Jag vet att jag inte varit inne här. Men de har varit mycket. Plugg. Tankar. Tankar som jag inte vill ska vara där. Känslor. Vänner. Tatuering. Mat. Massa mat. Greys. Musik. Jaa, helt enkelt en hel del. Jag pluggar inför sluttentan, jag oroar mig för ekonomin, tillslut fick jag i alla fall CSN och de innebär att jag måste börja jobba direkt efter att jag blivit färdig uska och de vet jag inte om jag klarar av, jag vet att de är flera månader kvar, men jag vet inte om jag fixar att jobba, för om jag jobbar måste jag jobba 100% för att få en inkomst som jag kan leva på och kunna betala av studielån. Fast jag fått en lägenhet, måste jag leta en ny, för de är bara en övergångslägenhet. Jag skrev på kontraktet idag och fick veta allt dehär. Jag känner att jag mår bra, min ångest är väldigt låg och jag känner glädje i de jag gör. Jag får energi av de. Och de var länge sen jag fick de. De är inte de att jag inte ser fram emot att tjäna mina egna pengar och ha råd med mer. Jag orkar med 100% studier, så jag borde ju klara de. Men jag är rädd att ta de steget, de kan jag inte förneka, de känns främmande och osäkert. Men jag är inte där än och jag ska egentligen inte tänka på de just nu. Jag har ingen behandlare för tillfället, för jag väntar på en ny. Så ja. Just nu pluggar jag mest. Och har inte tid med så mycket mer.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

De har gått ett tag, men har haft fullt upp och mycket i tanken. Jag är trött, de är söndag och jag hade helst av allt legat i sängen hela dagen, känner mig verkligen helt slut. Ska försöka göra klart detta uppdrag idag. Har annars idag hälsat på mormor och morfar, där även syrran, syrrans sambo och min systerdotter var, satt och prata där en stund och drack kaffe. Sen tog jag och mamma oss visare till maxi och handla mat. Nu ser jag greys och ska eventuellt träffa Malin. Nu ska jag äta lite. Igår lagade jag middag med Marie och annat gott. Annars i veckan har jag pluggat och pluggar umgåtts med vänner, de är väl de och jag är så glad att äntligen vara ute inget fria igen.

Likes

Comments

125 dagar, 125 dagar i någon annans händer, 125 dagar i psykiatrins händer. Och ja nu är de färdigt, idag har jag klippt bandet, idag har jag blivit UTSKRIVEN, ja ni läste rätt jag är UTSKRIVEN!!!! De är helt otroligt, jag har inte förstått de själv än, de känns fortfarande som att jag måste tillbaka från permission, jag kollade per automatik på klockan och bara shit måste ta bussen nu för att hinna till avdelningen halv 8 sen kommer jag på mig själv att jag inte behöver åka tillbaka dit, att jag faktiskt aldrig mer behöver komma tillbaka dit, den tanken känns både konstig och skön. Ja, har fortfarande inte vant mig vid tanken, men jag ska göra allt för att faktiskt hålla mig borta från de gula, fula, tråkiga väggarna och allt som hör till de, de låsta dörrarna, bältningarna, tvångsinjektionerna, kan göra listan lång, sen att dela rum, övervak, alltså att varken kunna skita eller pissa ifred. Sen ja helt enkelt, ska jag ta tag i allt, inte ge upp så lätt utan att fast de blir jobbigt och fast jag får ångest, fast jag får impulser att skada mig, så ska jag låta bli! Jag ska stå emot, de kan va så lockande att skada sig när den där värsta ångesten kommer, men jag ska stå emot och kämpa emot impulsen och inte ställa tillbaka räknaren på noll igen och riskera att hamna på 32:an. Så, plugga, va med vänner, familj, ta medicin, se en framtid, bygga en framtid, hålla mig skadefri, ja de är min nya vardag. En sak som att vara själv, de känns konstigt, att ha haft massor av folk runt omkring mig de senaste 4 månaderna och alltid haft någon ur personalen att prata med när de känts jobbigt och nu poff bara vara hemma själv, de känns konstigt, men de går bra, jag klarar dehär. Jag har fått otroligt mycket hjälp av personalen och allt de gjort och kämpat för mig när inte jag orkat, de har betytt så mycket för mig, fast jag inte visat de, har sagt tack osv, men många gånger har jag gjort allt annat än visat tacksamhet för hjälpen. Jag har blivit arg, skrikit, kämpat emot, sagt emot, ja gjort allt. Men nu i efterhand är jag tacksam för allt de gjort och vill främst av allt tacka min person, L och A för all hjälp jag fått av dom och så många gånger de tagit sig tid och pratat med mig, lugnat ner mig och hjälpt mig. Så mycket har hänt och denna gång känns de som sagt annorlunda och vet ni va??! Jag fick till och med en kram av läkaren efter samtalet, en kram??!!! De är helt sjukt!! Kan inte riktigt fatta de. Hon gav mig även ett leende, hon frågade om utskrivning, när jag ville och jag fråga om de gick idag och de gick bra, så hon ställde lite frågor och jag svarade ärligt och ja sen åt jag min sista måltid på sjukhuset och sen gick jag där ifrån med ett leende på läpparna och i en liten chock. Nu väntar jag på Malin som ska komma och vi ska ha de trevligt och sen tänkte jag sova, för måste som vanligt upp tidigt, för de kommer ju och ger mig medicinen och ja, så alarmet på igen för andra gången på över fyra månader och de känns också konstigt. Nu ska jag återgå till att se greys. Ha en fortsatt trevlig kväll!

