Det är snart april. Kan ni förstå det?!
Känns förvånansvärt vad tiden går snabbt och har gått sen nyårsafton. Samtidigt börjar stressen gnaga på, vad gör jag med mitt liv? Vart ska jag ta vägen när huset blir sålt? Vilken del ska jag satsa på? Är den visionen jag har ens tillräcklig för att skapa förändring? Finns det något som jag har missat bland alla dessa mål och det sjuka drivet jag fått?
Vad kommer att ske... härnäst?

Jag har aldrig haft några höga krav på mig som liten, eller som ung. Mina föräldrar la upp vad dem tyckt och tänkte men sen va det alltid upp till mig. Dem har alltid haft sån tillit och förtroende på att min inre styrka ska se till att jag klarar mig.
Haha, och nu under senare år så har jag väl ångrat att jag inte riktigt lagt den styrka på saker som kunde ha tagit mig längre, än dit jag är idag.

Då knackar ångesten på. Och stressen.
Men den får inget riktigt grepp om mig då jag faktiskt är frisk.
Juste. Jag är ju friskförklarad. Jag mår genuint bra och känner mig trygg i den jag är. Vilket jag hade tappat i två års tid. Så nånting har jag väl ändå åstadkommit dem här senaste månaderna. Någon bit på vägen har jag väl kommit.

Men visst är det lätt att låta samhällets hets och stress få en att sätta höga krav på en själv?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har gått lite under jorden.
Angående mycket. Just för att jag har 1 mål i nuläget och jag har inte tid för onödiga saker.
Jag behöver tystnad, sömn och kvalitetstid med folk som har det lugnt i sin omgivning.

Hör av mig när jag nått mitt mål och skaffat lite mer stabilitet omkring mig.

Men, jag mår bra.
Behöver bara ha lite lugn och ro.

Likes

Comments

Legat i sängen hela dagen lång och kollat Skam.
Jag mår inte bra alls. Behöver uppsöka läkare och det är snabbt. Nånting är så grovt fel och hela kroppen bara ilar.
Ska dock kämpa mig upp för imorgon har jag ett viktigt möte med kommunen. Sen efter det bär det av till sjukhuset. För detta är otroligt fel.

Jag hör av mig
Kramis

Likes

Comments

För ett par år sen slutade jag kolla på filmer som berör. Romantiska, drama, filmer som såg till att ögonen tårades efter. Jag ville undvika att känna. Varför skulle jag sätta på en film som skulle få mig att känna sorg? Det var väl mer än onödigt, tyckte jag.

Sen årskiftet så har jag börjat kolla på filmer.
Filmer som berör. Som får en att gråta, som ger en hjärtesorg och som återkallar känslor som jag en gång känt i mitt verkliga liv. Varför? Haha jo, för att det behövs. Jag har hållit så mycket känslor inom mig, under en sån längre period av mitt liv, så att jag sedan inte kunnat hantera dem när dem väl blommat ut.

Jag kollade på Dear John idag. Wow. Inte nog med att filmens scenario nästan instämmer på min verklighet, så är just den där rädslan där. För er som då inte titta på filmen lär ju ej förstå vad jag menar. Men den smärta som filmen väl visar är hur avstånd mellan två kan förtära kärleken som finns, och hur man på andra sidan försöker överleva trots att personen (oavsett avstånd) alltid kommer finnas i hjärtat.
Mina tårar rann längs kinderna. Gud, den filmen berörde mig på ett sådant djupt plan.

Annars så har dagen varit helt okej, jag hade ett telefonsamtal som fick mig att sväva bland moln för ett tag. Ouf. Haha. Sen satt jag och spelade med min storebror och pratade om allting, vi tog även en promenad. Vad fan skulle jag göra utan min fina Pontus? Han är en stor del av min styrka.

Men hör ni!
Imorgon är det en ny dag, eller jag menar, IDAG är det en ny dag.
Kramis!

Likes

Comments

Min älskade storebror har flyttat hem. Kom som en chock, men även som en bra överraskning. Jag har saknat honom sååå mycket sen den dagen han flyttade. Han är en del jag gärna har i min vardag. Sen vet ju många, att han är den bästa människan jag vet. Han är mitt allt. Min soulmate. Min bästavän. Min människa.
Lite speciellt sådär.

