Jag har en ihärdig ångest. Sådan där ångest som vägrar ge upp, som sitter i dagar i enda. Ett brus, ett himla oväsen. Enligt rehab (som de så många gånger förklarat) är inte ångest en känsla. Ångest är resultatet av en känsla, ett symtom nästan. Så för rehabs skull, jag observerar. Vad känner jag? Var/vad kommer ångesten i från? Jag hittar inte mycket. Min ångest är generell och bred, den verkar röra vid allt. Ångest över mat, ångest över praktik, ångest över rehab, ångest över min kropp. Ni fattar poängen, jag har ångest över det mesta. Dante är det enda som bryter igenom ångesten, en glimt av ljus i en hopplöst mörk vardag. Om jag fick välja skulle jag bara vara hemma med honom. Jag älskar den lilla varelsen så mycket.

Idag låg jag och vilade i sängen med Dante, och jag kände ro. För en stund fanns ingen ångest. För en stund spelade det ingen roll att jag gått upp i vikt. Det var bara jag och Dante. Men inget varar för evigt, valpar måste kissa (och människor med för den delen) och livet fortsätter. Ibland önskar jag att det var möjligt att pausa sådana stunder, och leva kvar i dem. Det är när ångesten är hemsk och inget hjälper som en måste påminna sig om att det på sätt och vis är möjligt. Vi har våra minnen, och ibland är det bara goda minnen som kan underlätta i dåliga perioder. Så när det blir så här, när ångesten vägrar ge med sig, då minns jag.

Jag minns Island, jag minns första gången jag träffade Dante, jag minns skratt med mina vänner och lugna kvällar med min syster. Jag minns campingsemestrar och utkiksplatser, minns regniga sommardagar och smatter på husvagnstaket. Jag minns varm choklad i skidbacken och långa skogspromenader. Jag minns stunder med min familj och mina vänner. Och när jag minns håller sig ångesten tillfälligt borta. För inte ens ångest kan rå sig på sådana mäktiga minnen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu är jag tillbaka i Örebro. Det känns inte alls bra. Jag saknar redan den friska luften, den stora skogen och vidderna. Jag är verkligen klar med Örebro, jag märker det mer och mer. Jag hoppas att kunna flytta snart. Hade saker sett annorlunda ut skulle jag redan ha flyttat, men jag är kvar eftersom Örebro har en bra behandling för borderline. Det är ganska motsägelsefullt. Jag stannar kvar i Örebro för att jag mår dåligt, men mår dåligt av att stanna kvar. Inget vinnande koncept detta, men det är som det är.

Anledningen att jag hamnade i Örebro var för att jag påbörjade en utbildning här, men som jag sedan hoppade av. Jag blev kvar, och fick sedan kontakt med psykiatrin. Psykiatrin höll mig kvar. Psykiatrin i min hemkommun var underlig, skum. De hjälpte mig inte, snarare motsatsen. Jag kan i efterhand se tydligt hur jag började må sämre och sämre av att gå där. Jag fick fel hjälp. Mycket hände då. Det var en kaotisk period. Här har jag fått hjälp, men det är dags att gå sig vidare. Nya äventyr, och allt det där. Denna gång med Dante vid min sida.

Dante blir större för varje dag som går (inte för att han kommer bli stor, han är en liten ras). Jag tycker mig kunna se hur han kommer se ut som vuxen redan. Han växer upp så fort. Jag ser framemot längre promenader och att vandra tillsammans. Samtidigt tror jag att jag kommer sakna valpperioden också. Han har för sig så mycket roliga saker. Jag försöker ta så många bilder som möjligt, det känns som en inte kan ha tillräckligt många bilder från valpperioden.


En bild på lilla galningen.

Likes

Comments

Jag älskar naturen, det har jag alltid gjort. Det känns som hemma, som jag kan andas lättare, en tyngd släpper. När jag är i skogen spelar det ingen roll vad som pågår i betongdjungeln. All oro faller av mig, jag uppfylls av lugn och ro. Kanske det närmaste harmoni jag kan komma. Jag kan vandra omkring bland träden i timtal. Ensam, tillfreds. Det är därför jag måste komma ifrån Örebro. Jag är klar med den, det finns inget kvar för mig. Det känns som jag sakta dör när jag bor där, tynar bort bland avgas och asfalt. Allt jag vill är att komma närmare mina rötter, komma närmare naturen.