Likes

Comments

Jag funderar på mycket, väldigt mycket, vem är jag? Vad gillar jag? Vem gillar jag? Hur ska allt gå? Kommer jag klara de? Sen tänker jag, de spelar ingen roll. Jag är jag, jag gillar den jag gillar, de ska inte ha någon betydelse. Jag vet att de kommer gå, på något vis kommer allt ordna upp sig. Jag kommer klara de, de liv jag lever nu, ett liv som spenderas mer bakom låsta dörrar mer än vad de spenderas ute i de fria. De är inget liv, de är inget liv som jag som snart 22 åring vill leva. De senaste åren har jag varit mer inlåst än vad jag faktiskt gjort nytta. Än vad jag levt. De senaste åren, ja jag pratar åren, så har jag varit mer inlåst än ute och levt ett liv. De har varit långa inläggningar den kortaste har varit en månad och ja detta är väl den längsta, på över fyra månader. Jag vill inte ha ett sånt liv, jag vill inte åka in och ut från psyket, de är inget liv jag vill leva och de är nog därför jag försökt ta mitt liv så många gånger, för att de liv jag levt, de är är inget liv värt att leva. Jag har haft många stunder att tänka igenom allt. Många samtal, både bra och dåliga. Men allt jag gjort för att släcka mitt liv, de har gett mig många stunder att faktiskt tänka efter, vad jag egentligen gör. Jag måste själv bestämma vad jag ska göra med mitt liv, hur de ska se ut, de är min uppgift. Och jag drömmer om de liv mina vänner har, att jobba, utbilda sig, skaffa familj, resa och ja bara leva livet, alla har ups and downs, men man måste bara lära sig att hantera dom på ett annat sätt än Vad jag gjort hittills. Jag vill resa, jag vill leva ett liv med mina vänner, jag vill skaffa familj, jag vill få en utbildning, jag vill få ett jobb, helt enkelt vill jag skaffa mig en framtid och ett liv. Jag har kanske bara en natt kvar på 32:an, för sen har jag nattperm och sen hoppas jag på att bli utskriven, för det är de jag redo för och jag tänker INTE åka tillbaka på ännu ett LPT, de gör jag inte, nu ska de fan va bra! Jag accepterar de som har hänt, jag kan inte göra något åt de, de som har hänt, fast de är hemskt, så kan jag fortfarande inte göra något åt de, övergreppen har hänt, misshandlet har hänt, visst jag har varit gravid, allt HAR hänt och de är något jag måste lära mig att leva med, jag ska få göra en PTSD behandling, jag ska få byta kontaktperson på Närpsyk, jag ska prata om de, men jag får inte fasta i de, jag måste gå vidare, jag får inte leva i de som hänt. Utan i de som händer just nu. Visst jag kanske inte mår toppen hela tiden, men de är okej, för de är normalt. Just nu känner jag bara att jag vill bli fri och leva mitt liv. Okej jag tycker fortfarande inte om att ta mediciner, men jag tar dom och jag kommer inte få ha dom själv längre utan någon kommer att ge mig dom morgon, som kväll och de är som en liten trygghet. För helt ärligt, är jag inte redo att ta hand om mina mediciner själv, de är för lockande och då ska dom vara inlåsta, för jag vill inte göra nå dumt, jag vill ordna upp mitt liv och skapa de liv jag faktiskt vill leva, hitta någon att älska, älska mina vänner och familj, skratta, resa och så småningom när allt ordnat upp sig och de varit stabilt ett bra tag, skaffa en familj att leva för. Jobba och göra klart min utbildning, precis de jag håller på med nu.