Anyways, stod i duschen och han bankade på dörren som en galning, det slutar med att han tittar in och säger att han behöver skita, och det är klart att grabben ska få det. Så där står jag i duschen och tvättar mig medan han sitter på toan.
Som gamla tider. Vi pratade medans. Och helt ärligt så är det där en vardag som jag nästan glömt bort. Sorgligt. Men det ligger mer i det. Snart kommer jag inte ens bo här längre. Med min mamma. Med mina bröder. Detta hus har jag bott i under 10 års tid. Om dessa väggar kunde prata så skulle det göras flera dokumentärer som många nog skulle uppskatta.

Jaja, i vilket fall som helst så har jag saknat det.
Det var ju jag mamma och Pontus som skapat en liten familj. Det var just vi tre som höll ihop under alla tider. Vi hjälpte varandra, vi stod enade. Det är speciellt. Och nu helt plötsligt ska vi tre splittras. Sorgligt, som sagt.

Imorgon ska jag följa med min mamma och mormor till morfars nya boende. Även det är bara en förändring. Det är så mycket förändringar som sker, men som jag sagt innan, förändringar är alltid dunder. Det skapar utrymme för nya möjligheter. AMEN 2 THAT!

Hmmm... det är fina tider nu hörni. Livet är underbart.
Kramis!

Likes

Comments

Idag känner jag såhär bara. Endast. Inget mer.

Killar är omöjliga. Tröga. Irriterande.

Kan inte alla bara låta mig vara. Idioter hela bunten.

Likes

Comments

Jag kan inprincip inte blogga just.
Har inget att säga. Allting bara rullar på. Allting känns bra. Men thats it.

Hör av mig när dramat kommer 😘
Kramis!

Likes

Comments

Mitt ljusa hår var som ett bevis till mig själv att en ljusare tid skulle ske.
Och den ljusare tiden kom. Men nu är det dags för mig att gå back to reality, det är dags att lägga ved på elden och köra. Sååå... det ljusa försvann. Det bruna kom tillbaka. Och... I fucking Love it.

Förändringar är alltid dunder.
Alltid.

Likes

Comments

Idag packade jag återigen ihop mitt pick och pack och drog till Fruängen.
Jag tog även med mig ett par saker denna gång då jag måste sakta men säkert flytta ifrån Tumba. Känns lite konstigt att lämna saker här. Men även skönt. Om två månader så är inte Tumba mitt hem längre.
No more pendeltåg. No more stöta på gamla bekanta. No more 716 eller 719. No more gula kedjehuset i slutet av gatan.

Den enda som faktiskt skulle hålla mig tillbaka är ju mina vänner.
Känns skumt. Jag är born & raised där. Hela området, hela Tumba är full med barndomsminnen och varenda parkbänk har man suttit på kl. 04 på morgonen och kedjerökt. Varje lekpark har varit ett hångelställe. Eller så fort någon av tjejerna behövt tröst pågrund av bråk med killen så har jag kunnat ha dem i min famn inom 5 minuter.

Känns helt stört.
Det känns verkligen stört.
Att lämna en plats så fylld med sånt fint.

But I guess...
Det är dags och skapa nya minnen.
På en ny plats. Med nya människor.
Det är fint det med.

Kramis!

Likes

Comments

Jag har inte riktigt mått dåligt på väldigt väldigt länge. Jag fick utskrivna tabletter, lugnande, ifall det skulle bli för mycket med ångest och panik. Jag har inte tagit en enda tablett på en månad.
Jag mår väl allmänt bättre. Jag känner mig starkare.

Men igår så triggade en sak mig.
Jag vart lite ledsen. Och jag grät mina tårar. Sen 5 minuter efter så mådde jag bra igen.

Och det är definitivt inte likt mig.
Oftast så blir en hel dag förstörd om jag varit ledsen, arg eller känt mig sviken. Det är inte förens dagen efter som jag kan ta ställning och må bättre.

Det känns så jävla skönt att vara där jag är nu.
Frisk. Att jag kan ta saker som vanliga människor, att jag inte blir nedbruten eller förfäras. Alla är vi människor. Alla har vi någon gång känt oss lika svikna. Alla har vi haft den där sorgen i bröstet som knappt gett oss syre. Men vi kommer över sådant ju. Livet stannar inte för någon, och med all rätt, för då måste man som människa fortsätta gå, trots smärta.


En ny dag mina vänner.
Ta vara på den!

Kramis

Likes

Comments