Jag står på randen av ett stup. Framför mig är det mörkt, tyst och lugnt. Ingenting kan urskiljas i det kompakta mörkret. En hel värld som väntar på att upptäckas, oceaner av tid som ska seglas över. Människor kommer att borda din båt, andra kommer hoppa av, du kanske till och med blir sjanghajad till någon annans skepp och lever där under en tid. Det kommer att bli dagar med storm och andra med lugna vattenmin det övergripande temat när färden är över kommer vara att det gick för fort.

Detta tänker jag vid stupet och bakom mig står en oumbärlig man... hans mörka cape är dekorerad med ett sprakande virrvarr av glitter i olika färger. Han välkomnade oss varmt i början av denna kväll men nu är han mycket mer bestämd. Jag vänder mig om, tittar honom djupt ögonen och säger:

-Men jag vet ju inte vad som väntar! Hur ska jag klara det?

Hans ögon glimmar till under den perfekt lagda makeupen.

-Ingen vet vad som väntar! Man får bara ta steget och se om det fungerar... Hör du klockan? Vi måste ut med det gamla och in med det nya. Så ta steget...

Han tar tag i mina axlar och vänder mig om och för mig lite närmare kanten. Jag tittar ner och han viskar i mitt öra igen:

-Ta steget... ta steget...

Och precis när jag ska vända mig om och protestera igen, hinner jag inte tänka mer för då hårdnar hans grepp om mitt axlar och jag finner mig själv fallande ner för stupet... jag vänder mig i luften och ser upp mot honom... han ser ner efter mig i ett ögonblick, vänder sig om och går tillbaka med capen virvlande bakom sig.

Jag faller ner i mörkret och landar till sist på ett underlag av trä... det gungar till och jag tittar upp. Jag är ensam på en båt, en liten båt med segel och en lantäran som sprider ett litet sprött ljus. Då inser jag att det är dags... jag hissar mitt segel och börjar min färd.

En ocean av tid ligger framför oss och det är upp till oss att förvalta den.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nej nu får vi nog gå ner! Husbond väntar på oss!

Erik reser sig upp ur halmen där han legat och vilat middag tillsammans med Hans och Lisa (fast de hade väl inte vilat så mycket. de hade tillbringat hela pausen med att stirra varandra djupt in i ögonen). Erik har alltid haft en väldigt stor respekt för husbonden, eftersom han en gång i tiden räddat livet på honom genom att ge honom arbete och husrum på Strånäs gård, och ville alltid göra sitt bästa i sitt arbete för att betala tillbaka tjänsten.

Ja ja vi kommer! Sa Greta allt jämt stirrande in i Hans ögon.

Det är väl bara en tidsfråga innan de äter upp varandra med blicken, tänkte Erik så han började gå bort mot stegen ner från loftet. De fick göra vad de ville men Erik ville inte göra sin kära husbonde, som han hade så mycket att tacka för, besviken så han tänkte minsann återvända till arbetet med eller utan sällskap av det kuttrande kärleksparet.

De var inte så mycket till sällskap över huvud taget. När allt kom omkring så tittade de nästan aldrig på någon annan än varandra. Men Hans och Lisa var Eriks bästa vänner bland tjänstehjonen så han försökte stå ut.

Halvvägs nerför trappan slog han upp blicken mot halmhögen där han alldeles nyss legat. Nu stod visserligen både Lisa och Hans upp, men de hade fastnat i en stilla men otroligt passionerad kyss. Erik bara himlade med ögonen och fortsätter ner för stegen.

Väl nere känner han det, doften... av cigarrök. Konstigt Husbond brukar aldrig röka ute bland djuren det är det bara den fete odräglige Zanténius, hästhandlaren från staden, som brukar göra och han kommer bara en gång var tredje månad. Erik börjar titta sig omkring för att se vem det är som står och röker inne i stallet, det är strängeligen förbjudet för all tjänstehjon att ens snegla på rökdonet annat än på de få lediga timmarna på natten (och möjligen på lördagseftermiddagen när halva gårdens befolkning har sin fria eftermiddag).

Han ser inget, han börjar sakta att gå för att se var människan gömmer sig, han viker om hörnet in bland spiltorna han såg fortfarande ingenting men doften var starkare här. Det var helt klart cigarrök men det luktade inte så som husbondens cigarrer brukar göra. Det var en mycket fränare typ av rökdoft, sur och unken på något vis. och Precis när han tänkt tanken klart såg han den, varelsen som stod i andra änden av stallgången.