Idag tog jag en kort promenad med valpen och min bästa vän som var på besök (jag är hos mina föräldrar nu). Vi var i skogen bara en kort stund, men när jag var där var det som mina batterin laddades upp. Att två väsen jag älskar av hela min själ var där laddade upp det ytligare. Mitt huvud är klarare nu, mina tankar är inte som sirap. Jag är trött, sömnbrist är en mäktig fiende, men känner mig piggare mentalt. Det är tillfälligt, allt är, men jag är tacksam över att jag känner så nu i alla fall. Med det sagt, det är dags för mig att sova. Klockan är sent för valpmamman.


Likes

Comments

Mitt förfall ner i ätstörningarnas herravälde var orättvist och oväntat. Jag har alltid haft problem med mat, men aldrig så illa att det blev farligt eller placerat mig över eller under en hälsosam vikt. Jag var inte nöjd med hur jag såg ut, och bantade ofta, men saker var under kontroll. Jag mådde bra, mat var bara mat. Så kom dagen då allt förändrades, dagen mitt liv skulle ta en vändning jag ännu inte återhämtat mig från. Dagen då jag hittade pro-ana. Pro-ana var inget jag snubblade över eller hittade själv, utan någon gav mig det, bokstavligt talat. Vi skulle hålla tal om ätstörningar i skolan. Min lärare sa att jag skulle hålla tal om pro-ana. Mitt liv har inte varit sig likt efter det. Den dagen, den uppgiften, till och med den sekunden, förändrade mitt liv för all framtid. Redan den kvällen började jag räkna kalorier, redan den kvällen svalt jag mig. Mitt liv som jag tidigare känt det var över. Det är därför jag säger att mitt förfall var orättvist. Min ätstörning serverades på ett silverfat.

Missförstå mig inte, det finns ingen rättvisa i ätstörningar. Ätstörningar är ett helvete, det förändrar och förstör ens liv tills en inte vet vem en är längre, tills det inte spelar någon roll vem en är så länge en är smal. Ingen av oss förtjänar detta.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa påverkar ens liv på så många sätt. Jag märker mina begränsningar speciellt mycket nu när jag har en valp. Förutom sömnbristen och den totala fysiska utmattningen håller jag på att köra slut mig själv mentalt. Jag är nära tårar hela tiden, känns som jag ska bryta ihop närsomhelst. Realistiskt sätt tror jag att jag måste avboka hela nästa vecka. Aldrig i något universum att jag klarar av valp, stressen som kommer med att lämna honom ensam, rehab och biblan. Bara tanken på det får ångesten att välla upp. Stoppar jag den inte blir den helt dysreglerad. Panikångesten är under ytan hela tiden, som ett monster som väntar på rätt (fel) tillfälle att kasta sig loss. Till exempel blev jag utskälld på biblioteket (där jag praktiserar) av en besökare fastän jag inte gjort något fel och jag sprack nästan totalt. Hade det inte varit för rehab skulle jag nog fallit sönder totalt i den situationen.

Jag hoppas jag klarar detta. Det måste jag. Det är Dante värd. Jag menar, titta bara på honom:

Det skulle förstöra mig att göra den här lillen orättvisa.

Likes

Comments

Det är småsaker som gör mig lycklig nu. Saker som verkar obetydliga men är helt enorma för mig. Ett exempel, i natt skedde inga kiss eller bajsolyckor inne. Den första natten sedan jag hämtade hem min lilla valp det sker. Det tåls ju att säga att jag inte sovit speciellt mycket i natt, men det är värt det. Även om jag desperat vill sova, desperat behöver sova för den delen, är det okej. Förhoppningsvis kan jag sova lite idag när han sover. Jag vet att det är en halv omöjlighet, men jag kan ju hoppas. Hoppet lämnar människan sist, som de säger.

Ensamhetsträningen går. Jag vet inte om det går bra eller inte, men jag tycker mig se en utveckling. Han kan underhålla sig själv, även om det ofta är ganska destruktiv lek som att gräva i bädden, men jag anser att det är okej. Hans leksaker gör inte ett sådant bra jobb när det kommer till ensamhetsträningen. Inte ens hans kong med gott i hjälper direkt. Det jag tycker är svårt att veta är om han måste kissa eller vill ha sällskap när han börjar gny. Det är ju ganska viktigt att undvika olyckor inne för att göra större framsteg i rumsrenligheten.

