Header
View tracker













Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker


Först och främst mina vänner, den svenska killen som flyttade in igår (I mörkret) som jag tänkte skulle trilla, gissa vad han gjorde? Han trillade. Jajamänsan! Jag hade hängt upp min handduk på hans trappa (Absolut inte menat som ett fällben) och han gled på den och trilla. Jag försökte göra allt i min makt för att inte brista ut i skratt och jag tror att jag lyckades fnissa i tysthet. När jag vaknade låg det dock en mutter i min säng, han kanske la den där med vilje och tänkte ”Ha, ligg du där och fnissa fröken lilla. Så är det jag som fnissar sedan när min säng går sönder och faller på dig” typ. Wopsi.

Iallafall, klockan ringde 06.45 och vi steg upp för att göra oss i ordning inför krigs-museet. Det tog ungefär två minuter att slänga på oss kläderna så vi hade god tid att kasta i oss den himmelska frukosten på Jeaniés Café. Efter 45 minuters itryckning av mat, sprang vi och letade upp en tuktuk och bad chaffisen köra oss. Väl framme insåg vi direkt att detta skulle bli intressant. Vi fick en guide som gick med oss runt hela stället och berätta all möjlig information om Pol Pots tid. Det var hemskt.
Han berättade att han var 13 år när jag klev in i kriget som soldat. Han sa att han inte gick med för att döda, utan för att få mat och kläder. Bara det kändes i mitt hjärta. Sedan berättade han att hans mamma, pappa, syster och bror var döda. Mördade i kriget. Av kriget. Precis som alla de andra tusentals människorna som dog av ledaren Pol Pot. Han visade oss sina ärr ifrån pistols/gevärs-skott. Han visade oss kulor ifrån minor som har stannat kvar i hans kropp. Det gjorde fortfarande ont sa han. ”Tro fan det” var det ända jag kunde tänka. Han såg bara 25 procent på ena ögat och vi kunde se i det helt blinda ögat, små små splitter ifrån minor som fanns kvar. ”Att han överlever detta. Både fysiskt och psykiskt” tänker jag för mig själv. Då visar han sitt ben. Eller ”sitt” ben. Hans ben är av. Han har en protes på ena benet. Han trampade på en mina och hans ben flög av, och ändå står han där framför mig. Och förklarar om kriget, öppnar sitt hjärta och låter oss följa med i hans berättelser. Jag varken finner eller fann några ord. Efter kriget fanns det fortfarande minor kvar i hela Kambodja, och det finns det fortfarande. När dom sprängs släpps det dåliga kemikalier som framkallar cancer (Om jag förstod honom rätt). Hans fru fick cancer, och hade svarta min-splitter i ansiktet när hon dog. Hans sätt att tala fick mitt hjärta att bli till splitter, det är så onaturligt för mig. Jag förstår inte hur vi kan leva på samma jord och jag har ingen aning vad det är han pratar om. Det ända jag vet det är hur det ser ut på film.
I vilket fall som helst, när han var färdig med hans rundtur och berättelse fick vi ensamma gå runt och kolla. Och man fick testa att hålla vapen. För att försöka få bort sorgen i våra hjärtan och lätta upp stämningen lite så lekte vi omkring med vapnen (Det var så jävla coolt. Och jag har hållit bazooka)
Förresten, måste bara berätta vad Carro droppade lite ostress under vår fotografering av varandra. Hon tittar på en bild och säger ”Hm, ja.. Den duger i krig”. Jag och Lina bara tittar på henne och tänker att ”Sa du verkligen det?” Haha. Är det inte alltid så, att det blir fel i rätt sammanghang?

Efter War Museum åkte vi till grannhotellet och käkade lunch, lekte i polen (När jag säger lekte, menar jag det verkligen. Jag blir som en glad fisk i vattnet. Carro och jag gjorde tävlingar om allt, finaste hoppen, snabbast-från-ena-sidan-till-andra-i-en-badring, 21an med en boll och en badring. Allt. De andra runt omkring trodde vi gick på crack allså.) mötte upp Lindsey (Jajamänsan. Lindsey från Koh Rong är här och det är skitkul att få träffa henne igen. Hon har flyttat in i vårt dormroom och det är suveränt för mig, för nu kan jag pladdra engelska dagarna långa). Vi låg där hela eftermiddagen och gottade oss.

Sedan gick vi till vårt mysiga lilla favoritcafé och käkade middag. Där vi också träffade den vänliga mannen jag har berättat om, som volontärsarbetar här i Kambodja. Han blev så glad när han såg oss och vi lika så över att se honom!
Med mätta magar vandrade vi till nightmarket och kammade hem några onödiga saker som vi egnetligen inte behövde, testade (Jätteäckligt) fruktgodis och iriiterade oss på försäljare som bara skrek ”Maaaadaaaaam, take a look here. Wanna buy something? Make cheap price for you”.

När vi sedan var påväg hem såg vi en liten pojke komma gående, utan skor och knappt hela kläder och smuts upp till öronen, gående på gatan med en stor svart soppsäck slängd över axeln. Mitt hjärta gick ännu en gång i splitter. Mina kära vänners hjärtan också. Vi stod och funderade på om vi kunde göra nått för honom, och när han såg att vi kollade på honom så vinkade han lite vänligt. Då höll jag på att bryta ihop. Så vi sprang över till en liten kiosk där jag köpte en flaska vatten och en chipspåse till honom. Han blev så glad och tacksam. Åh. Jag hade velat lägga honom i en liten låda och bära runt på honom tills han är vuxen och skitttrött på mig. Men det går ju inte.
Det är nog det tuffaste att se här nere. Alla barnen. Dom som inte är tiggare. Dom som går omkring för sig själva och letar efter saker att göra något till med. Pantflaskor, skor, tröjor, i sopppåsar efter mat. Det finns inte i Sverige. Inte synligt iallafall. Jag önskade att jag visste vad jag kunde göra för att rädda alla dessa små barnen. Det är trots allt inte deras fel att dom är födda i denna världen och därför borde alla sträcka ut en hjälpande hand. På ett eller annat sätt.

Påväg hem till hostelet blev vi attackerade av typ 10 kackelacker (Jag vet Ebba, du hade skitit ner dig). Dom var så äckliga och många och snabba. Uhhhgh. Vidriga typer det där.

Och nu ligger alla i rummet och sover. Förutom svensken ovanför mig som ligger och smider planer på hur han ska vända sig smidigast för att få sängen att falla över mig. Det kommer bli en spännande natt. Jag får sova med ögonen öppna och reflexerna på max.

