Jag har i nästan hela mitt liv satt andras lycka framför min egen. Har alltid tänkt att 'om andra runt omkring mig mår bra, så mår jag bra'. Visst det kan väl stämma till en del, men ändå så stämmer det inte fullt ut.

För om jag inte mår bra, hur ska jag kunna se till att det runt mig mår bra? Om jag inte sätter min egen lycka främst hur blir det då i slutändan? Jag tror det är en av anledningarna till att folk har lätt för att trampa och köra över mig, för jag känner att jag inte har modet att säga ifrån och jag tycker ändå att det är bättre att jag får se deras lycka före min och då är jag nöjd. Eller är jag det? Jag tror att det kan ha med att göra att jag blivit mobbad i ungefär hälften av mitt liv och jag är blyg tack vare det. För jag har känt att ingen riktigt brytt sig om min lycka och mitt välmående speciellt mycket. Inte förrän jag har blivit 28 år och träffat en av de finaste jag har i mitt liv till vän. Tack Emma! Tackar mig själv än idag att jag ville prata med dig på Skype där för tre år sen! (Så nu fick jag det sagt också.)

Som sagt, jag är 28 år gammal och inte riktigt än hittat min lite eller plats i livet. Alla andra runt omkring mig verkar hitta det relativt "lätt" och så är det lilla jag. Som känner mig lite av ett misslyckande, för jag har ingen pojkvän, inget jobb och har inte gått på gymnasium. Så jag har ingen ordentlig utbildning heller. Ändå så ser jag till att folk runtomkring mig köra på med det dom brinner för och jag står och stampar på samma ställe. Jag hjälper dom jag bryr mig om först och sen om jag orkar (vilket sällan sker) så tar jag han om mig själv.

Hur lång tid ska det egentligen ta innan jag hittar min väg i livet? Är det okej att som 28-åring fortfarande åka runt och testa på saker? Eller ska man ha redan ha kommit på vad man vill göra och köra på det spåret? Borde jag redan ha skaffat en eller flera utbildningar så jag kan köra på det i resten av livet? Eller är det okej att jag kanske vill flytta som 28-åring och bo utomlands ett tag? Får man göra det som svensk? För mig är det lite svårt det där, när jag ser alla andra skaffa pojk/flickvän, förlovar sig, gifter sig, skaffar barn, köper hus, flyttar ihop etc. Listan kan göras lång.

Så står jag där och har "ingenting" som normen säger art man bara SKA ha, och börjar undrar om det är något fel på mig som inte hittat min soulmate som jag vill dela allt med. Nu säger ju folk att man inte ska fokusera på vad man inte har, utan på vad man har. Det håller jag med om, men det är ändå svårt när det nästan är det enda man ser på sociala medier när man loggar in och kollar runt. Egentligen är det väl bara att rycka på axlarna åt det och säga att det blir min tur en dag, att min tid kommer. Visst gör den det, en dag kommer jag få det jag vill och är värd. Men svårt är det ändå för varje dag jag ser alla andra.

Oj nu känner jag att jag kom ifrån ämnet totalt om det jag egentligen ville skriva om.
Det är så jag undrar varför jag inte vågar stå på mig när folk säger hur jag ska vara eller hur dom tycker jag borde vara. Vad jag borde göra, hur jag borde leva. För det är då jag mår som bäst. Jag nickar bara instämmande när folk pratar på, för det är det jag lärt mig att göra. För säger jag vad jag vill så blir det bara sura miner. Mobbningen "hjälper" till där och påminner mig hela tiden: 'att det är bättre att låta folk säga vad som vill, för dom vet ju bättre om mig än vad jag vet om mig själv'. Folk tycker jag velar för mycket och att jag borde bestämma mig för att: "jag är ju ändå snart 30 och vuxen, så jag borde vetat för längesen vad jag vill med livet". Irriterande det där, att man borde veta livets val vid en viss ålder. Aja det är väl så samhället ser ut till viss del antar jag och inget jag som egen individ kan ändra på.

