Jag har under den sista tiden skrivit väldigt mycket om hur skolan påverkar mig och om hur jag har mått kring allt som skett under mitt liv under våren. Nu har jag tänkt att vara positiv eller jag i alla fall försöka... Ofta tänker jag på hur så små saker som att få möjligheten att gå på konfirmation eller bara fotografera lilla systern i ett blommigt träd kan få oss så sjukt lyckliga och glada. Hur kan en konsert på två timmar få oss att leva lyckligt i en hel vecka efter?

Jag är som många vet ganska dålig på att ge mig själv tid. Gå iväg, vara för mig själv, göra saker som får mig att må bra, det är inte sånt som jag gör. Men det är bara för att jag anser att allt det jag gör i min vardag får mig att känna glädje. I alla fall för det mesta! Att gå till fotbollsträningen och peppa små tjejerna till en bra match eller vara ute i naturen med barnen på scouterna, det får mig att må bra! Jag behöver inte sitta i soffan och inte göra nånting för att lunga ner mig och känna glädje. Jag får energi av det jag gör dagligen!

Men så kommer det dagar som sådana saker kan kännas jobbigt och betungade. Dem dagarna hatar jag, det är fruktansvärt att en aktivitet som brukar vara så givande ibland kan kännas så påträngande och sjukt tung dragen. Då kan jag behöva åka iväg, göra något annat eller bara tänka på något som inte har med det att göra. I helgen var jag på konsert med en av mina nyaste, men allra mest fantastiska vän. Att bara få åka till Stockholm med henne och gå på en konsert med en artist som vi båda tycker väldigt mycket om, gav så galet mycket energi! Det är mycket i skolan nu inför studenten och allt som ska avslutats och hit och dit. Men att få ett avbrott och en chans att tänka på något annat, var precis vad som behövdes, just nu!

Egentligen tror jag att jag vill på något sätt komma fram till att vilken dag, tillfälle eller tajming spelar roll för vad som krävs för att man ska återfå glädjen som lätt försvinner. Det beror på hur djupt man har släppt den, hur mycket annat som rör sig i huvudet men också vilken förmåga man har att ta emot, just för stunden. Det är just i stunden som det spelar roll.

Att vandra på fället, eller åka skoter kan vara perfekt tajming en dag, medans nästa dag så är det att kolla på film med tjejerna och bara snacka som är det bästa. Det finns så mycket som kan få oss att känna glädje, lycka eller vad som, i alla fall när det kommer till mig. Och på något sätt vill jag bara dela med mig av att vi borde bli bättre på att verkligen poängtera vad det är som får oss att må riktigt gott. Vi lägger lätt upp bilder på sociala medier för att skryta eller lotsas att vi har det bra. "Resan med familjen var helt ofattbar". Fast den egentliga glädjen kom när man var hemma igen. Visa istället vad som verkligen får dig riktigt glad, även om det bara är ett foto på sängen eller godispåsen. Det kan få en att känna ren lycka ibland och då är det precis de du ska visa!


Puss och kram på er!
VISA ER RIKTIGA LYCKA OCH INGET ANNAT


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Förlåt för så längesedan men också för att de mesta handlar om skolan och UF här. Jag kommer att skriva om andra saker också men just nu är det skolan som upptar min tid och tankar.

Nu börjar det närma sig sitt slut och allt ska avslutas, avvecklas, tas bort. Det känns sjukt skönt att snart slippa detta, vill egentligen inte säga så men har fått nog av detta nu. Verkligen sååå skönt att få slippa detta om 38 dagar!

Problemet var att idag så åkte vi till Stockholm för att gå på SM i Ung företagsamhet. Jag har ju insett att det var sjukt skönt att vi inte kom hit, även om det var mitt mål till å börja med. Vi hade inte hunnit, jag hade aldrig orkat.

Innan vi åkte kände jag bara att det skulle bli skönt att slippa skolan för en dag. Dock så kände jag inte de när jag satt på bussen. På vägen upp till Stockholm kom alla känslor, ångesten över vad skolan har gjort med mig, känslan av hopplöshet och stryptagen kring halsen, kom och anföll mig... igen. Jag har släppt UF, fokuserar på annat, lämnat det som hänt bakom mig. De var i alla fall vad jag trodde!

