Jag kommer förstöra allting. Sa jag till dig långt innan vi ens börjar försöka. "jag kommer såra dig"
Trots förvarningar om att allt skulle gå åt helvete så envisades du med att stanna kvar. Du envisades med att tro på mig. Och jag visste då, visste det där dagarna utan dygnsuppfattning i min säng att det här skulle gå fullkomligt åt helvete.

Du var liksom lite för vacker. Lite för närvarande. Förstående. Du med ditt bruna hår och ditt vackra ansikte, din sarkasm som bara vi förstår och dina lugna ögon och alldeles speciella ben. (Ja jag vet att det är en konstig sak att uppskatta men det var något speciellt med dem), men vi, vi var bara vänner och så skulle det förbli.

Tills jag helt plötsligt blev knäpp i huvudet och insåg att jag kanske faktiskt är kär i en idé utav honom. Och inte bara han i mig. Som vanligt kan jag inte hantera mina impulser och säger rätt ut utan att jag är säker att jag tror jag håller på och bli lite kär i den här idioten

Och du fullkomligt hoppar på mig.

Det känns fint men jag ångrar direkt vad jag sagt. Jag visste inte alls om jag var redo för det här.
Det var jag inte. Jag åkte till Rhodos, jag var med andra. Pratade med min bästa vän om hur jag tror jag förstört vänskapen mellan mig och dig, om hur jag gett förhoppningar jag aldrig kommer klara. Om hur jag inte vet om jag fakriskt är kär i dig, eller vill vara det, eller om jag vill springa därifrån. Jag är på en balkong i perfekt väder på en perfekt plats men hon tröstar mig hela kvällen. 

Sa till dig att du måste bort från mig, att det är bättre att vi bara är vänner men du vägrade släppa. Du offrade din egna självkänsla för mig. Jag är ledsen för det. Men Känslorna har redan kommit ju, vänskaps mallen är redan passerad sa du. Du fattade inte ens att det här var min varning som skulle få dig att fatta att en sån som du inte ska vara med en sån som jag. Du var för lojal, för kär, för lugn och jag var helt enkelt bara festliga hysteriska singel Elin som nyligen hade "dumpat" en annan kille som var lite som du, bra och vänlig alltså och därför aldrig skulle få komma nära mig



Trots det, när jag var med han i Rhodos på min problemfria och oansvarsfulla semester kunde jag inte låta bli att tänka på dig. för hur snygg han än var och hur lätt allting här borta kändes så var det ju ditt bruna hår jag ville slingra mina fingrar i. Det var ju dig jag tänkte på

En månad senare och vi blir tillsammans. Jag får insikt i att du är den givna människan i mitt liv, jag känner skuld för att jag inte fattat det tidigare.
Så lycklig som då har jag aldrig varit i hela mitt liv. För för första gången i mitt liv valde jag på att tro.
Jag fattade då, fattade äntligen att det var menat att det skulle vara vi. För skillnaden mellan vänskap och kärlek är inte så stor egentligen,  det handlar om att finna sina människor. Jag kände sorg över att jag aldrig innan vågat satsa på något som känts äkta

Du var min stenblock

Jag var din vädur



Jag har alltid varit rädd för att bli avvisad så ju närmre vi kom desto mer släppte jag ut min osäkerhet och hysteri på honom. Hellre det än att bli dumpad först. Jag tog min älskade för givet, att han bara skulle fatta allt det där, orka allt det där.
Om jag bara gav han tillräckligt med kärlek också. Vilket jag gjorde, kanske tom lite till
Men vad betyder det om den inte väger lika tungt hela tiden? 

6 månader senare och du dumpar mig.
Och jag kan inte klandra dig
Tvärtom förstår jag
Men fan vad jag önskar
att du hade varnat mig  också
För nu är det jag som sitter här med ett stenras i kroppen, där hjärtat och lungorna tidigare brukade sitta.
Jag ville inte kärlek, varför fattade du inte det?
Ville inte att du skulle komma nära och slukas av mig
Ville inte färdas in med ljuset som var du, trots det kom du och vågade bryta mitt destruktiva mönster

Du skriker efter stjärnorna,

Hjärtslagen äter oss levande

Ditt öra mot min bröstkorg

Din mun som formar stillsamma kyssar vid mitt huvud

Sista gången

Hör hur allt rinner ur dig

Lämna mig inte än

"Förlåt"

Ryggen mot mitt hjärta

Du ville inte bli kvar


"Tänk inte, tänk inte nu för då kommer jag gå sönder. Du finns i varje cell i min kropp i varje andetag har ditt namn funnit sin plats.

