View tracker

Förra helgen var jag på Mensas årliga höstfest i Uppsala. Det blev min andra träff sedan jag gick med när jag var 16. Kan väl inte säga att jag varit otroligt aktiv på dessa snart två åren, men jag hoppas på att bli! Det var i alla fall jättetrevligt.
Nästan alla började med att äta Afternoon Tea på Stationen i gamla stationsbyggnaden i Uppsala. Verkligen mysigt, och precis som man tror att Afternoon Tea ska vara! Därefter åkte jag tillbaka till Elin som jag bodde hos under helgen och fixade mig. Festen var på Norrlands Nation och hade brittiskt tema. Jag höll mig inom min komfort-zone och körde helsvart klädsel med brittiska flaggan på naglarna och temporära slingor i håret. Lovisa var däremot cool som efterliknade Rose i Titanic! Önskar lite att jag hade vågat mig på något annat, men men.
Hur som hest vat höstfesten verkligen trevlig. Hoppas på att gå på fler träffar i framtiden, då det ofta bjuds på riktigt intressanta diskussioner!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Italien var bra, mycket bra! Det blev 10 dagar hemifrån, varav 7 skiddagar. Lite lagom sådär. De flesta av oss kände sig ganska nöjda i lördags när vi åkte hem.
Själv saknade jag verkligen den svenska maten. Det sägs att Italien är känd för sin goda mat, men efter tio dagar med pasta pesto, pasta tomats och ost var jag sjukt less. Kanske finns det få vegetarianer i Italien, eller så har de riktigt dålig fantasi..?
Känslan för skidåkningen kommer mer och mer vilket känns riktigt bra. Längtar tills våra träningsbackar börjar bli klara så att vi kan börja träna här hemma. Tills dess blir det löpning och annan barmarksträning. Får hoppas att man blivit lite bloddopad efter att ha tränat på hög höjd ett tag.
Vädret var helt ok. Vi hade nog sol hälften av dagarna i alla fall, vilket var skönt. Har varit riktigt bortskämd med vädret under mina tidigare resor till alperna. Men men, man kan inte få allt I guess?

Likes

Comments

View tracker

Idag är det kanelbullens dag. Det förberedde jag igår med att baka både kanelbullar och vaniljbullar. Egentligen ville jag baka idag, men eftersom jag idag hade sen träning, samt både prov och tal imorgon insåg jag att jag var tvungen att baka dagen innan. Hade nog inte mindre att göra igår egentligen, med både tvättid, plugg och bullbak. Men men, det viktigaste är ändå att det blir mjölk och bulle idag på kanelbullens dag!

Likes

Comments

​Jag tog med mig lilla kamera på vandringen i Kebnekaisefjällen och filmade lite. När jag importerade alla filmer här om dagen fick jag sådan otrolig tillbakalängtan. All fantastisk natur och utsikt.... ja ni får ta en titt själva, så kommer ni förstå vad jag menar!

Likes

Comments

En sommarkväll i juni drog jag och brorsan ut på holmarna i Sanna i Järvsö och fotade löpning. Kan väl erkänna att det inte blev någon längre löprunda för mig, utan bara några vändor fram och tillbaka framför kameran. Precis innan plåtningen hade vi grillat med familjen i vår sommarstuga och käkat en dunder-middag. Inte bästa förutsättningen när man ska springa, om än korta sträckor...

Tyvärr kan jag inte visa de bästa bilderna ifall de ska publiceras någon annanstans. Men de kommer säkert så småningom.

Likes

Comments

I början på sommaren ställde jag upp som modell på en plåtning till Magasin Järvsö. Temat skulle vara lite mystisk fäbod. Jag bar en version av Järvsödräkten som man använde vid arbete. Dock är dräkten lite stor då jag lånade den av en komps till mamma. Menmen, resultatet blev ändå riktigt bra!

Likes

Comments

I somras bestämde jag mig för att bestiga Sveriges allra högsta berg - Kebnekaise.