När jag satt på bussen och kände att alla känslor som UF och skolan har skapat i mig under våren komma tillbaka insåg jag att detta aldrig kommer att försvinna. Det kommer inte att lämna mig, att man kan göra så mycket och inte få något tillbaka. Känslan av att man inte gjort tillräckligt trots att man har jobbat mer än alla timmar som finns på dygnet. DET VAR INTE TILLRÄCKLIGT! Jag hade kunnat göra det annorlunda?! Varför säger jag ens jag... vi var en grupp som har drivit ett företag tillsammans, eller?

Jag insåg att detta inte kommer att lämna mig. Jag kommer ha denna våren med mig i min ryggsäck resten av mitt liv. Ibland kommer den att klädda sig upp till ytan och göra sig påmind, och ibland vila lite på botten. Skönast hade ju varit att den kunde försvinna och lämna väska. Men den kommer inte att göra det, känslorna, tankarna, värken, alla rester kommer inte att försvinna. Inte bara som en erfarenhet utan som verkliga känslor kommer dem att stanna.

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta, egentligen ville jag bara skriva av mig lite. Jag är ju inte direkt lycklig att jag insett detta. Det är känslor och upplevelser som sakta bryter ner mig inifrån och ut. Jag kommer att skriva om något gladare nästa gång men de här inlägget var tvunget att bli tungt. Jag kanske verkar som en pratglad person men detta är sjukt jobbigt att prata om! Var tvungen att skriva, kanske gjorde min känsla lite bättre. Men insikten är fortfarande den värsta i hela mitt liv!

Likes

Comments

Nu var det länge sedan... Det kommer nog att bli så här så ni får leva med det! Jag är och kommer inte att bli bra på att uppdatera hela tiden eller varje dag... Jag hittar på för mycket eller något, jag har egentligen ingen förklaring men men så är det i alla fall.

Jag hade börjat på ett inlägg, börjat skriva hur enkelt det kan vara att slappna av och hitta ett lugn i vardagen. Jag vill egentligen publicera det men jag kan inte... Jag har den senaste veckan mått mycket bättre och varit glad, haft fantastiska tillfällen. Inte varit trött eller något sånt. Helt enkelt känts som jag var på väg tillbaka och att jag snart ska komma tillbaka till den som jag var innan och orka lika mycket som tidigare. Det fick mig att skriva det glada inlägget men jag kan inte publicera det idag, de kanske kommer senare men just nu kan jag inte skriva klart det...

Det kanske är tråkigt att jag skriver om hur dåligt UF och skolan har fått mig att må men jag vill egentligen bara säga att ni där ute ska ta hand om er. Se till så att ni inte kommer ditt jag kommer, se till så att ni hinner stoppa det innan så ni inte kommer dit jag kom. Idag är jag trött, orkar inget, inte speciellt trevlig eller gjort de jag ska. Jag vill inte leva såhär, det är inte såhär som jag vill leva mitt liv. Att inte kunna fylla en söndag med aktiviteter utan att ligga i sängen dan efter och inte orka ta sig upp... är det det som skolan vill ge oss? Är det de livet vi ska lära oss? Är det så dem vill att framtiden på arbetsmarknaden ska se ut? Ska vi inte orka börja jobba efter studenten för att skolan har tagit kol på oss? Jag förstår inte att det är så dem vill ha det?

Jag är en tjej som älskar att göra saker, det ska alltid hända något. Att sitta still och bara va är något jag verkligen inte klara av! Jag älskar att jobba, jag vill att allt ska bli perfekt och att fixa är min grej. Min plan med mitt liv är att jobba, hjälpa andra genom de jobb jag i framtiden kommer välja. Men om det är den här bilden som stämmer av verkligheten, om sättet man hanterar en sjunkande människa fungerar så här i verkligheten, i vuxenlivet, då kommer jag att ligga i en säng under täcket resten av mitt liv.

Om det är sanningen att man ska må så här så kommer jag inte att orka göra något för nån annan någon mer gång. Jag älskar att planera, fixa, ordna. Jag vill jobba med det, eller? Det är det som jag har gjort för en grupp i ett års tid och inget kommer jag att få för det? Är det då värt att må så här dåligt, bara för att hjälpa andra och göra ett bra jobb?
Är det värt det?