Godnatt











Likes

Comments

View tracker

Bussen gick bra. Verkligen. Totalt över våra förväntningar. Det var inga miniatyr-våningsängar intryckta i en svettig buss med 12-åriga alltför kåta asiatpojkar, detta var istället intrycka helt-okej-för-en-160cm-lång-halv-liggande-sängar i en airkontionerad buss med skitsura turiser! Mycket bättre.
Hela första timman stannade bussen vid massa olika hotell och hämtade upp griniga turister, och jag driver inte när jag säger att nästan alla kom fram till Lina, kollade frågande på henne och anklagade henne för att ha snott deras plats. Varenda gång fick vi försöka förklara (Förklara på engelska först, och även försöka oss på teckenspråk för hälften av dom fattade inte engelska) att bussbiljett-försäljarna bara skriver ett jävla sätesnummer och hoppas på att det är ledigt. Det är liksom först in väljer, sist in får nöja sig. Men det tog sin lilla tid att försöka få dom att förstå det. Iallafall, tillslut började bussen köra, vi alla 3 knaprade i oss var sin Atarax och hoppades på att få sova hela vägen utan att kissa ner oss. Det gick nästan som planerat. Vi alla tre satt och hoppade i sätet efter ett tag (Vi trodde vi åkt flera timmar. Eller det trodde jag iallafall. Och var skitnöjd över hur länge jag hållt mig. Klockan var 21.00 insåg jag sen. Vi blev upphämtade strax efter sju) och strax därefter stannade vi på ett kiss-stopp.
Sedan var det bara ut på vägen igen. Allså, ni som ska ta nattbuss någon gång gör er beredda på att ha blåmärke på röven och bulor i skallen. Väghelvetet måste varit lagt av blinda fanskap som trott att som kan mer än var dom tror. Det är så satans guppigt att du nästan sätter tungan i halsen. Vi som låg på högre delen av sängarna denna gången var rädda att guppa ut. Och med Atarax på det. Guppiga vägar, högt liggandes och dåsig i skallen. No por favor, ingen bra kombo.
Men iallafall, när vi stannande trodde jag inte för ett ögonblick att vi var framme, (Med tanke på hur krångligt och allting hade varit när vi åkte till Sihounkville) så jag försäkrade mig 10 gånger innan jag trodde chaffisen.
Vi tog en tuktuk till de gamla dormroomet vi bodde på när vi var här sist, slängde in väskorna och begav oss åt himmelriket för hungriga magar (Jenniés Café).
Därefter gick vi till en man-som-säljer-allt-möjligt-i-en-liten-låda och bad om VISA till Thailand för en månad. "Yesyeyes, I fix." fick vi till svar, lämnade in passen och väntade på att han skulle komma och bekräfta att allting går bra. Han kommer tillbaka glad för ingenting och säger att det tar längre tid än förväntat för Thai Embassy har stängt över nyår. Åt helvete med allt tänker jag då. Nu skiter jag i denna jävla skiten. Min högre makt och jag behöver verkligen ta och prata. Allting går i inte i min väg.
Men efter många suckar, telefonsamtal, fejkade leenden och påbörjan till tjafs, löser vår lille man i lådan allting. Vi kan förlänga VISA i bordern. Suveränt. Hoppas jag. Jag hoppas verkligen detta, annars står vi där med vatten över huvudet och får försöka oss på mutning. Det kommer bli en spännande natt. Vi åker på natten mellan 1-2 januari.
(Kan ni fatta att det är nyår nu? Att vi ska välkomna in 2015. Jag kan knappt förstå hur snabbt tiden går)

Efter vårt lyckandes med gubben i lådan beslutade vi oss för att snylta på poolen på grannhotellet, så vi hängde där till 17tiden ungefär (Vi köpte mat så vi fick bada). Och sedan åkte vi till ett köpcenter (trodde vi). Vi blev tipsade om "Lucky Mall" när vi frågade om ett köpcenter, så vi åkte dit. Ett jävla bra namn men det stämde så fan heller. "Lucky Mall", javisst. Jag blev så lycklig för de topsen och handspriten jag lyckades kamma hem på det sketna köpcentret. Men dock hade dom den godaste chockladglassen där. Utan tvekan. Jävlar va god den var. Jag blev nog lite lycklig där ändå när jag tänker efter.
Sedan åkte vi till Pub Street och störsa omkring lite granna. Nu ligger jag i vårt dormroom och heja nyss på vår nykomling. En man i 30 års åldern och är svensk. Detta ska bli intressant. Dock är det kolsvart i rummet så jag tippar 20 spänn på att han kommer trampa fel på trappsteget till sin våningsäng. Fniss!

Nu måste jag sova. Vi ska upp 06.45 för att kolla på ett krigsmuseeum. Man får hålla i pistoler. Jag är skittaggad. Godnatt!








Likes

Comments

Koh Rong

Först och främst, min åsikt om båten hit, glöm den. Min åsikt om att den var vingligare än mig när jag är full alkohol räcker inte för att förklara hur vinglig denna båtjäveln var. Jag är inte åksjuk, inte alls faktiskt, varken i bil, flygplan eller på en båt. Men denna båten gjorde mig så illamående att det slutade med att jag la mig ner på hela baksidan av den (Vet inte vad det heter, kajen eller styrbord eller nått sånt) och däckade. Mina två kamrater tog kort på mig och sa att jag såg död ut, och för ett ögonblick frågade Carro om jag verkligen andades.
På båten träffade vi en tjej som heter Lindsey, hon är tjugo år gammal och har varit ute i världen och rest ensam i sex månader ungefär. Hon är från Kanada och är hur trevlig som helst. Jag satt med henne under båtresan (Den tiden då jag inte hunnit bli illamående och spela död) och övade min engelska, hon förstod mig rätt så bra sa hon. Vissa gånger nickade hon bara när jag berättade någonting och då förstod jag att hon inte förstod ett jävla skit, men hon sa att jag var modig som försökte prata engelska trots att den var dålig. Jag vet inte om det var en komplimang eller ett sätt för henne att på ett snällare sätt säga ”Sluta prata genast”, i vilket fall som helst så tog jag det som en komplimang, positiv som jag är, och pratade med henne ännu mer.
Väl framme vid hamnen på Koh Rong vaknade jag till, och bestämde med mina vapendragare att vi skulle hitta en resturang så fort som möjligt (Det gör er förvånade va?). Vi kramade om Lindsey och sa att vi hoppas på att ses igen och sedan sprang vi in till närmsta resturang, och då menar jag verkligen närmsta, den låg en meter bort från bron till piren. Servitrisen som gav oss vår mat berättade att dom hade billiga rum och hon kunde kolla med sin chef om dom hade nått som vi alla tre kunde trängas i, vi tyckte det lät skitbra så vi svarade ”Jatack” med käften full av mat. Rummet vi fick bestod av två halvstora sängar, en byrå, två hängande myggnät (Tack igen min högre makt för att jag känner att mitt egna myggnät gör en så stor roll på min resa), en klädkrok och ungefär en kvadratmeter av golvutrymme, så när servitrisen sa trängas så menade hon det verkligen. Men vi betalade bara 5 USD var och det låg precis på stranden, så det var inget att diskutera, golvyta eller ej.
Vi tog en powernap (Eller ja, Lina tog en powernap. Jag och Carro låg och trängdes under vårt riktigt ruskiga myggnät och insåg snabbt att vi skulle ha en skrattfest istället)och sedan en dusch, gjorde oss mänskliga efter båtens blåa-gröna effekt i ansiktet och begav oss ut för en bärskväll. Vad vi snabbt insåg var att vi var ungefär dom ända på ön som drack öl, alla andra rökte weed. Jag skojar inte mina kära vänner, alla rökte weed. Gamla som unga, turister eller lokal-folket. Men vi hade kul ändå. Vi träffade ett gäng svenskar och hängde med dom på en bar som hette ”Bong” (Givetvist, vad annars?). Vi dansade, blev nyon-målade av barägaren och drack vår öl. Efter tag kände vi att vi var redo för en ny bar så vi började leta upp en, och vandrade in på grannbaren med vårt hotell. Där träffade vi en Kanada-grabb som var äldre än oss åldersmässigt men som var betydligt yngre än oss på alla andra sätt. Han frågade om vi ville följa med honom till en bar som hette ”Skybar” och röka på lite, men vi sa åt honom att följa med oss till den bar vi var på tidigare och dansa istället. När vi kom dit kom Lindsey framspringade efter ett tag och var överlycklig att se oss, hon hade nämligen spelat beerpong med en tjej hela kvällen som inte visste var beerpong var (Tydligen är man rätt kass som person då och gör hela kvällen tråkig för den man spelar med, så se till att lära er beerpong!), sedan berättade hon även att hennes hostel bestod av hipsters som svajade omkring i sin egna värld med var sin jolle i munnen och hon kände sig rätt utstött. Vi erbjöd henne i fyllans dimma att komma till oss på morgonen därefter och flytta in hos oss (Man blir så snäll av alkohol). Vid 3 tiden packade bong-mannen som jobbade i ”Bong”-baren ihop sin bar och satte sig med sin bong utanför och sa till alla att det var stängt för dom som inte ville röka bong, så vi tog vårt och gick hem.
Klockan nio morgonen därpå trodde jag att jag drömde om en hammare som skulle laga vårt minirums väggar (Det var nästan inga väggar, bara hål), men jag vaknade tillslut upp och insåg att det var fan ingen hammare som skulle laga vårt rum. Det var Lindsey som stod utanför dörren i hopp om att få flytta in hos oss. Vi alla tre bytte blickar snabbt som fan som betydde ”Helvetes jävlar, sa vi att hon kunde flytta in här igår?” ungefär och öppnade dörren med jättestora leenden och välkomnade Lindsey in som tappade hakan i det lilla utrymme som fanns kvar av golvet. ”Well, this can be fun” sa hon som den optimist hon är.
Allså ni måste förstå att när jag skriver att golvytan som fanns i rummet var på ungefär en kvadrat så stämmer det verkligen. En väldigt väldigt liten kvadrat. När vi alla fyra stod upp och skulle ta på oss fastade våra skinkor i varandras och man kunde nästan få brännsår på kroppen om man rörde sig för fort.
Vi alla fyra bestämde oss för att gå till stranden och njuta av våra bakfyllor så det gjorde vi. Det var en riktigt vacker dag. Solen lyste så vattnet var riktigt klarblått och genomskinligt. Vi badade och solade, solade och badade. Sedan drack vi kokosnöt och njöt av att känna juicen svalka av vårt inre. Vi pendlade mellan att göra dessa sakerna i flera timmar, bada, sola, surpla i oss kokosnöt och sedan om igen.
På kvällen var vi alla gemensamt bestämda på att ta det lugnt, Lina mådde lite kasst och vi andra var trötta av solens effekter och att bara slappa lät som världens bästa idé.