Då alla mina vänner antingen jobbade, var nyopererade eller bortresta insåg jag att jag fick göra resan själv. Sagt och gjort bokade jag sovplats och guidad topptur på Svenska Turistföreningens hemsida och packade väskan. Sedan fyllde jag på spolarvätska och tankade bilen. Slutligen fällde jag sätet, bäddade med madrass och täcke och satte mig bakom ratten. Drygt 100 mil och 14 timmars körning enkel resa väntade. Tankarna var: "herregud" och "nu jäklar".

Nyfiken och taggad på vad som stod framför mig påbörjade jag nu min resa. Första riktiga stoppet blev i Sundsvall. Där köpte jag två par extra ullstrumpor och en kopp kaffe. Efter att ha spillt ut exakt hela koppen i bilen, svurit ungefär tjugo gånger och lyssnat på vad som kändes som ungefär hälften av sommarens alla radiopratare hamnade jag slutligen i Skellefteå. Jag hade självmant bjudit in mig själv hos min goda vän Hans, som jag lärt känna tidigare under sommaren då jag medverkade i Genikampen. Där blev jag bjuden på middag och utmanad (och vunnen över) på sällskapsspel. Jag fick även en personlig guidad tur i hans, enligt mig, riktigt coola legobutik.

Sedan var det bara att sätta sig bakom ratten igen, halva vägen kvar...

Jag var tvungen att ta en selfie med Hans vinnarpokal från Robinson! Sa inte detta till Hans, utan tog mig friheten... För er som missat så vann alltså Hans Expedition Robinson år 2009.

Väl framme i Nikkaluokta började jag förbereda lite innan vandringen dagen efter, innan jag lade mig och sov i bilen.

Dagen efter väntade 1,3 mils vandring. Först 5,5km vandring fram till båten, sedan 6km med båt och slutligen 8km till fjällstationen. Båten tog jag för att spara lite på krafterna inför toppbestigningen. Eftersom jag inte vandrat på flera år visste jag inte riktigt om fötterna skulle hålla, utan vill helt enkelt satsa på att ta mig upp på toppen istället. Vandringen var hur fin som helst! Fina leder och helt fantastisk omgivning. Det är svårt att ens förklara med ord!

Väl framme på fjällstationen väntade informationsmöte och utdelning av utrustning till bestigningen dagen därpå. Trött och pirrig la jag mig den natten. Skulle jag klara toppturen trots svullet knä? Skulle vädret hålla? Frågorna var många.

Tack och lov träffade jag otroligt många trevliga människor. En kvinna från England som lämnat ingenjörsjobb och pojkvän för lite vandring i de Svenska fjällen, far och son från Hudiksvall, en kille från Skåne som var ute på sin 53:e dag av vandring och ett par grabbar från Göteborg som rest genom hela Norge på bara ett par veckor och gjort allt från att hoppa bungyjump till att bestiga berg. Inspirationen var total!

Klockan sex ringde klockan. Denna dagen var den med stort D. Som tur var hamnade jag i ett skönt gäng, och fick en väldigt duktig guide, som dessutom var från Söderhamn!

Här har vi gått i ungefär en timme. I efterhand kan jag säga att det var den längsta timmen på hela dagen. Detta trots att det varken var den brantaste eller stenigaste delen på vägen, utan för att det var svårt att förbereda sig mentalt, och att komma in i rätt rytm i gången. Som tur var gick jag närmast Mathias, vår guide och kunde på så sätt anamma sättet han gick på. Energisparande och bekvämt.

Förta glaciären och lunch! Eftersom glaciärer kan betyda glaciärsprickor var vi tvungna att sätta på oss selar och koppla ihop oss med ett rep. Tack och lov klarade vi oss utan att ramla ner i någon spricka, och kunde fortsätta mot klättringen!

Efter ca 200 höjdmeter klättring och några minuters väntan på att den andra gruppen skulle komma ner, var det äntligen vår ur att gå upp på toppen!

Herregud vad vackert! Detta är absolut ett av de ögonblick jag kommer att minnas hela livet! Jag har inte ord för att beskriva hur detta var, jag låter helt enkelt bilderna bilderna tala istället!

Jag tror hoppas verkligen att detta inte var min sista gång på Kebnekaises topp. Dock pratade jag med en man som bestigit Kilimanjaro, två gånger...

