Tänk dig detta, du är fast i en djup depression, ohälsosam relation, eller har en skadlig hemma miljö, hade du inte då gjort allt för att må bättre? Du hade letat efter saker som gjorde så du mådde bättre, oavsett om det bara varade en liten stund. Detta är livet för folk med beroenden. Vare sig det är tex drog-/ adrenalin-/ eller ett sexmissbruk är de lika skadliga. Varför är det sett som något dåligt att försöka må bra?

Förstå mig rätt nu, säger absolut inte att man ska ta till droger, men man kan anse att det är det enda sättet för att bli lycklig. Varför ska folk klanka ner på de som är i ett drogmissbruk, när de troligtvis redan mår skit? Era negativa ord och kommentarer kommer inte hjälpa personen ur missbruket, om något kommer det dra ner dem djupare i det. Det är inte för att dem vill vara missbrukare som dem gör det, dem gör det för dem vill komma undan verkligheten och problemen för en stund. Alla har olika sätt att hantera jobbiga händelser. Vissa personer gör massa saker hela tiden, för att glömma av att tänka på det som är jobbigt. Vissa kan bli arga/ ledsna/ avdomnade medan andra super/ drogar ihjäl sig.

Det enda jag kan be av er som läser detta är; om ni känner någon med ett missbruk, ge dem inte skit för det, hjälp dem genom det istället. De är i en jobbig tid i sitt liv så lyft bördan från deras axlar och döm dem inte. Det är det absolut sista dem behöver.

För om du var den som var i fast i ett missbruk, hur skulle du vilja bli behandlad?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För det första, fuck falska vänner. Det är det mest jobbigaste och onödigaste man kan ha. Kommer aldrig förstå mig på det konceptet, jag hatar dig så jag kommer låtsas älska dig. Det är ett sånt slöseri med tid. Om du inte gillar en speciell person varför i helvete skulle du då vara ''kompis'' med dem? Det är så fruktansvärt ologiskt. Varför ska man spendera tid med en person man inte gillar? Är det för man tycker det är kul att leka med den personens känslor? Eller är man bara extremt uttråkad?

Det folk ofta kanske inte förstår är att om man en gång haft en fejk kompis, blir det så svårt att lita på någon annan. Detta gäller även andra saker som kan ha hänt i ens liv. Jag tex har grova tillitsproblem därför att varje gång jag litat på någon har jag insett att det var ett misstag. Visst är det ändå ganska sorgligt? Men ändå fortsätter lögnerna och falskheten. Jag önskar att alla bara skulle inse att ha många vänner är inte det som räknas. Det enda som räknas är att ha vänner man kan lita på, oavsett om det bara är 1 vän. Dem är iallafall äkta. Dem berättar vad dem känner för dig, oavsett om det handlar om hur dem mår, hur du ska bättra dig osv. Missförstå mig rätt, när jag skriver hur du ska ''bättra på dig'', är det jag egentligen menar hur du kan förstå vad din kompis tycker är jobbigt. Om du tex inte vet hur man håller hemligheter, och din kompis inte vill att du ska sprida den hemligheten hon/han berättat för dig, får du jobba på att hålla hemligheter. Inte bara för din kompis skull, men också för erans relations skull. Ingen relation funkar utan kommunikation, oavsett om det bara är en vänskap.

Tillbaka till det här med falska vänner. Jag hade själv den tankeställningen, att flera vänner är bättre oavsett om de är riktiga eller falska. Jag har på senaste tid insett är att det enda det gjorde var att dra energi från mig. Så jag släppte dem. Jag orkade inte låtsas att gilla folk som jag egentligen inte gillade. Nu vet folk istället om jag ogillar dem, ingen fake bullshit här. Det är inte så många som gillar det. Antar det är för att dem själva är ganska falska.

Likes

Comments

När man är deprimerad känns det som att man inte kan prata med någon för man vill inte belasta dem. Man håller all sin smärta inombords för enligt en själv är den inte tillräckligt stor jämfört med andras. Man invaliderar sina egna känslor för man känner att dem inte e viktiga, man känner att man själv inte är viktig. Det är därför jag, som har återhämtat mig från en djup depression vill jag ge folk med vetskap om vad depression verkligen är.

Ångest: detta känner du igen på någon om de lätt blir oroliga för något som du själv skulle anse som ofarligt. Tex att gå till skolan, ställa sig och betala i kassa osv,

Energibrist: Personen har absolut ingen energi att göra något. Ligger helst och sover bort dagarna, oavsett på vilken bekostnad. Jag sov tex oftast hela tiden, var för jobbigt att vara vaken.

Meningslöshet: Man känner att allt har ingen mening, att allt är så onödigt. Man känner även att man själv inte har någon mening i livet, att alla skulle klara sig lika bra, om inte bättre utan en.

Självkritisk: Allt man är/gör är bara helt fel. Man skrattar fel, är för högljudd/ tyst,. Allt man gör är att bara kritisera sig själv, vare sig det är högljutt eller bara i tankarna. Kan ofta komma fram som sarkasm.

Brist på självförtroende: Man tycker att man inte kan göra något rätt, är tystlåten, tycker inte om sitt utseende, kan inte ta emot komplimanger mm.

