Så, snart rullar vi in i augusti. Det betyder mycket jobb och studier för min del. I hela augusti månad samt september så kommer jag gå runt som en zombie vardagligen. Nästan som gymnasie-tiderna.

Och ju mer dem kalla höstvindarna känns mot huden, och när nätterna blir längre och mörkare... ju närmare är vi en period där jag ska fara och flyga.
Jag älskar mitt Stockholm, och jag älskar mitt Botkyrka ännu mer. Det går knappt att beskriva hur det värker inom mig när jag tänker på att flytta från staden jag älskar. Från vännerna som sätter guldkant på vardagen och just denna familjekära atmosfär det tagit år att få vara en del utav. Men jag behöver lämna, behöver börja på ny kula. Behöver starta upp mitt egna liv, utan några stödhjul som håller mig stadig i blåst och regn.

Vuxit och lärt mig mycket i Sveriges fina huvudstad, under hela 20 år. Men för att blomma ut behöver jag ny plats, nytt folk och mitt alldeles egna.

Jag uppdaterar er inom kort med mer
Kramis

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Sådärja.
Nu har jag landat i mitt fina stockholmo igen. Igår när jag var påväg hem så uppstod en grotesk ångest. Kan ha varit för att helgen i Norrköping/Linköping kändes så otroligt befriande. Samt att det va på ny mark med nya människor.

Det har i alla fall varit en jättefin helg. Mycket skratt och mycket nytt att se och uppleva. Jag trodde någonstans att jag aldrig skulle våga att åka dit, all by myself. Men jag bevisade mig själv fel, trots nervositet och en gnutta med oro så gick allting så otroligt bra. En lyckad helg.
Och alla dessa underbara människor jag mött! Herregud, vänner för livet. Blir nästan rörd hur dem alla öppnade upp sina hem och sin famn för mig.

Och mitt i allt detta så fann jag ett lugn.
Ett lugn i mig själv. Oavsett hur läskiga vissa saker är i början, så visar det sig med tiden hur rätt dem faktiskt är.

Ett minne för livet! Helt klart 💖

Likes

Comments

Var nyss och bokade kurs till jobbet. Så den 15e augusti ska jag gå en liten lektion inför vikarie-yrket. Känns sååå spännande! Drömmen är nära nu!!!

På fredag drar jag till Norrköping på nya äventyr. Längtar så mycket. Trots nervositeten och det grova pirret i magen så kan jag inte se fram emot det mer än vad jag gör.

Ljusa tider mina vänner.
Det ser ljust ut.

Likes

Comments

I våras hade jag en grymt dålig inställning till allting.
Flytten, att mamma skulle flytta, min mormors kamp med morfar, långdistansförhållandet, min framtid.
Ja, det fanns en hel del punkter. Jag kunde inte riktigt släppa min bekvämlighet, min trygghet samt att inte få stå kvar på samma plats. Jag såg inte fram emot det som komma skall. Jag va trött på nya saker, nya förändringar. Jag hade precis blivit friskförklarad och bara det tyckte jag räckte. Jag behövde inget mer kände jag.
Jag hade ju redan lyckats, jag hade redan vunnit kampen med mig själv. Behövdes det verkligen mer?

Och nu står jag här idag.
Något som varit så främmande, är idag min verklighet och trygghet. Och det är bara beviset på att förändringar är bra. Jag lyckades.

Det är en svår känsla att beskriva.
Svår känsla att förstå. Sen är man ju alltid beredd på det värsta runt hörnet, men jag försöker verkligen ta dagen som den är, leva i nuet och känna vad som känns bäst för mig själv.

Förhoppningsvis fortsätter jag ha denna inställningen ett tag till.

Likes

Comments

Under ett års tid nu så har jag kanske kommit fram till den största insikten någonsin:

Jag har alltid känt att många i min omgivning alltid ska såra mig. Att dem ger mig dessa förhoppningar som nästan är orealistiska. Låter mig få sitta och hoppas, som ett fån. Och sedan när det väl gäller så... blir jag lämnad kvar. Som ett ännu större fån.
Men den känslan är fel.

Jag har varit min största fiende.
Det har varit jag som byggt upp dessa orealistiska drömmar. Jag som låtit människors ord få ta större plats än dess handlingar. Jag som trott för bra och för mycket angående allt, och alla. Jag har tillåtit människor få krypa in under skinnet på mig, jag har nästan slagit upp tält, pumpat upp luftmadrasser och bäddat där. Och låtit deras känslor och åsikter få stanna.

Men ändå så lägger jag inte för stor tyngd på det.
Jag är också människa. Och jag lär mig varje dag nya saker, inte minst om mig själv.
Och sure thing, många har behandlat mig fel. Vilket jag inte har haft något att göra med från första början. Men jag har låtit mig själv få gräva ned mig, låtit deras ord få ta mer plats än vad som varit nödvändigt.
Normalt är det. Alla gör vi det.
Mänskligt om något.

Men det är definitivt något jag ska försöka undvika i framtiden.
Jag ska vara min bästavän. Jag ska älska mig. Kag ska ta hand om mig.

Jag ska absolut inte vara min egna fiende.


Likes

Comments

Vi människor har öga för mycket, många utav oss ser bara det ögat tillåter oss se. Är en människa välklädd, en schysst bil, alltid luktar gott och har ett leende på läpparna, så ser vi en frisk och välmående människa. Kanske till och med framgångsrik.

Så när man möter dem här hårdhudade personerna, som näst intill är kalla individer. Som skakar av sig varje känsla som om det vore lätta snöflingor. Dem personerna har ju en styrka i sig som inte tillåter någon eller något få dem att känna på ett visst vis.