Likes

Comments

Vad är jag? Vem är jag? De känns som att de är mycket som händer nu och mycket som pågår i mitt huvud. Väldigt mycket, mycket funderingar ja massor, men saker som jag inte är redo att berätta än. Sen pågår ju min utslussning och tanken var ju att jag skulle sova hemma tills idag, men NEJ, så vart inte fallet utan, de hade inte ordnat upp allt med medicinerna, jag hade ordnat min del, ett medicinskåp, men de hade inte ordnat sin del och de var att prata och informera mobilastödteamet och när de pratade med chefen samma dag som jag skulle åka hade de inga tider som var lediga de kunde komma och ge medicin på, så den vart inställd, så alltså inte förrän på måndag får jag nattperm, till tisdag då och sen ska jag träffa läkaren och vi ska se vad som händer, beroende på hur de har gått, längtar så sjukt mycket till måndag och önska att den dagen kunde komma snabbare bara, men nej, de ska typ gå så extremt sakta..blir less. Just nu önska jag bara att jag var i min säng, hemma och kunde bara njuta av att vara för mig själv, i min egen säng, de skulle vara så fantastiskt underbart så de är inte sant. Men än är den drömmen inte inne utan trots att jag plågat mig igenom fyra månader som jag inte alls hade stått ut med utan de stöttande ur personalen, de stöttande som jag fått, och att de stått ut med mig och tagit sig tid och pratat mig mig, bara de är ju helt otroligt och betytt otroligt mycket för mig. Alla gillar jag inte, men de är många som hjälpt mig väldigt mycket och tagit sig tid, och ibland har de väl inte varit så glada på mig, okej rent arga, men de var en annan femma. De har gjort mycket mot min vilja och jag har kämpat och gjort motstånd, fast jag nu såhär i efterhand förstått att de gjort så av omtanke, gjort så för att rädda mig, rädda mitt liv. Jag har kämpat emot, men all den kraft jag haft, blivit fasthållen, blätad ett flertal gånger, fått så många tvångsinjektioner att jag tappat räkningen och mina händer räcker inte ens till för de. De har varit en dramatisk inläggning, tror den mest dramatiska hittills om jag säger så. Jag menar, jag har skadat mig så mycket, gjort så många försök till att dö att jag blivit hotad med rättspsyk och då är de illa och jag är så himla glad att jag inte hamna där. Jag har förändrat väldigt mycket, väldigt mycket. Jag fick mig en tankeställare sist jag låg på ava och vart tvångsmatad med kol genom sond och sen uppkopplad till dropp och massa sladdar. Tanken slog mig, vad gör jag egentligen? Vad håller jag på med? Vad är de för liv jag lever? Ett liv bakom låsta dörrar, ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar, under tvång. De är inget liv jag vill leva. Jag bestämde mig där och då för att leva. Jag ringde min syo, jag bestämde mig för att skapa en mening med livet och valde att ta upp studierna och fortsätta min utbildning till att bli uska. Få en framtid, för de är ett steg till att vilja leva. Sen började jag kämpa, de kom dagar då jag bara ville skrika rakt ut, jag började prata ännu mer med personalen och säga hur jag kände, fast de var svårt. Så småningom, okej över en månad senare började jag få permissioner själv och de gick bra, jag skadade mig inte, visst hände de lite saker, okej, en del. Men jag tog mig igenom de med och jag har gjort de jag kunnat. Jag har accepterat de och inte lagt så stor vikt över de. Jag fortsätter och jag menar, jag ska ju på nattperm på måndag och de planeras för utskrivning väldigt snart och de är väl på tiden efter mer än fyra månader inskriven. De känns så skönt, jag ska få en KP och förhoppnings vis min person som KP, mobilastödteamet fungerar väldigt bra och jag tycker de är skönt att de kommer. Saker börjar ordna upp sig. Jag fick bekräftat idag att jag ska få byta terapeut, när vet jag inte, men så snart som möjligt, de känns bra. Jag gick inte heller på de inbokade mötet jag hade idag, för jag ville inte och jag visste att de inte skulle ge något, så jag stannade hemma och plugga istället. Och fick in uppgiften som skulle in idag. Folk kanske inte vart så glada på mig, men vad skulle jag göra? Jag ville inte de och speciellt inte när hon fått reda på att jag inte vill gå hos henne mer, de kändes mest bara jobbigt för mig att gå dit och hon ringde, men jag svarade inte, hon ringde igen, jag lyssnade igenom meddelandet och insåg att de har tur att jag inte gick de, för hon ville prata om de jag fruktande mest, varför jag vill byta. Hon vill att jag kommer på måndag, men jag vägrar att gå, så jag kommer att skippa de då med och jag vet också