Saker man förut tyckte var roliga är nu meningslösa: Vi tar tex mig som exempel här, när jag var liten har jag alltid haft en passion för att måla, med min depression tog bort det. Jag kände att jag inte var tillräckligt bra och hade egentligen ingen roll att fortsätta med. Annat exempel kan vara att man inte är med kompisar lika mycket längre, känns meningslöst att ha dem.

Svårt att utföra vardagssysslor: Det kan vara allt från att bara ta sig till skolan till att ens socialisera sig med familjen. Det kan till och med vara jobbigt att resa sig upp ur sängen, ta på sig kläder, borsta tänderna.

Har svårt att fatta beslut: Man kan inte bestämma sig. För något. Ska jag gå till skolan idag? Eller ska jag stanna hemma? Ska jag verkligen åka på den resan? Det behöver inte ens vara stora beslut, kan lika med ha att göra med vad man ska äta till middag.

Självmordstankar/ tankar på döden: Man tänker ofta på att ta sitt liv, kommer på massa olika scenarion i sitt huvud, och utspelar dem. Det är nästan som att dagdrömma om sin egna död och begravning. Det här med tankar om döden har väl dem flesta människor, men skillnaden med deprimerade personer är att det är nästan bara tankar om döden som flyter runt i huvudet. Det är nästan allt man tänker på, att få den underbara utvägen från allt som är jobbigt.

Om du känner igen dig i de flesta av dessa punkter, snälla sök hjälp. Du är verkligen inte ensam och du ska veta att det finns folk som älskar och bryr sig om dig. Du kan antingen ringa självmordslinjen : 90101, eller försök att prata med dina nära. Eller så kan du alltid skriva till mig, jag är alltid redo att hjälpa.

Jag ska inte ljuga, det kommer vara extremt tufft att söka hjälp för jag vet att om man är inne i en depression vill man inte må bättre. Det kanske låter konstigt för folk som inte gått igenom det, men det är för att man oftast inte känner sig värdig att må bra, men också att man är så van vid att må dåligt att det skulle kännas konstigt att må bra. Underskatta aldrig styrkan hos en deprimerad person, dem är så mycket starkare än vad man kan tro.

Likes

Comments

Jag kommer nog aldrig förstå detta till 100%, men jag vill iallafall försöka göra det. Jag vill veta hur folk tänker när dem skriver eller säger elaka saker om en person baserat på rykten och förutsagda meningar. Jag tror inte folk förstår att det fuckar upp en person totalt, att varje dag behöva känna blickarna, höra viskningarna och se kommentarerna. Att man känner att man måste ändra på den man är för att man inte ska vara lika hatad, lika utstött, från de andra.

Försök att sätta dig i en sån situation. Hur skulle du känna dig om varje gång du kom till skolan fick du en stor, tung klump i magen för du VET att det kommer bli ännu en dag av att känna sig hatad. Om du varje gång hörde någon skratta nära dig, trodde du dig veta att det var dig dem skrattade åt. När du kollar dig själv i spegeln och allt du kan tänka på är, *vad har jag gjort för att förtjäna detta'? Och du intalar dig själv varje dag att det måste vara något fel på dig för att du ska bli behandlad som du blir.

Jag har länge behövt leva såhär. Och anledningen till det? Jag var inte som alla andra. Jag tog plats, sa vad jag tyckte och tänkte, hängde med ''fel'' människor, gjorde fel saker osv. Jag låtsades varje dag att jag inte tog åt mig om vad folk sa om mig, men det gjorde jag. Jag tog åt mig allt. Jag hade ingen självkänsla, så jag intalade mig själv att allt de dem sa om mig var sant. Enligt dem var jag en luffare, hora, och en bitch, så varför skulle jag inte leva upp till deras förväntningar? Ingen trodde på mig, så varför skulle jag tro på mig själv? Allt blev ännu värre för drygt ett år sedan, det var då allt bara rasade. Jag föll in i en djup depression och ville verkligen inte leva mer. Det var för mycket hemma, i skolan, till och med i mitt egna huvud. Så jag orkade inte bry mig längre, jag gjorde allt för att dämpa smärtan. Jag söp extremt mycket, rökte på, sökte kärlek hos andra. Men ingenting hjälpe. Om något gjorde det allting ännu värre. Det var mitt liv fram tills april detta året. Jag fick en akut tid hos en psykolog, och fick utskrivet antidepressiva. En sak som många tror är att man tar ett piller och sen whoops är depressionen borta, det är mycket fel. De första två veckorna var de absolut värsta i mitt liv, men jag kämpade igenom det. För jag hade faneimej bestämt mig för att jag inte skulle låta dessa fittiga människor få mig att ta livet av mig. Men det var nära. Sen insåg jag vad jag hade att leva för. Jag skulle inte leva för min skull, utan för de jag älskade. Jag tror, nej. jag vet att det var det som räddade mig, tanken att föra över min smärta till de jag älskade var inte något jag skulle låta hända.


Men låt inte mitt återhämtande lura dig, jag är ännu inte helt stark. Jag kämpar varje dag med dessa tankar i mitt huvud, men jag överlever. NI måste lära er att inte döma hunden efter håren, man vet aldrig vad personen bredvid en går igenom. Så nästa gång du tänker kommentera, säga eller göra något negativt, tänk efter... skulle du vilja bli behandlad sådär?

Likes

Comments