View tracker

Postat i Vardag

Nu håller jag på att somna lite för sent så där igen. Men jag måste bara skriva lite om fredagen (i synnerhet skoldagen), för den har ärligt talat varit helt otrolig.

Engelska stod först på schemat, om man känner mig rätt så vet man att jag inte direkt klagade på det. Faktum är att vi har alla språkliga ämnen inklusive SO om fredagsförmiddagarna så det kan nog faktiskt inte bli bättre för min del!

På engelskan jobbar vi i alla fall för närvarande med kommunikation, vi är indelade i grupper och så ska vi öva på engelska uttryck som förekommer i vardagligt tal. "As far as I'm concerned", "the thing is", osv. Det var verkligen jättekul att hålla på med det, alla i min grupp (Linus, Märta och Simon) var så entusiastiska och till slut konverserade vi så lättsamt som om engelska vore vårt modersmål. Jag personligen tycker det är jätteroligt att engagera mig i och lära mig olika språk, det är roligt att hitta samband mellan dem och såklart att kunna kommunicera med folk från världens alla hörn. Jag har träffat så många intressanta människor via mina kunskaper i t.ex. engelska som jag aldrig skulle ha kunnat träffa annars vilket jag är oerhört tacksam över och jag känner att jag utvecklas och lär mig så mycket för var dag som går.

Efter engelskan hade vi 20 minuters rast och jag bestämde mig för att gå ner till biblioteket (där vi f.ö. har våra fransklektioner) och fortsätta på en bok vid namn Bröllopsbekymmer av Madeleine Wickham som jag kom att läsa ut senare under dagen. Problemet var bara att jag frös så jävla mycket (fönstren var uppenbarligen dåligt isolerade) och till min lycka hittade jag en lurvig filt jag kunde begrava mig i. Den var dock egentligen inte så mysig med tanke på att en massa snoriga och kräksjuka lågstadiekids säkert hade använt den, men jag fick ta den risken ändå för jag satt seriöst och skakade. Nu är jag nyduschad i alla fall så inga baciller kan bita på mig inte!

Några andra i franskgruppen kom ner en stund senare. Vi pratade om gymnasieval, framtidsplaner och… insekter. Det sistnämnda behöver jag inte gå in på detaljer om, däremot det förstnämnda… jag borde definitivt inte tänka det på just nu eftersom jag bara går i sjuan men eftersom gymnasieval varit aktuellt för Rickard nu så har jag börjat tänka på det en del med. Men det var roligt att diskutera med dem för de hade visst också tänkt och planerat. Linus ville bli ingenjör, Märta funderade på att bli läkare. Ärligt talat har jag personligen ingen aning om vad jag vill bli, jag vet bara att jag vill plugga vidare och gärna kanske bli utbytesstudent i England eller Frankrike. Sen kanske jag kommer på vad jag vill jobba med allteftersom; jag behöver ju inte ha allt kartlagt redan nu.

När dessa 20 händelserika minuter hade passerat hade vi då alltså prov. Det gick jättebra för mig faktiskt om jag får säga det själv, men det enda jag var lite osäker på var hur man skulle översätta "Vad har vi [för ämne] klockan två?". Jag skrev "qu'est-ce que nous avons à quatorze heures ?" och det är ju rätt, men i textboken stod det "qu'est-ce qu'on a à quatorze heures ?" så jag hoppas jag får rätt på den ändå även om det inte var ordagrant. Men jag tror "on a" är mer vardagligt tal ("man har") och att "nous avons" är den korrekta termen ("vi har"), så det är nog lugnt.

På SO:n pluggade vi geografi av nån anledning (vi ska egentligen börja med religion nu men antar att vi tar det på måndag istället) men höjdpunkten med den lektionen var att jag fick reda på vad "The Greek Myth of Sisyphus" betydde. Min f.d. engelsklärare hade nämnt det i ett brev till mig och jag hade inte hört talas om Sisyfos tidigare så jag kollade äntligen upp det. Kort sagt betyder det att man jobbar hårt för en sak men att man inte får lön för mödan. Jag gillar hur grekisk mytologi verkar spegla vardagliga fenomen så jag kanske, möjligen, ska läsa på mer om det. Har nämligen nu på senaste tiden fattat intresse för psykologi och hur människan tänker och fungerar. Jag vet att jag låter som en sextioåring, men ibland får ens mentala ålder vara lite bananas. OK? Nu ska jag sova. Bonne nuit !