Syftet med inlägget var bara att jag ville skriva av mig lite och kan ändå känna att det är en push till mig själv att våga säga vad jag vill. Våga stå upp för mig själv och för vad jag tror på och mina "visioner" om mitt liv.


Puss & Kram

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vill bara börja med att skriva, Gott Nytt År på er och jag hoppas att det här kommer bli året då era önskningar kanske slår in och att ni får det livet ni förtjänar! Så med det sagt så tänkte jag fortsätta med del två om mobbning, fördel ett vart ju hyfsat uppskattat och jag hade nästan ”lovat” att det skulle komma en tvåa också.

Jag kollade bak lite på förra inlägget för att kolla vad jag skrev så att jag inte upprepar mig. Fast egentligen gör det ju inget att jag upprepar mig? För när det gäller ämnet mobbning så kan man aldrig upprepa sig för många gånger. Utan det tåls att säga samma saker om och om igen tills det inte finns! För det är en värld jag skulle vilja leva i, en värld där ingen mobbas p.g.a. att han eller hon är annorlunda och inte passar in i samhällets så kallade norm.

Det var så här jag avslutade förra inlägget så jag tänkte fortsätta på det innan jag kommer in i del två ordentligt.

”Så kom det att jag bytte skola i femte klass.Tänkte att nu skulle det bli bättre, 11 år och komma in i ny skola och ny klassmed nya människor som inte visste vem jag var. Men tji fick jag kan jag lova er. Det tog inte lång tid innan jag förstod att jag skulle bli mobbad i den nya skolan också. I sexan när vi fick in andra elever i klassen från andra skolor för att vi skulle flytta till en nybyggd skola som låg precis bredvid den vi redan gick i, då började mobbningen på nytt och på samma men ändå grövre sätt.Barnen var äldre och orden var elakare och handlingarna likaså. Jag höll mig mer hemma från skolan, jag kom med bortförklaringar för föräldrarna men de förstod ändå vad som var den riktiga anledningen. Det slutade med att jag blev skoltrött redan i sjunde klass och slutade med att jag inte ville gå gymnasium och gjorde inte så heller. Jag undanhöll mig i skolan och satt i ”gömställen”runt om i skolan för att slippa göra något. Det jag gillade med att komma upp emellan- och högstadiet var att man egentligen inte var tvungen längre att vara ute på rasterna, det blev jag riktigt glad över för det innebar att jag inte behövde se dem andra i klassen mer än i onödan. Biblioteket var ett bra ställe också, för där kunde jag gömma i böcker och ha igång min cd-spelare. Det var min tillflyktsort i den annars så kalla skolan för mig. Där är det jag talade om i mitt förra blogginlägg, musiken, den var min livräddare.”

Som sagt så var tiden i nya skolan lika jävlig. Där var det tjejerna i klassen som var värre än killarna. Nätterna lika jävlig och jag kunde gråta mig till sömns flera dagar i veckan. Visst jag fick vara med när tjejerna i klassen skulle göra saker, men det kändes som att de inte ville ha mig där egentligen. Jag blev alltid sist vald i saker. Jag kommer ihåg en händelse när vi skulle ha hemkunskap då vi skulle dela in oss i par och det slutade med att jag stod själv (såklart) vid bänken. Frågade läraren om jag skulle ha hälften av allt i eftersom jag var själv, varpå hon utbrister: ”varför är du själv?!”. Jag ryckte lite enkelt på axlarna och sa: ”Vet inte.” Alla i klassen var tysta tills det var en tjej som sa att jag kunde få vara med i hennes grupp. Jag tror ni inte kan förstå skammen (?!) jag kände när jag stod där och alla kollade på mig. Jag kände skam för att ingen ville vara med mig.När jag kom fram till dem så sa hon förlåt till mig och jag svarade lite tyst: ”Det gör inget, det är lugnt.” Klart som fan att det inte var lugnt egentligen?!?!?!?!? Hur skulle det någonsin vara lugnt att man blev vald sist?! Varför sa jag bara inte som det var? Varför sa jag inte att det alls var okej,och att det inte alls var kul att ingen ville vara med mig? Fast jag vet ju innerst inne varför jag inte sa något, för hade jag yttrat mig så hade jag fått skit för det sen och för mig var det lättare att inte säga något alls utan bita ihop ännu en gång. Jag tror eller jag kan nästan lova, att hade jag inte blivit mobbad så hade jag fått bra betyg och gått gymnasium. Men får man ständigt höra nästan 24/7 att man inte duger till något och inte är värd något så tryter självförtroendet ganska rejält och man nedvärderar sig själv något så kopiöst.För man hör inte de där människorna som faktiskt säger att man klarar det och att man faktiskt är värd det man strävar efter, även fast dem rösterna skulle vara så många fler. Åtta positiva röster = 16 negativa röster, nu var det inte exakt så för mig men det kan ändå ge er en bild hur det är att bli mobbad. Så var det under hela min tid i grundskolan och det sitter fortfarande så djupt i mig 13 år senare.

