Tankar och åsikter

Som om att alla byggstenar jag använt för att bygga upp min vardag, min älskade vardag, bara föll bort, en efter en. Kvar står jag, inte ledsen men förvirrad. Dessutom helt slutkörd med noll energikällor eftersom de var en del av byggstenarna. Läskigt va? Att dagarna kan förändras så drastiskt men ändå inte ett skit.

De senaste halvåret har gått i ett, många, många saker har hänt med mig. Det känns rätt ointressant att skriva ner alla händelser utan att sätta ord på vad de tillfört, för utan det känns det som att man inte kan tillskriva dem mening. Jag är en vardagsälskare utav rang, så hela hösten har känts som "let’s embrace." För att känna så valde jag att skapa mig den tillvaro jag ville ha. Min drömtillvaro är att älska, känna, jobba hårt och få resultat. Vilket jag gjorde utifrån det jag älskade mest; mina bästavänner, min pojkvän, träningsfokus med Tusse och satsning på skolan.

Allt detta i kombination gav energi och drivkraft till mig. Mina personer fick mig att känna mig älskad, omtyckt och inte ensam. Det är så befriande och energigivande att snacka om killar, kompisrelationer, kläder och livet med en bra tjejkompis då och då. Ens kärlek ger såklart också en massa glädje, energi och en massor med guldkanter i vardagen. För att inte tala om ridsporten, vilket enormt fokus den ger mig på allt. Så fort jag har mål och fokus inom träningen känner jag glöd för att vilja bli bättre. Motivationen är på topp så fort jag tränar och tävlar. Tillsist, skolan. Prestationsprinsessan kan äntligen få på pappret hur duktig hon är....

Blir pirrig i magen av att skriva om den där vardagen, som min höst bestått av.

* * *

Tyvärr kan man inte alltid leva kvar i de gamla eftersom vi växer ifrån, förändras och sen i en del fronter kan man ha ren jävla otur. Min och Tusses satsning har varit en sådan front. Just nu är vi inne på månader sedan vi var i träning, och eftersom det var en av mina viktigaste byggstenar i vardagen har det tagit enorm energi från mig. Jag har lämnat två av mina viktigaste relationer, en bästavän och mitt förhållande. Jag är varken hjärtekrossad eller särskilt ledsen över det, men det är fortfarande två byggstenar mindre, ett större, tomt hål. Nu är det lov, vilket innebär att skolan är också borta ifrån fokuset. Vad har jag kvar av det jag beskrev byggde upp min älskade vardag? Nothing.

Vilket leder till tomhet, ensamhet och att jag känner mig extremt.... slutkörd. Jag har alltid tyckt att sova är världens största waste of time men de här veckorna har det varit min favoritsysselsättning, sorgligt enligt mig. Lilla presationsprinsessan själv borde kunna sätta sin lycka i att prestera, och därmed bevisa vem man är och vad lycka är. Men när man känner sig ensam och tom känns helt plötsligt dessa prestationer inte lika viktiga längre, varför? Känslan av att ha köttet en lång väg med fokus på målet som någon annan skulle utforma... Nu bör jag för första gången fråga mig; vem!? Vem ska stå någonstans där framme och säga ”Bra Elina! Nu är du i mål, nu kan du stanna, du är klar”. Där framme finns bara vi själva, mer eller mindre skrapade av vägen! Mitt nya fokus. Sen tycker jag också att uppfyllda prestationer är stimulerande, men relationer är livet. Men rädslan över vad en ny nära relation kan ställa till med istället för att se vad den kan ge. Eller känslan över att behöva dra i alla som inte drar tillbaka. Men i slutändan finns det inga betyg, beröm eller resultat som kommer kunna mätas med gamla som nya relationer ger en.

Likes

Comments

Det är fortfarande mörkt ute, staden är sådär tyst men ändå fylld med människor. Så himla mysigt att sitta på bussen och sen gå igenom stan helt ensam medan ljuset smyger sig fram. I alla fall när man startar dem inomhus! En rolig fråga; vad är det värsta ni skulle kunna tänka er att jobba med/som? Säg inte något helt sjukt nu utan ett relativt vanligt jobb som ni bara inte kan förstå att någon vill ha. För mig är det LÄTT vägarbete/bygge utomhus. När jag var mindre och tänkte på framtiden tänkte jag alltid ”hur kommer det kännas när alarmet ringer klockan 06 måndagsmorgon om jag jobbar som….?” Jag kan inte fatta hur fan man hanterar det alarmet när man ska gå upp och åka till en motorväg och typ lägga asfalt i höstrusk. Hjältar Min drömtillvaro är istället kontor och framförallt möten. Jag vill (och vet!) att mitt framtida jobb kommer innehålla det.