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postat i Feminism

Snubblade över den här vackra bilden igår föreställande Leonardo DiCaprio som barn med sina föräldrar. Jag såg bilden för första gången i mitt Facebookflöde för några månader sen, precis efter att han hade vunnit en Oscar om jag inte missminner mig. Jag är inte så insatt i filmindustrin så jag vet egentligen inte så mycket mer än det om honom, förlåt. Har förfan inte ens sett Titanic. Men jag tänkte inte prata om det, jag tänkte prata om bilden. Mitt första intryck av den var att den utstrålade en så härlig känsla av lycka och frihet. En enkel men ändå befintlig familj som älskade varandra och höll ihop, så som en familj ska göra.

Men. Istället för kommentarer i den stilen på Facebook var det hela 7 000 (!) kommentarer om något så oviktigt som… Guess what? Att hans mamma inte hade rakat sig. Det är så skrattretande att veta att det är det folk bryr sig om. Inte vilka goda vibbar man får av bilden, utan hur de på bilden ser ut. Tror ni för övrigt man prioriterar nåt så oviktigt som rakning när ens son precis kommit till världen?

Hela den här grejen om att kvinnor måste raka sig är helt absurd. Jag menar inte att jag motsätter mig att man gör det, jag gör det ju t.o.m. själv från och till. Jag menar bara att vi måste sluta överdramatisera det om nån väljer att inte raka sig. Trots allt handlar det ju egentligen bara om lite hår. Lite döda celler. Det är allt. Och jag personligen kunde inte bry mig mindre om vad nån annan vill göra med sitt hår, så jag förstår inte varför andra måste göra det. Det skadar dig ju liksom inte fysiskt. Om din personliga preferens är hårfria kroppsdelar så visst, you do you. Men låt det för i helvete inte gå ut över andra som inte har den preferensen. Vad en annan individ väljer att göra och inte göra med sin kropp är inte upp till dig att bestämma, är inte det självklart?

Det här ämnet rör feminismen eftersom det handlar om en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, i det här fallet huruvida hon vill avlägsna hår från den eller inte. Det är helt upp till personen i fråga och ska inte angå nån utomstående. Punkt. Och ja, faktumet att det här är ett bestående problem i dagens samhälle är rakt av pinsamt!

Likes

Comments

View tracker

Postat i Feminism

Idag lånade jag en bok om feminism som jag läste under dagen. Den heter Feminism pågår och är skriven av Sassa Buregren och Elin Lindell. Jag är glad att den och några andra viktiga böcker stod vid entrén till skolbiblioteket så att de blir mer iögonfallande för oss elever. Jag har nog aldrig upplevt att min skola tagit nån anmärkningsvärd ställning för feminism eller andra viktiga frågor men förhoppningsvis blir det bättring på det nu!

Boken handlade i alla fall i huvudsak om feminism (nähä!), vad denna rörelse kämpar för, hur den påverkat samhället ur ett historiskt perspektiv och så innehåller den även några texter där barn i tidiga tonåren under pseudonymer berättar om hur de kom i kontakt med feminism för första gången. Några berättar dessutom om sexism de bevittnat i vardagen, vilket gör mig ledsen då man inte ska behöva utsättas för det i så ung ålder. Inte överhuvudtaget faktiskt. Boken stod där låg- och mellanstadieeleverna vanligtvis lånar så den var som förväntat väldigt kort och skriven med lättförståelig svenska, men samtidigt var den väldigt informerande och gav mig ett flertal tankeställare under läsningen. Jag tror den boken skulle fungera bra som en inkörsport till feminism, så jag rekommenderar den definitivt till yngre som vill lära sig grunderna om det!