Att något så hemskt som mobbning kan förstöra fören individ i sådan lång tid efter bevisar bara hur djupt rotat det sätter sig.Det är inget man bara kan vifta bort och hoppas på det bästa, eller jag kunde inte det i alla fall. Jag undrar än idag varför det vart just jag som blev den ”utvalda”att mobba. Vad var det som fick de andra barnen att vara elaka mot just mig?Vad var det jag utsöndrade som gjorde att de störde sig på mig? Många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Jag vill ändå på ett sätt heller inte ha svar för att jag ska kunna gå vidare (27 år gammal).

Hela min grundskolegång inklusive 6-års blev förstörd från första dagen till sista dagen och skolavslutningen i nionde klass(som jag inte ens tror jag gick på). Tiden som ska vara den roligaste för ett barn blev totalt förstörd för att andra barn tyckte inte att jag var värd att få ha en bra skolgång. Att jag inte var värd att få ha det lika roligt i skolan som dem. Att inte få njuta av att komma till skolan och tycka det vara roligt att få lära sig saker. Istället för glädje och njutning så byttes det ut motvånda och knutor i magen för att behöva kliva in i skolan eller när jag bara såg skolbyggnaden. Jag får rysningar än när jag tänker tillbaka och nu när jag skriver om det är tårarna inte långt ifrån.

Det har också gjort så att jag inte vågar utmana mig själv. Jag vågar inte testa mig mig och göra nya saker. Jag är och har blivit så bekväm med det jag har i min lilla box. Att jag aldrig testar något nytt endast för att det kan vara läskigt. Hur mycket det än kryper i mig att vilja testa nya saker och jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte gör det så slutar det med att jag sitter hemma och fortsätter med mitt. Jag har inte heller vågat fråga någon kille om han skulle vilja ses etc för jag är så rädd e svaret som kan komma efter. Är otroligt rädd för avvisningen som kan komma (hörde ni?) KAN komma, det är inte ens säkert att avvisningen kommer men jag är så otroligt rädd för att den kan komma att jag låser mig och sitter hemma. 