Vi skulle bara vara vänner sa jag ju.
Men du vägrade
Och nu är det du som inte vill mer.

Du som inte är mogen för ett förhållande 

du som bara vill vara min vän

Förlåt för att jag inte kunde göra dig lika lycklig som du gjorde mig






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ja jag fattar. Du sitter fast. Allt för länge har du vimlat omkring i eran version av världen vilket har lett till att du inte kan se det universum som finns utanför. För det var du och din partner, du var så övertygad om det att du stängde boxen om er, för det fanns liksom inget annat. Det skulle vara ni. Du visste inte mycket om världen men det du utan tvekan kunde säga var att det skulle vara ni.

Och nu sitter du här med rödgråtna ögon och en sådan kraftig huvudvärk att det känns som att någon slår med en hammare på dig. Magsmärtor som skriker som gråtande små bebisar och ordet ångest har i princip betytt betydelse emot hur du tolkade det innan, för nu har det kommit till att bli något som smetats in i varenda del av din kropp. Allt för att ni öppnade boxen, det fanns inget kvar att hämta i lådan längre. Och plötsligt är du ensam ute i stora universum. Utan allt de som du under en sådan lång tid hade tagit för givet.

Fast helt ensam är du egentligen inte. I praktiken är du det men du märker hur omvärlden ständigt påminner om saker kring honom. Han och ni finns kvar i den där låten som spelades på radion, den där platsen som hade er kodade på sig, som du tvingas gå förbi varenda jävla dag och i dina tankar som inte kan lämna, vägrar släppa. Ännu tror du att universum handlar om er.
Och du kommer göra det ett tag. Och det är inte för att du är svag, det är för att det gör ont att offra sitt hjärta för att sen få det krossat i tusen bitar. Det ska göra ont. Plötsligt kommer du kunna relatera till alla break up låtar, alla fåniga filmer som inte har ett lyckligt slut och de eviga snacket om att ni ju är unga, att det inte var särskilt oväntat även om det kändes som det just för dig. För även om vi är bra på att lura oss själva till att tro att det här är vår trygghet, att du inte "kan" leva utan honom, för att stundens förlust gör allt för ont...så finns det ju ett helt universum utanför den där boxen. Du levde i det innan och du kommer klara av att leva i det nu. Faktiskt så är det de som kommer få dig att ta dig framåt. Du har hela livet framför dig och det är upp till dig hur du väljer att färga dina fotspår i fortsättningen. För bakom det där som så länge har hållit dig tillbaka - finns en hel värld att upptäcka. Och gör fan aldrig så mot er själva, att ni låter er egna naivitet stoppa er från att leva fullt ut. För det finns faktiskt alltid något mer

Du kanske kommer ifrågasätta dig själv ett tag eller så kommer du ifrågasätta honom. Fundera på vad i helvete det var som gick så sjukt jävla fel. But Don't, för du kommer aldrig hitta svaren. Skulle ni försöka igen skulle ni bara hamna i något mellanläge ändå. Nej du var inte "för mycket" - han kanske var för lite. Och inte som person - utan för dig. Nej han var inte för lite eller för mycket som person- ni var bara inte bra för varandra. Så gör er båda en tjänst och släpp det. Och det är klart man blir svag när det gäller något så stort, när det gäller någon som fått nyckeln till ens hjärta - det är helt rätt. Styrka är inget som kommer från ingenstans eller något du kan beställa hem på posten. Utan ett evigt arbete man måste jobba för att uppnå. För även om allt i stunden känns piss - så kommer du sen kunna berätta om hur du växte dig stark. Men då måste du utsätta dig för alla dessa prövningar, då måste du vara modig. För du är ett glödande bloss, du är en riktig fighter.
För mod är inte att inte känna rädsla - mod är att känna rädsla och göra det ändå.
Så låt det brinna som in i helvete,
men släpp honom ändå.


