Idag packade jag återigen ihop mitt pick och pack och drog till Fruängen.
Jag tog även med mig ett par saker denna gång då jag måste sakta men säkert flytta ifrån Tumba. Känns lite konstigt att lämna saker här. Men även skönt. Om två månader så är inte Tumba mitt hem längre.
No more pendeltåg. No more stöta på gamla bekanta. No more 716 eller 719. No more gula kedjehuset i slutet av gatan.

Den enda som faktiskt skulle hålla mig tillbaka är ju mina vänner.
Känns skumt. Jag är born & raised där. Hela området, hela Tumba är full med barndomsminnen och varenda parkbänk har man suttit på kl. 04 på morgonen och kedjerökt. Varje lekpark har varit ett hångelställe. Eller så fort någon av tjejerna behövt tröst pågrund av bråk med killen så har jag kunnat ha dem i min famn inom 5 minuter.

Känns helt stört.
Det känns verkligen stört.
Att lämna en plats så fylld med sånt fint.

But I guess...
Det är dags och skapa nya minnen.
På en ny plats. Med nya människor.
Det är fint det med.

Kramis!

Likes

Comments

Jag har inte riktigt mått dåligt på väldigt väldigt länge. Jag fick utskrivna tabletter, lugnande, ifall det skulle bli för mycket med ångest och panik. Jag har inte tagit en enda tablett på en månad.
Jag mår väl allmänt bättre. Jag känner mig starkare.

Men igår så triggade en sak mig.
Jag vart lite ledsen. Och jag grät mina tårar. Sen 5 minuter efter så mådde jag bra igen.

Och det är definitivt inte likt mig.
Oftast så blir en hel dag förstörd om jag varit ledsen, arg eller känt mig sviken. Det är inte förens dagen efter som jag kan ta ställning och må bättre.

Det känns så jävla skönt att vara där jag är nu.
Frisk. Att jag kan ta saker som vanliga människor, att jag inte blir nedbruten eller förfäras. Alla är vi människor. Alla har vi någon gång känt oss lika svikna. Alla har vi haft den där sorgen i bröstet som knappt gett oss syre. Men vi kommer över sådant ju. Livet stannar inte för någon, och med all rätt, för då måste man som människa fortsätta gå, trots smärta.


En ny dag mina vänner.
Ta vara på den!

Kramis

Likes

Comments

(Ursäkta mina fjortis-bilder men det får ni ta i nuläget. Jag tar bara selfies gällande Snapchat just nu.)

Sådärja!
Imorgon kl.14:00 så får vi se.
Gud kan knappt andas. Är så taggad, nervös, ja allt möjligt. Klockan är snart fyra på morgonen och jag har fortfarande inte kunnat slappna av. Behöver starka sömntabletter för att kunna sova genom detta pirr.

Anyways. Är hos le great dad. Gud vad jag saknat den mannen! Jag avgudar min fina mamma, men jag är helt klart pappas lilla flicka. Han är så lik mig på ett bra vis. Vi har samma rythm. Medan jag och mamma kan vara för olika. Dem är såklart fina båda två.
Så jag ligger här i mitt rum. Shit, senast jag låg här... det måste varit för mer än ett år sedan. Det är så främmande men ändå hemtrevligt på något vis.

Aja, fyfan vad jag babblar på. Måste försöka sova.
Och... LYCKA TILL TILL MIG!!!

Kram!

Likes

Comments

Sååå... imorgon är det söndag.
Jag kan fan inte fatta det. På tisdag smäller det. Jag ska till och med klippa ned mina älskade klor (förstår ni då vad som egentligen står på spel?!) Jag är så nervös och taggad och lättad men ändå stressad. Detta är mitt livs chans!

Jag har drömt om detta i år.
Och nu när jag både är singel, frisk och arbetssökande så är ju detta en chans jag måste ta.
7 månader i Korsika, Karibien eller Kreta skulle nog många inte tacka nej till. Men det är även sjukt läskigt och nytt och spårat.
(det är ingen sån där jävla bartender-utbildning). Detta är ett jobberbjudande på ett väldigt fint resebolag som FUCKING RESELEDARE. Jag vill göra två bakåtvolter men även kräkas för jag vill inte och tänker inte fucka detta.

Jag ska iväg. Följa min dröm.
Jobba som reseledare. Det måste jag!
Åååå har nog aldrig varit så driven och fokuserade som jag är nu.

Måste måste måste få detta jobb.