Mobbningen har gjort att jag har blivit enväldigt osäker person och en person med ett självförtroende som ligger på bottens botten. Jag kan kolla mig själv i spegeln och känna mig fin, men så kollar jag i spegeln endast en sekund för länge och jag tycker inte att jag är lika fin längre. Jag hittar fel på mitt ansikte och jag hittar saker jag skulle vilja ändra med mitt utseende. Jag köper väldigt sällan kläder för jag klarar inte av att vara i provrum för länge innan jag hittar ”fel” på min kropp och blir nästan äcklad av det jag ser. Jag har inte visat mig i bikini på flera år(jo jag visade mig i bikini sommaren 15 i Danmark, men det var nästan inget folk vid stränderna där så då var det okej för mig) för jag gillar inte det jag ser. Jag vet egentligen innerst inne att det jag ser är ingenting någon annan ser. Får höra att jag är precis så fin som jag är (och det vet jag att jag är och det ska jag jobba med mer nu under 2017) men det hjälper inte att höra det om jag själv inte kan tro på det. Det är mina hjärnspöken som håller på och förstör för mig (läs mina mobbare i grundskolan). Det är deras röster jag hör hela tiden när mina hjärnspöken spelar mig ett spratt och jag litar blint på dem. Det har nog aldrig gått flera dagar i rad utan att jag inte har tyckt någon illa eller hemsk tanke om mig själv. Sen en hemsk ovana jag har är att jämföra mig med nästan alla tjejer jag ser (speciellt de jag tycker är riktigt fina) och tänker då att klart ingen vill ha mig när det finns fina tjejer där ute som är finare/vackrare än vad jag är, klart att de väljer dem istället då. Mobbningen har gjort att jag inte tror på mig själv, att jag inte är värd att få något som alla andra får. Innerst inne så vet jag ju att jag är värd det alla andra får,jag är värd lycka och framgång och få det livet jag vill ha. Men jag kan ändå inte få dem där negativa ur min hjärna. Det är svårt när jag i tretton år av mitt liv fått höra att jag är en värdelös påse skit helt enkelt. Att jag inte är vatten värd ens en gång. Såhär 14 år senare så kämpar jag fortfarande med det varje dag. Vissa dagar är det hur enkelt som helst medan vissa kämpar jag mot gråten i min hals. Jag har sagt många gånger till mig själv att hade jag haft pengar så hade jag ändrat mitt utseende på en gång. Jag vill inte säga vad, men kan säga att det är/har varit en del jag vill ändra på. Det har gjort också att jag inte har haft något förhållande och inte varit ”på g” med någon.(I yngre dagar så har jag inte brytt mig lika mycket för jag hade mina älskade hästar och mitt älskade hästliv som hjälpte mig och det var jag nöjd med). Det har gjort också såklart att jag är väldigt osäker när det kommer till killar,speciellt killar jag tycker ser bra ut eller är attraherade av. Då låser det sig för mig totalt och jag får munhäfta samtidigt som jag blir otroligt blyg.Det har gjort att jag nätt och jämt sökt bekräftelse från sådana som jag ändå inte skulle vilja inlett något med. Bara för att få det där ”just för stunden”.Visst har det funnits undantag (speciellt nu på slutet) då killar jag känt mig attraherad av har fått mig att känna mig avslappnad och jag kan få vara mig själv och det tackar jag dem för. Eller jag tackar mig själv också att jag vågar låta mig känna så. Samtidigt så känner jag så mycket på en gång eller ingenting alls, finns liksom inget mittemellan. Visst jag är ”ung” än, men jag kan fortfarande inte hjälpa att känna att jag vill ha ett förhållande. Nu tänker ni säkert att jag inte ska hänga upp mig på det, leta inte efter en kille, det kommer när du minst anar det och ”blablablabla”.Men det är svårt när det är det enda jag ser på sociala medier, dag ut och dag in och jag vet att jag inte borde bry mig men jag gör det ändå. För jag vill han någon att dela livet med och uppleva saker tillsammans med. Såklart har jag mina fina vänner att uppleva saker med, men det är ändå inte samma sak och det vet ni också. Jag har aldrig vågat säga ordentligt till en kille att jag gillar honom och har jag gjort det så har det bara skitit sig rent ut sagt efteråt. Så jag håller nu för tiden oftast inne med vad jag tycker om någon och så låter jag det långsamt äta upp mig inifrån och mår dåligt över det istället.

Jag hör också titt som tätt (nu låter jag väldigt självgod och det är inte meningen) att jag är snygg, vacker och ser bra ut((från killar som jag känner mig attraherad av). Visst är det uppskattande och höra det, men jag nickar och säger tack så tänker jag på en gång ”Vem har betalat dig för att säga det? För inte kan någon som du tycka jag är vacker,det går inte ihop?” Hör ni inte hur skevt mina tankar låter? Hur kan jag nedvärdera mig så lågt egentligen? Hur kan jag tänka som om mig själv? Det är faktiskt inget fel på mig, men det är tack vare mina mobbare som har gjort att jag har intalat mig själv att jag inte är värd någonting alls. Jag håller också ständigt koll på min vikt och jag väger mig flera dagar i veckan för att jag inte ska gå över den gränsen jag har satt i mitt huvud. Jag vill dock poängtera att jag inte har någon ätstörning eller så, utan jag äter det jag vill och det jag är sugen på men samtidigt har jag koll på vikten.

