsfirande på eftermiddagen, ska bli roligt. Annars tar jag dagen som den kommer, laddar upp inför kommande vecka och somnar förhoppningsvis i rimlig tid. Vilket jag inte kommer göra i skrivande stund om jag inte stänger ner nu nu nu, för klockan har passerat min skärmtidsgräns med råge!! puss hej

Likes

Comments

Det är mycket som pågår i Sverige just nu, och ja, för att inte nämna hela världen. Orättvisor, korruption, krig, polarisering och hat. Det är inget nytt egentligen – dessa ord har alltid varit relevanta och så kommer alltid vara, så länge människoarten lever vidare. Även om problemen vi står inför idag är viktiga att lösa i sig, så har jag kommit fram till att jag av personliga skäl bör lägga politiken på hyllan ett tag. Jag har gjort vad en fjortonåring kan: läst på, engagerat mig i debatten, donerat fickpengar och försökt känna sympati med världens offer för ondskan. Nu ska jag göra något annat som en fjortonåring kan, att gå in i en annan epok och hitta andra kall i livet.

Jag har lärt mig mycket sedan jag gick med i LUF i våras, mer än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Jag har LUF:s årsmöte och Fadimegalan kvar att avverka, lite krimskrams däröver och efter det är jag nog redo att väja för debatter och avböja inbjudningar till politiska sammankomster ett par månader framöver. Jag kommer fortfarande skumma igenom morgontidningen och vara någorlunda à jour, men ändå mycket mer passiv än tidigare, för att hitta någon annat raison d'être. Läsa skönlitteratur istället för ledarsidor, träna konditionen istället för namnen på alla presidenter jag borde känna till, prata om allt mellan himmel och jord med vänner istället för hur besviken jag är på Sveriges distribution av skattepengarna och försöka återuppliva mina växter istället för en politisk glöd som håller på att slockna för att min kropp och själ helt enkelt sätter ner nazistkängan (hej, feltolka inte detta, mina fötter råkar bara vara beklädda som en skinnskalles vid utomhusbruk, så här) och säger NEJ.

Så, för närvarande är jag inte folkpartisten Elin längre, utan snarare… ja, vad fan det nu blir som fångar mitt intresse istället. Jag kommer fortfarande spöka omkring lite här och där, och träder nog fram igen i god tid till valet. Men det är många månader kvar till dess, och dem vill jag göra något meningsfullt av.

Ett gammalt örhänge, men bara för att den råkade spelas nu när jag skrev detta och påminde mig om hur förjävla längesedan det faktiskt var jag lyssnade på detta obeskrivligt underbara band…

Likes

Comments

Förstår mig inte på det här med skrivkramp. När man är ledsen ska man ju vara extra kreativ, eller hur? Men nä, all motivation och alla idéer har farit käpprätt åt helvete. Förut sprudlade jag av kreativitet och skriftligt liv och gjorde uppemot tre inlägg om dagen. De flesta lät jag emellerid vara opublicerade eftersom jag inte ville belasta er läsare, samt att jag bunkrade upp inför sämre tider. Det var som att jag visste att nedgången skulle komma. Men inte ens nu känner jag mig förmögen att lägga upp något av det, för allt känns bara fel och falskt. Jag lever i ett töcken och tankar kommer varken in eller ut. Just nu existerar jag mest – matar marsvinen, vattnar blommorna och sorterar kassetter. Förhoppningsvis börjar allt klarna upp när jag börjar skolan igen i övermorgon. Utbildning är lösningen på det mesta säger Malala, allt ifrån fördomar till terrorism. Förvirring och intern personlighetskris kan säkert klämmas in där någonstans.