Den var svår att se, inhöljd i en ringlande ridå at vit rök. men han kunde se konturerna av ett huvud avteckna sig. men det var något märkligt som stack upp där håret egentligen skulle suttit. Men så steg varelsen fram.

En kvinna. Lång och smal, iförd en fotsid klädnad som i det närmaste såg ut att var gjord av röken, håret var uppsnört en hård knut och på huvudet stack det upp ett par magnifika horn som blänkte som av renaste silver. På fingrarna blänkte en imponerande samling ringar och i handen höll hon en cigarr.

Vem är ni? frågade Erik nervöst. Man får inte röka här inne. Det kan skada djuren.

Kvinnan spärrade upp ögonen som Erik nu såg var solitt svarta.

Jaså minsann! Han frågar efter mitt namn och sedan ger han sig inte tid att lyssna till mitt svar. Nåväl då är det väl bäst att jag släcker innan vi talar vidare.
Hon förde cigarren till munnen och rökte upp cigarren i en enda inandning varpå hon kastar fimpen i närmsta spilta.

Så, bättre nu? För att besvara din fråga om vem jag är så lär du få veta det i sinom tid. Men först vill jag fråga dig, Erik Gehting, hur kommer det sig att du bär din husmoders flicknamn men inte bor inne hos familjen, utan i drängstugan?

När husbonden räddade mig från kylan som barn gav de mig det efternamnet för att jag inte skulle behöva lev mit liv som namnlös.

Du va mig en uppriktig ung man, Erik Gehting.

Jag har hört att man kommer längre på uppriktighet än lögn, frun. Att man till slut inte kommer ihåg vad man har sagt om man alltid skulle fara med osanning.

Det är nog så sant, unge man. Den som lärt dig detta vet vad han talar om. Men låt mig fråga... vad har ärligheten egentligen gett dig här i livet? Har det gett dig flickan som du älskar? Har det gett dig en egen storgård att regera över? Och om jag skulle se till att stallet började brinna under vårt samtal, vad skulle det ge dig att berätta sanningen då? Skulle någon tro dig?

Nej Erik Gehting, Det skulle dem inte. De skulle kasta ut dig och detta för att du egentligen bara är en gatans son, en världens horgosse.

Men följ med mig och hjälp mig att föra stackars vilsna själar ner till mitt rike och jag ska belöna dig rikligt.

Jag kan se in i din själ, jag kan se din innersta önskan. Du vill äga Strånäs, stå som herre över arbetare, och framför allt; du vill bli den som kan skänka din hjärtas Lisa vad hon vill ha... men iIstället rumlar hon runt i halmen med din bästa vän.

Kom med mig och alla dina bekymmer kan ta slut. Jag kan skänka dig en gård större än Strånäs, göra dig till herre över femtio gånger fler arbetare, och ge dig en dubbelt så vacker flicka som den där skökan du håller så mycket av.

I upphetsningen hade hon börjat vandra runt honom och då såg han det. Hon hade inte bara horn utan under den långa klädnaden skymtade också Erik en klöv. En klöv med ragg av renaste guld.

Ja detta låter nog bra men vad får ni egentligen ut av det hela. Jag menar ni har bara berättat om alla fördelar som gagnar mig!

Hade han lyssnat ordentligt så hade han nog kunnat läsa mina avsikter mellan raderna! Men han ska vara lugn! Jag ska nog få min betalning i sinom tid ska han se! Kom med mig nu!

Akta dig Erik! Prata inte med henne! Det var Hans som ropade på honom. Hon vill dig inget väl hon kommer bara att göra livet surt för dig. Ett avtal med henne biter dig bara i baken.

Jaså du är fortfarande kvar här trots allt! Det var svårt att utläsa vad kvinnan egentligen kände för åsynen av hans.

Ja det kan hon ge sig på! Jag föll inte för dina lockelser och det kommer inte Erik heller att göra! Försvinn härifrån du har inget att hämta!