Jag skrev alltså den här texten långt innan jag själv blivit dumpad. Jag inser nu att man tänker så mycket smartare som singel. Inser att jag inte följer mina egna råd och att jag hamnat i min egna fälla. Så de känns skönt att blicka tillbaka & lära sig lite från sig själv ändå . Dags att hitta tillbaka till den smarta  kvinnan


Likes

Comments

Det var ju du. Det var vi
Vi två som hade listat ut vad fenomenet kärlek var tillsammans.

Jag hade kollat på så många filmer, haft så mycket längtan.
Bett om att få uppleva det där magiska som alla pratar om.

Det kom ju aldrig, du kom ju aldrig.
Jag började tro att kärlek var något overkligt,
att jag aldrig skulle få uppleva det.
Att omvärlden med alla sina kärleksfilmer och låtar var en stor fet lögn.
Något som var påhittat, överdrivet, verklighetsfrånvärt.

Men sen kom ju du och tog hela mig.
Du låg där, bredvid mig med ditt perfekta leende på morgonen. Okej nej, du hade ett jävla morgonhumör fakriskt, men t.om det var fint för det var liksom..du
Du bekräftade allt det jag så desperat hade sökt efter. Eller tillochmed mer än så, du bjöd på mer än vad jag nånsin ens hade kunnat föreställa mig

Du, min största källa till kärlek, lycka.
Jag som inte för all världen kunde förstå att av alla miljarder människor, så fick jag dig.
Av alla miljarder människor som hade kunnat lurat mig om vad som var kärlek,
Så fick jag dig, som bekräftade allt. Du som när du oskyldigt tittade in i mina ögon på morgonen fick mig att känna en hel våg av kärlek skölja över mig,

Det var ingen lögn. Du fanns. Och det kändes i hela mig.

Aldrig hade en livstid känts så kort, aldrig hade en lycka känts så stark.
Jag var så kär, så sjukt jävla kär. Så kär att jag gav hela mig.
Jag minns när de enda som gjorde mig ledsen var vetskapen om att du inte var sten och därför en dag skulle försvinna från planeten. Att det faktiskt var möjligt att jag kunde förlora dig.

Jag kände så starkt, så starkt för dig. Alla mätstockar i världen hade inte ens tillsammans kunnat mäta hur starkt jag kände.


Därför minns jag det, när jag är på den här platsen. Utanför ditt jobb. Jag som hade skrivit ditt cv till dig. Du som blev så glad när du fick jobbet. Hur stolt jag var.

Aldrig hade jag skådat något vackrare än dig i dina jävla arbetskläder. Dels för att det var fint men också för att det var en sån stor del av vad som var du. Skjorta, kostymbyxor, och arbetsmoral.


Sen kunde du inte hantera mig mer.
Och snart kanske du hittar någon du kanske kan hantera.

du tog min hjärna och vred om den, spelade fotboll med den, fick den att göra de knäppaste besluten som att hopps på att få tillbaka dig. Du som var avslutet
jag var samma gamla töntiga, kära och allt för blinda lilla tjej.

Men jag vill att du ska veta. Att ska ta tillbaka det som är mitt snart. Ja faktiskt, t.om lite till. Jag ska älska mig mer än att låta någon ta min själ igen. För den enda jag behöver räcka till för är mig själv .

Då var du en ny dimension av kärlek
Nu är jag en ny dimension av mig




"Men så drar du ett skämt och får dra det igen du tänker det hade Ana fattat, och så går du på klubb ser att golvet är tomt du tänker här hade Ana dansat"

Likes

Comments

"du måste hem och vila nu" säger resekursledaren Simon och kollar oroligt på mig. Jag är på en bergstopp i Alperna och solen skiner sådär som vanligtvis brukar göra hela kroppen lycklig. Men mina tårar forsar och trots att jag gör det jag älskar mest i hela världen, åker slalom i strålande väder och i sagolika backar, viker kroppen sig. Jag orkar inte stå på benen mer. Jag lämnar gruppen och när jag tillslut tagit mig ner för att hitta tillbaka till hotellet är jag så trött att jag inbillar mig se en gubbe i morgonrock springa bredvid mig i en glassak. Jag reagerar knappt, tänker att det var lite underligt. Men inser senare att det måste varit en hallucination

När jag kommer tillbaka till hotellet gråter jag mig till sömns och när jag vaknar är jag fortfarande inte utvilad.
"du verkar ha alla symptom av utmattning" säger kursledaren Simon när han kommit upp i rummet med mat till mig.

