Klockan är över midnatt och min födelsedag är officiellt över! Min roomie och jag åt ute (dyrt, hon betalade men känns ändå lite mjeh när det är dyrt) och annars har jag tagit det lugnt. Fick presenter av henne - något klädesplagg, smycken, tvål. Bra saker, och det är lite rolig att få en låda med lite trevliga saker. Hon är bra på att köpa småsaker, och det är trevligt.

Fick en del grattis-önskningar på FB, och pappa kom till och med ihåg att ringa. Inte mormor dock :( Hon trodde iofs att jag fyllde år häromdagen... Aja. Att farmor på 90+ inte kommer ihåg är ganska resonabelt. Osäker på om hon dessutom har mitt mobilnummer så... Ja.

Killen kom ihåg att gratta och har varit söt och skickat massa hjärtan och gulligull. Det är såklart supermys. Men jag är lite konfunderad över att han kan prata om ringar och att ge mig en ring när vi inte ens är officiella än? Okej, det kanske låter creepy, men jag vet att han ser på oss som ett par även om han har problem med det 'officiella' delen. För min del är det mycket viktigt att vara officiell och att ha en årsdag/datum. Ja, det är viktigt för mig. Att kunna säga "ja, vi har varit ihop i tre år om en månad" och inte typ "ja vi har väl varit tillsammans typ tre år, någonstans där." Ah, vet inte. Men det är viktigt för mig. Min roomie tycker han är söt när han kommenterar om ringar (han skrev en kommentar om det under kvällen) och en annan vän tycker att han är helknäpp som pratar om sånt innan vi ens är 'tillsammans på riktigt.' Men ja, vi funkar olika och ser olika på saker... Vet inte riktigt hur han tänker. Lite fascinerande. Våra respektive vänner vet om det, våra familjer vet om det... Vet iofs inte om hans syster tror det är seriöst, har inte fått det intrycket. Men har bara träffat henne snabbt två gånger, så vem vet. Det har väl inte vanan att ha heart-to-heart samtal heller, haha. Jag har träffat hans mamma, han har inte träffat nån. Mm, vill såklart visa upp honom för de mina, men först när jag kan säga ordentligt att han är min pojkvän. Sålänge vi bara är i 'dejtar' stadiet så ser jag inte behovet i det, även om det förstås vet om honom. Min senaste kille träffade aldrig min familj, men vi var tillsammans typ.. 8-10 månader och det var inte superseriöst heller. Han ville inte ha barn and that's sort of a dealbreaker. Fortfarande vänner dock, all good.

Dock lite besviken på honom, men det är väl något jag får ta med mig själv. Han ringde inte idag heller... Hade hoppats att eftersom det var min födelsedag så kanske han kunde tänka sig att ringa på kvällen. Men näe. Nu tänker jag försöka att inte gnälla om det, för jag sa faktiskt inte att jag ville att han skulle ringa... Men det var ju bara häromdan som jag klagade på det, och han är inte helt tappad bakom en vagn. Han har varit inne och spelat och är fortfarande online (men spelar inte, ska väl sova snart). Så ja.. jag har varit vid datorn, han har varit vid datorn, men han har inte ringt. Och ja, jag kan ju ringa, men jag VET ju att han sitter med de andra, och att bli dissad var jag inte sugen på.. Ville se om han tänkte sig att kanske ringa på min födelsedag, men nä. Hade jag frågat hade han nog gjort det, jag vet... Är det så mycket begärt med lite eget initiativ? Han vet att jag vill att han ringer, och att jag inte vill störa när han håller på och pratar med de andra, inte så kul att märka att han bara vill tillbaka till det andra samtalet.