Men så kommer de där alldeles underbara och fina tankarna och poppar upp att jag kanske inte värd det där som alla andra har och som alla andra? Det kanske är meningen att jag ska leva livet ensamt? Meningen att jag inte ska hitta någon helt enkelt. Det kanske är så mitt liv ska bli? Vad vet jag, det jag vet är att jag inte vill leva så. Men mitt självförtroende är så förstört och kört i botten så det är skrämmande så det gör att jag inte kan sluta tänka så. Så mycket jag vill göra men jag vågar aldrig göra det så det slutar med att jag sitter hemma och bara stirrar på tv:n. Det här är ett ständigt jobb och kommer vara ett evigt jobb tills den dagen då jag kan älska mig själv för den jag är. För det finns bara en av mig men ändå finns det dagar då jag vill bli någon annan än den jag är. För jag har alltid trott att den personen jag är den duger inte att älska, det finns ju så många andra som är bättre än vad jag är. Jag nedvärderar mig hela tiden och jag förstår inte hur någon ska kunna tycka om mig när jag själv inte tycker om mig? Jag tror ändå på den tanken att jag kan hitta någon som kan lära mig att älska mig själv och älska mig för den jag är så som den personen älskar mig.

En dag kommer väl det för mig, men jag ser inte ljust på det även fast jag ständigt försöker varje dag. En dag kommer jag få den där killen som jag önskar mig och som älskar mig för just den jag är. Jag jobbar nästan hela tiden med att tänka positivt och att saker händer av en anledning, men jag känner gärna att ibland skulle jag vilja veta vilken den anledningen. En dag kommer jag att säga att jag klarade och jag kommer att vara stolt över mig själv. För det är något jag aldrig varit i mitt liv. Nu när jag skriver det här inlägget så känner det som att jag bara klagar. Men jag vill verkligen upplysa hur tuff mobbningen är och hur tufft den kan vara, och vilken avtryck den gör på de olika individer som blir utsatta. Jag tror nog att det kan bli en del tre för jag är inte klar på långa vägar angående det här ämnet!

Likes

Comments

Jag tänkte skriva om hur jag blev mobbad, men jag kommer att dela upp det i två delar för att ni inte ska bli trötta på att läsa så mycket text på en gång, hehe.

Hej mitt namn är Alexandra och jag är 27 år gammal.

För några år sen så skickade jag in en insändare till Friends för att skriva om min upplevelse av den mobbning jag blev utsatt för under hela min grundskolegång + under åren jag gick på dagis. Då fick jag korta ner den (tyvärr) för att den var så stark, men den blev i alla fall publicerad och jag fick en sådan otroligt fin och stark respons på min historia att jag inte visste hur jag skulle besvara den. Men nu vill jag skriva den igen utan några som helst nedkortningar. Jag ska skriva ut allt jag kände och känner och det jag kommer ihåg, i hopp om att hjälpa andra. Jag vill absolut inte skriva ut igen för att få fler sympatier utan för att kanske andra känner igen sig i min historia eller att den kanske får andra att våga berätta sin egen historia. För en sak är säker, allas historier är inte den andra lik.