Och jag känner mig helt jävla värdelöst. Varför går det inte? Jag ville ju det här så jävla mycket. Varför funkar inte ens de roliga sakerna längre?

Jag tror det var här nån stans det började, när jag kom hem var jag en annan person än den Elin du hade lärt känna. Uppgivenheten hade smittat mig.

Några veckor senare och du dumpar mig. Du klarar inte av att hantera det här mer. Och jag förstår dig. Och för det vill jag nu säga tack.
Du kanske krossade mitt hjärta men jag vet nu att jag måste limma ihop varenda del själv, jag kanske vilade mot dina fötter istället för att stå stadigt på mina egna men vet nu att jag måste finna min egna balans.

Tack, tack för att du fått mig inse att jag inte kan fly från mig själv mera.

Jag är dumpad, sårad och du förföljer mig överallt. På Spotify börjar av slump "mitt fel" spelas. "Du säger inget så medan jag letar efter orden som kan ändra på allt, kan jag höra hur hon suckar, och släpper min hand, jag la resterna av det som var mitt hjärta på bordet och du krossade det strax efter att du limmat ihop det. Blir de enklare då för dig, om allt är mitt fel?"

Det var låten som du lyssnade på innan mig, som du relaterade till och nu är det plötsligt jag som sitter här & känner den smärtan du kände. Jag var så ledsen över det där sen, när insikten kom. Hur kunde jag inte från början fatta att du var den rätta för mig? Jag vet jag sa till dig att om jag kunde skulle jag känna den smärtan istället för dig som du kände då, för jag älskar dig och ville förstå. Det gör jag nu. Och om du klarade av att hantera det, så gör jag det också.

Igår var jag på akuten och hälsade på min farfar, på tisdag ska jag in med farmor som IGEN ska kollas för cancer, jag har länge varit nergrävd i en depression som ärren på låren kan bevittna och du har lämnat mig. Men istället för att fly från problemen som alltid annars, har jag nu lovat att ta mig igenom dem. Att ju mer som händer, desto starkare måste jag bita ihop, desto starkare måste jag bli istället för att gräva ner mig själv ännu mera. Förvandla svagheter till styrkor, som du brukade säga. 

Igår pratade jag flera h hemma om saker som måste ändras. beteenden, strukturer, hälsa. Jag lät bli att fightas emot för jag insåg själv att det är såhär det måste bli nu. Jag vill det. Jag bad t,om om ursäkt till personen jag haft ett krig mellan under hela min barndom.


Sedan gick jag en lång promenad med mamma. Vi pratade om vilka bitterfittor vi hade blivit, om hur vi ska ändra på det. Vi pratade om hur man inte kan påverka saker som redan har hänt, att man kan kolla över vad som gick fel för att lära sig men att man måste sysselsätta sig och gå vidare.  Vissla, vissla åt livets lättsamheter. 

Så jag bestämde mig för att mot mina koncentrationssvårigheter prova på yoga. Och vet ni? det kändes verkligen som det var något för mig.

Att året började såhär ska inte få mig att fastna där utan jag ska vända det till det bästa i mitt liv. Jag ska ta reda på vem jag är. Ska utveckla mig själv mera, läsa mera, skriva mera, prova på att vikariera för att se om jag ska plugga vidare till lärare sedan. Använda min kreativitet.

"Vet Elin, att allt kommer i mer hos dig, men har du ens tänkt på att du då kan vända det åt andra hållet?"

"Hur fett det är att leva, det är viktigt att komma ihåg det"

hur tacksam jag är över allt jag har, hur skönt det kommer kännas när jag tillslut inser att hela världen inte kretsar kring honom, hur jag trots mina brister duger, hur jag snart kommer kunna berätta för hela världen att jag tagit mig ur ett helvete. Att jag aldrig gick under, jag kanske föll 4 gånger men jag ställde mig upp fem. Tappade allt för att sen börja om från början. MEN JAG FIXADE SKITEN, I MADE IT.
Samtidigt som jag ödmjukt vill tacka alla som stöttat mig. Samtidigt som jag ödmjukt vill tacka dig. För att du gjorde allt du kunde. För jag trodde alltid att om du lämnade mig skulle jag gå under, men snarare har det fått mig att inse att jag måste rädda mig. Och jag hoppas att du känner dig fri. 