Jag har i alla fall gett mig ut i spåret igen, till inte minst min egen förtjusning. Med det menas inte att jag försöker bli överkörd av tåg, utan något så positivt som att jag börjat springa igen. Det är som jobbigast precis innan jag ska ge mig av och lat-Elin håller mig tillbaka, och precis efter när jag vill kräkas samtidigt som jag vill föra en pistol till munnen för att jag mår så dåligt. Men det blir faktiskt bättre, och det är kanske därför jag en gång fastnade för det och en passion som jag inte visste låg och lurade inombords blommade ut. Jag blev klarare i knoppen, fick mer energi, andades mer dynamiskt, såg bättre ut och blev allmänt bättre till mods. Det är kanske därför jag minns försommaren 2017 som en av de bättre perioderna i mitt liv. Jag tog cykeln på pendeln och badade i en avlägsen insjö i Tumba med Maja och Filippa, hjälpte farmor att städa förrådet och gamla minnen av biståndsaktivism i Botswana och konståkningsresor i Ryssland återupplivades, sköt vinflaskor med luftgevär på landet och solade med Morten Harkets ljuva stämma i högtalaren. Trots att det knappt gått ett år känns det lika avlägset som mina drömmar om livet i det förra seklet. Konstigt, det där med tidsuppfattning. Men förvisso förståeligt, eftersom tiden är en människans uppfinning och vi nog egentligen inte är menade av naturen att ha den.

Tre varv blev i alla fall sprungna denna afton – en synonym för lycka. De kunde ha gått snabbare, men man får se det som ett steg framåt på vägen tillbaka till fjolårets toppform. Nu ska jag läsa min dagliga dos Klas Östergren och förhoppningsvis somna i rimlig tid. God natt kära läsare, hoppas att ni kan leva med mig även om uppdateringen är så guppig!

Likes

Comments

"Vi svenskar saknar inte ord. Möjligen saknar vi den språkliga stolthet, självkänsla och fantasi som ger oss styrka att utnyttja språkets alla möjligheter i stället för att odla vårt mindervärdeskomplex inför engelskan."

Så löd en kommentar om de nya lånorden som tagits in för år 2017. Jag snubblade över den häromveckan och den etsade sig fast i minnet, förmodligen då den på pricken beskriver hur vi svenskar känner kring vårt språk. Jag skrev ett inlägg om det svenska språkets förfall i somras, men uttryckte mig kanske inte så specifikt om den språkliga stoltheten som vi svenskar har brist på.

Våra gamla vänner fransmännen älskar sitt språk passionerat och vill hellre att alla ska lära sig franska än att de själva ska lära sig alla andra språk. De uppvisar sin språkliga självkänsla genom att håna utlänningar som kommer till Frankrike och trevar sig fram med sin skolfranska – märker en fransman på ens uttal att man inte är infödd börjar de prata knagglig engelska med en istället, för att retas. Det må låta hårt, men det är ärligt talat lite fint ändå. Symboliken visar på en sund såväl språklig och nationell stolthet som jag önskar att fler svenskar besatt. Franska är kärlekens språk och jag gläds över att många liksom jag vill bevara det likaså. Tyvärr ser vi samtidigt en liknande utveckling där nere med på sina håll, när Académie Française förenklar en massa ord genom antingen att antingen anglifiera dem eller ta bort "onödiga" diakritiska tecken. Lyckligtvis verkar de språkkonservativa ändå ha övertaget i debatten, åtminstone om man ser till vardagslivet och de mer inofficiella sammanhangen, vilket egentligen betyder så mycket mer.