Efter trerätters middag på fjällstationen den dagen och 2 mils vandring tillbaka till Nikkaluokta dagen därpå, var det bara resan hem kvar.

Total vandring: 5,5mil, totalt antal mil bakom ratten:110, känsla: total lycka!

Likes

Comments

Nu har även avsnitt två visats, och tyvärr blev det också mitt sista...
Det är svårt att beskriva tomheten efter att jag lämnat. Att få lämna hela gemenskapen precis när man hunnit lära känna alla och att lämna inspelningarna och tävlingarna när man precis funnit sin plats i laget, och lärt känna delar av produktionen. Det blev ett så abrupt slut. Tack och hej liksom.

Jag tänkte i alla fall skriva ner lite tankar och känslor som dök i samband med det andra avsnittet.

Tävling 1 - Bygga Svävare

Första tävlingen gick alltså ut på att bygga svävare. Eftersom jag och pappa brukar bygga svävare på sommaren passade denna tävligen mig perfekt! Skämt åsido, detta var så klart lika nytt för alla vilket i sin tur gav lika förutsättningar - schysst!
Jag tog en mer tillbakadragen roll i denna tävling. Dels för att jag kände att jag hade varit väldigt delaktig i tävlingen dagen innan (avsnitt 1, flasktävlingen), men också för att jag kände att Hans som tidigare hade byggt flottar, och Jesper som verkade teknisk, hade koll på läget. Jag gjorde det som behövdes, och det jag behärskade på likände sätt som Anna och John.

Vi blev klara med bygget först vilket innebar fem sekunders försprång. Jag kände mig osäker på ett par saker:
1) Vi hade ingen ingång för luft till lövblåsorna (de som drev luftkuddarna), skulle detta göra att lövblåsorna skulle kvävas?
Detta åtgärdades senare av produktionen som insåg att tävlingen inte skulle bli särskilt intressant om den hade avgjorts med två smältande svävare.
2) Besluten om vilka som skulle köra svävaren togs hastigt och utifrån vikt. Var detta rätt...? Jag är inte så säker på att vikt hade så stor betydelse, om än en liten. Ett vinnande koncept hade enligt mig varit att låta fler köra, samt efter förarna utsetts låtit dessa "övningsköra" längre tills kontroll uppnåtts.
3) Styrningen. Hur skulle man veta vart mitten var på styrningen när styrpinnen sköts åt sidan?
Jag valde att inte nämna detta inför någon av mina medtävlande då jag inte satt på någon bättre lösning själv. Men i programmet visade det sig att även de andra funderat på det.

Förlust vilket som vanligt innebar röstning. Det blev 3-2 i röster mellan mig och John. Förvånad och ledsen konstaterade jag att det var jag som skulle representera mitt lag i duellen kommande inspelningsdag.
Varför blev jag förvånad över beskedet? Nu i efterhand inser jag att det kunde ha funnits anledningar till att jag blev utröstad, och självklart är det "en del av spelet" som jag accepterade när jag bestämde mig för att vara med, men det är så klart ändå tungt att med en tävling kvar veta att man skulle behöva duellera

Vi hade vid denna tidpunkt i tävlingen vunnit 1/3 tävlingar där enda vinsten var i flasktävlingen i avsnitt 1. Jag kände att jag hade bidragit till vinsten och att jag inte gjort några misstag i de andra tävlingarna. Detta är så klart ingen garanti för att få stanna då mycket handlade om personkemi samt att ta plats i laget och visa framfötterna.

Vanligtvis är jag van att ens prestation är det som mäts och det som avgör. Jag antar att det också var därför som det tog tid att smälta röstningen.

Nerstämd över beskedet och förlusten skulle jag ändå försöka ladda om inför kommande tävling samt duell.

I tävling 2 var min uppgift att hänga i selen, vända tavlor och förmedla frågan till laget som stod på marken. Vissa frågor satt även fastsurrade med ståltråd som vi fick surra av.

Allmänbildning.
Jag brukar säga så här: Eftersom jag fortfarande är ung och inte har särskilt mycket livserfarenhet än, bidrar det till att jag inte är lika allmänbildad som många i min närhet. Men jämför man man de som levt lika länge som mig är jag mycket allmänbildad.