Dagen efter vaknade vi tidigt och insåg att Lina inte mådde bättre, vilket betydde att vår promenad till Long Beach fick vänta och vi istället fick prioritera att bara ta det lugnt och få Lina att må bättre. Vi gick runt på stranden och höll på att blåsa iväg ungefär, det var så stormigt. Vågorna var riktigt läskiga faktiskt och eftersom Koh Rong är en sån liten och o-bebodd ö så gick strömmen vart emellan. Det är faktiskt läskigt när vågorna är så höga och stora, speciellt på en liten ö som Koh Rong. Det fanns ingen plats att gå på någon strand, för vattnet täckte allt ända upp till resturangkanterna liksom. Dagen gick och vi strösade omkring. Vi lyckades hitta en nytt litet hostel högre upp från stranden, vi kände inte riktigt att vi fick den space vi behövde i vårt första rum. Vi fick ett mega rum jämfört med det andra (Verkligen, det kändes som en villa) och det var mycket lugnare. I det andra rummet började man nästan andas i takt med musiken från alla barer nedanför, och för stackars Lina som hade hjärtklappning var det ännu värre. Det nya rummet var allså succé (Lindsey flyttade med).

Lina kände sig inte bättre under kvällen heller och trots sin förmåga att knapra i sig mina Atarax så klappade hjärtat ändå inte lugnare, så dagen där efter bestämde jag och Carro att det var lika bra att ta båten till fastlandet igen och gå till ett sjukhus så Lina kunde kolla upp sig. Vi kramade om Lindsey och sa att det var tråkigt att vi inte hann umgås mer och hon förstod att vi var tvungna att åka (Hon behövde ju inte villan vi flyttade in till, så hon hoppade över i ett dormroom på samma hostel) och önskade oss lycka till. Jag gillade Lindsey, en riktigt cool tjej. Det skulle vara roligt att få träffa henne igen.

Klockan fyra tog vi snabb-båten tillbaka till Sihanoukville (Hörni, snabb-båten. Så INTE okej! Fyfanken. Det kändes som att vi skulle välte si sådär tjugotusenframhundraåttio gånger. Lina satt och lutade huvudet på min axeln och kramade hårt i min arm, och jag i min tur klamrade fast mig i Carro och hon satt mest still och skratta. Ett riktigt dreamteam) och tog första bästa tuktuk och bad honom köra oss till vårt lugna, o-turistiga, hostel ”GBT 4”. Tyvärr var det fullt, kan ni tänka er? När vi drar kommer alla och gör det fullt, givetvist. Så vi fick åka till ”GBT 3” istället och där fanns det självklart rum, eftersom det var svindyrt. Men det var bara en natt för hotellägaren på nummer fyra lovade oss ett rum dagen efter.

Och för att göra hela denna historien så kort som möjligt så hände följade:
1. Första gången vi åker till sjukhuset (Dag ett, då vi kommer till Sihnoukvill från Koh Rong) har doktorn gått hem för dagen.
Vi åker då till ett annat sjukhus som ska kolla på Lina men dom har ingen telefon att låna oss, så Lina kan inte ringa sitt försäkringsbolag och kan därför inte göra några undersökningar. (Dom säger alltid att dom inte har någon telefon för att dom vill att man inte ska kunna kontakta sitt försäkringsbolag, så man själv får betala och dom får pengarna direkt)
2. Lina blir skitsur och vägrar göra nått och vi åker hem.
3. Vi ligger på stranden dagen efter (Då har vi flyttat till ”GBT 4” förresten) och Linas hjärta klappar fortfarande som en hamamre och då bestämmer vi oss för att faktiskt skita i vad Lina vill och drar med henne till ”Internationell Clinic” i hopp om att doktorn är där.
4. Carro börjar känna sig krasslig.
5. Carro blir krasslig.
6. Vi kommer till sjukhuset. Carro är dålig. Lina är dålig.
7. Doktorn är där, det finns en svensk sjuksköterska. Dom båda får hjälp och blir ”ingada”.
8. Det är julafton.
9. Dom båda ligger med dropp och väntar på blodprovs-svar.
10. Lina har panikångest av sin panikångest och därför klappar henens hjärta snabbare och får tabletter för det. Carro har samonella.
11. Det är julafton. Julafton.
12. När dom är färdiga tar dom Linas pass som deposition så länge till dom fått svar från deras försäkringsbolag att de ska betala.
13. Vi åker dit dagen efter med tron om att bekräftelsen av försäkringsbolaget ska ha kommit, det har den inte.
14. Vi åker ifrån sjukhuset igen, utan pass.
15. Vi börjar få panik eftersom vi behöver boka vår buss till Thailand, eftersom vi ska fira nyår där.
16. Dagen efter åker vi dit och vill ha tillbaka passet.
17. Vi åker därifrån utan passet.
18. Vår panik om att inte kunna boka bussen börjar bli större.
19. Vi åker till sjukhuset igen, tre dagar efter att dom blivit inlagda och är nästan övertygade om att dom har fått bekräftelsen nu.
20. Det har dom inte.
21. Då blir det lite kaos och vi krigar för att få tillbaka passet. Ringer runt via wifi och ber våra föräldrar om hjälp.
22. Vi kommer därifrån med passet.
23. Vi åker till en ”Boka-din-buss-här”-affär och försöker fixa ett VISA till Thailand samt boka en buss.
24. Vi får reda på att ett VISA tar minst tre dagar att fixa. Det är även helg. Så det kommer tidigast vara klart den 31, vilket betyder på nyår. Och då behöver vi vara i Thailand redan.
25. Alla våra planer går åt helvete.
26. Vi bokar en buss till Siem Reap.
27. Nu ligger vi och väntar på bussen och vi försöker peppa upp oss själva över att fira nyår i Kambodja.

Det spelar egentligen ingen roll vart jag är på nyår. Men att ha saker och ting planerat (”Jag vet, man ska inte ha det när man backpackar” snäser jag högt till min lilla djävul på axeln) tillsammans med olika människor man mött på resan, och sen blir det inte så, det bli man lite irriterad på. Men som sagt! Jag skiter i vart jag är. Så länge jag har Carro och Lina.
Nu måste jag borsta tänderna och packa ihop det sista. Hejsvejs!

(Jag hoppas, min högre makt, att du kan göra så att vi kan få en bra nattbuss denna gången. Låt dom inte glömma oss. Låt inga småbarn tafsa på Lina, låt inga små chippkineser sitta och glo på mig. Låt de gå bra. Snälla)

Bild nr.4 är världens sötaste lilla pojk som kom fram och ville leka med min mobil under en middag. Han satt och lekte med ett spel han inte förstod ett skit hur man spela men var lika glad ändå.

Bild nr.6 är bevis på hur fattigdomen ännu en gång lyser igenom överally i Kambodja. Detta är en trappa.