"Du kommer inte alltid må såhär, det blir bättre" brukade du säga. Och jag vill också säga till dig att jag är ledsen hur negativt allt det här påverkade dig. Ledsen över att jag inte tänkte på dig mera.

Men vad som är gjort är gjort. Nu dansar jag vidare.

Så nu lovar jag att vara stark
Och jag lovar att vara god
Jag kan lova hela världen att jag står för mitt ord
För det är något som jag inte tidigare förstod
Det är att efter en misär så krävs det mod
Nu ska jag hitta mig själv och min egna metod


Ps. I Love you.

Men jag ska lära mig älska mig själv mer

Likes

Comments

Som att kolla på en sovande stad utifrån en buss. Mörkret som omger en och lyses upp av gatlyktorna, och i öronen spelas lugn musik som kombinerar lugnet mörkret ger mig.

Som solnedgången som sakta kryper ner, stillsamt

Som de första snöflingorna som faller ner efter en tid av längtan efter den vackra vintern när de innan bara varit slask

Som första dagen i juli
Som stilla hjärtslag
Som du

Jag skulle kunna fortsätta försöka hitta saker som beskriver känslan,
men någonstans vet jag att det inte går
Jag vet bara att jag lever för dig
Att de enda som nånsin varit meningsfullt har varit du
Du som inte bara var en utfyllnad en sen fredagkväll,
du som inte tillhörde de artificiella, utan som var så mycket mer.

Och din självkänsla är nedbruten och det känns nästan som ett hån mot mig. Hur kan de enda som nånsin varit glasklart för mig vara så trasigt ifrån ditt håll? Hur kan du som om någon förtjänar det inte se det där ogreppbara universum som finns i dig,
som räddade mig

Älskling låt mig snälla få omfamna dig med min kärlek
Jag vill att du ska fatta orden jag älskar dig
Känna förtroendet i "jag litar på dig"
Förstå hur du utvecklat mig som person

Egentligen vill jag nog bara säga tack
Tack för att du finns
För allt du gör bara genom att finnas till
för att du är så mycket mer

Haha detta är en gammal text, ville bara ha lite break från allt Depp jag skrivit senare dagarna.
Komiskt att det här handlade om honom, va?
Han som inte är min längre

Men jag kunde inte vara henne

Likes

Comments



Nu lovar jag mig själv att jag ska finna min stabilitet
För att jag har stått och sviktat på kanten länge nu
Jag förstår att det var svårt för dig när jag alltid var på gränsen mellan att stå kvar och ramla över. Det gjorde att tryggheten jag gav dig blev lika så.

Din kärlek var mitt trygga rum som jag ibland landade i
Medan min för dig var mer svävande i luften,
den kunde flyga högt,
eller grävas ner i jorden. Det fanns ingen balans.
Och det är därför vi nu måste gå skilda vägar.
Och det är därför jag måste lära mina egna fötter stå stadigt,
Istället för att hela tiden luta mig mot dina

2018: året då jag börjar tänka mer på vad jag kan göra för världen, människor och mig själv, istället för att tänka på vad världen, och människor kan göra för mig.

Likes

Comments

Jag pratade med honom igår
Det kändes som en sten lossnade från hjärtat
Jag skrattade igår, jag insåg att mina vänner är de bästa jag har
"Du är den första som ser mig skratta efter att jag blivit dumpad" säger jag till My
Vi ägnar hela dagen åt att prata
Hon ägnar hela dagen åt att finnas
Vi åker ut på äventyr, och lyssnar på peppande låtar och äter mat och går på bio
Vänner dumpar inte, tänker jag

Och även fast jag fortfarande mår dåligt och kommer göra det ett tag så inser jag något väldigt viktigt
livet kommer bli bättre.
Första natten var jag vaken hela
Andra sov jag 2 h
Tredje fem
Nu är klockan 07:50 & jag tror jag somnade runt 1
igår kunde jag äta mat, på ett annat sätt igen
För några dagar sen kändes de som kroppen svek mig när jag skulle ta mig nånstans, att jag knappt kunde bära mina egna ben
Nu inser jag att den kämpar även när jag själv inte gör det
Det kommer att bli bättre
Och min utvecklingskurva börjar nu
Jag har berättat för mamma också, om hur saker har varit på senare tid.
Jag har besökt gamla platser också, för att förstå vad som format mitt liv
Och jag har bestämt mig
Människan som jag tog för givet och trodde var mitt liv slutade älska mig för att jag blev omringad av negativitet och gav upp hoppet mot mig själv.
Han gav inte upp i första taget utan älskade mig många gånger när jag själv inte kunde göra det. Men jag förstår att det blev för mycket att hantera tillslut. Och eftersom jag bryr mig om dig är jag glad att du insåg att du inte klarade det mer, för att du själv började må dåligt.
Men du ska veta att det är min största sorg. Jag är så sjukt jävla ledsen över det. För du förtjänar det allra bästa 