att mobilastödteamet kommer ungefär den tiden och helt ärligt träffar jag hellre dom. Sen har jag blivit förkyld som toppen på allt och ja. Men helt ärligt mår jag faktiskt helt okej och känner mig mer glad än vad jag gjort på länge och de är ju bra ellerhur? Har mindre ångest, mycket mindre ångest och de är så skönt, jag kan njuta av dagen, jag kan känna mig glad och jag får saker gjorda och de är så skönt. Blir så motiverad och jag har bestämt mig för att gå vidare att sluta leva i de som hände då, inte fastna utan jag har accepterat att allt hänt (då pratar jag om övergreppen) visst jag behöver en teaumabehandling, men de ska inte varken nu eller efter den behandlingen få hindra min vardag, inte längre, nu har jag fått nog, jag ska börja leva mitt liv och uppfylla mina drömmar jag har och jag accepterar att tills en början kanske jag behöver mer hjälp och stöd samt mediciner, de är okej. Jag vill verkligen inte tillbaka hit en gång till, jag önska verkligen att jag klarar av de den här gången, att jag kan hålla mig ute i de friska och leva med hoppet om att få ett bra liv, ett friskt liv och framförallt att faktiskt bli friskförklarad. Jobba, tjäna egna pengar och slippa leva på bidrag jämt och ständigt, för jag hatar de, man kan aldrig göra de man vill, man måste alltid tänka, köper jag dehär, då måste jag skippa dehär osv. De är alltid att man måste vända på minsta lilla krona för att gå runt och man vill ju hitta på roliga saker också, unna sig något, som att köpa nån tröja, gå på bio, ta en fika med en kompis, utan att behöva tänka, om jag gör de här, kommer jag ha råd med mat resten av månaden? De är alltid de tänket jag måste ha och kanske de är därifrån mitt matproblem delvis kommer ifrån, att jag inte äter, för att jag känner att jag inte har råd, och att jag då slipper och äter, samt äter väldigt lite och oregelbundet, då blir man sugen på mer sötsaker och de Kanske är därför jag pendlar så i vikt, går upp och ner och aldrig håller en jämn vikt. Och spyr upp maten för att jag sen mår dåligt över att jag ätit de, kapar bort de, och sen de och så fortsätter de bara så. Sen min självkänsla och min syn på min kropp spelar nog väldigt stor roll och är en stor del av min ätstörning, min skeva bild över mig själv. Men ska jag berätta nå positivt, jag har lagat mat och jag har ätit när jag varit på perm. Sen har jag faktiskt inte heller spytt upp maten på flera dagar utan faktiskt behållt den, allt för att visa att jag fixar de här, jag kan ta ansvar och gör de jag måste och jag hanterar ångesten utan att skada mig och bara de är helt otroligt. Sen måste jag även tacka flera ur personalen som jobbar här på 32:an för all hjälp och stöttning jag har fått under min långa vistelse här, då menar jag enda sen i somras, för jag har ju trots allt bara varit ute i 6 veckor totalt, så jag har ju helt klart varit inlagd mer än vad jag varit ute och personalen har inte gett upp, fast att jag gjort de många gånger, så har de trott på mig och funnits där och när jag behövt prata har de ställt upp och tagit sig dit, visst har jag oroat många under min resa, vänner, familj, personal, ja alla som faktiskt bara försökt hjälpa mig, men jag har inte förrän för två månader sen varit mottaglig för någon hjälp och faktiskt börjat kämpa för ett friskt liv. Jag vet att jag inte är utskriven än, men jag vet att de är nära och de är speciellt 5 ur personalen jag vill tacka för all stöttning, min person, en annan fantastisk skötare, min sjuksköterska som då inte jobbar på avdelningen, men som har jobbat med mig och stöttat mig, sen två andra sjuksköterskor L och U som jag pratat väldigt mycket med, stöttat mig i de absolut jobbigaste stunderna, känt förtroende för och berättat precis hur jag känt. Ena av dom (L) har pratat med mig och övertalat mig att berätta vad jag tagit för överdoser, skötaren och sjuksköterskan L har följt med mig och hållit min hand i en av dom jobbigaste situationer jag varit i. Sen har min person och skötaren övertalat och de har varit med mig och tillsammans har vi pratat med mamma. De har känts så himla bra och all den hjälp jag fått är jag så otroligt tacksam för och att jag överlevt allt jag utsatt min kropp för. Och ja, de tog ett tag innan jag börja acceptera allt och ett tag innan jag förstod varför de gjorde som de gjorde. Jag vill tacka mina vänner, familj och L, min person, A, U och J ur personalen. Nu tänkte jag sova och få natten att gå så de fortare blir måndag och jag får sova min första natt i lägenheten på som sagt över fyra månader.