Bild nr.9 är på ett papper hos apoteket i Koh Rong där det står "Sorry, we don't have cure for happy cookies, marijuana or related paranoia"

Bild nr.11 är hur vi spenderade julafton.












Likes

Comments


Det är en mysig stad. Faktiskt. Ganska så opopulärt på vissa ställen, så det finns inte riktigt några shoppinggator eller så, men det är ganska skönt att komma bort från det ett tag. Dock kryllar det av barn på stränderna som försöker sälja allt jävla möjligt. Dom börjar försöka sälja armband, sen vill dom fläta ditt hår, sen vill dom göra dina naglar och sedan vill dom raka dina ben (Jag vet, det låter helt sjukt men det stämmer verkligen. Dom drar fram en jävla tråd och börjar dra den på ditt ben och säger att man är skithårig och att dom kan raka dom åt en). Vill man inte ha någonting av det så brukar dom säga ”Do you have a booiiifriend?” och jag som inte har någon säger ”Nope” och då svarar dom ”You knooow whyii? Caaauz you dont have this bracelet”, man skrattar åt det dom första gångerna man hör det, men när varenda barn kommer fram och säger samma sak har man lust att skrika ”I DON’T HAVE YOUR FUCKING BRACELET BECAUSE IT’S UGLY AS FUCK”, men det gör man ju sjävklart inte. Och när man sedan faktiskt köper ett armband och inte vill betala 4USD för det så brukar dom säga ”But I work so hard with thiiiis. I spend 5 hours on it. Pleeease I can’t make a discoouutttt” så har jag lust att svara ”How the hell can you spend 5 hours each on every fucking braclet and they still look that ugly?” men det gör man ju självklart inte heller. Dock är det lite roligare med barn/ungdomar som säljer alla dessa möjliga grejor för dom har lite humor till skillnad från de bittra gamla försäljarna som bara snäser åt en om man inte köper någonting.
För att sammanfatta de två dagarna som vi var i Sihanoukville så var det två väldigt lugna dagar. Vi spenderade dagarna på stranden (Förresten, stränderna här är helt haikontaikon. Det känns som låtsas sand. Kan någon googla det för mig och svara i en kommentar om det är det? Det känns verkligen jätteknasigt och sedan låter det som ankor har en kvack-fest om man drar fötterna på det) och kvällarna på stranden. Vi försökte kamma hem så mycket bränna som möjligt (Vilket gick åt helvete) när vi solade och på kvällarna satt vi mest och drack lite öl och kollade på eldshower. En av kvällarna tog vi en tuktuk till en nightmarket som dom tipsade oss om vi ville hitta lite shopping. Hm, ja nightmarket och nightmarket säger jag. Vi blev släppta i ett skjul fullt med små inhängade olika affärer typ. Det fanns inget vettigt alls där, mest otrevliga, giriga och korkade kambodjanska typer som försökte sälja på en massa onödig skit. Efter att vi gått igenom marknaden (Jag vill kalla det skjul med onödig skit i) och kom ut tomhämta tänkte vi att vi tar oss hem genom en beachwalk, vilket var ett smart val. Det var väldigt mysigt. På vägen ner från nightmarket till stranden låg det lite shoppstånd där jag och Carro kammade hem var sin bikini, och när vi sedan var mätta på den lilla shopping som det fanns tog vi strandvägen till hotellet och fick se massa spännande saker. Alla asiater på hela Sihnoukville hade typ samlats och hade BBQ-fest och det såg så mysigt ut. Barnen sprang runt på stranden och sysselsatte sig med jag vet inte vad och föräldrarna samt ungdomarna stod och grillade all världens mat. Det var verkligen som att hela Sihanoukvilles befolkning hade en jättefest tillsammans och varenda jävel trivdes med varann. När vi sedan gått och förtjusat oss i deras festligheter och var framme vid hotellet insåg vi att vi verkligen hade hotellet som låg längst bort ifrån allt. Alla barer, all shopping (Alla två shoppingstånd samt den såkallade ”Nightmarket”, alla turiset, allt. På ett sätt var det skönt att vara långt bort ifrån allt eftersom man vi bara ville ta det lugnt, men om ni åker hit och vill festa och vara nära nästintill alla andra turister, välj inte hotellet/hostelet ”GBT 4”.
Efter två nätter i Sihounkville kände vi iallafall att vi var redo för en ny ö, vi blev tipsade av vår rumskompis i Siem Reap om Koh Rong så vi bokade en båt dit. 15 USD för slowboat, fram och tillbaka till och från ön. Överpris om ni frågar mig eftersom båthelvetet kom från 1400 talet och var mer vinglig än mig när jag är fylld med alkohol, men enligt de kambodjanska är det ett suveränt pris eftersom det är en riktigt fin båt och inte alls vinglig. Jag står fast vid min åsikt.