Och eftersom du gjort slut med mig, gör jag det nu också
Jag ställer mig på skolgården, vid stenarna jag minns jag brukade vandra på som liten och skriker rakt ut: nu lämnar jag dig ångest Elin
För jag vet att den där glada, spralliga nånstans finns där, jag har bara haft väldigt svårt att hitta henne på senare tid.

Från och med nu ska jag färga mina egna fotsteg, det här ska bli året då jag börjar älska ingen annan än mig själv. Det här ska bli året jag växer upp.
Även om det gör så sjukt ont just nu
Vet jag att jag en dag kommer blicka tillbaka och inse att jag växte mig stark
Jag tänker inte vara arg på dig, älskling
För jag vet att du gjorde precis allt du kunde
Att jag inte kunde ge dig den trygghet du behövde
Så nu är det min tur att ro in resten.

Vi går ifrån varandra som vänner
Och har jag levt med dig 3 tidigare är som bara vänner,
har jag en gång i tiden sagt att "vi är BARA vänner vi kommer ALDRIG bli tillsammans" och livet fungerade då
Vet jag också att det kommer göra det nu
Vi ska fixa det flera år till.
Jag tänker att nu ska jag visa både för dig och mig själv vilken krigare jag faktiskt är.
Och kämpa för allt de jag är tacksam över
Dig, som kommit att förändra mig och fått mig att inse saker
Mina vänner som jag vet är mer stöttande än många andra är
Mina föräldrar som funnits för mig genom alla dessa år och skämt bort mig med kärlek
Och de fina egenskaperna i mig själv, jag ändå har
Svagheterna ska jag vända om till styrkor nu

Det blir bättre. Livet kommer att bli bättre.
Livet börjar nu

Likes

Comments

Tredje natten och två sömntabletter senare somnade jag. Jag har nu sovit nästan 5 h och ska försöka sova lite till. Framsteg. Synd ändå att de första man tänker på när man vaknar är honom och att man fortfarande är helt skakig.
Vad gjorde jag för fel?
Varför ville han inte vända sig till mig mer?
Hur kan man helt plötsligt bara sluta bli älskad, av någon man verkade varas liv.
Vet att jag är i chockperioiden och att du kanske gått igenom detta för längesen. Vet att du inte menar något personligt mot mig. Men lik förbannat. Varför gav du mig inget? Varför sa du senast dagen innan att du brydde dig så mycket om mig.
Om jag tidigare hade fått tecken kanske vi hade kunnat ändra på det. Men nu känns det som jag inte ens fick en chans. Eller var det bara jag som var naiv? Jag anade ju något, såg hur vi i döda vinkeln sakta tynades bort. jag trodde verkligen bara inte vi skulle sluta kämpa för det fina. Trodde vi båda var mer envisa och hade mer respekt för varandra än så.

Är jag orättvis mot dig nu?

För jag är verkligen ledsen om fick dig att känna att alla mina tankar var viktigare än dina.

2 veckor sen och det var jul, halsbandet du hade köpt, lyckan du visade mig när du fick dina presenter. Jag hade gått all in, inte för att jag bryr mig så mycket om materialistiska saker, men för att jag vet att du gör. Jag la nästan ner allt jag hade för att jag visa att jag kommer ge hela mig till dig.