Detta var dock inte till så stot hjälp i detta sammanhang när man tävlar mot både en partikelfysiker och en tidigare "Vem vet mest"-deltagare.

Jag kunde 2 av frågorna. Men lyckades bara komma på en av dessa just där och då... SÅ frustrerande såhär i efterhand!

Tävlingen slutade hur som helst i ytterligare en förlust och John skickades till duell tillsammans med mig.

En frustrerande långdragen duell (2,5h) slutade till slut med att jag fick tacka för mig och lämna. Detta var så mycket jobbigare än jag någonsin kunnat ana.

Anledningar:
1) Besviken på min prestation. Jag kände att jag hade kunnat göra mer. Både när det gällde tävlingar, men också med att visa vem jag är. Jag kan inse nu i efterhand att jag flera gånger tog ett steg bak och inte visade vad jag kunde. Troligtvis på både på grund av konflikträdsla och bristande självförtroende.

2) Högre förväntningar. Jag hade inte trott att jag endast skulle ta mig två program. I mitt huvud hade jag sett mig själv komma längre, och det kändes som en enda stor förlust att få åka hem efter program 2. Jag har så många vänner som sagt att "Att ens få vara med i ett sådant program är stort i sig", och det kan jag väl delvis hålla med om, men jag hade förväntat mig att gå längre.

3) Jag hade upptäkt flera nya sidor hos mig själv. Att få umgås med så många människor som hela tiden utmanar en intellektuellt är riktigt häftigt. Det bidrog att jag började tänka på sätt jag inte tidigare gjort och att jag, när kvällen kom, var helt trött i huvudet. Alltså bokstavligt talat! Jag orkade knappt borta tänderna eftersom jag var så trött av allt tänkande. Jag är annars van att trötta ut mig fysiskt och har tidigare inte upplevt denna sortens utmatning. Att behöva lämna programmet skulle också innebära att lämna umgänget, och jag visste redan då att jag aldrig skulle få vara med om detta igen.

Tusen tack för all stöttning och visad uppskattning, det värmer verkligen! Allt detta har betytt väldigt mycket för mig, och jag tar med mig så mycket erfarenheter vidare i livet tack vare detta. Puss och kram!

Likes

Comments

Nu har det första programmet av Genikampen äntligen visats för allmänheten. Vi deltagare fick tillsammans med produktionen se det i torsdags, vilket enligt mig var väldigt trevligt och roligt. Men det är så klart skönt att äntligen kunna diskutera programmet med nära och kära!

Dessa bilder är från min del av vinjetten. Snyggt klippt måste jag säga. Helt ärligt trodde jag inte att det skulle bli så bra när jag stod framför en greenscreen och gjorde piruetter...

När vi först kom gående på ängen efter att ha suttit i bussen hade vi aldrig pratat med varandra. Helt ärligt. Vi hade spenderat två dagar på samma hotell, men inte varit tillåtna att ens säga hej till varandra. Jag tror att det är därför som jag uppfattar stämningen som lite stel i den scenen, men det kanske inte är något som ni andra tänker på?.

Första tävlingen bestod alltså av tre delar. Efter mycket om och men kom vi fram till att jag skulle ta den sista delen tillsammans med Anna. Varför blev det så, och varför sa jag att jag inte skulle prestera på matten? Jag har ganska dåligt självförtroende när det kommer till matte. Jag vet att jag är bra på matte, och att jag har lätt för det. Men det finns ändå något som gör att jag tvivlar på mig själv. Just i detta sammanhang kommer jag ihåg att jag kände mig ung och oerfaren, trots att jag läst lika mycket matte som flera andra i mitt lag.
Hela veckan innan jag skulle åka till inspelningen hade jag extremt dåligt självförtroende. Tankar som: "jag kommer vara minst allmänbildad" och "ingen kommer att lyssna på mig på grund av mitt kön och min unga ålder" snurrade runt i huvudet. Samtidigt vet jag ju att det mycket väl finns saker som jag är riktigt bra på, för annars skulle jag aldrig ha blivit utvalt till att vara med.