Likes

Comments

Vi hittade en pool på grannhotellet som vi fick lov att bada i om vi köpte något att äta eller dricka, och eftersom vi jämt är hungriga så var ju det inga problem. Vi simmade omkring och drack fruitshake emellanåt, en perfekt bakis-aktivitet. Vi lyckades roffa åt oss tre solstolar, och efter två minuters solande kamma vi alla tre hem några timmars extra sömn på dom. Vi vaknade till när klockan var halv fem och bestämde oss för att gå upp, fixa ordning oss och ge oss ut för att hitta något ställe att käka på (Givetvist).
Vi hittade inget mer passande än den resturang vi ätit på i ungefär tre dagar, så det fick helt enkelt bli den igen. Under måltiden bestämde vi oss för att vi likaväl kan gå ut och dansa ikväll också, för det var sista kvällen vi skulle kunna göra det i Siem Reap. Vi snackade med Linus och hans polare om att mötas upp, så när maten var uppkäkad gick vi till en bar som heter ”Triangle” och dom mötte upp oss där. Denna baren är förövrigt fantastiskt. Det finns stolar och bord som vanligt lite överallt, sen finns det liggande soffor och bord och även hängade soffor och bord. Vi lyckades dock alltid komma försent så de hängade bord och stolarna var alltid upptagna (Så går det när man lägger två timmar på att trycka i sig mat). Sen är det alltid liveband som spelar också och det kan vara bland det bästa som finns. Så om ni är i Siem Reap, ta era ölsugna magar och sätt er här, ni kommer inte bli besvikna.
Carro insisterade på att vi skulle gå till Xbar när ölen var uppdrucken och spela beerpong och vi andra tyckte hennes idé lät lysande. Grabbarna ville bara gå förbi den dansa klungan med människor först för att hitta deras vänner och dra med dom, vilket vi tyckte lät väldigt bra. Ju fler desto roligare (Och speciellt när det är fler killar inblandat i bilden). Så vi fick till Temple i försök om att hitta kompisarna och sedan gå tillbaka upp på gatan till Xbar och spela beerpong. Men när vi kommer in på Temple så är det fullproppat med människor, så hoppet om att hitta kompisarna blev väldigt litet. De australienska killarna springer omkring och letar medans jag Lina och Carro står och löjlar oss vid baren. När vi ska gå ut och ta lite luft sen vi en liten tös ligga däckad på en soff-sits. Det står fullt med tjejer runt omkring henne vilket vi antog var hennes vänner, men så visade sig fallet sig att det inte var. Efter lite blickar mellan mig och mina kära kompanjoner insåg vi att ingen gjorde något för att hjälpa den stackars däckade flickan. Så vi gick fram och försökte få kontakt med henne, vilket resulterade till ett otrevligt tillstånd. Hennes ögon rullande runt som om jorden hade fått kokain och spunnit omkring fort som fan, hon kunde inte bilda några riktiga ord och kunde inte heller uppfatta någonting av min krassliga engelska. Lina och Carro började skrika på personalen eftersom ingen hade ringt ambulans eller gjort några framsteg till att försöka hjälpa henne. Vi bestämde oss för att försöka få ut henne från klubben eftersom de nyonblinkade lamporna knappast gjorde det bättre för henne, vi kollade på tjejerna som stod runt omkring och undrade om de var hennes vänner. Dom svarade bara ”Noooo, we just saw her laying her so we started to take some pictures of her and this is soooo normal in here, like everybody just falls apart when they do drugs”, i första hand fick jag en impuls av att ta närmsta bästa stoljävel och slänga i huvudet på varenda liten jävel som bara stod och glodde och tog foton, men sen kom jag på att det knappast hjälper denna stackars flicka framför mig. Vi bad killarna som vi var med hjälpa oss ut att få ut henne på gatan och se ifall vi kunde få liv i henne där, vi lyckades få ut henne på gatan men lyckan om att få liv i henne gick rätt åt helvete. Hon bara mumlade och dansade med ögonen. Det var så hemskt att se. Mina två vapendragare och jag bestämde oss för att ta henne till sjukhus eftersom om antagligen 1. Tagit alldels för mycket droger på egen hand eller 2. Blivit totalt nerdrogad av någon annan. Efter mycket slit så fick vi i henne i en tuktuk och var påväg till ett sjukhus (Trodde vi), men när tuktukdrivern stannande vid ”sjukhuset” insåg vi att det var en lokal vårdcentral. Vi bar in henne där och doktorn bara glodde på henne och sa något om ”No speak english”. Sedan hämtade han en annan kvinna som försökte få mig att förstå att hon frågade om Reneé (Som vi kom fram till att hon hette), tålde dropp och alla mediciner. Jag har ju givetvis ingen jävla aning om det eftersom jag inte känner henne men det förstod ju inte de inkompetenta sjukvårdsbiträderna framför mig. Tillslut kom vi alla fram till att vi skulle köra till en annan vårdcentral och tuktukdrivern var med på noterna. Han slängde upp henne på en av ”soffplatserna” på sin kambodjanska ferrari och gasade vidare. Men vi behövde inte ens gå in för att se att dom var lika jävla kassa där inne.
Där stod vi, jag Lina och Carro, helt hjälplösa. Vi visste inte vad vi kunde göra för att hjälpa denna stackars tjej som hade pupiller lika stora som månen och ett mumlade som var lika svårt att tyda som en stum apa. Vi sa åt tuktukdrivern att istället köra oss till vårt hotell, så kanske hon kan få sova av sig ruset där. Men när vi kom fram där så sa vår receptionist att det fungerar självklart inte för 1. Vi kommer aldrig få upp henne på våning fyra, till någon av våra sängar. 2. Hon kan inte sova i lobbyn för det är förbjudet för chefen. Så där stod vi ännu en gång, helt hjälplösa. Men sen klingade det tre små lampor ovanför våra huvuden. Dagen innan hade vi stött på en äldre man på vårt favoritcafé (Där vi alltid äter frukost. Jenniés Café heter det, om ni någonsin kommer dit så ät Egg and Bacon till frukost. Det är som himmelriket i munnen), och han var en av de vänligaste männen jag stött på. Han är en hemlös man som volontärsarbetar här i Kambodja. Han sov i ett rum på Jenniés Café berättade han så vår plan var att knackade på hans dörr (Om vi hittade den) och be honom om hjälp. Så vi bad vår kära tuktukdriver att köra oss dit (Det var inte så långt, bara runt hörnet) och hjälpa oss att lägga Reneé i en soffa där, vilket han ställde upp på. Vi betalade honom och sedan åkte han iväg, vi var så tacksamma över att han ställt upp och kört oss omkring som en liten ambulans. I vilket fall som helst, inne på cafeét var bara en vakt vaken, och han hade ingen aning om vart Cai Boi (Som den äldre mannen hette) varken bodde eller var någonstans. Vi frågade vakten om det var okej att vi la Reneé i soffan och stannade där med henne tills vi visste var Cai Boi var någonstans eller iallafall tills Reneé vaknade till och kanske kunde berätta var hon bodde, och han bara nickade och gjorde iordning en soffa till henne. Carro kom på att vi bytte facebook med Cai Boi (Förresten, ni kan söka på honom på Google. Han har varit med i programet ”Survivors” i USA och har även en facebook sida där han lägger ut saker om hans volontärsprojekt – en ”Floating School”) och kan därför skriva till honom där och se om han är vaken. Det tog typ en timma och sedan stod han brevid oss, med sin flickvän, sin tvåmånaders gammla bebis och sin kompis. Han berättade att det var hans flickväns födelsedag och att dom varit ute och firat henne, men när han såg smset kom han direkt till oss. Är det inte fint? Det ger mig ett sånt hopp om människor. Att det fortfarande finns människor som kan släppa allt för några främlingar, bara för att få hjälpa till. Egentligen så hjälpte han inte till så mycket, för det fanns ingenting vi kunde göra med Reneé. Han sa till oss att genom att sitta med henne när hon sover och hålla koll på henne så att ingenting händer är den enda hjälpen vi kan ge, så det gjorde vi. Cai Boi sa något fint till oss innan han försvann upp på rummet för att sova, ”You girls are a young hope in human kindness”, det ekar fortfarande i mitt huvud ibland. Det kändes så gott att faktiskt få beröm för någonting som var en självklarthet för oss tre.
I vilket fall som helst, vi satt med Reneé till sju på morgonen när hon började vakna till. Vi gav henne lite vatten och förklara om vad som hade hänt, hon förstod ingenting. Hon bröt isamman och berättade att hon bara druckit två drinkar och skulle ta det lugnt, men att det tydligen inte gick som hon ville. Efter att ha kramat om henne rejält så var hon stark och vaken nog att ta sig hem.
Vi sa hejdå till henne, fick översvämmande mycket tacksamhet, tog våra saker och gick hem och la oss. Jag låg och tänkte innan jag somnade på vilken tur jag har som inte reser ensam i sånahär länder. Man vet inte vad som kan hända, eller när det händer. Vem vet vad som hade kunnat hända med Reneé ifall vi inte hade hjälpt henne? Uh. Den tanken vill jag inte ens tänka. Jag är bara glad att jag själv kan klappa mig på axeln och ge mina två bästa vänner en highfive, och vara stolt över att vi hjälpte henne från vad som än hade kunnat hända.

(Det första 4 bilderna är från gårddagen)