Det är intressant att studera andra nationaliteters förhållanden till sina språk på detta sätt och jämföra med Självdestruktiva Sverige. För det är alltid vi som anpassar oss efter omvärlden, aldrig vice versa. Det är alltid vi som lär oss engelska och olika europeiska språk för att förstå dem, aldrig engelsmännen och de övriga européerna som lär sig svenska för att förstå oss. Missförstå mig rätt – det är jätteviktigt att kunna engelska, med tanke på alla influenser vi får från andra sidan Atlanten inom forskning, mode och populärkultur. Lika viktigt som det förmodligen kommer vara att lära sig kinesiska sedan när asiaterna blir mer relevanta i diplomatiska sammanhang. Men för den sakens skull behöver man inte bryta ner och undanhålla sitt eget språk. För det är där som skon klämmer. För vad utmärker oss svenskar om vi gör oss av med allt som är svenskt? Vi behöver inte bli amerikaner, för det finns redan 300 miljoner av dem. Det är bra att det finns olika kulturer runtom i världen, för det skulle bli en herrans enformig och färglös plats om alla tänkte, pratade och levde likadant. Jag blev ju aldrig wiccan som jag skämtsamt planerade i höstas, men något jag har tagit med mig från det lilla jag läste om filosofin är att olikheter kompletterar varandra.

Jag avslutar det här inlägget med samma resonemang som i mitt Tal till nationen: Man bör vara stolt över att kunna svenska. Det är ett rikt och harmoniskt språk som man kan leka och experimentera med. Läs böcker med svenska som originalspråk, inte direktöversatta från USA där alla heter Em och Jake och går på high school. Ta fram en ordbok då och då, treva dig fram på sidorna, fånga upp ord här och där och du kommer i sinom tid förstå att vi har konstnärer i historieböckerna som tillsammans tagit fram och satt färg på det enastående språk som vi idag kallar för svenska.

Selma Lagerlöf, en såväl språklig och feministisk pionjär.

Likes

Comments

Veckan har riktigt sniglat sig fram, men idag kom den efterlängtade fredagen! Har på smått börjat träna igen, fått ett berg av läxor i sann åttondeklassanda, förstärkt min förälskelse i Dire Straits, blivit inkörd med huvudet före i en dörr på idrotten och skrivit essä om samers utsatthet i sann PK-anda (vad gör man inte för det där A:et ändå) på svenskan. Och lite sån't.

I helgen ska jag plugga sönder om hinduism och buddism samt läsa ut Animal Farm. Det är ett par veckor sedan jag lånade den nu, men är trots det knappt ens på sidan 60. Missförstå mig rätt, det är en väldigt bra och viktig bok, men jag har sällan funnit ro att bara sätta mig ner och läsa. Vet fan inte vad det är med mig. Mitt inre jag kanske egentligen avskyr att läsa, men blir ändå konstant påtvingat en oändlig drös av böcker som ska läsas, tolkas, recenseras och refereras till. Har redan gjort en lång utläggning om min relation till läsning i ett inlägg som finnes här, och jag antar väl att jag fortfarande befinner mig i det där tillståndet. Får lösa det på något sätt, men det får bli sen. Måste bara pressa mig igenom de här sista sidorna, så jag kan förmå mig att lämna tillbaka boken sen.

Ja, det var det. Sitter just nu i pyjamasbyxor, lyssnar på låten "Romeo and Juliet" av… ja, gissa vilket band som utgör 99% av musiken som ljuder ur mina högtalare just nu… och ska ta fram SO-boken efter att jag spelat några rundor av mitt nya favoritspel "2048". Börja inte spela det för ditt eget bästa, för du kommer bli besatt. Det är bara så jävla kul. Nåväl, vi hörs väl snart igen. Kanske slänger upp något mer inlägg under helgen, vi får se vad tiden ägnas åt :-)

Likes

Comments

Okej, det här är nog bland det vackraste jag hört.

Medioker transkribering av Knopflers tal i början: "The last evening, you know, when Billy was talking about the last album being banned – it wasn't just the last one, it was the very first one. We got banned by the South African government back in 1979, I'm very pleased to say. This one is really for the gentlemen in question, this evening. Best benefit party we've ever been to, thanks for having us. One humanity, one justice."