Jag har sett en helt annan sida av mig själv, av sättet man hanterar människor, av skolan. Jag har sett en helt annan sida av livet, en sida som jag hoppas att jag ska komma ifrån snart! Och sen aldrig komma tillbaka till. Jag vill inte se det såhär, inte mig själv, inte mina vänner, inte min familj, skolan, livet ska inte se ut såhär!


Jag hoppas verkligen att ni som läst detta har en bra dag och inte tar detta som något dåligt och vänder eran bra dag till något dåligt, för har man en bra dag så ska man vara lycklig hela vägen in! Ta hand om er, älska dig själv, lyssna på vad du behöver och hjälp dig i rätt tid. Det är absolut inte värt att låta det gå så här långt. Va er själva och gör det ni gillar, men snälla, ta inte död på er själva. Ni behövs för ni är fantastiska och fortsätt vara det!

Krama någon ni älskar och var er själva <3


Likes

Comments

Ni som läser detta kommer att skratta! Jag kan säga att jag till en början inte heller trodde på detta men ibland kan man väl bara säga att oturen slår till. Det har varit mycket det sista och jag har inte mått så bra, problemet är att det aldrig har blivit bättre för det har alltid kommit något nytt som man kunnat lasta ryggsäcken med. Vilket gör att den nu är för ful för att ens kunna stängas.

UF och skolan har varit det som jag lagt nästan all min tid på och det har brutit ner mig inifrån och ut, men det är väl så det ska vara sista halvåret på gymnasiet?! Kanske inte, men jag har bara sagt till mig själv att det är så det är och det är bara att leva med det i fem månader för sen kommer det att vara slut! Borta och aldrig mer komma tillbaka, så lev med det! Vilket jag har gjort fram till förra veckan när det inte längre gick att hålla upp den fasaden för mig själv.

Det har alltså inte varit lätt och det har tyngt ner mig jättemycket. Problemet är att livet inte alltid vill vara enkelt utan det är väl lika bra att slänga på lite mer skit när jag ändå mår dåligt...? Jo tack! Det har kommit andra saker som har gjort att jag inte bara kunnat tänka på mig och gjort livet ännu surare.

Min farfar har fått ett cancer besked vilket givetvis tär, något som har gjort att hela familjen tappat den goa känslan. Det är jättejobbigt och alla har reagerat så olika vilket har gjort det svårt för mig att veta hur jag ska vara, tänka och tycka.

Min bästa kompis har haft den värsta våren någonsin! Jag lovar den är värre än allt det som jag har upplevt. Känslan att inte veta vad man kan göra, hur man ska vara eller vad man ska säga har gjort att jag bara tittat på det och inte sagt/gjort något för att försöka hjälpa henne. Det har varit sjukt jobbigt!

Dessa saker har ju inte gjort att skolan, UF och livet lättare och jag har verkligen haft svårt att göra något åt något. Det har blivit att jag bara skitit i allt och inte orkat med att ta tag eller bry mig om något, vilket har resulterat i den extrema kraschen jag nu har gjort. Inte bra! Men problemet är att jag är en människa som vill bry mig om andra, tänka på alla och skiter ofta i mina egna problem utan lyssnar istället. Det har ju dock inte fungerat så bra den här våren, och jag tror att det är därför jag har haft så svårt att ta tag i nått. Jag har inte varit i den sitsen att jag borde ta hand om mig själv förut och därför har jag fortsatt att blunda för det.

Saker och ting blir ju inte bättre när den ena lillebrorsan bryter armen för drygt en vecka sen och att den andra nu i helgen går och bryter benet. Jag vet att det låter så sjukt komiskt men det är sant, med gips både högt och lågt så slipper syster följa med på sportevent en tid framöver! Kommer förändra tiden hos pappa lite i och med att det brukar vara sporter som fyller helgerna.


Jaja, nu är livet som det är och jag hoppas att ni har en lugnare vår än vad jag har! Måndag idag och dags för nya tag om man någon gång ska komma upp på benen igen! Puss & Kram på er och ta hand om varandra <3

Likes

Comments

Förra veckan genomförde jag och mitt lilla företag en mässa i Skövde. Jag har tillsammans med några klasskompisar ett UF-företag som vi under skoltid startar, driver och avvecklar. För er som inte vet vad UF står för så är det Ung Företagsamhet och något som vi måste driva under sista året på Handelsprogrammet. När man säger att man ska driva ett företag i skolan så är det många som tänker att det inte är så stort och seriöst, men det är en kurs, jag ska få betyd, jag ska kunna bygga min framtida karriär på mitt UF år och prestera är ett ord som lärarna säger varje vecka. Det är som att starta ett helt vanligt företag, man har kunder, man har utgifter, bokföringen ska stämma och helst ska man gå med vinst. Så det är verkligen inte en dans på rosor!