Likes

Comments

Klockan 04.40 ringde våra mobiler i hela vårt rum. När jag säger hela så menar jag det verkligen, för Linas eluttag funkade inte, så hon hade lånat en av våra rumskompisars eluttag, och Carro detsamma eftersom hennes givetvis också var trasigt. Och min telefon låg i min säng och skrek. Så det var som ett högljutt jävla eko sattes igång tidigt på morgonen för att väcka oss djupsovande. Ni kan ju bara gissa hur våra drogmissbrukande, sent hemkomna rumskompisar tyckte om det. Men sånt är livet när man delar sin sömn med tio andra.
I vilket fall som helst. Vi hade sagt åt Sam (Vår gulliga chaffis) att vara vaken 05.00 för att kunna köra oss till Angkor Wat, det olika templen. Vi ville se soluppgången och han sa glatt ja. Men när vi kom nerramlande från vårt rum (Som är på fjärde våningen) med ögonlocken halvt nere vid knäna, ser vi att det står en annan glad jävel i lobbyn och vinkar till oss. ”Jaha” tänkte vi, ”Sam måste vara trött”. Denna tuktukdrivern var insane. Minns ni psykopatchaffisen som körde oss till Koh Chang? Ja, då kan jag bara välkomna psykopatchaffisen som körde oss till Angkor Wat. Han körde i fel fil hela jävla vägen och körde om allt som kom i hans väg. Han fick muta poliser för att inte få en högre böter för att han inte hade något körkort, eller inte har något körkort rättare sagt (Detta berättade han för oss två dagar senare när jag frågade varför dom stoppade oss. Då ryckte han bara på axlarna och sa ”Neah, I have no license so I gave them money to shut up. I don’t like Cambodian police.”. Nähe tänkte jag, skönt att du bidrog med den informationen innan jag valde att sätta mig i din tuktuk i sisådär två timmar), han frågade varenda stopp vi tog om vi inte skulle supa oss fulla på öl snabbt innan vi körde vidare, han svarade inte på en ända fråga vi ställde utan bara skrattade och nickade istället och förklarade senare att han rökt på lite för att vakna till liv. Men i vilket fall som helst så kom vi fram till soluppgången och det var riktigt coolt. Vi käkade frulle hos på en ”resturang” som ägdes av en man som kallade sig själv för James Bond och sa att han hade världens godaste kaffe. Han ljög. Det var så satans in i helvete äckligt att jag bad han ta bort det och ge mig en kopp te snabbare än fan. Det smakade som tjurpiss med getbajs i (Kan jag tänka mig iallafall, har inga riktiga upplever om dom smakerna tillsammans). Efter James Bond försök till världens godaste kaffe och frukost, tog vi våra ryggsäckar och vandrade in i templet. Jag tycker väl egentligen inte att tempel är sådär skithäftigt eller lockande, men detta var faktiskt riktigt coolt. Jag måste säga att det var till min förvåning riktigt häftigt. Sättet allting är uppbyggt på, alla häftiga statyer inuti, sättet som de troende verkligen ”ser upp” till tempelna. Det är så faccinerande på något sätt, och helt annorlunda från min verkliga vardags. Det finns väl inte ens några tempel i Sverige? Eller i Europa? Iallafall inget som lyckas vara såpass populärt så det har blivit berättat för mig.
Vi åkte omkring till tre olika tempel, Angkor Wat, Bayon och det tredje minns jag inte namnet på. Jag tyckte om Bayon tempel mest, där fanns det stora stenformade ansikten som hade stora leenden. Man kunde skänka pengar där inne till den absolut sötaste kambodjanska kvinnan jag skådat, och då fick man ett armband som står för ”Blessings”. Det är två virkade armband, ett rött och det andra är två olika färger som är flätade ihop. Jättefina.
Vi vandrade omkring inne i de olika templen och såg ut som turist-japaner. Med kameran i högsta hugg, fotade allting som var häftigt att ha på bild och även det som var totalt ointressant. Vi fascinerade oss i varenda vrå av statyer och skulpturer i väggarna. När vi var färdiga och mätta på kunskap om de olika templen, gick vi tillbaka till vår höga, galna och glada tuktuk-driver. Han föreslog att vi skulle ta en sväng om lokalbefolkningens öl-bar innan vi åkte hem, men eftersom klockan bara vart 12.00 ungefär kände vi att det var lite för tidigt för det. När man går upp så tidigt så märker man verkligen hur mycket man hinner med på bara några timmar.
När vi svängde in vid vårt hostel bestämde vi oss för att ta en powernap och få tillbaka lite energi för att orka med en utekväll. Vår siesta skulle innehålla en timmes sömn. Vi vaknade tre timmar senare och var fullproppade med energi, vilket gav oss en smutta panik först eftersom man vill hinna med så mycket varje dag. Men sen insåg vi att klockan bara var tre så paniken försvann snabbt.
Vi gick ut och käkade, gick runt en stund och kolla läget på de olika gatorna. Gick och handlade silverarmband som skulle få våra handleder att blänka och hittade även fotlänkar. Sedan gick vi upp, fixade ordning oss och gjorde oss redo för en kväll tillsammans med en kompis hemifrån Sverige.

När klockan blev sju såg vi ut som rena omvandlingen från imorse. Vi var nyduschade, sminkade och ögonlocken var på sin plats. Vi gick till vår favorit resturang och fyllde våra hungriga magar med gott kött (Ja allså, vi äter hela tiden. Var tredje timme ungefär, går vi in tomma i magen på den fjärde timmen så är vi vrålhungriga) och öl. När vi var mätta och belåtna gick vi till Xbar för att påbörja kvällen, sedan vandrade vi vidare ner för pub street. När vi kom nästan längst ner på gatan såg vi en stor klunga med glada människor stå och dansa, och givetvist ville vi också det. Så vi bestämde oss för att gå in på närmaste krog bredvid den dansade klungan med människor, beställde några öl, mötte upp Linus och hans två australienska kompisar och påbörjade en riktigt trevlig kväll.
Vi dansade i nyon-blinkade lampor på gatan i Siem Reap och ingenting kunde förstöra denna kvällen. Alla var så glada (Mest troligt för att nästan alla förutom jag och mina vapendragare var kanonhöga), välkomnande och fria. Jag älskade det. Jag kände mig totalt oplacerad bland hipsters runt omkring mig och luktade marijuana som fan (eftersom alla som röker det vet inte hur man inte blåser ut skiten på oss som inte gör det). Vi pendlade mellan krogar, köpte öl i platsglas och tog med det ut och sedan dansade vi tills benen knappt orkade mera.
Det var så roligt att träffa Linus där också. Jag och Lina delade på honom som pojkvän när vi var 7-8 år, och vi har inte träffat honom på typ nio år och helt plötsligt står vi och dansar på en gata i Kambodja tillsammans. Livet är fantastiskt mina vänner, man har ingen aning när man slutar bli förvånad över allt som händer.
När solen började stiga upp igen bestämde vi oss för att tacka för kaffet och tänka på refrängen. Vi lyckades väcka alla våra rumskompisar (som förövrigt bytts ut till 5 australienska tjejer, och gubben från Xbar är kvar) när vi skulle slänga oss i säng.
Vi sov tills Linas klocka skrek på oss klockan 08.00, då var det dags för att finna en pool att ligga bakfulla i.

Förresten, nu när jag tänker på det så ska jag passa på att berätta lite om barnen här på gatorna. Vart man en gång kommer det fram småbarn som frågar om man inte kan köpa lite mjölk till dom. Som tillexempel första gången det hände:
Vi var påväg till pubstreet och en söt liten pojke på 5 år kommer fram till oss och säger ”Please, I don’t want your money, I want milk” och först och främst så blir man helt chockad över den klockrena engelskan och sedan så går hela hjärtat sönder för att dom så söta och smutsiga och man vill hjälpa allihopa. Så denna lilla pojken tog min hand och fortsatte säga sin mening hundra gånger och tillslut så var mitt hjärta ungefär i tusen bitar och jag kunde bara inte gå därifrån. Så jag och mina fantastiska vänner valde att följa med denna mjölksugna lilla 5åring till närsmta kiosk för att köpa mjölk. Bara det att när ni väl var framme vid affären så vill han ha en mjölkfan för 25USD, och absolut ingen annan. Han gillar ingen annan säger han. ”Otacksamma skitunge” tänkte jag tyst för mig själv men var redo att köpa den. Lina och Carro hade precis utanför affären blivit stoppade av en kvinna från Sverige som berättade att dessa barnen ljuger. Det är något maffiastyrt bakom hela ”mjölksituationen” och barnen används som hjälp för maffian. Så som tur var så han Lina och Carro stoppa mig innan jag betalade de 25USD som mjölken kostade. Ungen blev skitsur, men vi erbjöd honom cocacoola och snickers istället men det ville han ju givetvist inte ha. Så till alla er som tar er till Kambodja, tänk på det! Så fort ni köper mjölk så bidrar ni till maffian, även om ert hjärta går sönder över att säga nej till småbarn som låtsas vara törstiga.












Likes

Comments

Ibland kommer jag på mig själv om hur skört livet egentligen är. Och hur kort det är. Och hur svårt och jobbigt det kan vara vissa perioder. Och allt man vill göra men aldrig känner att man riktigt har tiden.
Men jag känner på något sätt att under bara dessa tre veckorna som vi varit iväg så är det som en hink med olika tankeställare har sköjts över mitt huvud. Livet är egentligen skitlångt. Det finns sätt att se livet på som kan göra det mindre tufft. Om man bara ger sig fan på det så kanske man till och med hinner med allting man vill göra.
Sluta aldrig drömma. Våga ta alla steg du vill ta. Ge sig en spark i röven och tro på dig själv, vad de än handlar om.
Livet är för kort för att vara feg. Inte för kort. Livet är inte för kort. Det är bara för kort för att inte njuta av varje minut.