Nå ja! vi får väl se! sa hon och tittade sedan åter på Erik. Vi ska nog få fler tillfällen att talas vid, Erik Gehting. sedan vände hon sig om och försvann,

När kvinnan försvunnit samlades de tre vännerna i en omfamning och beslöt tillsammans att de inte skulle berätta för en levande själ om mötet med damen. Men tyvärr fick de alla tre bevittna flertalet obehagliga händelser som fick dem att ångra sig...

fortsättning följer...

Likes

Comments

Hon är här! Hon står framför mig och hennes långa svans svänger bakom ryggen på henne.

Hon är helt naken, hennes hud är så blek att den är svagt blåaktig i tonen och hennes minst lika bleka hår böljar, rakt och tjockt ner över bröstet. På hjässan sitter en krona i silver, så blankt att den i det närmaste liknar istappar som gnistrar i solen en dag i december.

Hon står barfota direkt i snön vid hennes fötter och tittar rakt på mig. Hittills har hon inte rört sig men med ens höjer hon handen mot mig. Hon vinkar med fingrarna åt mig att komma till henne!

Jag blinka hårt för att vara säker att det inte är en synvilla, men hon är kvar. Hon står allt jämt och vinkar åt mig! Och nu hör jag, hon talar:

-Kom! Kom till mig och låt mig älska dig! Låt mig föra dig till evigheten!

Hennes röst låter som en silverklocka, den fyller mig med värme och får mig att vibrera från hjässa till fot. Jag öppnar munnen för att säga:

-Jag kommer!

Men samtidigt hör jag larmet borta från byn, handlare som ropar, barn som skriker och djur som bräker och råmar. Då kommer känslan till mig igen: lämna inte, stanna kvar, det finns alltid någon som väntar på dig.

Så jag tar ett steg tillbaka. Hon ler överseende och tittar mig i ögonen en kort stund. Som ett trollslag försvinner den varma vibrerande känslan ur kroppen och jag börjar genast frysa. Hon verkar helt oberörd, hon vänder sig om och går inåt skogen. Jag ser hur snön virvlar upp runt henne och lägger sig som en tunn mantel av den vitaste spets söver hennes axlar. 

Jag står och ser hur det långa släpet försvinner tillsammans med den vackraste kvinnan jag någonsin sett.

Jag trodde aldrig på min faders historier om det den vackra kvinnan som bor uppe i skogen och som bara visar sig en gång om året, den första december, men när jag nu sitter och tänker på min upplevelse förstår jag att hon finns och att hon inte gett upp. Hon är tålmodig. Hon väntar på mig och snart komet vi mötas igen, i skivande stund är det den 30 november 1873 och om ett par dagar ska jag åter uppleva den svåraste natten på hela året decembers fullmåne. 

Natten då hon ropar på mig och ber mig att komma till henne. Hon vill att jag ska följa henne, älska med henne och låta henne härska över min kropp. Jag försöker kämpa emot och jag har lyckats hittills men hon blir mer och mer otålig för vart år som går. 

Gud ge mig styrka. 

Gustaf Holmström, Harendal 1873.



Likes

Comments

På plats igen. Bussen är full. Jag sitter här och tittar ut genom fönstret och ser den bländande vintersolen skina genom de skira grenarna täckta av rimfrost. Jag är på väg.

På väg till nästa ställe. Det där stället där jag ska leva mitt nya liv, ta för mig av världen och verkligen leva. Jag ska springa på alla klubbarna jag inte gått på hittills, jag ska ligga alla liggen jag inte legat, jag ska dansa alla danserna som jag ännu int dansat. Här finns inga bekymmer, här är alla människor lyckliga och det kommer jag också vara... det är i alla fall vad folk säger till mig.

Men det blir ju inte så tyvärr. Nej den hårda verkligheten ser i själv verket ut på ett helt annat sätt. Jag går ut på klubbarna ja visst men när jag går hem kan man ge sig fan på att jag bryter klacken, killen som jag bara ville dela säng med för natten han håller sig krampaktigt fast i mina lakan så att jag knappt få lov att tvätta dem.

Och danserna... danserna ja. Dem är aldrig i takt och om jag får till en risigt snygg piruett står det alltid någon dyngrak småbarnsår i vägen som jag råkar smälla till i min iver på väg upp mot scenen.

Allt detta vet jag redan innan jag hänger upp pälsen och sätter mig till rätta för att låta bussen ta mig till hållplatsen där jag ska hoppa av och fortsätta min resa till fots. Men jag vet också att ni kan kasta mig till vargarna och jag kommer tillbaka som deras ledare. Det är inte många -varken människa eller djur- som vågar ge sig på någon i 12 centimeters klackar.