Jag blir så glad när musiker använder sin talang och popularitet till välgörande ändamål. Videon skildrar Dire Straits och Eric Claptons medverkan vid firandet av Nelson Mandelas 70-årsdag. Att de tog ställning mot Sydafrikas regim och dedikerade ett mästerverk som "Brothers in Arms" till apartheidens offer hedrar dem verkligen. Att visa solidaritet för sina medbröder på det sättet, det är nästan så att man blir tårögd. Vanligtvis brukar jag tycka att det är en dålig idé att musiker blandar sig i politiken, men när det gäller sådan inhumanitet som rådde i Sydafrika på den tiden kunde man ju helt enkelt inte annat än att ingripa i egenskap av ren och skär medmänniska.

Likes

Comments

Jag tyckte Linnéa Claeson var skitbra till en början, när hon endast hängde ut män som skrivit snuskiga saker till henne på kontot @assholesonline. Brukade ofta gå in där och skratta åt hennes klyftiga motrepliker. På dem bara, visa att man tamejfan inte kan behandla en kvinna sådär! Men i takt med att hon blev känd verkade det hela utvecklas till någon nyfeministisk kampanj med ett budskap jag inte alls stod bakom och här står vi alltså idag med den här kolumnen i Aftonbladet som jag kände för att kommentera.

Som liberal är jag en ivrig förespråkare av meritokrati – att gemene man primärt döms efter sin kompetens och inte för sina yttre attribut, som exempelvis hudfärg, kön, etnicitet eller nationalitet. För mig är detta en självklarhet, men för sådana som Linnéa Claeson verkar det emellertid inte vara det. Hur antirasistisk, tolerant, feministisk och jämställd vänstern än utmålar sig för att vara har det i mina ögon mest bara resulterat i bakslag. I artikeln beskriver Claeson det som om kunskapen, tankarna och personligheten skulle ligga i ursprunget, vilket jag verkligen inte förknippa med något annat än typ rasbiologi. Fräscht! Vi svenskar är så skitnödiga gällande exakt precis allting och ramsan om hur kön, läggning, etnicitet och hela köret inte ska spela någon roll kan alla utantill men ändå verkar få förstå vad det innebär i praktiken.

När man anställer någon ska det inte spela någon roll om denne heter Stefan, Fatima eller Chang. Bara vederbörande kan utföra sitt arbete är allt kolugnt. Om jag drev ett företag skulle det inte spela någon roll om det arbetade 100 % kvinnor eller 100 % män där, om arbetskraften dög så skulle jag inte reflektera närmare över det. Arbetet är inte en plats att uttrycka sin personliga identitet på, utan ska man hårdra det så är du på arbetsplatsen bara en anonym uppsättning av muskler och en hjärna som ska utföra sitt arbete i bästa möjliga mån för att företaget du företräder ska kunna leva vidare och för att du sedan ska kunna ta ut din lön och försörja dig. Det är skitsamma om du är transvestit, gul, vänsterhänt, modellsnygg eller damhandbollsspelare, det betyder ingenting i sammanhanget.

Att det är lika många män som kvinnor i riksdagen är inte heller "representativt" för den svenska befolkningen på något sätt, utan det enda som skulle vara "representativt" är att det sitter en lika stor andel människor i riksdagen som företräder ett särskilt parti som det finns andel av svenskarna som sympatiserar med partiet. Är det exempelvis 14 % centerpartister (ej bekräftad fakta, men vi är lite teoretiska nu) så ska riksdagen alltså bestå av 14 % centerpartister. Lätt som en plätt!

Vi ska hjälpa svaga människor att hjälpa sig själva. Nu försöker du ju medvetet inta en högre ställning i hierarkin och se ner på de stackars invandrarna som ju inte har en chans i det djupt rasistiska och främlingsfientliga svenska samhället. Säg mig, Claeson, varför skulle inte alla dessa människor du pratar om vara förmögna att själva ta sig in i riksdagen och poliskåren, om det händelsevis är deras livsmål? Varför skulle de behöva en vit kvinna, som tror sig veta bättre än dem själva vad de vill, för att uppnå detta?

Likes

Comments