Nu kickar vi igång denna dagen! FREDAG!

Likes

Comments

Torsdagmorgon? Vad tiden rullar! I vanliga fall brukar jag vilja stanna tiden lite så man hinner njuta av dagarna lite. Men just nu är jag så extremt skoltrött, tömd på motivation och jag vill ha jullov nu. Det ska bli extremt skönt att få lite variation i dagarna, är väll inte ute efter att sova bort jullovet, men att känna sig ledig och kunna fylla dagarna med det jag vill ska bli extremt kul. Nu när Tusse inte ska tränas som vanligt är jag inte lika glad över friheten som vanligt. Jag önskar nämligen att jag kunde träna, träna och tränaaa, but nope.

Längtar till högskolan, jag säger inte att det är mindre jobb, snarare mer! Men på högskolan väljer man en linje där man vill bli bäst. Jag vill inte bli bäst på geografi, hehe. M´Förstå ni hur jag menar? På högskolan kommer jag vara intresserad av det jag studerar, dessutom ser inte varje vecka lika dan ut och man får omringa sig med människor som alla brinner för samma sak, inspirerande!

Nu ska jag kötta mig igenom denna skoldagen, sen är det fredag!!

Likes

Comments

Onsdag morgon... såhär såg den ungefär ut: Take away koppen är fylld upp till kanten med latte och jag spelar Beyonce så högt så att öronen snart trillar av. Ja, jag va trött idag. Idag är den en lång skoldag, med ett matte prov mitt i allt. Helt ärligt, en rätt grå dag. Tusse ska vila och jag ska bara plugga hela kvällen, nu är det inte super lätt att skriva något inspirerande, hehe

Men jag har en helg fylld med roligheter att se fram emot, för det mesta är det träningar och tävlingar jag går och längtar efter. Men när inte det finns så får jag väll vara so vilken annan 17-åring som helst, festligheter med bästavänner är det som pirrar i magen.

Jag joggade Tusse igår, i början kändes han rätt tung och seg. Vilket släppte mer och mer efter svaga sidvärtsrörelser, jogging i lågform, ställa ut och in. Ett tips jag fick från min tränare när han kändes olika i sidorna. Rida på en åtta, genom att variera varv, ställa om, om och om. Stretcha! Nu får jag däremot inte rida korta vägar så jag rider en åtta på hela ridhuset, snett igenom typ. Funkar bra!

Likes

Comments

Vardag

Extrem är mitt mellannamn, det ger mig min drivkraft men har också gett mig många smällar genom mitt liv. Det är allt eller inget som gäller, i alla sammanhang. Mitt mest lästa inlägg här som jag skrev i somras och som jag anser är väldigt viktigt, som jag vill dela med mig av till er som inte hängt här så länge.

När jag fick Tusse visste jag vad som krävdes och ville skaffa mig de bästa förutsättningarna för att jag skulle kunna ta honom dit. Jag visste vad som skulle krävas utav mig för att jag skulle klara att gå ut ett gymnasie år med bra betyg, med två ponnys i tävlings kondition, kunna träna utöver det och spendera tid med kompisar och pojkvän. För mig skulle det bli kul och inte jobbigt, ja känner att jag hade klarat av ännu mer i dagsläget. Det här beskriver mig så bra, och som ni också förstår med ovanstående case så har min bestämdhet och, i de flesta fall, extremhet både gett mig för- och nackdelar i livet.

Balans i livet är något jag dagligen jobbar med, på många olika plan. Att jag tappade bort mig mitt i det här och kände att jag värdesattes via prestation och även, tyvärr, viktnedgång har verkligen satt sina spår. Jag har svårt för det här med att träna och sedan gå in och bre en smörgås. Antingen tränar jag och går på strikt kost eller så struntar jag i allt och äter det som jag vill och då anser jag det inte heller värt att röra på mig mer än vad jag till vardags gör. Helt fel, och något jag måste, och VILL, förändra. För mig är det viktigt att trivas i mig själv, känna mig fit och stark. Jag är en person som är väldigt öppen, och jag skulle säga att i min omgivning hör man inte dömande ord om andras utseende, överhuvudtaget. Det finns inget jag bryr mig mindre om, än hur andra ser ut. Så länge en människa är glad, mår bra och är SNÄLL så är jag mer än gärna runt den personen – och personligheten gör ytan vacker, det tycker i alla fall jag.