Sen skulle vi ju gå på Ikea du och jag, köpa en tv hylla. Det var din idé. Vi hade ju pratat om att vi skulle flytta ihop i framtiden. Jag skulle med.
Slutar man verkligen älska någon så snabbt? Var det när jag slutade vara perfekt som du slutade älska mig? Älskade du mig nånsin då? Eller var det bara idén av mig som du från början tyckte om. Att älska vara ett ord som slängdes runt av hjärntvättad förälskelse när allt kändes lätt, utan att veta vad innebörden av det var. Fast egentligen vet jag att det inte är sant. För du älskade mig gränslöst, det konstiga är att det helt plötsligt bara försvann. Men jag måste försöka fatta att sånt händer

Jag känner mig som en disktrasa som kastades bort så fort den blev lite smutsig. Så fort det blev lite jobbigt.
Och det gör ont för det borde vara du som är ledsen. För att du förlorat en person som hade gjort precis allt för dig. Som fortfarande hade gjort precis allt för att försöka lappa ihop oss. Och det är nog det, inte själva uppbrottet i sig som gör som mest ont. Att du inte ens tyckte det var värt att ge det en chans. Att du bara...gav upp. Jag vill ju fan inte kännas som luft för dig. Men jag är ledsen om jag varit dum och otillräcklig.

Jag hatar att jag alltid kommer vilja ha dig, är det kanske det som skrämde dig?

Likes

Comments

"Elin, du är den starkaste som finns och har det största hjärtat som finns"

"Jag förstår inte hur man bara kan ge upp sådär, du är en sån man verkligen känner närvaro av, man känner att du bryr dig"

Tomma ord känns de som när mina underbara vänner stöttande försöker förklara för mig. De stör mig att de får det att låta som något positivt.

Visst är det stort, visst känns det så stort att det inte har utrymme för den här lilla kroppen. Men det är det som är problemet. För stort. För stort för någon annan att hantera, och hur kan jag klandra dig för att du slutade kämpa? När jag inte ens fixar det själv.

Men jag skulle vilja ha tillbaka det nu tack. Jag lämnar det i halsbandet jag gav tillbaka till dig och skjortan jag desperat skrek till mamma att ta bort, i blocket du antecknat på och det där jävla gosedjuret du köpte till mig. En del lämnar jag där vid bussen som jag brukade ta. Och visst kommer jag inte ens undan det när jag ska åka hem eftersom du jobbar där bredvid. Hur känns det? Hur mår du? Är ditt hjärta helt? Eller är det skuret? Jag vet inte, förut hade jag kunnat frågar ditt hjärta för då var vi sammankopplade. Då slog dem i samma takt med varann. Nu slår mitt i sitt egna universum. För det fanns inte utrymme nog för mitt stora hjärta hos dig.

Jag försöker inte klandra dig, jag respekterar dig för mycket för det. Mig själv är värre, därför försöker jag själv plocka upp mina bitar. För jag letar så väl och vet vart det är men jag kan ändå inte greppa tag om dem.

Sen så har vi hjärnan också, den är nästan ännu jobbigare. Ibland tror jag den leker kurragömma, gömmer sig för den verkar knappt finnas. Helt knäpp har jag blivit. Kan jag få min hjärna tillbaka? För du har stulit den med.

Dendär hjärnan hatade kärlek. Den var medveten om att hjärtat skulle bubbla över om de kom för nära, så den tog alltid avstånd. "Jag är ingen förhållandetyp, jag vill aldrig bli kär" formar jag mellan slutna läppar. Så var det. Känslokalla idioter var bättre, dem visste man var man hade.
*stryptag*
*ska våldta sönder dig*

Konstigt nog hjärtat, gör dem orden inte alls lika ont som att bli lämnad av honom. För betyder inget något slipper man bli sårad. Försvinner man tidigt kan man fly från risken att få sitt hjärta träffat av en pistol.

Och här undrar jag hjärnan, är de för att det är svårare att bli "sviken" av den man tror konstigt nog älskar en.
Jag hatar dig hjärnan för att jag trodde de skulle bli annorlunda den här gången. Att jag för första gången på riktigt vågade släppa in. Bröt de mönster jag tidigare hade, utvecklades som person.
Vart var du då hjärnan? Långt ute vilse i vildmarken.
För den här gången var det inte jag som hade kontrollen, jag som lämnade direkt som alltid annars.
Nu var det du.
Och kanske jag rent av förtjänar att känna på hur det känns.
Men jag hatar dig hjärnan för allt du gjorde som skrämde iväg honom.
Och varför hjärnan lurar du mig till att tro att jag inte klarar mig utan honom?
Men min största fråga är, hjärnan, om du fortfarande finns där? Hur fan kunde du inte veta bättre? Varför höll du inte på dina principer?
Hur kunde allt gå så fel

Likes

Comments

En balkong. En ny stad. Fjärde våningen. Tomma glas med rödlila botten som bevittnar att vinet som tidigare fyllts upp i glasen var slut. Tack för det, det är bra så.. För en gångs skull är det bra så. Normalt sätt hade jag fyllt på med mer eftersom jag aldrig brukar nöja mig och älskar att försvinna in i alkoholens dimma, men det behövs inte nu. Inte nu när du är här.