Likes

Comments


Efter att ha slängt in våra väskor i vårt dorm-room och börjat oroa oss över vilka nissar vi ska dela privatliv med de kommande tre nätterna, gick vi ner till vår väntande tuktuk-driver och begav oss mot någonting som kallas för ”The floating village”. Vi åkte omkring i hans tuktuk i ca 40 minuter (Inget att klaga över, finns ingenting bättre än att låta håret virvla omkring i vinden i en tuktuk) och fick se oerhört hjärtskärande saker. Småbarn som lekte med kokosnötter, hus som inte hade väggar, tioåriga pojkar som hjälpte deras pappor att bygga upp deras hus osv. Och detta var bara genom att åka runt på gatorna till det riktigt lokala området. Visst trodde man att man skulle få en chock när man såg hur dom bodde, men känslan jag fick när jag såg hur dom levde är obeskrivlig. Inte bara sorg, utan en glädje över någonting som jag inte kan känna i Sverige. Dessa barn som sprang omkring med en kokosnöt och lekte med den som om det vore den dyraste fotbollen i Sverige, såg lyckligare ut än många barn jag ser springa omkring i Sverige med allt vad dom har. Det är konstigt. Många säger att ”Det är för att dom inte vet bättre. Dom vet inte hur vi har det, dom vet inte hur bra vi har det i Sverige”. Är det verkligen så? Eller gör dom det bästa av det dom har? Uppskattar det som vi i Sverige inte uppskattar på samma sätt? Jag vet faktiskt inte.

När Sam (Tuktuk-drivern) stannade var vi långt åt helvete ut i ingenstans. På ena sidan såg det ut som en öken ungefär och på andra sidan var det lite resturanger och fullt med tuktuks.Vi hoppade av och Sam visade oss vidare till vart man köpte biljetter till den lilla båten som skulle ta oss runt omkring i ”Floating Village”. Biljetten kostade 20 USD, det är ett rejält pris för att vara i Kambodja, men 80 % av pengarna går till det lokala folket, så det kändes liksom inte att betala. Sedan fick man en guide som följde med på ”resan”. Vi hade turen att få en skön snubbe som var 23 år, han kallade sig själv för Rick. Hans engelska var utmärkt (Frukansvärt mycket bättre än min) och han var väldigt trevlig. Vi fick en egen båt (Som tur var. Den ända turisterna förutom oss var foto-glada japaner som gjorde peace-tecknet tjugo gånger i minuten ungefär) tillsammans med Rick och vår kapten. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntingar kring båtfärden, men oavsett vad så blev jag mållös. Allting flöt. Uppbyggda byggnader på pinnar. Allt. Hus, affärer, skolor, kyrkor, restauranger. Det fanns tillochmed roddbåtar med kvinnor i som sålde olika saker. Dom paddlade omkring till de olika båtarna och sålde grejer. Vi stannade till vid en resturang och Rick bjussade på bärs. Cambodia Beer (Riktigt god. Och för att göra alla chockade, Carro älskar öl. Bara så där.) Vi satt och drack våra Cambodia Beers och pratade med Rick, han berättade att alla som jobbar här är volontärer (Inklusive han), dom tjänar alltså inte en krona. Denna Rick arbetar vanligtvis på en bar och de tre dagarna i månaden som han är ledig volontärsarbetar han som guide. Vi satt med hakan i bordet och undrade varför. Det är hur fint som helst men aldrig någon riktig ledighet? Det är ju knappt trovärdigt. Han berättade att han själv bott här som ung. Han har gått i den flytande skolan som endast får inkomst av turisternas biljettköp. I tolv år av hans liv har han livnärt sig på turisters intresse av ”Floating Village” och människor som skänker saker hit. Han berättade även att näst intill alla barn som går i skolorna (Det fanns två, en för yngre och en för äldre) där är föräldralösa. Jag vågade inte fråga om han ingick i den skalan av barn som var föräldralösa.
Efter några öl på restaurangen bestämde vi oss för att åka och hälsa på skolan. Barnen älskar turister förklarade Rick, dom är väl medvetna att det är vi som ger dom hopp om en vardag. Men innan vi kom till skolan stannade vi till vid ”Floating Market”. Där kan man köpa ris till alla barnen i skolan och pengarna som dom får in går till lokalbefolkningen. Det är ett effektivt sätt att dela upp pengarna på. Vi köpte den största rispåsen dom hade och begav oss mot skolan. Vi kom in i deras ”klassrum” (Ett rum ungefär och det var väl det) och barnen slängde sig över Rick och efter ett tag över oss. Poserade så gulligt så fort vi tog fram våra kameror och frågade om det var lugnt att vi tog kort. Det ända vi fick som varning var att man inte ska skänka pengar till ”klassen”. Dom hamnar direkt i lärarnas fickor. Då är det bättre att lägga pengarna på en rispåse som räcker till både frukost, lunch och middag till alla barnen. En stund efter vi kommit dit så drog alla barn och lärare fram stolar och bad oss sätta oss ner. Vi gjorde som vi blev tillsagda och strax efter så höll dom en liten konsert. Dom trummade på trummor och slog i saker som gav olika läten. Skithäftigt! De andra som inte höll i något instrumentliknande sjöng med i melodierna. Vi satt där och njöt till de söta barnens framträdande tills det var dags att åka hemåt.
När vi var på Floating Market så passade vi på att köpa lite bärs, så påväg hem i vår lilla båt satt vi och drack öl. Dålig ide mina vänner. Lina och Carro blev panik-kissignödiga. Givetsvist. Ni vet hur man blir när det känns som om kisset snart ska spruta ut ur öronen på en, så de båda satt och hoppade upp och ner på sina säten. Rick började kolla på dom lite undrade och tillslut frågade Carro ”When are we there? Like near a toilet?” Han skrattade och svarade ”Ehm, like 20 minutes or something.” Carro gjorde en min som var lika enkel att tyda som om hon hade skrikit det högt som fan ”OH FUCK. I NEED TO GO NOW!”. Han fattade minen lika lätt som jag och Lina och han körde in i den flytande djungeln. Ja, allså det var buskar och träd i vattnet. Han sa att det ända vi kunde göra var att hänga röven ut från båten och pissa. Mina kära vapendragare var väldigt osäkra på det hela först men som ni vet, nöden har ingen lag. Dom båda gjorde sig redo för att fripissa. Lina var först. Carro höll henne hårt i händerna och Lina skötte det snyggt (Hon är den snabbaste kissarn i världen. Utan tvekan). När hon var färdig var det dags för Carro, eftersom att Lina kämpade med att få på sig brallorna och samtidigt inte visa något för omgivningen så grabbade jag tag i Carros hand och höll i henne när hon skötte sitt behov. Carro satt med röven i vädret och Lina var klar med sin påklädning. Jag fick syn på något som var på mig och gissa vad jag gör? Jajamänsan, jag släpper Carros händer. (Jag vet vad ni tänker). Som tur är så har Lina grabbat tag i Carros arm under tiden som jag släppte den, så något i-trillande i krokodilvattnet lyckades Carro komma undan. Lina tappade hakan och stirrade på mig ”Gjorde du nyss det där? Släppte du nyss hennes hand för en flygjävel?” Sjävklart var det bara en flugjävel. Hade det varit något större eller äckligare hade dom säkert förstått mig, men nu hade jag ingenting att skydda mig med. Jag fick helt enkelt svälja stoltheten och erkänna att ”Ja, jag gjorde nog det”. Eftersom som Carro inte trillade i så kunde vi skratta åt det (Tack min högre makt för att Lina höll i Carro, för dom båda sa nämligen att om hon plumsat i så skulle ingen rädda mig om något kröp på mig hädanefter.)
Efter kisseri-situationen drog vi tillbaka mot vår tuktuk. Åh, när ni var framme så gav vi tip både till Rick och till kaptenen, men Rick tog emot sina pengar, tackade trevligt och gav dom istället till kaptenen. Vi sa till Rick att ”No, we gave him tip to. That’s your tip” och han svarade ”Yeah, i know. And thank you for that. But I have another job that give me money, and this dude doesn’t.” Detta innebar allså att vår kapten endast var en volontärsarbetare och fick ingenting betalt förutom de pengar som går till hela lokalbefolkningen av biljettköpen. Vilket innefattar: Knappt någonting. Jag tyckte det var så fint gjort av denna Rick. Det fick mig att få sånt hopp på mänskligheten på något vis. Du behöver inte ha mycket för att kunna ge. Varenda krona räknas verkligen. Att inte ens ta emot sin tip är verkligen att volontärarbeta.
När vi var kände oss färdiga och mätta av blandade känslor över lokalbefolkningens boende så var det dags att åka tillbaka. Vår söta Sam låg och vilade i sin tuktuk och när han såg oss hoppade han upp på sin Kambodianska ferrari och körde oss tillbaka till hostelet.