Likes

Comments

ligger i sängen på sjukhuset och sover min ja, kanske sista natt, för imorgon ska jag på min första nattperm på 3 månader och den gick ju inge bra, sen har jag inte heller sovit i min lägenhet på fyra månader...vet ni hur länge de är?! De är seriöst 1/3 av ett år och de är inte lite och totalt sen den 14 juli har jag varit utskriven 6 veckor, så ja jag har då varit inskriven och på Lpt mer än vad jag varit ute o de fria de senaste 8/9 månaderna, shit vad hemskt de lät, men så är fallet och något mådet göras åt de och de är inte att komma tillbaka på ytterligare ett LPT utan de blir att hålla sig kvar på utsidan, sova, äta och hålla sig skadefri, de är mitt mål och de är de jag ska försöka med. Jag flyttar om en månad och snart måste jag börja packa för de också, de känns konstigt, men de känns bra att få sitt eget. Nu tar jag i alla fall hem det mesta, vilket innebär typ allt som ryms i min bag, lämnar bara kvar lite ifall jag måste stanna kvar på sjukhuset inte imorgon men på torsdag, jag känner inte alls för de, jag hoppas att jag kan få mer perm eller bli utskriven om de går bra, vilket jag ska se till att de faktiskt gör, för jag vill att de ska gå bra, jag har så många planer jag vill förverkliga så ja, jag ska ge livet en chans och se till så att allt ordnar upp sig och jag kan börja leva ett friskt liv. Med spår efter allt jag gjort och då menar jag ärren som jag mer än någonsin önska att jag kunde ta bort, för jag hatar allt stirrande och alla frågor jag får, jag hatar de. Men jag vet atr jag åter på nytt måste acceptera dom. En sak jag hoppas på, de är att de blir en bättre plan runt mig, helst igår innan jag ska på permen, men de är försent för de, så jag vill bara att de ska göras fler besök än ett och att de stannar den tid det är sagt, fast de innebär att bara prata och de kanske inte alltid är de lättaste, men jag måste prata med personalen här imorgon och bygga upp en plan som jag kan framföra till personalen i mobila stödteamet. Nu tänkte jag i alla fall sova och hoppas på att min förkylning försvinner som jag dragit på mig över natten. För den delen har jag ju börjat om med mitt skadefria räknandet som dock gick från 60 till 0 men nu är de uppe på 8 igen!! De går framåt!