-Nu är vi snart framme! ropar chauffören och ger oss alla en granskande blick.

Så jag tar på mig pälsen och tittar runt så att jag inte glömt något på min plats? Så dricker jag ur mitt champagneglas, spänner snörningen på mina högklackade stövlar, och tar min väska för att gå av.

Solen står lite lägre nu än när jag började min resa, så jag tar på mig mina solglasögon och börjar gå. Likt en panter på savannen skrider Lola Lewinsky fram till stationshuset och vidare mot evigheten.

Hon ska leva sitt liv och hon ska leva det nu!
Låt oss alla göra det samma!

Alltid och för evigt
Elias Levin



Likes

Comments

Jag lagar mycket mat. Jag älskar att laga mat och de flesta säger att jag är bra på att laga mat. Detta är en av de många olika saker jag ägnar mig åt. Jag skriver, jag syr, jag designar kläder, jag regisserar och jag lagar mat. Jag skulle väldigt gärna ge ut en kokbok. men tyvärr hade den nog blivit väldigt tunn.

Inte för att jag lagar få rätter eller att jag har dålig fantasi men därför att vad jag än lagar så har jag i princip samma saker i. Det är salt och peppar, honung och vitlök. Sen kan man krydda upp det med lite chili, curry, citron o.s.v. Men de tre "salt och peppar", honung och vitlök. De sammanfattar mitt liv ganska bra. treenigheten i alla mina maträtter. (jag ser alltså salt och peppar som en enhet eftersom de kompletterar varandra så väl)

Likadant finns treenighet i mitt liv fadern (salt och peppar), sonen (honung) och den helige anden (vitlöken). De hjälper mig att hitta rätt. De är grunden, så länge jag har de tre i grytan så kan jag göra vad som helst.

Saltet och pepparn ger mig en grund att stå på. De håller mig i sina händer och gör mig trygg. Honungen, den ger mig väggar som skyler mig och tak som skyddar mig från regnet, och vitlöken... den ger mig värmen, hettan och binder samman kärleken och kroppen. Som lim, den glider mellan blocken och binder dem samman till en enhet.

Så glöm aldrig Saltet och pepparn, honungen och vitlöken. De hjälper oss och skyddar oss.
De föder oss. Sedan om du väljer att använda svart- eller vitpeppar, ekologisk eller icke ekologisk honung, hel eller klyftad vitlök, spelar ingen som helst roll! Det viktiga är att vi alla har förståelse för varandras val och förstår att allt inte smakar likadant men att allt kan vara gott! Vi ska bara våga prova och smaka rätterna utifrån varandras perspektiv.Och vem vet... den andra kryddningen kanske passar dig bättre än den du har använt hela ditt liv. Kryddorna kan föra oss samman, tacka dem för det!

Alltid och för evigt!
Elias Levin



Likes

Comments

Jag har tittat genom min vänkrets och insett att det enda jag har kvar innan min samling är komplett, är en kompis med blont hår. Jag har hur många gamla tråkiga brunetter som helst i kontaktlistan men en blondin det är vad jag verkligen behöver!

Tänk vad mycket kul vi kan hitta på! Vi kan sitta och fika, vi kan kolla in killar ja det kommer ju bli helt fantastiskt!

Visst kan jag göra det med brunetterna också men det hade ju blivit ännu bättre om du bara är blond.

Så vill du vara min kompis och även är blond? Skriv ett sms!

Låter det konstigt? Ja ganska. Men varför är det då så viktigt för vissa människor att ha en kompis som är homosexuell? Jag vill gärna sitta och fika med min bästa vän, eller kolla in killar men jag vill inte vara vän med henne för att jag är gay. Jag vill ju vara hennes bästa vän eftersom jag älskar henne och att hon älskar mig.

När vi träffas pratar vi om precis allt. Det är få saker hon inte vet om mig. Hon vet vad jag gillar att äta, när jag varit olyckligt kär var det henne jag vände mig till, och när jag har så mycket skratt i mig att det bara måste släppas ut är det henne jag ringer till.

Och allt detta utan att ens nämna min sexuella läggning.

Men vad är det då? Varför är det så attraktiv med en bög?
Är det att vi klär oss mycket bättre? Att vi är intresserade av smink? Att vi ser att killar är snygga?