Så hur ska jag börja min berättelse då? Kan börja med att säga att det började lite smått på dagis, men personligen känner jag att jag var för ung för att förstå vad mobbning var i den åldern. Sen började det ”roliga”, 6-års, och jag förstod vad som började hända. De andra barnen retade mig för att jag grät och inte klarade av lika bra som dem när föräldrarna lämnade mig på morgonen. Jag fick inte vara med på rasterna men var duktig redan då på att dölja det för lärarna, eller jag lärde mig allt eftersom att dölja det för dem. För inte ville jag visa att jag var den ”udda” eller den som var utanför. Sen kommer vi till grundskolan och det var då det hela urartade. De andra eleverna bestämde sig ganska omgående från början att jag skulle bli den dem hackade på, att jag skulle bli utbölingen och den som inte fick vara med på saker. Jag blev retad för att jag hade likadana kläder som någon annan i klassen (upp till fjärde klass gick jag i blandad klass från 1a till 4e klass, så ålderskillnaden spelade stor roll i detta) även fast jag visste att jag köpte kläderna innan, men jag hade på mig dem en dag efter i skolan och genast blev jag mobbad för det med meningar som: ”Varför köpte du exakt likadana kläder för?” Har du ingen egen vilja eller?” ”Jävla härmapa!” etc. etc. Eftersom jag redan utstått så mycket så visste jag inte hur jag skulle svara tillbaka för jag visste att dem skulle bli så mycket elakare mot mig. Så redan där utvecklades min blyghet, en blyghet jag fortfarande lever med inom mig ibland. I lågstadiet låg också det värsta av min mobbning och det allra elakaste mot mig. Jag blev mobbad på grund av mitt efternamn, jag blev mobbad för hur jag såg ut, jag blev mobbad för den näsan jag hade, jag blev mobbad för att jag inte hade rätta kläderna. Jag blev mobbad för på grund av min längd och vikt och för att jag var lite underviktig i början av skolgången. Jag blev också mobbad för att jag inte vågade säga något. Jag blev mobbad för att vågade säga något ibland. Det var alltid jag som blev påhoppad om det var någon som hade skvallrat till lärarna, även fast jag inte hade något med det att göra. Men såklart att det var lättare att välja mig, den som var mobbad istället för att tjalla på kompisarna. Jag vågade aldrig säga något till lärarna om de andra barnen var elaka mot mig för jag ville inte bli mer mobbad än vad jag redan var. Det var mig killarna dansade med på klassdiscon för att sen egentligen välja en av de andra mycket sötare tjejerna i klassen. Jag var aldrig ett förstahandsval, jag var inte ens ett andrahandsval, utan jag var alltid ett sistahandsval under hela min tid i grundskolan. Jag fick alltid vara ensam och de andra barnen uteslöt mig från saker på rasterna. Jag blev alltid vald sist i övningar på gymnastiken. Ingen som ville följa med mig hem efter skolan eller så var det ingen som frågade mig om jag ville följa med dem hem. Ibland fick jag väl gå på födelsedagskalas och så, men det kändes mest att de bjöd mig för att deras föräldrar sa åt dem att göra det och inget annat. För varje år som gick i grundskolan så blev jag ännu mer osäker på den jag var och vem jag var. Jag fick alltid höra att jag var ful, ingenting att ha och killarna bara skrattade åt mig när de kollade på mig. Jag kommer ihåg en händelse när jag gick i fjärde klass och mina föräldrar låg i sängen och pratade och jag låg emellan dem för jag var sjuk den kvällen. Det var då det var riktigt populärt att samla på klistermärken som man höll på att byta med sina vänner (sådana som jag inte hade dock). Mamma och pappa trodde att jag sov, men jag fick då höra att mina såkallade ”vänner” i klassen hade tagit ut mina klistermärkshäften ur mina lådor i klassrummet och valt ut sina favoriter. Sen hade dem rivit sönder resterna av häftena och spolat ner allting i toaletterna. Några dagar senare var jag tillbaka till skolan och jag låtsades som att ingenting hade hänt och fortsatte på som vanligt. Förstår ni egentligen hur sjukt det är? Att man vid 9-10 års ålder kan lära sig att fortsätta på med livet som att ingenting hänt? Att man kn ”glömma” bort att något hemskt som har hänt, även fast det betydde allt då för dig. När mobbningen började urarta och bli alldeles för mycket så betstämde mamma och pappa i råd med lärarna och rektorn på skolan att jag skulle byta skola, så jag skulle komma undan från mina mobbare. Bara där är också något så fel? Varför skulle jag som blev utsatt, mobbad och nedtryckt, byta skola? Varför skulle jag som inte gjort någonting flytta? Varför blev det inte dem som fick mig att må dåligt och som fick mig att gråta nästan varje kväll till sömns som fick byta skola? Jag förstod egentligen inte alls varför jag skulle byta skola, men gjorde som mamma och pappa sa för dem visste ju bäst. Jag kom ihåg också att tjejerna i klassen frågade varför jag bytte och hoppades inte på att det var på grund av dem (att de ens hade mage att tro att det inte var pga dem?!), men jag kommer ihåg i alla fall att jag kom på en riktigt bra lögn för dem.