Likes

Comments

Jag pratade med psykologen idag och jag ska nu när jag kommer tillbaka till avdelningen be personalen skriva ut utredningen och jag ska få läsa den. För de vill jag. Ja, PTSD var den enda som var en självklar diagnos och sen ångestsydndrom om jag förstod de rätt. De var de jag hade. Hon har tagit bort en diagnos som jag aldrig heller riktigt kopplat mig till, vilket kändes skönt. De är den diagnosen som motstått mig mest. Och att hon menar på efter att ha pratat både med mamma och syrran hur jag har förändrats osv, visst jag har ju blivit äldre och blivit vuxen. Men de var som att något hände under min första inläggning någonsin. Men i alla fall så tror hon att många diagnoser som satts på mig av olika läkare är mitt mående, min ångest som är boven. Är annars rätt så trött och är tillbaka på avdelningen, känner direkt när jag kommer hit att jag bara vill härifrån. Men får jag de? Nej. Men men snart så, de lät som att de skulle fixa och dona så att utslussningen inte dras ut på så mycket och att läkaren inte tyckte att jag skulle vara kvar här till första maj, vilket kändes skönt att ja kanske nästa vecka eller veckan därpå att jag blir utskriven, vilket kändes bra, för då vet jag att något händer i alla fall, men de beror mycket på hur min nattperm som äger rum onsdag till torsdag går osv. Sen har jag även fått veta att de är äntligt upptaget och att de är gjort något åt att jag vill byta KP på Närpsyk. Vilket kändes väldigt skönt och jag ser också att jag inte heller kan gå på de samtalet med henne på torsdag för att mobilastödteamet kommer då och de får jag då helt ärligt mer med utav än samtalen med min behandlare. Så ja. Jag vet inte. Sen har de väl inte sagts så mycket mer utan jag skulle vilja ha ett möte tillsammans med någon annan vuxen och mobila stödteamet för att göra upp en plan för hur ofta de ska komma osv. Vad de är de ska komma för och ja allt sånt, men jag vet inte om man ska vänta med de, eller om man kan ta de nu. För att tanken efter vårdplaneringen var ju att de skulle komma flera gånger under dagen och inte bara en, att de ja då såklart skulle komma Vid medicinerna (vilket inte går nu) men sen även över måltiderna för att jag skulle få stöttning med dom och jag vet inte om jag vill de eller ej, jag kanske skulle behöva de, men jag vet inte om jag vill, för jag vill kunna reglera de själv, när, vad, hur jag ska äta och okej, de finns egentligen inget om men ändå. Jag måste få någon ordning på de, så helt ärligt är de ju, men hur? Behandling ja, men hur ska jag få de osv.

Nakenfisen till systerdotter

Likes

Comments

Hemma, perm, underbart, plugg (massa plugg), glad tjej. Jag tänker ofta på hur mycket som egentligen hänt på de fyra senaste månaderna som jag nu varit inlagd. Jag var riktigt riktigt dålig när jag kom in. Jag skadade mig varje dag, försökte svälja saker för att kväva mig, jag fick en tvångsinjektion varje dag, de höll fast mig, jag sparka och skrek, de bälatade mig, jag var fastbunden i timmar. Jag gjorde intoks efter intoks. Jag hamna på ava, de sondmata mig med kol för att jag vägra ta de själv. Jag var så emot min vård och ville bara fly. Men sen hände nå, jag höll mig längre och längre ifrån att skada mig. Visst bakslag fick jag, men de händer efter vägen att bli frisk, de får alla. De börjades planeras mer runt omkring mig, jag kände att något äntligen började hända. I februari valde jag att börja plugga igen och de gjorde mycket, jag fick ett hopp om en framtid igen, jag började se ljus i tunneln. Jag började känna en känsla som jag inte känns på länge, glädje, de var så underbart. Jag började få permissioner själv, jag fick vara borta mer från avdelningen, jag började träffa mina kompisar allt mer, jag kände de där hoppet inom mig. Jag skrevs över från LPT till HSL och att va där frivilligt, de trodde jag aldrig skulle hände. Jag är kvar än, jag kämpar, de finns stunder som är jobbigare och stunder som är lättare, jag har varit inskriven nu i 116 dagar, min längsta inläggning hittills. Jag är påväg att slussas ut, vi tar de sakta och till veckan ska jag till och med få sova en natt i lägenheten. De görs upp mer planer, de planeras, pratas, hur man ska göra allt på bästa sätt. Jag har fått en lägenhet, visst det är i antnäs, men de är en lägenhet i alla fall som jag får bo så länge jag behöver den. Jag ska få en kontaktperson via soc, jag känner att de verkligen ordnar upp sig nu och jag kan få ett liv värt att faktiskt leva.
Så skrev jag idag och de är verkligen så, de är precis så jag känner och inget annat. Jag är så tacksam, glad, ja allt. Jag är glad att jag inte lyckats ta död på mig, fast jag varit nära ett flertal gånger, om ingen hade varit uppmärksam, då hade jag kanske inte levt, eller ännu värre, jag kanske hade varit en grönsak.
Idag har jag träffat min underbara kompis Marie och vi har bara myst på, ätit god middag, druckit gott kaffe innan hon tog bussen med mig tillbaka till sjukhuset och följde mig in på avdelningen, innan hon sen vart upphämtad. Imorgon är det möte med min psykolog för att min diagnosutredning är klar och jag ska få veta hur de gått, spännande. Men är nervös måste jag ju säga. Jag vet inget, inte vad jag ska tro, inte nå.