Jag har varit där de senaste att jag mer bryr mig om prestationen än utseendet. Helt ärligt, jag pratar aldrig högt om hur jävla mycket samhällets ideal nöter i min hjärna, vet ni varför? För jag kan inte förstå den. För många handlar det om att man ska vara så smal, gå ner i vikt, gå ner i vikt, gå ner i vikt. Meen, du ska trots det ha en stor rumpa, stora bröst och former..Men jag tror inte min kropp fungerar så? Det här gör mig så himla förvirrad och pressad.

Den här bilden är klockren och beskriver exakt hur det fungerar.



Fine, jag kunde inte bli som dom. Jag föddes såhär, men jag vill också bli älskad för något. Nu ville jag prestera bättre, värdesattes via prestation, jag kunde bli smartare, sundare och en större kämpe än dem. Det här skapar en enorm prestationsångest, som nöter och förvirrar precis som hetsen kring kropp och utseende. Jag har i perioder, varit stark och totalt struntat i hur jag ser ut så länge jag mår bra och är lycklig och får göra min grej. Rätt. Jag åt det jag ville, tränade mycket och vips så står jag här, 7/8kg lättare? Hur hände detta?

"Elina du är såå smal" , "Elina ääät!! Du äter ingenting..." Jo? jag äter, jag äter tills jag är mätt, jag äter när jag är hungrig. What's wrong? Förstår ni vilken ångest och press de ger att få höra det där? När allt man försöker göra är att skita i om jag går upp eller ner. Men jag vet inte, kanske det finns någon häxa där inom mig, som berättar hur samhället vill att jag ska se ut? Jag vet inte.. Det är otroligt frustrerande och förvirrande att äta och må bra och ändå gå ner i vikt. Ska jag behöva bry mig? Kanske det är bäst så.

Jag tycker det är otroligt hur samhället präglar en. För egentligen har jag mina personer och de är de ända jag bryr mig om vad de tycker. Jag struntar i vad annat folk anser om mig, men jag måste lita på att mina personer bryr sig inte om mitt utseende eller hur jag presterar. För det skapar sådan otrolig ångest. Som man får leva leva med dagligen. Vem ska hjälpa? Hur ska de hjälpa? Vad ska hjälpa? Och mot vad egentligen?

Jag har nu LOVAT mig själv att försöka äta det jag tycker om och hälsosam vanlig mat men samtidigt försöka träna lite mer. Jag vill växa ifrån att avguda size-0 idealet till att se det fina i att vara välmående och stråla inifrån. Det är en av de viktigaste utvecklingen jag vill göra, tror jag. Det är tufft att jobba med mig själv på det här planet. Kost, hälsa och träning ska vara något roligt och något som symboliserar något sunt samt glädje.

Likes

Comments

View tracker

Minusgrader, skymning och en vilodag bakom sig, Tusse var lagom het i huvudet idag! Var ute och gick 30 minuter så han fick röra på sig och stimulera huvudet lite. Även jag behövde det, lämnade mobilen hemma och den ända jag fokuserade på vad honom. Han är kommunikativ, när vi går försöker han leka hela tiden. Piper med huvudet, nafsar i grimskaftet och det bara sprudlar energi från honom.

Måndag och jag hade bara två lektioner. Psykologin var intressant, ämnet stress har så himla många olika perspektiv. Men om jag ska förklara mitt så ser jag för det mesta inte stress som något problem. Dem gångerna jag gör det, har jag planerat och prioriterat för dåligt eller har jag en sån sjuk prestationsångest vilket leder till negativ stress. Men för det mesta, upplever jag min press och stress som positiv eftersom jag alltid planerar, skriver to-do's och prioriterar! Och jag vet hur förbaskat provocerande detta är, men alla har ett val och alla kan känns sådär.

Eftersom jag kom hem tidigt efter skolan hann jag klart med stallet tidigt och har en luugn måndagskväll framför mig, helt ärligt, hur skönt som helst eftersom jag körde upp och ner med sömnen i helgen har jag varit helt slut idag, kaffe... You saved me.

Likes

Comments

Detta kan nog vara den ända julklapp jag verkligen vill ha, och bli riktigt glad för att få. " Jag är inte perfekt, tyvärr! Michaela Forni är en av Sverige tyngsta bloggprofiler med 100 000 följare på forni.se. och över 16 000 följare på twitter. Ni som läser hennes blogg vet att hon har fått utstå några tunga dagar efter att ha varit med i Redgerts podcast ”tankar med..”, där hon – for a fucking once – var lite bitig i sina svar. ..och det gick inte. Inte säga i ett och samma avsnitt att man får in över 100 000 kronor i månaden och lämna sitt mildaste jag. Jag hatar er som kommentarer elakt. I really do.