Kanske i vissa fall, men dessa kriterier stämmer ju långt ifrån in på alla bögar.

Nej jag tror att den stora anledningen är att vi inte är traditionella män. Män är enligt traditionen över kvinnor, vilket gör kvinnor till en minoritet. Samma sak med HBTQ-personer, alltså kan kvinnor och bögar mötas som jämlikar.

Girlpower!

Alltid och för evigt
Elias Levin


Likes

Comments

-Välkommen hit, till vår lilla stad!

Vi har natt och dag, vinter och vår. Inte mycket sommar... men höst det får vi varje år.
Här i staden är vi alla som folk är mest! Och folket som vi utgör är som vi är mest!

Vi är alla olika människor; män och kvinnor, vuxna och barn, ljusa och mörka, säg en sorts människa och vi har den! Vi har Snälla Eva som alltid bjuder på nybakade bullar, Erik som vevade av sig tummen i en konserv-öppnare, och hans bror som hartsade alla tanternas fönster på halloween. Vi har Jonna som tar hand om allas barn och Lacha som vill ta på allas barn. Och så har vi... nej just det. Det var han som försvann.
Vad hette han nu igen?
Ja vi pratar inte så mycket om honom nu för tiden, en dag var han bara borta.

Ja, som du märker har vi alla olika sorters människor. Här får man vara som man är, så länge killar har kort hår och inga tjejer svär. Vi tittar på samma tv-program, vi äter samma mat och går på samma sida av vägen. Ja alla utom Christer förstås, han går på fel sida av vägen och på andra hållet. Men sånt blir bara som en liten spricka i den evigt blankpolerade marmorytan som är vår lilla stads gemenskap.

Men man får inte sticka ut för mycket! Det går inte.. då rubbar man balansen. Det blir som ett lite för långt grässtrå i en för övrigt perfekt klippt gräsmatta. Det skulle skava och svida, som ett skrubbsår långt uppe i självaste Moder Jords egen livmoder.

Men vad är det som gör oss alla så lika? Är det maten? Är det tv-programmen? Eller är det den där känslan av att alla känner alla, alla vet allt om alla, och ingen blir någonsin något annat eftersom ens hela existens bestämts och hålls kvar av just alla.

-Ja kanske.. jag vet inte... och det ska vi nog inte luska för mycket i! Utan njut bara av tryggheten.

-Så välkommen! Det är roligt att du är här! Men vad du gör, så kom ihåg den enda regeln som gäller i vår sfär:
Var som du är! Bara du har kort hår eller aldrig någonsin svär!



Likes

Comments

Nu är det dags igen! Jag står åter och stirrar hösten i ansiktet. Ett vackert ansikte med en perfekt lagd makeup i rött, gult orange och brunt. Vi står mitt emot varandra och stirrar. Jag med sommarens värme som smeker min rygg och hon med vintern som hejar på bakom hennes axel.

Det är en kamp på liv och död. Ska jag låta hennes otrevliga kompisar vinna? Ska kylan och mörkret lyckas inbilla mig att jag inte tycker om hösten och hösten att hösten inte tycker om mig. Nej! Då lägger jag nådastöten.

Jag säger; Välkommen! Slå dig ned, du hör hemma här!

Med ens skingras kylan och mörkret och min tillvaro tillsammans med hösten börja likna en bekantskap med tider när man ses mycket och andra tider när man inte ses särskilt ofta.

Men vill att hösten blir min vän.. träng dig på, fyll mitt liv med kärlek. Bind mig, älska mig och framför allt... låt mig älska dig! Låt mig leva i dig, uppleva saker med dig, lära mig saker med dig vid min sida.

Jag vill att min relation till hösten ska bli lika varm och okomplicerad som dagarna på en filt i sommarsolen med ett glas prosecco vid sidan av. Att vi aldrig ska få slut på samtalsämnen, att man ska kunna dyka upp en kvart sen till dejten i halvbra make och billiga smycken. och det ska hända.

Vii ska leva tillsammans röka inne och dricka billigt vin tillsammans. Jag och hösten,

Det är dags go´vänner! Hösten är här. Välkomna henne.