Likes

Comments

Jag funderar, eller de är mycket jag funderar på och samtidigt vet jag ändå inte vad. De är så svårt. Har varit i lägenheten hela dagen. Hade tänkt plugga, men så vart inte fallet utan jag såg greys istället och har snart sett alla avsnitt av säsong 13. De går fort. Tänkte se lite när jag nu kommer tillbaka till sjukhuset också. Är påväg dit nu, efter att ha både varit själv där och umgåtts med syrran och hennes sambo samt min otroligt söta systerdotter. De vart även att vi beställde god mat, så idag har jag faktiskt ätit både lunch och middag, helt oroligt att jag gjort de, utanför sjukhuset och allt, de är inte likt mig. Sen förbrände jag alla kalorier genom att springa till bussen, helt som vanligt alltså, med tanke på vilken tidsoptimist jag är. Jag har sammanfattningsvis haft en riktigt bra dag, mej imorgon måste jag plugga. Men vars ska jag göra de? De känns så dumt att tränga mig på där imorgon igen, fast det är min lägenhet. Jag vet också att de måste få sin tid, men jag känner att jag vill vara där, för de är ju där jag ska vara sen? Eller jah...jag flyttar ju ut till en by, men de är ju fortfarande där och inte på stan jag ska spendera dagarna, tanken med permissionerna jag får är ju faktiskt att jag ska vara i min lägenhet. För att få in en rutin där osv, men de är så svårt, för just nu känner jag mig inte som hemma där och de är ju trots allt där jag ska känns mig hemma.

Sötnosen

Likes

Comments

Jag heter Elina och är 22 år gammal (snart, typ en månad kvar) jag bor i en stad i norr och har en psykisk ohälsa sol grundar sig i en PTSD. Och utav de krigar jag med ett självskadebeteende och en ätstörning. Just nu är jag inlagd på psykiatriska Slutenvården och har varit de i 4 månader och man kan säga att jag varit på de fina LPT sen juni/juli med totalt 6 veckors utskrivning. Innan de har jag åkt in med jämna mellanrum på LPT i staden jag bodde innan. Har varit lvu placerad i ek fantastiskt familjehem. Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp av min egen pappa sen jag varit fyra år till 17 års ålder, hunnit med att vara gravid och som tur vart de missfall. Just nu går jag igenom polisförhör för misshandel och våldtäkt. Jag kämpar alltså främst för att bli kvitt med min PTSD eftersom det är den som tynger ner mig mest. Jag går terapi hos en kurator som jag inte alls gillar. Samt att jag håller på med en diagnosutredning hos en psykolog som nästan är klar. Som för att få en mening till allt pluggar jag till undersköterska på distans och har inte heller så mycket kvar. De gör livet till en mening, sen skulle jag inte klara en minut utan mina fantastiska vänner, mamma, lilla syster, systerdotter och resterande släkt på mammas sida. Jag har gjort ett flertal försök till att dö, men som tur misslyckats. Igår pratade jag med en sjuksköterska och hon sa att du är den mest friska här, du är inte sjuk, de är någon som har gjort dog till de, men dina tankar är friska, du är frisk, du måste bara bygga upp din självkänsla och tro på dig själv. De var bland det mest positiva någon sagt till mig på bra länge och så himla skönt att höra. Sen ska jag få en kontaktperson som ska stötta mig i vardagen och även boendestöd håller på att komma igång, jag ska slussas ut och första maj får jag en lägenhet som jag kan bo i tills dess att jag faktiskt kan få något eget eller har råd att köpa nå. Mitt mål är att kriga för att bli frisk och fri och de är det jag kämpar för. Jag längtar efter att få en titel och kunna få ett riktigt jobb, där jag vill och tjäna mina egna pengar och faktiskt vara stark nog att göra de och de är denna resa ni ska få följa med mig i.

Likes

Comments