Att bli vuxen.. så jävla onödigt.. När man var liten så längtade man efter att få växa upp. Att nå vissa åldrar för att få göra vissa saker. Alla sa till en att "passa på att vara barn medan du kan, vuxen hinner du vara så det räcker sen!". Vilket skitsnack tänkte jag då, klart att det är bättre att vara vuxen och få göra som man vill.

Vips så hade åren gått och jag blev vuxen. Nu inser jag att alla hade rätt! Det blev inte bättre för att personnumret blev gammalt. En del problem försvann förstås, men för varje svårighet som upphörde så kom tio nya problem och femton måsten istället. Fast så är det väl för alla. Frågan jag ändå ställer mig är, blev jag egentligen vuxen? Siffrorna på mitt körkort säger mig att det är så, men inuti känner jag mig inte alls vuxen nog att axla det ansvar som förväntas av mig.

Det känns mer som att jag längtar tillbaka till en tid när någon annan bar allt ansvar. Någon annan ordnade och fixade, någon annan såg till att det fanns mat på bordet varje dag. Någon annan arbetade, fixade med hus o bil, planerade för semestern o sparade för framtiden, medan jag bara behövde gå till skolan, lyckligt ovetandes om både ocr-nummer och drivmedelsskatt. En tid innan jag hunnit göra alla stora misstag, o innan så många i mitt liv viktiga personer hunnit lämna jordelivet för en bättre värld.

Flera av mina älskade släktingar är sedan länge borta nu. Kvar står jag, och undrar hur far fick allt att fungera så bra när jag var liten. Undra hur jag ska kunna ge mina barn en barndom och uppväxt likvärdig min? För min äldsta dotters skull har jag redan misslyckats. Jag hoppas ändå att hon en dag ska förstå, se mina misstag ur en annan vinkel, och kanske älska mig ändå. Kommer jag kunna ge de två små allt det där som jag hade? Kommer jag någonsin betyda lika mycket för mina barn som min far betyder för mig?

Kommer du ihåg avsnittet av Emil i Lönneberga när han kör Alfred till doktorn i Mariannelund? Då när Alfred skurit sig i tummen och fått blodförgiftning? Ungefär så känner jag mig. Jag spänner alla muskler till bristningsgränsen, tar i så blod och tårar sprutar och vrålar ut min frustration, men släden sitter orubbligt fast...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ledig idag! Men det här vädret gör ingen lycklig, o arbetslusten vill inte infinna sig. Förkylningen har däremot infunnit sig, men det var väl väntat i dessa tider. Det regnar åtminstone inte..!

Sambon är allmänt vresig, men hon mår väl inte heller bra. Hon har ont här o där, är deprimerad, tappar vikt, o har tandvärk. Hon lider fortfarande svårt av förlossningsskadorna efter 2-åringens födsel. Att hon är arbetslös o helt saknar både inkomst o körkort gör väl inte saken bättre. Det är synd om henne, men jag vet inte längre vad mer jag ska göra för att underlätta för henne.. hon mår inte bättre ändå, vad jag än gör..

Gården borde städas och ställas i ordning inför vintern. Bilen vill bada och servas lite, och jag borde ta reda på vart oljan tar vägen. Bokföringarna borde färdigställas inför kommande momsredovisningar. Köket och tvätten vill ha lite uppmärksamhet, liksom det gemensamma vattenverket. Parabolen ska flyttas, skorstenen lagas, pannrummet tömmas o veden köras in. Listan kan göras lång, jag har säkert glömt nåt viktigt (ifall någon nu har orkat läsa ända hit).

Jag har bara ingen lust.. jag orkar inte.. jag sjunker hellre ner i min fåtölj, grämer mig över allt som borde göras, tittar på Barnkanalen o lägger bamse-pussel med barnen. Imorrn väntar ett 12h-pass på jobbet igen..!

Likes

Comments

En omeprazol o en imodium så är man redo att ta sig an ännu en måndag. Hösten vräker ner utanför fönstret i form av ösregn och mängder av gula löv som far omkring i nordanvinden. Jag känner mig bara trött, deprimerad och på allmänt dåligt humör. Arbetsvecka med jobbhelg, 100 saker att göra och lika många måsten som ska planeras in på varje ledig minut. Magen vill inte, kroppen vill inte, o huvudvärken smyger sig på redan från början.

När jag sjunker ner i fåtöljen o tycker som mest synd om mig själv kryper min 2-årige son upp i mitt knä. Han tittar mig i ögonen, sträcker fram sin snuttefilt till mig o säger "Jag tycker om dig, pappa!" De vackraste orden som finns, o jag känner hur det värmer i hjärtat och hettar bakom ögonen...

Likes

Comments

Känslan av att inte räcka till.. känner du igen dig i den? När man bara känner sig nere och deprimerad, men hela tiden håller fasaden uppe. Man krigar på och gör allt man kan för att det ska bli bra för alla andra, för att alla ska ha det bra och må bra, men ingen ändå förstår utan bara uttrycker allt som fattas, som inte är bra? När man gör allt som går och lite till samtidigt som man ser allt man skulle ha gjort istället och allt man hellre VILLE ha gjort som det inte finns tid till. När ingen ser vad man gör utan istället underförstått pekar på allt det där andra som inte gick.. känslan när man ser vad de andra gör, och undrar varför de kan o hinner, o inte jag. Känslan när man ser att ens närstående mår dåligt o man gör allt man kan, men det räcker inte.

Känslan när någon frågar "Hur är det?" man svarar "Bra!", och önskar att de ska se att det inte alls är bra...

Likes

Comments

Hej..

Psykisk ohälsa pratas det mycket om. Vad är det, egentligen? Per definition, menar jag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag mår jävligt dåligt periodvis och bättre andra perioder. Om det är psykisk ohälsa, vanlig ohälsa, helt normalt, eller om det bara är jag som är dum i huvet vet jag inte. Men jag vet att det är jobbigt, och jag tänker använda den här bloggen som en ventil. Om nån orkar läsa (och kanske tom kommentera) mitt svammel så är det kul, om nån annan kan dra lärdom och nytta av mina tankar och känslor så är det ännu roligare. Oavsett vilket så tänker jag ändå skriva här, förmodligen ganska oregelbundet..

Så vem är jag som sitter här och beklagar mig då? En sambo och 3-barnspappa, närmare 40 än 30.. Vill vara som alla andra och accepteras som sådan, samtidigt som jag inte vill vara en i mängden. Jag tror och tycker själv att jag är som alla andra, men känner (upplever) att jag inte passar in någonstans. Älskar att bli älskad, men oftast känns det som att alla nog skulle ha det bättre om jag inte fanns..

Jag (tror och) intalar mig själv att jag är starkare än alla andra. Jag kan ta hur mycket skit som helst utan att falla. En man är en man, han talar inte om sina problem, han löser dem. Helt enkelt... ändå mår jag så jävla dåligt! Kan nån få ihop den ekvationen..?

Jaja.. det får väl räcka för nu. Nytt inlägg kommer när jag lyckas formulera några tankar till begripliga meningar...

Likes

Comments