Jag trodde till en början att UF skulle vara något roligt schemabrytande som skulle förgylla mitt sista år på gymnasiet. Och jag ska inte säga att det har funnits fina stunder eller att jag skrattar mitt sista år. Erfarenheter är något som jag absolut har fått med mig och jag kan inte säga annat än att jag verkligen vet hur verkligen, vuxenföretag fungerar! Men det har inte alltid varit något roligt schemabrytande ämne! Milt sagt så har det inte förgyllt utan förgiftat mitt sista år. Man ska inte vara negativ till grupparbeten där skolan gör grupper och ämnen som får en att få upp ögonen för vuxenlivet men att driva ett UF företag med en grupp som har en ambitionsnivå som är så totalt olik är inte roligt!

Dem sista dagarna efter mässan har jag inte gjort ett skit! Så dåligt som jag har mått efter att äntligen kunna få slappna av är helt sjukt. Förra veckan var jag i skolan till 8 halv nio på kvällen och fortsatte bara jobba med UF när jag kom hem och någon egen tid fanns inte! Jag skryter inte eller säger att jag har gjort allt men det är svårt som VD för ett företag att bara stå och titta på medans det inte händer nånting! Jag har en drivkraft i mig som säger att när saker ska göras så gör man det och så enkelt är det, men jag har insett att inte alla har fått med sig den tanken.

Det var inte en glad Eleonor som kom hem i fredags efter att mässan avslutats och alla priser var utdelade. Jag kände mig misslyckad, hopplös, fruktansvärd och totalt slutkörd. När jag körde hem från Skövde grät jag något kopiöst över en känsla att allt jag hade gjort, all den tid jag hade lagt ner på tävlingsbidrag, monter och produkter var helt i onödan. Inga priser, ingen överdriven försäljning och inget tack för att man hade gjort allt de man hade. Varför skulle jag då fortsätta vara glad, positiv och alltid hjälpa till? Jag tänkte helt seriöst att jag var en 18årig tjej som fortfarande gick i skolan och tack vare den hade gått in den berömda väggen!

Jag har aldrig känt mig så fruktansvärd värdelös som jag gjorde i fredags! Men nu efteråt har jag på något sätt, efter många dagar av funderingar, gråt och ilska så har jag lyckats vända detta till en erfarenhet! En erfarenhet som jag aldrig tror kommer att slås eller övervinnas. Jag tror att när jag är 100 fortfarande kommer att säga att våren 2017 var den värsta i mitt liv någonsin och att jag aldrig har känt dess like efter de men att jag också lärde mig så fantastik mycket av det att jag slapp må lika dåligt någon mer gång i livet!

Det kanske låter påhittat eller töntigt men jag börjar komma till den insikten att jag behövde gå igenom allt detta för att veta att det kan vara såhär. Livet kan vara så otroligt orättvist och fruktansvärt men man kommer ärligt talat ut starkare på andra sidan! UTAN TVEKAN!


Ni är så sjukt bra, Kram <3

Likes

Comments

Det är högst oklart! Jag har ingen aning om hur bloggandet och den här världen fungerar eller vad jag har gett mig in i men jag har under en tid funderat på att starta en blogg bara för att ha en plattform där jag kan skriva av mig lite. I mitt liv just nu händer det mycket och jag vet inte allt som kommer att hända, så jag funderar och tänker väldigt mycket och nu tänkte jag ge er några inblickar i hur tankebanorna kan gå. 

Jag går sista året på gymnasiet och har faktiskt mindre än 4 månader kvar i skolan, sen är jag fri! Jag är inte ett geni men lägger ner en del tid på skolan kan man göra ändå! på fritiden (om det finns någon sån) så tränar jag ett flicklag i fotboll, försöker hänga i kyrkan och med familjen. Är och har alltid varit en familjekär tjej, kanske kan bero på att släkten är så stor eller bara för att jag gillar att vara social, ingen vet men det är det jag gör. Och nu har jag ju även en blogg att sköta så får väl försöka ta tag i den också.... :P 

Kram på er 

Likes

Comments