Just nu sitter han i sin inhängdnad och tittar på tv. Han är en liten tv-tittare han. Jag tror att det var mycket tv-ljud där han växte upp, hos uppfödaren, så jag försöker återskapa det. Jag tänkte nästan lämna tv:n till mina föräldrar under min senaste minimalisering. Nu är jag glad att jag behöll den.

En bild på lilla mannen.

Är han inte helt bedårande?

Likes

Comments

Jag är tröttare än jag någonsin varit tidigare. Jag är utmattad, jag är helt slut. Varför? Jo, för att en valp är mycket arbete och jag råkade bli matförgiftad/magsjuk. Jag har tidigare kallat mig själv för drottning över dålig tajming, jag tror jag fortfarande sitter på den tronen. Frågan är snarare om jag någonsin kommer att lämna den.

Min aptit är inte återställd än, och jag sover inte bra (alls?). Det är aldrig bra för mig att sluta äta, oavsett anledning, eftersom det blir så svårt att börja igen. Jag fastnar i svältläget, och fastän jag vet att det inte är bra finner jag någon form av ro i det. Gamla vanor och allt. Det är väl den där känslan av kontroll. Innerst inne vet jag att det inte är genuint, men svårt ändå. Det gäller bara att fortsätta kämpa, och fortsätta ta hand om mig själv.

De enda gångerna jag har tid till mig själv och att göra hushållsarbete är när Dante sover, men det blir sällan att jag gör något. Jag har inte riktigt energin som krävs för att göra sådant arbete när jag kan ligga på soffan och glo på netflix istället, men jag hoppas det vänder, att energin kommer tillbaka till mig. Jag vill kunna njuta av min lilla valp.

Nu är det kissdags. Ut i snöovädret bär det för lillemannen har vaknat.

Likes

Comments

Jag vet att det gör ont. Jag vet vad du ser när du tittar dig själv i spegeln. Jag vet att vad du tycker om dig själv, jag känner ditt hat utan och innan. Jag känner din smärta och din önskan efter förändring. Jag vet att du inte tycker att du duger. Jag vet vilka tankar som går runt i ditt huvud. Jag är tjock. Jag är ful. Jag är grotesk. Jag vet att för varje gång du tittar dig i spegeln gör det mer ont.

Jag vet att du svälter dig själv, jag vet att du kräks efter varje måltid. Jag ser dina tårar och hur all din styrka försvinner. Jag ser hur trasig du blivit. Jag vet att du tror att du kommer må bättre om du går ner ett kilo till, alltid bara ett till kilo till. Men det slutar aldrig. Jag vet. Jag vet att du är olyckligare än du någonsin varit, fastän siffran på vågen är lägre än den någonsin varit.

Jag märker hur mörka dina tankar har blivit. Jag vet att du börjar tro att det kanske inte finns någon utväg. Varför leva om jag inte kan vara smal, inte sant? Nej. Det är inte sant. Jag vet vad du går igenom, men jag vet också detta: Maten är inte din fiende, det har den aldrig varit. Jag vet att det du ser i spegeln inte är sanningen, och att du är lika värdefull med storlek XXS som XXL. Jag vet att du är duger som du är. Jag vet att livet är mer än kalorier och träning. Jag vet att du är mer än en siffra på vågen.

Jag vet att du kommer må bättre. Jag känner din styrka. Jag vet att du klarar detta. Tro mig.

Likes

Comments

Det finns dig, och så finns det den du vill vara. Där emellan finns ett gap. Ibland kan det gapet kännas oändligt stort, som att du aldrig kommer att nå den andra sidan. Men det är möjligt att minska gapet, att bli den du vill vara.

En måste välja att förändra sitt liv, göra viktiga skillnader. Det är inte lätt att veta vilka skillnader en måste göra. Det är inte ens lätt att veta om den en vill vara faktiskt är genuin. Är den du vill vara en illusion skapad av avundsjuka? Har sociala medier påverkat din syn på ett ultimat jag?

Jag tror inte att det finns ett sant jag, vi är personer som förändras och utvecklas. Däremot tror jag att en kan vara sann till sig själv. Att vara sann till sig själv kommer att minska gapet. Det är möjligt att vara den en vill vara, men om en fortsätter att vilja vara någon annan kommer det inte gå. En måste vilja vara sig själv.

Likes

Comments