View tracker

I tisdags morgon gick det i överkurs för mig.
Saker och ting skedde och jag ser ut som kom-och-hjälp-mig-men-ingen-hjälp-kom

Men det är okej, livet rullar på.
2017 ska dock inte innebära misshandel eller hot från någon. Detta kommer bara göra mig starkare.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Såå...
Igår hade min pappas sambo 50års firande. Och jag tog med min kära pojkvän. Inte värsta grejen kan ju många tycka, men helt ärligt så var det ett ENORMT steg för mig. Jag har aldrig låtit någon av killarna jag dejtat eller hängt ihop med fått träffa min pappa. Så detta var ett rejält steg i mitt liv. Och jag hade inte alls höga förväntningar då jag vet hur pappas släkt samt min pappa kan vara. Jag var snarare mer orolig. Men Gud... dem tog emot honom så bra, dem var så trevliga och han var så himla duktig och engagerad. Han hittade ett samtalsämne med varenda en, om det så var med min farmor, min kusin eller min pappa. Han lyckades verkligen skapa intryck på alla. Och jag var så stolt över honom, under kvällens gång, han tog det verkligen så bra.

Min pappa tog mig åt sidan under kvällens gång och sa:
- "verkligen en bra kille du träffat Elin, det märker jag."
Och att få höra sådana ord från min pappa var helt otroligt. Jag blev så glad. Så glad att ögon tårades. För min pappa betyder världen för mig, och att han kan acceptera och gilla den killen som jag älskar mest... wow. Den känslan jag fick, går knappt att beskriva. Jag blev helt tagen.

Kvällen var helt klart lyckad. Och att ta med honom in i mitt liv på så vis... att få gå å handla presenter med honom, sedan gå iväg på ett släktfirande... och slutligen gå hem och somna bredvid honom... det var så fint, allting var så fint. Han är så fin.
Min pappa bjöd även upp mig på dansgolvet och ville dansa med mig, och då fick jag världens rus inom mig. Tänk att han och jag ska dansa så på mitt bröllop en vacker dag. Så himla fint. Wow. Blir tårögd bara jag tänker på det...

Jag är så himla tacksam över allt.
Mina fina killar jag har i mitt liv: mina bröder, min pojkvän och min pappa. Det har aldrig känts så bra som det gör idag.
Jag är lycklig. Och idag är det även första advent, snart jul och nytt år. Må allting vara lika bra i framtiden som nu.

  • 4 readers

Likes

Comments

View tracker

  • 5 readers

Likes

Comments

Några bilder som beskrivit min höst relativt bra. Tänkte ladda upp lite pics härnäst som beskrev sommaren bäst.

  • 5 readers

Likes

Comments

  • 5 readers

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska ta mig till många gånger.
Jag är en relativt stabil och trygg människa, jag är bestämd och vet hur jag vill ha det. Jag är oerhört ärlig mot dem jag älskar och resten av allmänheten skiter jag i.
Jag har mycket känslor. Väldigt mycket. Och dem är väldigt starka. För mig är det antingen svart eller vitt, det finns ingen gråzon.
Antingen stannar man kvar eller lämnar. Hata eller älska. Många eller få. 100% eller 0%.
Det finns INGEN som helst gråzon för mig. Och detta mina kära, skapar mycket problem i mitt liv. Det är alltid: ALLT.... eller... INGET.
Jag slösar inte min tid på oviktiga ting eller oviktiga människor. Och visst, jag låter som en stenhård badass-brud nu, men helt ärligt så är jag nog den ödmjukaste man kan träffa sålänge man är på min goda sida.

Men som sagt, detta är problematiskt för mig. När jag och min babe bråkar så blir det lätt för mig att hamna i ett läge där jag bara tänker på negativa saker som skett. Känslorna överflödar, jag blir som en burk Cola man skakat innan öppning. Det flödar ut.
Jag kan inte hantera det. Och då får min kära stå ut med saker han inte ens borde. Jag är ett hormonellt vrak under dessa omständigheter.
Och sen när jag lugnat mig så kommer skuldkänslorna, så blir jag som vanligt igen. Mina känslor är i schack.
Han har många gånger känt "vad i hela helvetet"
Jag gick liksom från "vi borde göra slut" till "du är mitt allt, förlåt, jag ska kämpa för oss"
Och hur jobbigt är inte detta?
Jag som är annars relativt lugn och trygg i mig själv, hamnar i ett läge där det bara råder KALABALIK.

Sååå...
jag har valt att ta tag i detta. För tro mig, detta skapar för mycket problem i min dagliga vardag än vad det bör göra. Men visst är jag väl inte ensam om detta? Händer det att ni går från 0 till 100 på en sekund? Har ni också svart eller vitt eller har ni en gråzon?

Men ändå, tänk vad jag är villig och göra för dem jag älskar. Jag vill ju må bra, jag vill ju faktiskt ha dem jag har i mitt liv... kvar.

Fint ändå

  • 5 readers

Likes

Comments

Såå... jag har varit på mina tjejkompisar rätt mycket om att dem ska chilla med baby-snacket och verkligen TÄNKA efter innan dem tar och skaffar en söt liten krabat. För du är bunden hela livet sen. Och ja, jag har kanske varit väldigt negativ och hård när det kommer till det där baby-snacket... men det är för att 16 & pregnant på MTV har ärrat mig 4 life. Man vill ju typ inte ens skaffa barn när man ser det, och ännu mindre sugen blir man när man tittar på Teen Mom, och ser hur dem har det idag som vuxna. Det är ju förfärligt.