Jag behöver inte försvinna eller fly utan jag vill istället stanna tiden. Stanna oss. Jag låter min blick vila på dig, så som min lycka vilar i dina händer. Och jag andas. Luften känns så ren och jag andas. Och kanske det absolut vackraste av allt, jag vill andas. Jag vill leva med dig, jag vill göra allt med dig. Jag vill känna att det är min tur nu. Att de man brukar kalla för lycka även kan komma till mig, och du är den jag vill dela den med.


Tårar faller stillsamt ner från mina kinder, som så många gånger förut. Men den här gången är det inte utav sorg, inte ångest heller, utan den här gången är det helt enkelt för att min kropp och hjärna inte vet hur den ska kunna klara av att hantera alla dessa främmande känslor. Alla dessa känslor som har fått mig att faktiskt vilja igen. Jag säger ingenting men meningen, den där meningen jag så många gånger varit livrädd för ekar i luften: jag älskar dig.

Det är första gången jag kan kolla någon djupt i ögonen och faktiskt veta att jag menar varenda ord jag säger. Det är första gången jag känner att någons annans ord faktiskt träffar också. Vi är varandras svar, varandras manus. Jag älskar dig och du älskar mig och jag har aldrig nånsin haft något så äkta under huden.

"Nä, du är obeskrivlig. Det är helt obeskrivligt vad du betyder för mig" säger du och jag kollar inte på dig. Utan jag kollar in i dig, så som du kollat in i mig. In i de allra djupaste delarna av mig som ingen annan nånsin har lyckats nå. Jag ligger i din famn, och jag är på en helt ny balkong i en helt ny lägenhet i en helt främmande stad, men jag har ändå aldrig känt mig så hemma.

Jag minns parkbänken, efter den där utekvällen innan vi var tillsammans. Den nattsvarta himlen lockade fram ångesten i mig och jag grät och grät utan att själv riktigt förstå varför. Men du var där, du bara fanns där. du var inte rädd för mig. "Du är en svart ängel som inte har hittat hem än" sa du och hjärtat vände sig i hela kroppen. Vilsen, jag var så vilsen. Och du såg den vilsna lilla fågeln som kände sig så maktlös.

En balkong, en ny stad, fjärde våningen. Och jag har aldrig nånsin känt mig så hemma.
Du vägledde mig. Du lärde mig hur kärlek skulle kännas istället för hur det inte skulle kännas. Du lärde mig att sluta jaga efter det destruktiva. Jag tror jag visste redan då, där på parkbänken att det var dig jag behövde. Men jag var så jävla rädd för mina egna känslor att jag låtsades att jag inte hade några. Jag tror jag visste redan då, att du var komponenten jag behövde i mitt liv, för att fullända mig. Men vi tar nog emot den kärlek vi själva tycker att vi förtjänar. Att placera kvar dig i ett vänskapsfack för du var "alldeles för bra" dvs motsatsen till alla andra var lättare än att behöva se kärleken i vitögat. Det var lättare än att behöva offra sitt egna hjärta utan att ha nån aning om hur det skulle sluta. Därför sprang jag åt det andra hållet.

Men här, inlindad i dina armar och du säger att jag är vacker. Trots att jag gråter och mina ögon är jättesmå, trots att jag inte har något smink. Trots att jag precis öppnat upp mig så fattar jag att det här är vad kärlek är. Och du säger "stackars dig som har haft ont under så lång tid" och jag tänker att jag har inte bara reducerats till en skådespelarroll för dig, utan du har sett in i mig på riktigt. Trots det kämpade du med att hålla mig kvar. Och därför ska vi nu blomstra. Blomstra tillsammans du och jag. För jag kan lova hela jävla världen att jag inte tänker springa i motström mer.

Tack älskling, för att du hjälpte en svart ängel, att vit få blomma ut.

Tack älskling, för att du fick en svart ängel att hitta hem.

Jag älskar dig

XOXO //duvan

Likes

Comments