Så kom det att jag böt skola i femte klass. Tänkte att nu skulle det bli bättre, 11 år och komma in i ny skola och ny klass med nya människor som inte visste vem jag var. Men tji fick jag kan jag lova er. Det tog inte lång tid innan jag förstod att jag skulle bli mobbad i den nya skolan också. I sexan när vi fick in andra elever i klassen från andra skolor för att vi skulle flytta till en nybyggd skola som låg precis bredvid den vi redan gick i, då började mobbningen på nytt och på samma men ändå grövre sätt. Barnen var äldre och orden var elakare och handlingarna likaså. Jag höll mig mer hemma från skolan, jag kom med bortförklaringar för föräldrarna men de förstod ändå vad som var den riktiga anledningen. Det slutade med att jag blev skoltrött redan i sjunde klass och slutade med att jag inte ville gå gymnasium och gjorde inte så heller. Jag undanhöll mig i skolan och satt i ”gömställen” runt om i skolan för att slippa göra något. Det jag gillade med att komma upp i mellan- och högstadiet var att man egentligen inte var tvungen längre att vara ute på rasterna, det blev jag riktigt glad över för det innebar att jag inte behövde se dem andra i klassen mer än i onödan. Biblioteket var ett bra ställe också, för där kunde jag gömma i böcker och ha igång min cd-spelare. Det var min tillflyktsort i den annars så kalla skolan för mig. Där är det jag talade om i mitt förra blogginlägg, musiken, den var min livräddare.

Likes

Comments

Vill först börja med att säga att jag inte tänker göra det här till någon vana av att skriva här. Men en blogg är rätt så bra att ha om man känner för att skriva av sig.


Jag tänkte att mitt första inlägg på bloggen i alla fall ska få handla om Backstreet Boys. Mina livräddare, mina idoler. Varför då undrar ni säkert? Jo det är så att i år så markerar det 20 år av mitt liv som jag har varit ett fan av det bandet. Bandet som kom att vara en av de största anledningarna till att jag fungerar idag och att jag fortfarande lever. Jag har svårt att tala om hur mycket dom verkligen betyder för mig, så för mig blir det då automatiskt lättare att skriva ner det på ett papper eller som i det här fallet en dator.


Som sagt så har jag varit ett fan av Backstreet Boys i 20 år, sen 1996, och jag är 27 år. Så dom har varit med mig i hela mitt liv och jag kan eller varken vill tänka på hur det skulle vara utan dom. De är som sagt mina livräddare, mina idoler, mitt allt. Jag är och kommer alltid att vara killarna evigt tacksamma för allt dem har givit mig under dessa år och vad de kommer att fortsätta ge mig. Backstreet Boys har funnits där när jag har gråtit mig till sömns om kvällarna under skoltiden. Dom har hjälpt mig under åren jag blev mobbad, (vilket var från 6-års till nionde klass, så hela grundskolan men det är ett senare inlägg). Jag kom hem från skolan stängde dörren till mitt rum och satte igång cd-spelaren och bara grät samtidigt som deras musik spelades. Jag har alltid haft svårt att prata med folk om hur jag känner, så musik har varit en stor tillflyktsort för mig och då framförallt BSB. Deras musik hjälpte mig att koppla bort alla bekymmer jag hade för stunden, allt ont jag kände och alla problem som jag hade eller stötte på vägen. Grejen med deras musik och texterna är att det inte finns någon "mening" bakom dem, eller ja det finns det ju på ett sätt. Men missförstå mig rätt nu. Klart det finns det men ändå inga starka budskap som det finns i så många andra artisters låtar. Men för mig behöver det inte finnas något klart budskap i varje låt man lyssnar på, utan för mig är nummer ett känslan man får när man lyssnar på en artists musik och låtar.