Det är dessutom så bra att just läsa om feminism, för då är det (oftast) noggrant skriven text som man kan gå tillbaka till och läsa igen (till skillnad från tal) om man missuppfattade nåt vilket då leder till att det är mindre chans att det blir missförstånd, som det alltför ofta blivit i feminismen. Tyvärr. Så då måste vi lägga energi på att förklara nåt vi redan förklarat istället för att fortsätta med kampen för jämställdhet. Om bara folk kunde chilla lite, och faktiskt försöka förstå vad en person med feministiska åsikter menar istället för att dra förhastade slutsatser…

Likes

Comments

Postat i Musik, Vardag

Visst ser det nästan ut som att jag skelar?? Och att jag har mörkblå linser?? Eller hallucinerar jag bara?? Fast sen när skulle det vara ett symptom av en förkylning?? Så många frågor men så få svar.

Är återigen förkyld. Vet verkligen inte vad som händer, mitt immunförsvar verkar ha dragit på semester och bestämt sig för att stanna där. Så jävla drygt. Eller så är det bara för att jag alltför ofta klär mig väldigt tunt. Förmodligen.

Men utöver dryga förkylningsvirus har jag faktiskt haft en utomordentlig dag! Har nämligen upptäckt Genesis, ett av pappas favoritband, och är så jävla glad över det. Allt började med att jag för några veckor sen hittade en gammal mixtejp som med lite Beatles på B-sidan, sen ville jag kolla vad som fanns på A-sidan också och jag visste inte vad det var för nåt där men i vilket fall tyckte jag det var skitbra. Den sista låten, 'A Trick of the Tail', visste jag dock var både en låt och ett album med Genesis så igår kväll kollade jag om vi hade albumet på CD eller vinyl och se, vi hade bådadera!

Så imorse lyssnade jag på vinylskivan och jag måste bara berätta om hur jag sken upp för varje ny låt som fanns på A-sidan. För ja, det var ju så jävla bra. Särskilt 'Entangled' och 'Squonk' rörde – de kommer jag ihåg från A-sidan av mixtejpen. Satt och försökte nå de höga tonerna på den förstnämnda låten, gick ju inte så jävla bra med min hesa röst om man säger så! :'-)

Likes

Comments

Postat i Musik

Vänster: Omslaget till singelutgåvan av låten. Höger: en scen från musikvideon.

Vad passande, precis när jag skulle börja skriva så började låten spela i högtalarna bakom mig. Vad är oddsen?

Hela det här inlägget grundar sig i alla fall på ett program jag såg på teve igår. Det är inte ofta jag tittar på teve nuförtiden, men när jag väl gör det är det något intressant som sänds. Något som genererar reflektioner och funderingar som händelsevis kan leda till ett blogginlägg. Det gjorde det i det här fallet.

Nu ska jag vara mer rakt på sak, förlåt. Programmet jag tittade på hette i alla fall Hitlåtens historia och ja, det säger väl sig självt litegrann. I programmet analyserar de en låt som någon gång blivit en hit och fördjupar sig i hur den uppstått och hur den påverkat musikindustrin. Och i det här avsnittet pratades det då alltså om Oasis 'Don't Look Back in Anger'.

Till att börja med fick man en kort bakgrundshistoria om brödernas (i synnerhet Noels) uppväxt fram till den regniga kväll i Paris då han bestämde sig för att den låten skulle bli till. Låten som skulle bli något exceptionellt. Det blev den sannerligen, men då hade han knappast någon aning om hur exceptionell den skulle komma att bli.

"I instinctively felt that that was the night I was gonna write 'that' song. Y'know – the stars were aligned, and tonight was the night."

Det är verkligen en vacker låt, den har en speciell plats i mitt hjärta. Jag minns en gång när jag stampade på perrongen en kall vårdag och väntade på tåget medan jag lyssnade på låten. Jag ifrågasatte för mig själv hur det var fysiskt möjligt för en människa att skriva en så bra och rörande låt. Alla toner och taktslag sitter på sin rätta plats, han sjunger så rent och så genuint och det låter så jävla klyschigt men jag måste bara definiera låten som "perfekt". Jag verkar inte heller vara den enda som tycker det, titta bara på hans framträdande i Argentina 2009 där publiken totalt lever sig in i låten. "Feel free to join me in the chorus" fan heller, man vill ju bara ta i från tårna från första början och fortsätta i all oändlighet!