Såhär säger hon om boken:

"Varje dag känner jag ett ansvar över att vara en perfekt ung kvinna. Det betyder i stora drag att jag ska vara perfekt på alla sätt som det går att vara perfekt på och inom alla områden. Jag ska vara snygg, men inte för snygg. Jag ska vara smal, men ändå ha kurvor. Jag ska vara vältränad, men jag får ju inte träna för mycket. När jag sover ska jag vara söt och jag går givetvis aldrig på toaletten. Förutom allt det ytliga så ska jag vara framgångsrik men samtidigt ha tid för ett vettigt privatliv. Jag ska avancera på mitt jobb och ha en titel att skryta med. Jag ska vara duktig på ekonomi men också en kreativ själ. Givetvis ska jag vara proffs i köket och få självaste Nigella att backa av förundran. Allt postat på Instagram med tretusen filter. Jag har fyllt boken med små historier ur mitt eget liv. Saker som jag har upplevt och situationer som har förändrat mig. Jag har också samlat mina bästa, om än i vissa fall enkla, verktyg. "

Jag är säker på att de flesta kan sympatisera, en helt utmärkt bok för oss med prestationsångest. Julklappstips!! Jag kan inte vänta på att få läsa denna boken!

Likes

Comments

Vilken bra fredag jag fick, så bra så att jag inte hade en minut över att kika in här😉

Efter skolan joggade jag ut Tusse i skogen en rätt så lång runda, jag ska verkligen passa på hela helgen att rida ut. Han kunde röra sig på ett bättre sätt eftersom han blev lite het. På måndag har det gått två veckor sedan veterinär besöker och jag tänkte ringa Björn, veterinären och snacka om hur han känns, hur det har gått och boka ny tid. Jag ska även ringa sadel-jerry, då vi hade återbesök med sadeln mitt när allt uppstod med Tusse. Jag vet inte om vi ska avvakta med att köra dit tills han är ren i kroppen igen eller checka sadeln nu ändå, bäst att deala med honom tycker jag!

Jag spenderade sedan kvällen med fin-fina vänner! Vi lyssnade på bra musik, åt tapas och snackade såklart massor! Det kan ändå vara definitionen av meningen med livet, bubbel mitt emot älsklingar som förstår allt. Det finns inget jag vill prioritera så högt som mina personer, några få extremt väl utvalda. Jag har egentligen aldrig gillat att umgås med massa ytliga människor. Jag tycker generellt bara att det är rätt ointressant med möten som är ytliga och lämnar mig oberörd. Men lika ointressant som jag tycker att det är, lika hisnande stort är det ju att verkligen vara nära någon!

Det blev en lång natt och hela förmiddagen har jag skrivit lite på en inlämning, men eftersom jag ligger i godfas i skolan så ska jag snart gå ut i stallet och umgås med en annan älskling, som börjar på T och slutar på usse😉 Ha en fin lördag!

Likes

Comments

Tankar och åsikter

Jag har skrivit många gånger att det är så himla viktigt med vardagsdetaljer- som att inte komma in från stallet och slänga sig vid datorn för att plugga- vilket jag nyss gjorde.

Jag tror i vanliga fall att det är sånt som gör att man tycker det känns omotiverande att sitta och plugga i svettiga hästkläder med kökslampan tänd och stökigt omkring sig. Medan det är hur mysigt som helst att sätta sig nyduschad i mjukiskläder med tända ljus, te och sätta sig med en imlämning vid 21.15 en torsdagskväll. Men idag är det annorlunda, jag är nämligen hur fascinerad (om man får kalla det så? kanske bättre med provocerad?) av min uppsats på naturkunskapen/geografin- köttkonsumtionen!

Både samhälls, geografin och naturkunskapen kan kopplas till ämnet nu. Jag är på sluttampen på min samhälle och har skrivit om konsumtion, livsideal och utanförskap. Hur intressant? Jag älskar när lärarna väljer ett brett område där man kan hitta en egen fördjupnignsdel med något man intresserar sig för och faktiskt vill lära sig mer om. Att läsa om hur byarna i samhället såg ut för flera hundra år sedan på historian var urtrist medan att skriva en självbiografi- där man fick välja efter intresse- var hur intressant som helst eftersom jag skrev om Simone De Beauvoir och feminismen idag och då.