Men sanningen är...
Dem är svaga individer.

Jo exakt så.
Finns ingen styrka i att låtsas som om ingenting. Eller att sopa det under mattan.
Styrka är att ta itu med känslorna, att titta dem i vitögat och låta sig själv få känna. Där har vi SANN STYRKA.
Man tillåter sig själv att vara sårbar och svag, man hanterar det som kanske fått en arg eller sårad. Och det är jävligt svårt. Vi lever i ett samhälle där allting ständigt ska vara på topp. Det är inte okej att ligga på botten och ropa efter hjälp.

Men som sagt.
Den Sanna styrkan finns hos dem som kan erkänna vad som känns bra och dåligt, dem som tar itu mer känslorna och som tillåter sig känna.

Resten är en bunt svaga individer som aldrig kommer kunna nå harmoni i sig själv.

Likes

Comments

Nånting jag börjat göra mer på sistone är att promenera om kvällarna, här i Fruängen.
Finns små vägar som leder till olika gångar i skogen, eller mot äldre radhus längre ned mot lekparker. Jag tänder en cigg, sätter på musik i hörlurarna som skapar ren och skär harmoni i kroppen.

Ibland ryser jag till och med för att lugnet är så kraftfullt. Ingen som stör, och mörkret omfamnar varenda del av min oroliga själ.
Jag har alltid avundas de som ej behövt musik, nikotin eller mörker för att kunna andas ordentligt. Dem som knappt tänker på något, som bara är, dem som bara känner det som dem tillåter sig själva att känna.
Varför skulle jag vara en av dem som känner allting så intensivt, som svart när det möter vitt? Varför är mina känslor som grova kontraster i en sådan fridfull värld?

Idag är jag tacksam över det.
Att få känna så djupt. Att alla upplevelser framkallar ett inre djup hos mig. Att ord sätter sina spår, att minnen skapar ett färgglatt mönster av hur saker och ting en gång varit.
Att hårstråna på min hud reser sig så fort det verkligen känns. Att stjärnorna på himlen faktiskt är mer än små planeter som utstrålar samma glöd som solen.
Att musiken sätter liv i allt som existerar.

Jag är så evigt tacksam över att jag får känna.
Och allting känns... på riktigt. Man kan ta på dem. Så konkret är allting som finns inom mig. Mitt sinne. Min själ. Mina känslor. Mitt djup.

Och en dag, kanske jag möter någon som vet exakt hur det känns.
Om inte, så är jag ändå evigt tacksam att dessa promenader efter tolvslaget ger mig så mycket att känna. Att mina cigg smeker min oroliga själ. Och att mörkret omfamnar min kropp.

Jag är så tacksam.

Likes

Comments

Sååå....

Inte nog med att jag kommit in på alla kurser, anmält mig till högskoleprovet, fått jobb... sökt csn -lån som blivit beviljat.
Allting rullar på så bra.
Jag har ett sådant flyt när jag väl fokuserar. Känns så fruktansvärt bra.

Det är någonting som saknas tho.
Och det är just det där att få dela min glädje med någon. Familjen och vänner glädjs ju, åt mig. Men, jag vill få en stor kram och en kyss på pannan.

Men... focus babygirl.
Det här kommer bli toppen.
Dröm sött

Likes

Comments

Finns de som säger att man lär sig något nytt om sig själv, varje dag.

Man kanske smakar på en grönsak som man tidigare inte rört, och Nämen den va ju faktiskt god. Eller, att när man pratar med vissa vänner så blir rösten annorlunda.
Ni förstår i vilket fall som helst vad jag menar.

Och jag va så jävla säker på att jag skulle ligga i sängen, inte kunnat äta på 4 dar, samt gå loss mot tiger med tårarna. För det gjorde jag förra gången.
Jag fascineras över hur bra jag tagit allt, och hur jag nästan är obrydd. Men, det skrämmer mig också....

Har jag blivit kall?
Tog han tron på äkta kärlek ifrån mig?
Eller, låtsas jag att allt är bra och sen när jag minst anar det så kommer explosionen med känslor?

Jag kan inte låta bli att fundera.
Men jag vet då i alla fall att jag mår betydligt bättre än förra gången. Eller bättre, alltså det går knappt att jämföra.
Första gången så kändes det i hela kroppen att hans beslut va fel. Det ilade. Jag ville inte höra. Jag ville inte tro att det var slut. Jag kämpade emot, bakade kladdkaka och dök upp på hans jobb. Skrev brev. Skrev ett brev för varje dag i två veckors tid. Jag hörde av mig till hans bror.
Jag var galen, haha.

Den här gången?
Tomt. Försöker vrida och vända på mig själv, försöker skaka ur någon känsla, men det är som om jag stängt av. Gällande honom.
Jag försöker även sätta igång känslor genom att tänka på hur det skulle kännas att kyssa honom... eller få ta på honom, men det där pirret och längtan efter hans fysiska kontakt... det är dött.
Låter väl hårt att säga, men det hade varit som att ta på vem som helst. En bekant. En vän. En okänd.

Sista gången vi sågs...
Så tittade jag honom in i ögonen.
Och dem där fina bruna ögonen som så många gånger varit min trygghet, mitt hem... som jag delat såååå mycket med...
Dem, dem var inte hans ögon. Dem var en främlings.
Och jag tror det var där mitt hjärta också förstod.
Hjärnan är alltid med på noterna, det är det där förbaskade hjärtat som inte hänger med. För den vill göra exakt vad den vill.

Ja, nu blev det jätte långt.
Men jag måste få ur det. Stackars mina vänner om dem skulle få höra på alla mina tankar och funderingar HELA TIDEN.

Kram på er

Likes

Comments