Utöver det så pratades det om låtens ursprung, som enligt teorier kunde sträcka sig ända bak till Tyskland för närmare 300 år sedan. Det pratades om en viss Johann Pachelbel ch att hans komposition vid namn Kanon i D-dur är förvånansvärt lik DLBIA. Och det stämmer – om man lyssnar på båda låtarna efter varandra så märker man de uppenbara likheterna. Kanon i D-dur är lite mer "detaljerad" om man säger så, men om man tar bort allt runtomkring och endast behåller det grundliga är det ungefär samma toner. Trots det hävdar Noel att han aldrig hört talas om Pachelbel innan. Det här fenomenet påminner mig om en grej jag läste i biografin om Pink Floyd för ett tag sedan där det stod att några Pink Floyd- och Velvet Underground-låtar liknade varandra läskigt mycket trots att banden aldrig ens hade hört talas om varandra. Jag minns inte vad det stod att det berodde på, men i vilket fall verkar det väldigt intressant och säkert nåt jag skulle fördjupa mig i! Jag ska leta upp sidan i boken senare och se vad det stod.

Annars vill jag säga att jag tycker det är jätteroligt att Oasis börjat uppmärksammas mer i media. Det beror säkert på att dokumentären fick ett så varmt mottagande så de som jobbar inom media förstod att vi vill se mer av bröderna. Och mer än detta kommer förhoppningsvis allteftersom!

Avsnittet finns tillgängligt på SVT Play här.

Likes

Comments

Postat i Musik

Är galen i Yes för tillfället, lite Pink Floyd sitter väl heller aldrig fel.

Likes

Comments

Postat i Övrigt

Jag har tänkt på det här ett bra tag nu faktiskt men efter att ha läst Olivia Hagéus inlägg om stereotypa bloggare så inspirerade det mig till att faktiskt sätta mig ner och skriva det här inlägget.

Jag måste medge att jag är otroligt trött på Nouws s.k. "Veckans blogg" som går ut på att en blogg står i rampljuset under en veckas tid och nya inlägg från bloggen kommer upp i ens flöde oavsett om man följer denne eller inte. Det publiceras även en krönika på Nouw Magazine där bloggaren svarar på frågor om bl.a. vad dennes blogg går ut på.

Det hela är en bra grundidé tycker jag, men i praktiken tycker jag inte vi fått ut nåt av det. Varenda vecka är det alltid samma gamla visa – en mode- och kosmetikaintresserad tjej med en stereotyp klädstil som är "ute efter att inspirera", bor förmodligen i innerstan, lägger mest upp bilder på dagens outfit mot en vitmålad vägg och spenderar helst en fredagkvällen på krogen med vänner och ett glas vin.

Hur många gånger har vi inte hört det här förr? Jag är så innerligt trött på att såna, ursäkta språket, "basic bitches" är de enda som får synas här i bloggvärlden. Vi andra som sticker ut lite mer från mallen finns också, men det är väldigt sällan vi får samma uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Nouw borde använda "Veckans blogg" som ett verktyg för att marknadsföra bloggar som faktiskt är viktiga och har ett mindre originellt budskap än att "vilja inspirera". För kom igen, vad skulle ni själva prioritera? Linn Ahlborg eller Lovisa Ström som jobbar med burmesiska barn som blivit utsatta för människohandel? Bloggar som Lovisas, som kan användas som en plattform för att nå ut till folk med viktiga budskap, skulle jag mycket hellre vilja se som Veckans blogg.

Jag personligen började blogga för att jag kände att konceptet passade mig. Jag har en passion för att skriva och uttrycka mig i ord, så jag trodde att mina värderingar och tankar skulle gå fram bäst i skrift. Jag vill berätta för omvärlden om hur jag som ungdom uppfattar vardagen och vilka tankar jag har, som ofta triggas igång av händelser som skett i min omgivning. Jag vill även träffa och lära känna nya människor, såna som har ambitioner som jag. Såna som vill göra en god insats för världen under sin livstid, som vill lämna ett avtryck på denna jord innan de försvinner.

Nouw borde ta ansvar som en välbesökt och populär hemsida att faktiskt använda den förmånen till något som gör gott. Vi har blivit övergödda av bloggar om mode och skönhet, nu vill vi ha bloggar som är banbrytande och genuint viktiga.

Likes

Comments