På kvällen gick vi ut och åt på en Western resturang som hade anställda med handikapp. Suverän resturang. Maten var fantastisk och personalen hade en utmärkt service. Vi ville gå ut och parta till det lite på kvällen men vi alla var så trötta efter dagens utflykt, så det slutade med att vi kröp ner i våra inplastade, hårda sängar och sa godnatt till våra rumskamrater, släckte lampan och slocknade.









Likes

Comments

Vi står vid immigrations-tjofräset och har panik. Lina kunde inte få ut pengar för hennes kort har börjat leva sitt egna liv (det skulle tydligen vara apdyrt att ta ut USD i Kambodja), det är fruktansvärd kö, våra busskillar är gone och det luktar som ett vädrande rövhål ungefär. (Ursäkta för det)
Vi har alltså vandrat in i Kambodja för att få en stämpel i passet. Jättekonstig känsla. Jag kände mig som en flykting. Vi gick där med våra väskor (Jag + mina kompanjoner samt 30 andra), på gatan in i gränsen till Kambodja. Med passet i högsta hugg, dreglande efter ett visum, en stämpel i passet, tillåtelse att klampa in i deras land. Det gick bra. Vi fick vår stämpel. Efter 2 genomgångar, febertestning (Ja, en kvinna körde en jävla termometer kring halsen på en, helt oförberett, för att kolla om man vandrade in i landet med någon läskig sjukdom. Tack min högre makt tänkte jag, att du låtit mig bli frisk. Vem vet vad som hänt annars!), och en sista kö till stämpeln i passet. När det var klart lyckades vi tillochmed hitta våra bussgubbar, allting gick suveränt. Vi hade suttit i minivan och buss i ca 6-7 timmar redan och nu väntades 5-6 timmar till. Våra rumpor kändes som sten. Det var inte kul. Inte alls. Den sista bussen som skulle ta oss till Siem Reap var från typ 40 talet förresten. Jag vet inte om dom hade gjorda rumpor för såna säten på den tiden, men jag har det då fan inte. Bussen går ganska långsamt. Tålamodet på att komma fram börja vika och precis när det känns som om min röv ska ta sitt och vandra av min kropp så stannar chaffisen. 30 minuter rast. (Man behöver fan rast från att sitta och inte göra ett skit. Det är ansträngde) Vi går på bussen efter 30 minuter rast (Måste bara säga detta. Vad tror ni att vi tre gör på vår rast? Bra gissat. Vi SÄTTER oss på en stentrappa i 30 minuter), jag och Carro bredvid varnadra och Lina halvt liggandes ensam på ett dubbelsäte. Nöjda.
Sen väcker jag upp hela bussen. (Tänk på att det är natt ute, människorna på bussen sover) Jag sträcker lite på mig och får tag i min kaluffs på huvudet, sätter den lite hårdare men får tag på något i min hand. Grips av panik och mina ögon blir i storlek: jordklot. Carro kollar på mig och ger mig blicken "What. The. Fuck?" Jag försöker komma ur min hyperventilerig och förklara att jag hade något riktigt stort och vidervärdigt i min jävla hårtofsboll! Carro rättar till sig i sitt säte lite granna och lyckas vända ryggen mot mig. Jag flyger upp. Där sitter den. I mina ögon är det en stor fet jävla spindeljävel som är här för att ha ihjäl oss alla. Jag skriker så "assistenten" till chaffisen tänder upp hela bussen och frågar "whaat wrong lady?" Ja du det ska jag förklara för dig tänker jag. Men det hinner jag inte, Carro sitter och flaxar med armarma och frågar varför jag inte hjälper henne. Jag ramlar ner i Linas säte (Nöjer mig halvt över att inte behöva sätta mig bredvid Carro där denna gigantiska spindelfan är, men det säger jag ju givetsvist inte). När jag sitter där och försöker hämta tillbaka andningen, halvt nöjd över att inte sitta där jag tror den är, börjar Lina skrika till lite halvt. Jag flyger upp ur mitt säte där jag börjar få tillbaka lugnet (Det blir som bortblåst), och assistenten till chaffisen slår bort någonting på min rygg. (Glöm nu inte att alla på bussen är djupt insatta i allt som händer eftersom vi sitter längst fram och bussen är helt upptänd) Jag har alltså under hela tiden då jag försökt samla tillbaka alla bitar av mitt lugn, haft den jäveln på mig. Lina skrattar som en idiot. Gapflabbar. Vikt över sig själv. Skrattar som fan allså. Det var väl inte kul tänker jag och säger "Schh Lina!!!" men hon bara piper "Det var ingen spindel Elin! Det var en gräshoppa". Jag hörde verkligen hur de få svenskarna i bussen översatte det hela till engelska och bussen var snart igång med skrattfest. Pinsamt? Njeaae. Pinsamt var det 5 dagar efter när vi möter den man som såg bäst ut på hela bussresan på en krog, och han säger "Yeah, I've told everyone i know and met about the grassjumper on the bus!" Jaha, vad kul att du kan använda mina traumatiska händelser till att vara komiker framför dina vänner har jag lust att säga men min engelska är lite halvtaskig så det slutar med att jag bara säger "Ha-ha, no, why, fuck". Stabilt.
Men för att komma tillbaka till själva bussresan, efter många händelser och stenhårda rövar, så var vi framme. Det skulle åtta timmar, men det tog fjorton. Yes, det här med tidsbegrepp saknar nog varenda Asiatjävel. Men fjorton timmar senare kör bussen in i en mörk gränd i Siem Reap (Alla har varnat oss för mörka gränder så förstå vår panik när det är i en mörk gränd den stannar), tjugotals Kambodianska män springer fram till bussen och vi inne i bussen tänker att ”Vad fan händer?”, men dom försöker bara charma åt sig kunder till deras tuktukar. Vi finnar den sötaste lilla Kambodianska tuktuk-drivern i världen. Han kallade sig själv Sam. Ett leende med ett fåtal tänder som sträckte sig till öronen. Hur gullig som helst. Hans engelska var över förväntan. Vi bad honom köra oss till ett billigt hotell, men det gick sådär. Vi kom in i ett hotell (lite lyxigare än vad vi haft de senaste veckorna, med pool och biljardbord), bestämde oss för att ”Skitsamma, vi tar detta. Vi orkar inte leta idag”. Glada som barn på julafton står vi och tänker betala rumhelvetet till den bittra receptionisten och idioten försöker lura oss (Givetsvist! Eftersom vi inte har en susning om hur fan man betalar med Kambodianska pengar. Vi växlade det till det för att immigartionstjofräs-människorna sa att man inte blir lurad när man har dom. Yeah right), men Lina, duktig som hon är, insåg detta och satte stopp för det direkt. Dock insåg vi dagen efter när vi hade fått lite hum om hur man räknande, att vi ändå blivit lurade men bara inte lika mycket som han tänkte.
Det räckte med en dag på det hotellet. Vi vill ha ett fattigt hostel med ingenting. Helst inte ens en toalett i rummet (Det blir billigast så). Så på morgonen därefter stod vår söta chaffis Sam och väntade troget på oss. Han körde oss i 30 sekunder till ett urfattigt hostels. Precis vad vi ville ha. 4 USD för en säng i ett dorm-room. Delat toalett i korridoren utanför.
Vi bokade det för 3 nätter, konkade upp våra väskor till 4de våningen, slängde in dom i rummet och var redo för äventyr.

Likes

Comments