Alltid och för evigt!
Elias Levin

Likes

Comments

Kyss mig! sa han med sin djupa manliga stämma och tittar på mig med sin vackra grönmelerade ögon.
-Det finns inget jag hellre skulle vilja, men vi vet båda att det inte går, sa jag och tittade ut över det gråa havet.
Trots den obrutna horisontlinjen gav det mig inte den kliché-artade känslan av lycka som det brukade. Den kalla, salta vinden brände bara i ögonen. Jag slöt dem och fällde en tår, lika salt som havet, över att det aldrig skulle bli vi. Men innan jag hunnit tänka tanken klart och tåren runnit ner för min kalla kind, kände jag en helt annan doft och han hade fångat mig i en kyss så varm och öm att det lika gärna kunde varit en ängel som kysste mig...

-Och vad drömde du sen?
-Ja du vad drömde jag sen? Jag drömde att jag hade en människa som älskar mig lika gränslöst som en mor sitt barn eller en hund sin husse. Men ännu har han inte kommit.

Han finns bakom hörnet ska du se!
- ja men vilket hörn? Säg det så går jag dit!

-Snart ringer det bröllopsklockor även för dig.
- Ja du, jag hör inget ännu!

Han lyser med sin frånvaro, säger man ofta med en glättig och sorglös röst för att verka oberörd. Men sanningen är att vissa dagar är lika kalla och salta som vinden Charles känner mot sin kind i berättelsen. Och det enda man längtar efter är en öm och stilla kyss.

Men andra dagar smakar livet sött och gott... som en välkyld flaska mousserande vin. Och då är det bara att leva. Lev mina vänner! Drick gärna ett glas gott vin då och då! Eller en öl om du föredrar det men det viktiga är att leva för sig själv inte bara för andra. Spela Huvudrollen i din egen musikal och inte bara en biroll i alla andras.

När jag skulle lära mig att jag på engelska alltid stavas med stort "I" sa min underbara lärare:
Det viktigaste i ditt liv är du!

Och även om det är sanning med en aning modifikation så är det inte så dumt att tänka så ibland. Du är viktigast i ditt liv för utan dig blir det inget mer. Det är ju som Ellen Degeneres show utan Ellen, eller Pluras kök utan Plura.

Kom ihåg:
Du är titelrollen i din Musikal!

Alltid och för evigt!
Elias Levin



Likes

Comments

Jag har lärt mig ett nytt ord. Ett fantastiskt ord, nämligen Batikhäxa.

Jag lyssnade på en av mina absoluta favoritpoddar Mannheimer och Skäringer. och de tog upp någonting om nazism. Jag orkar inte gå in på det närmare men där hade någon kastat ur sig denna fantastiska sammansättning av ord.

Det är alltså en människa (med övervikt på kvinnor tänker jag mig i ordets originalmening.) som vill hjälpa människor i utsatta situationer (i detta fallet invandrare) med kunskap men kanske även materiella ting.
Sedan har jag själv tillskrivit batikhäxorna lite egna attribut som jag gillar tex långa böljande klädnader, humör och feistyness.

Så när jag då redan börjat identifiera mig själv som en batikhäxa, lite försiktigt sådär, utsätts jag för en fantastisk situation. Jag promenerar i Malmö, på väg från Triangeln till operan och då möter jag en kvinna. Tänk er en lång kvinna, hon har svart kanska yvigt hår och hårt sminkad. På sin långa, relativt smala kropp, har hon satt ett par tighta brallor och en fräck jacka. Hon är lite tuff helt enkelt.
Jag kommer promenerande iförd min svarta formlösa klänning. glitteryxor cape och sjal. När vi möter varandra ser får jag en lite halvsalt blick av kvinnan.

Men detta var inte viktigt! utan tänk er följande bild:
En långsmal panter som glider fram över Malmös gator, vacker och livsfarlig. Mot en 20 år gammal nybliven batikhäxa, som svävar fram, beundransvärd och minst lika livsfarlig med sin rökelse och sina förtrollningar. Det är ju helt fantastiskt. Hon har nog redan glömt mig men jag kan inte låta bli att beundra skönheten i detta möte, detta stilleben som uppstår utan att någon har planerat det. Det visar ju på hur vacker världen kan vara, när naturen ordnar sina egna konstverk med oss människor som färg och världen som pannå.

Alltid och för evigt!
Elias Levin


Ni får en bild från en underbar höstdag i skogen med mina trogna vänner.

Likes

Comments