Hur som helst har jag nu i några veckor varit nergrottad i konsumtionsamhället och jag får ont i magen. Jag menar tankarna gör mig snurrig. Är vi, konsumenter offer eller brottslingarna i denna situation? Vi människor har inte någon förmåga att säga nej tack och nöja oss. Idag tid har vi fått redskap till att utöka den oförmågan. Är vi egoistiska eller idealistiska som människor? Är det så att vi tänker ur ett egoistiskt perspektiv; att inbördes hjälp främjar oss och att vi tycker att dem som är klokast, och lyckas bäst vinner eller att den starkaste överlever, för det är människans instinkt? Idag finns det ett väldigt stort utbud av olika varor, där vi varje dag utsätts för intensiv marknadsföring och där vi måste ta massor ekonomiska beslut. Dessutom så är det ett samhälle där konsumtionen påverkar vår uppfattning om oss själva, och andra. Vi använder konsumtion som något att positionera oss, skapa identiteter. “Man blir det man konsumerar”, men dem som inte har tillgång till konsumtionen då, vad blir dem? Ett utanförskap? Jag blir som sagt snurrig och extremt provocerad av tankarna- men gör ändå precis som alla andra- tänker nästa sekund vilka skor jag vill ha. Kräks av tankarna..


Kvällsinlägget som spårade, hehe. Joggingpasset på Tusse idag gick helt ärligt sådär, eller, känslan var sådär. Strimmigt, segt och kändes som han hade tuggummi under hovarna. Känns inte 100. Tusse är lite svagare i höger och blir därför lite styvare i höger mungipa –> blir rakare i hals och bog i höger varv. Jag brukar därför ganska direkt i traven gå in på en stor, mjuk volt (minst 20m) och verkligen känna efter vad som händer med hans kropp. Det vanliga är då att han gärna puttar ut bakdelen lite och då glider bogen in = han blir bitig i bettet till höger. Det värsta man kan göra då, som också känns som det mest naturliga ju, är att leda i höger tygel. Det jag istället ska göra är att ta ett ställande tygeltag i höger, mjukt och med spelande fingrar, samtidigt som jag leder med vänster för att vägleda bogen rätt för då kommer även bakdelen på plats om han har påskjut, vilket han alltid har, men inte idag... Tankar om det? Ringa och filosofera med veterinär. - Ge de lite tid Eliiina... Nu ska jag i alla fall fortsätta med avslutningen på den tentan som ska vara inlämnad imorgon!

Likes

Comments

Jag vill en fråga som jag gärna vill dela med mig av så jag ger den ett litet mini-inlägg.

"Hej! Jag skulle bli jätte glad om du kunde skriva ett inlägg hur du tränar tillexempel Tusse, hur dina veckoplaneringar ser ut. Hur ofta du tränat hoppning/dressyr/markarbete och för tränare eller utan osv osv. Vilka dagar han står och vilka dagar du bara rider en mysig uteritt. Skulle bli jätte tacksam!"

Hej. Jag är just nu inne i en "behandlungsperiod" där jag och Tusse inte ska fokusera mer än på att hålla igång och lösgöra men aldrig anstränga. Under vår träningsperiod för ett tag sen skrev jag varje måndag hur min vecka skulle se ut och varför. Varför väljer jag att jogga ut honom dagen innan dressyrträningen? Eller varför väljer jag att hoppa små hinder just den dagen? Varför skrittar jag ut på cykelvägen istället för i skogen? Ja, massa frågor som faktiskt vi med en tanke bakom vår planering och vårt upplägg får ställa varje vecka. Jag älskar att analysera tankarna bakom träningen och syftet. Varför och hur. Här kan du hitta dem inläggen.

Jag tror att många, vad det än gäller, stannar upp i utvecklingen på grund av att man inte är tillräckligt ifrågasättande emot sina egna vardagsmönster, system och tänk. Både i skolan och med träningen så försöker jag vara en analytiker ut i fingerspetsarna och ta mig mod nog att ifrågasätta mig själv och mitt sätt att vara på/göra något dagligen.

Så tillbaka till frågan, just nu finns det inte så mycket att analysera eller ändra. De närmsta 2-3 veckorna kommer upplägget för mig och Tusse se lika dant ut. Jag skriver gärna om vad vi gör under dessa jogging pass. När jag är tillbaka till den vanliga träningen kommer det som vanligt komma upp tankar kring upplägget i veckan!


Likes

Comments