Tråkigt nog fick vi på sista posten aldrig visa vad vi kunde. Inte för att det var så väldigt avancerad uppgift att ta emot MORSE, men ändå.

Tävling nummer två passade däremot mig perfekt! Jag som tagit sånglektioner i 7-8 år, samt bland annat spelar piano och tvärflöjt är van att höra och placera toner. Tyvärr tycker jag inte riktigt att de lyckades fånga tävlingen på det sättet som jag uppfattade den. Det gjordes en stor grej av att vi fintade deras lag, mendan detta inte ens var något som jag uppfattade just där och då.
Personligen tycker jag att mer fokus borde ha legat på lages olika strategier, samt noggrannhet och tankesätt. Det är både något jag känner att jag saknade eftersom jag själv var med, men också något jag hade uppskattat att själv titta på själv.

Det är nog även detta som gör att det kan verka väldigt konstig att jag är så otroligt spänd på att höra vem som tog hem vinsten i denna tävling. Som ni kanske hört innebär TV-inspelningar väldigt mycket väntan. Så var det även här. Mellan det att vi var klara med tävlingen, och att vi fick höra på resultaten gick det säkert ett par timmar. Under den tiden som produktionen och tävlingsledningen lyssnade igenom låtarna hann jag börja tvivla. Eftersom jag tog väldigt mycket ansvar i denna tävling kände jag att en eventuell förlust till stor del skulle vara mitt fel.

Duell!
Att rösta ut en person till duell var det jag tyckte var absolut jobbigast! Kaos besitter så mycket talang, och det var väldigt synd att hon tvingades lämna. Jag vet att man godkänner tävlingens alla regler när man bestämmer sig för att vara med. Men det är ändå tufft att behöva rösta ut en person, och se denne tvingas lämna.

Känslan vid detta tillfälle var en blandning av lättnad över att vara kvar, och ledsamhet över att behöva säga hejdå till en redan god vän.

Likes

Comments

Bild och text är lånade från DN respektive SVT.

Blir ni sugna på att kika så sänds programmet på söndagskvällar kl 20:00 i SVT, med start 28:e augusti!

Jinci Brettschneider 22 år – Oslo
​Studerar teknisk fysik.

Hans Brettschneider 50 år – Skellefteå
​Kommunalpolitiker. Driver legomuseum. Har vunnit Expedition: Robinson. Pappa till Jinci.

Maria Gunther 48 år – Uppsala
​Partikelfysiker. Har jobbat som programmerare och klimatforskare. Vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter.

Josef Wideström 46 år – Onsala
​Snabbtänkt Arkitekt och lärare på Chalmers. Ultramaratonlöpare. Medlem i Mensa.

Ziyene Melki 28 år – Malmö
​Utbildad jurist. Jobbar som upphandlare för Malmö stad. Har klarat Mensatestet men är inte medlem.

Lars Arell 49 år – Stockholm
​Kansliråd på regeringskansliet. Har medverkat i Jeopardy och Vem vet mest? Medlem i Mensa.

Kaos Michalewska 28 år – Stoockholm
​Energisk tjej med många bollar i luften. Egen företagare. Har bland annat läst sexologi, astronomi, massörutbildning, croupier, pedagogiskt ledarskap. Aktiv i Mensa.

Karan Partovi 35 år – Stockholm
​Pluggat bland annat teknisk fysik, ekonomi, laserfysik och matematik. Har civilekonomexamen och civilingenjörsexamen. Medlem i Mensa. Har efter 10 år i finansbranschen valt att bli lärare istället.

John Litborn 22 år – Linköping
​Läser till civilingenjör i datateknik samt lär ut programmering. Medlem i Mensa.


Jesper Högström
46 år – Spånga
​Mjukvaruutvecklingschef och skicklig programmerare. Seglare och aktiv karateutövare. Medlem i mensa.

Elida Thunell 18 år – Järvsö
​Studerar naturvetenskap på gymnasiet i kombination med alpin idrottsutbildning. Gick med i Mensa som 16-åring.


Anna Falk
43 år – Sundbyberg
​Bedriver stamcellsforskning vid KI, driver sitt eget forskarlag. Orienterare och rankad 10 i Sverige i sin åldersgrupp.

Likes

Comments