Men sen så var jag och min pojkvän i Danmark...
och han var så duktig med hans små kusiner. Wow. Sättet han betedde sig, hur han log och hur kul dem hade med honom... ja, det fick mig att smälta. Och jag tror varje flickvän smälter när ens pojkvän är så duktig med barn. Men hos mig så smälte också den här enorma muren om att skaffa barn tidigt. Den vart helt plötsligt inte så hög... Ja, skrämmande va? Jag är skiträdd just nu. Mina hormoner flyger runt och jag är så sugen på att skaffa en söt liten bebis, fast jag fortfarande bor hemma och har inte skrivit kontrakt på jobbet än.

SJÄLVKLART kommer jag INTE skaffa barn nu.
Men jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta bebissug.
Får väl följa med lillebrorsan till dagis 1 dag, då lär jag ju inte vilja skaffa ungar. Eller, vad säger ni... dagisfröknar?!

Likes

Comments

Hej!

Ja... jag har fullt upp. Jag jobbar Mån-Fre som alla andra vuxna. Och jag umgås med mina älskade på fritiden. Livet har varit förvånansvärt bra.... tills nu.


Jag har blivit sjuk igen. En utredning ska påbörjas och... den här dagen har länge varit kommen, men ouuuf vad ledsen jag är. Det är en sådan tung börda. Och som toppen över i:et åker mina två bästa iväg, mina två som kan trösta mig som bäst. Så jag blir ensam ett par dagar... det känns så tungt.

Men livet är såhär ju. Tråkiga saker sker.

Godnatt

Likes

Comments

Så.
Det har varit jävligt ytliga inlägg här på bloggen hittills. Men det är för att jag varit för ärlig och öppen på andra bloggar jag haft, och det fick mig att hamna i skiten. Sen gillar jag inte när folk som finns i min omgivning på avstånd får veta hur jag mår och hur mitt liv är.

För människor är elaka.

Men...
Inatt så ska jag öppna en dörr. För jag känner att jag har inget att skämmas över, för att vi alla har någon gång mått fruktansvärt dåligt. Det är bara mänskligt.
Och förra sommaren så började min ohälsa eskalera. Grovt.
Jag fick panikångest, som led till panikattacker, som i sin tur led till.. Självskadebeteende. Ja, jag skärde mig. Och nu när många läser detta så kan det kännas rätt... Omoget och oseriöst. För hur kan man skära sig själv när man redan mår dåligt? Varför skära sig? Varför ta till fysisk smärta när du mår dåligt psykiskt redan?
Jo. Jag kan bara berätta ur mitt egna perspektiv. Andra som lider av detta kan se det på andra vis.
Ur mitt perspektiv:
Panikattacken uppstår. Jag gråter. Jag gråter. Jag kan knappt andas. Och tankarna är bara negativa tankar. Och eftersom att denna panik rusar genom mitt huvud, den cirkulerar som en tornado så är min instinkt att få bort den, snabbt, och genom att då skapa fysisk smärta, så övertar det alla tankar och det lugnar. För den fysiska smärtan tar över psyket. Helt plötsligt börjar hjärnan tänka på att... "Oj, det där gjorde ont. Nu blöder det."

Detta är såklart inte ett friskt tankesätt.
Detta är inte så man ska tänka, så man ska hantera en sådan här situation. Det vet jag om. Och många psykologer eller terapeuter som läser detta, skulle definitivt sätta en stämpel på mig - med all rätt.

Men detta har jag lidit utav länge nu.
Och jag hade en period när detta inte inträffade. När min ohälsa hade blivit bättre. Men många gånger tror man att man mår bättre än vad man kanske egentligen gör. Och så var fallet för mig. Och det är lätt att falla tillbaka till något som fixar läget snabbt, men som ändå är relativt bekvämt och inte främmande för en själv.
Nu menar inte jag att jag uppskattar att skada mig själv. Det är ingenting jag njuter och mår bra utav. Men eftersom att själva skärningen ser till att mitt psyket stannar till, så intalar man sig själv att man mår bättre av det.
Fast man mår egentligen bara bättre i stunden.
Sen blir det värre.

Tankarna tar man inte itu med. Dem läggs på en hög, en hög så stor att den nästan äter upp en.
Självskadebeteende finns i många olika former, alkoholism, skärning, droger... Man skadar sig själv, helt enkelt. Detta finns hos många utav oss. Många skadar sig själva på olika vis, många har psykisk ohälsa. Och många blundar för problemen. Som jag.

Jag har alltid varit den här starka tjejen. Jag har gått igenom så mycket, jag har upplevt saker som fått mig att falla så hårt mot marken många gånger. Men jag har då ALLTID rest mig upp.
Och jag har alltid tagit mina nära och kära före mig själv.
Men jag är inte så stark. Och det är okej.

Idag, i dagsläget, så mår jag bättre. Men det kommer ta tid för mig att komma ur denna onda cirkel, och det kommer ta tid för mig att få dessa demoner att försvinna. Men jag har stöd från alla olika håll. Så detta klarar jag.

Jag vill må bra.
Då kan jag också må bra.




Likes

Comments