Header

låt mig bara ligga här och tänka på vad det var som gick fel denna gången. det är som att på något konstigt vis, hur jag än gör så blir det alltid såhär. Det är som att vara barn när man precis börjat dricka ur riktigt glas och det enda man tänker är ”tappa det inte vad du än gör” och ändå så tappar man det.
Precis så känns det. Man håller ut och man håller ihop men tillslut tappar man glaset och allting är i tusen sprickor och man tänker aldrig aldrig mer. Men man måste. Så man gör det igen. Och det kanske går bra ett tag, och sen när man äntligen slutar tänka ”tappa det inte” så tappar man det igen. Ibland tänker jag att det är det livet går ut på, att liksom trilla ihop för att sedan limma ihop sig själv och resa sig igen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

​​​​​​​​häromdagen stod jag och vek tvätt när han låg kvar i sängen. jag gör det allt för sällan men då stannade jag upp och bara tittade på honom och tänkte att det är fan omöjligt att överleva utan honom. att fysiskt andas. tänker att mina njurar eller mitt hjärta bara skulle sluta fungera och att jag skulle sakta kollapsa. många säger att kärlek inte handlar om att man ska vara beroende av någon. men jag är nog det. om kärlek är en drog så jag är helt klart addicted. men jag antar, att om det otänkbara hade hänt och du hade gått bort ifrån mig hade jag på något sätt tagit mig igenom vardagen, veckorna, månaderna och sedan livet. 

det är inte för att jag inte kan stå på egna ben som jag är beroende av dig, för det vet jag att jag kan. kan inte räkna på fingrarna hur många gånger livet har puttat mig ner till bottnens helvete och ändå är jag här idag. jag tänker att jag helt enkelt är beroende av dig för att jag är så jävla kär i dig. sådär pirrigt fjärilar i magen kär. och jag tänker den tanken man inte får tänka, att det alltid ska vara vi. jag hoppas verkligen att det alltid ska vara vi, men sånt kan man aldrig veta. förbereda sig för det värsta men hoppas på det bästa. men tack joel, för att du får mig att känna mig som den starkaste jäkla kvinnan på denna jorden och för att du får mig att känna mig helt ​oövervinnlig.​ tack tack tack för att du är min

Likes

Comments

Hallå där!

Denna bloggen startade jag för några månader sen i hopp om att kanske bli en sån där tjej som skriver om sitt liv och får det att faktiskt verka, intressant. Vet inte hur jag tänkte då för mitt liv är inte så himla intressant, inte ett dugg faktiskt. Jag är 21 år bor tillsammans med min pojkvän i ett hus och jobbar på en förskola. Det är inte det att jag inte är nöjd med mitt liv, men jag kan liksom inte starta en blogg om det för efter ungefär 5 inlägg finns det inte mer att skriva om.

Så jag har tänkt och tänkt på hur jag ska göra här nu, ska jag lägga ner eller fortsätta? Nu när jag har legat hemma sjuk i en hel vecka och kollat igenom the carrie diaries (igen?) som förövrigt är världens bästa serie så kom jag på att. Denna bloggen ska handla om det mest avskalade och intima som finns, för mig alltså. Mitt skrivande.

Det är inte det att jag är någon slags poet, men ändå sen jag var liten har jag alltid suttit med pennan i handen och kladdat ner block efter block. När jag var liten försökte jag mig på att skriva låtar, dikter och allt möjligt. När jag tittar i böckerna idag blir jag nästan lite ledsen, tänk att en så ung tjej tänkte på så djupa saker redan som 12 år. Men istället för att jag hela tiden ska tänka att det är något dåligt det här, med att jag övertänker och många gånger tänker så mycket på saker att det fysiskt gör ont i kroppen tänkte jag "embrace it" så håll i hatten för jag är ganska ringrostig.

Nu när jag väl sitter här och tänker att jag ska börja skriva ner alla tankar och det som kommer till mitt huvud vid alla möjliga tillfällen blir jag så jäkla glad på något sätt. För kanske, kanske finns det faktiskt något vettigt i mitt lilla huvud. Eller ja, jag hoppas det iallafall! Håller tummar och tår och hoppas att detta kommer bli bra.

Likes

Comments

​Igår la jag upp en bild på instagram med taggen #metoo. Idag la jag upp en liknande bild med samma text men idag hade jag mer att säga om saken. Igår kände jag mest att jag vill fan delta och att om det är någon kamp som är viktig att ta, så är det det denna. Idag när jag körde hem från jobbet var det som att jag förstod varför jag kände så himla starkt inför detta. Det är inte för att jag själv blivit utsatt för sexuella trakasserier och våld. Det är för att varje dag när jag går till jobbet finns det en mening med det, jag har krav som jag vill uppfylla. Förutom att barnen på förskolan ska ha en bra dag, så vill jag inte att dem ska leva det liv jag levt. Jag vill inte att dem ska leva ett liv med självhat, noll självrespekt och panikångest. Jag vill att barnen på förskolan ska älska sig själva. Så jävla mycket. 

Jag tror att det går hand i hand, sexuella trakasserier med (framförallt) kvinnors självkänsla. Jag hade noll. Noll jävla självkänsla fram tills jag blev 19 år. Att ständigt, både som barn, ungdom och vuxen bli ifrågasatt, objektifierad, orespekterad och förlöjligad sätter sina spår. Det handlar inte om mobbning utan det handlar om ett sätt att skilja pojkar och flickor åt. När jag var liten skulle man som flicka vara tyst och lugn och om pojkar slog en var det ju faktiskt för att dem tyckte om en. Ursäkta mig men vad fan? Tyckte om en? Så kändes det absolut inte när mitt ex tog tag i mig ​alldeles för hårt. Jag har så mycket att berätta om mina egna erfarenheter och det jag har gått igenom. Inte för att jag har gått igenom svårare saker än många andra, snarare tvärtom. Men för att det tar aldrig slut. 

Därför måste vi fan ta denna kampen. ALLA måste ta denna kampen. Här, nu, idag är då som gör skillnad. Imorgon och varje dag framöver ska jag lära barn hur man behandlar sina medmänniskor. Jag ska lära dem att älska sig själva och att älska sina medmänniskor. 

tack. #metoo

Likes

Comments