Likes

Comments

Har inget vettigt att skriva just nu alls. Hör av mig när hjärnan funkar igen.

Är så fruktansvärt glad så allting bara flyter på.
Tänk om 7 månader i Karibien verkligen förändrar ALLTING. Det får vi hoppas.

Likes

Comments

Så, idag är det alla hjärtans dag.
En dag som endast existerar för att tjäna in cash. Men jag tycker det är lite gulligt ändå.
Det måste jag säga.

Jag hade förväntat mig att Mr S och jag hade fortfarande hängt ihop. Och att vi på distans försökt fira detta. På något sjukt vis. Eller att jag sen till helgen åkt till Danmark. Men riktigt så blev inte den här dagen.
Och det är helt okej det med.

Jag får inte ens ångest av att få höra hur mysigt mina tjejkompisar ska ha det. Jag är glada för deras skull.
Det är jag.
Och jag är någonstans glad för min egna skull med. Jag är singel. Och helt ärligt så känns det riktigt bra. Jag har nog aldrig mått så bra som singel som jag gjort dem senaste veckorna.

Sjukt? Spårat? Jotack.
Men jag har verkligen ett mål framför mig. Och kärlek kommer ENDAST distrahera mig från mitt mål. Det är sant. Mina känslor är avstängda. Mitt hjärta är kallt. Det finns inget att hämta där, eller att ge. Och så måste det får vara ett tag nu.

Sen, när jag är hemma igen, hemma Påriktigt, då kan jag låta mitt hjärta få bli sådär varmt och gosigt. Och levande.
Då kanske det finns någon som är villig och redo att älska mig lika storartat tillbaka också.

Det får vi hoppas.
Men nu: älska mig själv.

Likes

Comments

Ju mer man bryr sig om saker och ting, ju mer kommer skada dig.
För tankar och funderingar skapar känslor, oro, ångest... förvirring. Och när man bryr sig om människor eller händelser... så tänker man på det, och därifrån spårar allting.

Jag har alltid fått höra hemifrån hur viktigt det är att man bryr sig om varandra, hur viktigt det är att man tänker och funderar på saker. Och det sitter i.

Klart man ska bry sig om dem man älskar och det man älskar. Klart man ska tänka igenom saker, klart man ska fundera, för man lär sig skrämmande mycket av det. Men jag kan även lova dig att med allt detta så hänger även en grov ångest på, samt hjärtesorg (för du kommer alltid vara den parten som bryr dig MEST) och sen har du din egna kroppstyngd på det... så helt plötsligt blir din ryggsäck med kärlek tankar fundering... ja den blir fruktansvärt tung.

Och ibland (jo men det sker) så blir den så tung att man inte orkar fortsätta framåt. Man faller ned.
Och vid varje fall så faller också något ut ifrån ryggsäcken, om det så är en tanke eller känsla. Så det blir alltid lite lättare att resa sig upp igen.

Jag tror min ryggsäck tappat mycket dem senaste åren.
Men jag har då proppat den med lika mycket skit tillbaka. Haha.

Likes

Comments

Allting är bara känsla.

Musiken. Dofter. Mjukt. Hårt. Ljuset. Mörkret. Smaken.
Allting bara skapar känsla. Allting ger mig något. Allting skapar något hos mig.

Jag är så glad att jag är så mottaglig för allt detta. Så tacksam. Så evigt glad.

Likes

Comments

Har ni någon gång känt er så fruktansvärt blinda?
Att personen framför er, som alltid funnits där, torkat era tårar, kysst er på kinden när ni lagt ett otroligt skämt, som lyssnat på era misärer i kärlekslivet... Att just den personen, kanske man skulle ha gett en chans från första början.

Jag vet inte riktigt.
Jag famlar i ett mörker och det finns personer överallt, dem lyser på mig med en lampa och ifrågasätter "varför tog du inte mig"
Personer jag känt under år. Som alltid funnits där.

Jag har kanske varit blind.
Kanske var Han (notera det stora H:et) den rätta hela tiden?

Det finns dock för många kanske i allt det här.
Om det ordet inte skulle existerar, så skulle nog livet och dess tankar vara enklare.

Det återstår väl att se.
Jag hoppas någonstans att jag inte varit blind, utan att denna person alltid och kommer alltid bara vara en vän jag lutar mig mot. Men jag tror, om sanningen ska fram, att jag nog bara varit väldigt väldigt blind.

(En skön tanke sådär innan man somnar...)

Likes

Comments