Som då med Backstreet Boys och deras musik. När jag fick i skolan och allt var rent ut sagt för jävligt, när jag inte ville gå till skolan. När jag bara ville sitta hemma och gråta, när ingen ville förstå mig eller vara med mig. Då hade jag BSB där. Dem svek mig aldrig, ställde alltid upp för mig i vått och torrt. Med deras musik i lurarna/högtalarna kunde jag klara av allt jag tog mig an. Med deras musik kände jag mig stark när jag egentligen kände mig som ynkligast och svagast. När jag kände mig som mest obetydlig och som mest osynlig, då var deras musik där och hjälpte att lyfta upp mig från botten. Vilket de gjorde gång på gång, för ni ska veta jag hade inte en lätt skolgång och det är inget jag önskar något barn i världen att få gå igenom.

Nu då? Nu när jag är 27 år gammal och närmar mig 30 (gud ja bevare mig haha), betyder Backstreet Boys för mig lika mycket som då? Har dem samma utrymme i mitt liv som då? Det kan ni ge er fan på att de har. Jag trodde inte att min kärlek till det bandet kunde växa mer, men det gör det varje dag och kärleken blir också starkare för varje år som går. Jag har BSB att tacka för så otroligt mycket i mitt liv, jag har dem att tacka för att jag träffat en av mina närmaste och bästa vänner jag har i livet nu, en otroligt fin människa som jag fått äran att lära känna tack vare Backstreet Boys. Jag har dem att tacka för att jag fortfarande är i livet. För att jag får uppleva det fina med deras musik. För att jag får uppleva och se killarna utvecklas till extremt härliga, trevliga och helt underbara personer. Jag vill tacka dem för att jag har fått växa upp med dem och vara med i alla mot och medgångar killarna haft, alla upp och nedgångar. Jag har varit där i alla väder för dem, som de har funnits i alla för mig. Jag har fått varit med nästan från starten och jag kommer vara med ända till slutet (som inte är än på ett par år hoppas jag). Jag kommer att fortsätta stötta bandet tills jag har en sån dålig hörsel att jag inte kan höra längre och den dagen jag inte finns längre så ska deras musik spelas på min begravning. Nu när jag skriver det här så börjar jag bli väldigt emotionell, men jag kan inte sluta tänka på hur detta bandet faktiskt har räddat mitt liv flera gånger om och att de fortsätter göra det gång på gång. Som jag skrev tidigare så får deras musik mig att känna att jag klarar av allt här i världen och allt som universum kastar på mig titt som tätt. Med Backstreet Boys vid min sida så går jag genom livet lätt. Vissa dagar är jobbiga och mörka och sådana får man faktiskt ha. Det viktiga är också hur man tar sig igenom dessa dagar, och med BSB hjälp så tar jag mig igenom dem och ser framåt.

Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med ord i världen som kan beskriva min kärlek och min eviga tacksamhet till Nick, AJ, Howie, Brian och Kevin. Det är faktiskt inte för inte jag har fyra tatueringar på min kropp dedikerade till bandet.

Ibland känns det dock att vissa personer har svårt att förstå hur ett band kan ha en sån stark inverkan på en person. Hur fem individer som har miljontals med fans världen över och har haft det i 23 år nu. Men det är just det killarna har på mig. Jag kommer aldrig riktigt kunna förklara det och jag känner lite faktiskt att det är det som är tjusningen.

Finns ett litet citat från Brian som jag alltid kommer ihåg. Han sa det när Backstreet Boys var på ett typ av miljökonvent i Köpenhamn i samband med en konsert där 2009.

"We've been doing this for seventeen years now and I hope we will be doing this for at least seventeen more."

Så jag hoppas i framtiden att jag kommer stå och hoppa tillsammans med mina livräddare ännu en gång!


Likes

Comments