Bah. Jag är glad att han var söt idag, och tänker inte gruffa mer än här att han inte ringde, för jag har lov att känna så och gruffa för mig själv. Men på söndag är det två veckor sedan vi talades vid sist och det var inte trevligt. Han var stressad och jag märkte hur han hellre ville till det andra samtalet. Jättekul. Satt och grät lite efteråt för jag är en känslig mes ibland. Jag fattar inte hur han kan tycka att utbyta några söta meningar är nog... Konversationer då? Jag vill ju ha nån som vill höra mig röst och vill prata med mig bara för att veta att jag är där... Han säger att han tänker på mig jämnt, men det är nog en sanning med modifikation. Men jag kan ju inte tvinga karln att snacka. Ibland undrar jag om det här är hans sätt att hantera den långa distansen. Att distansera sig själv så han inte saknar. Men jag vet inte. Kan vara något slags önsketänkande.

Jag vill ha den där känslan att han är en av dom första jag vill höra av mig till när något bra eller dåligt händer. Nu är det så vid bra saker men inte dåliga... Det är väl inte så bra, men jag tror jag distanserar mig lite. I want to feel wanted. Om jag säger det blir han ledsen och säger att han VILL ha mig, men han vet antagligen inte vad han ska göra mer än säga det... Och vara gosig och rar när vi väl ses. Och det är absolut viktigt att jag känner det när vi ses men när vi inte ses då? Jag vill fortfarande känna att han vill ha mig :/ Och visst slår hjärtat fortare och man får ett ömt leende när han är söt och fin och skriver rara saker, men jag det fattas mig fortfarande att han vill prata mer med mig. Bara lite chatt om dagen är inte nog för mitt hjärta när vi har sån distans att vi kan ses så sällan. Jag vill bygga mer, för när vi ses blir det massa gos och massa sex, såklart. Jag vill ha ett mentalt utbyte när vi inte ses för att bygga på det vi har. Jag tror inte att han ser det så... Visst, kan säkert övertala honom, men hur kul är det när jag vill att han ska vilja prata mer? Vi får väl se när nyhetens behag med hans guild/klan lägger sig, då vill han säkert prata mer... Och då får vi se om jag är tillgänglig eller om jag sitter och pratar med nån vän som faktiskt vill prata med mig. Jag har en nära killkompis som jag pratar mycket ofta med, mer än med killen jag dejtar, och är inte det lite sisådär, så säg? Har noll intresse av min killkompis, jag älskar honom men det är rent platoniskt. Men ja, hade velat att killen jag träffar var en av dom jag pratade mest med... Tror jag pratat mer med min pappa de senaste två veckorna och då är det sjukt illa för vi båda två är notoriskt dåliga på att höra av oss till varandra.

Äh, jag vet faktiskt inte! Och jag har gått runt i cirklar med min bästa vän och hon tycker ibland att jag överreagerar, och ja, det gör jag ibland. Men jag tycker jag inte kan säga samma saker tio gånger om, fast jag vet att hon alltid lyssnar. Skönt att få gruffa här.

Jag förstår honom bara inte riktigt. Han kan prata om förlovning, giftermål, barn, framtid osv osv men inte ringa och snacka lite? Var det bara något som hörde till början? Jag har ingen aning men jag är ledsen på det. Sa ju till mig själv igår att inte ta initiativ till att prata och hoppas jag kan hålla det någorlunda. Om ett litet tag kommer han märka det och fråga varför och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Om jag säger att jag inte vill störa honom under dagarna säger han bara att jag är välkommen att skriva hur mycket jag vill, men ibland kan det ju ta lite tid att svara. Ja, jag vet, och jag låter honom gärna jobba ifred. En gång nyligen skrev vi lite på Messenger på kvällen och jag gnällde väl lite om his lack of comminication och det tog två timmar för honom att läsa det. För han spelade. Hade kunnat skriva till honom i spelet men ville se hur lång tid det skulle ta... för han brukar ofta kolla när han har pauser i spelet men inte då. Antar att han helt enkelt inte ville läsa vad jag hade att skriva just då.

Mm, det är fint att han ser mot framtiden. Det är vagt förvirrande ur min synvinkel att han pratar om ge mig en ring när vi inte ens är officiella, fast alla redan vet lol. Jag köper att han är väldigt upptagen under dagarna, jag uppmuntrar det han gör just nu, och därför vill jag inte skriva på dagen, men det verkar vara enda jag kan göra för att få snacka med honom. Nej raring, jag har inte hela din uppmärksamhet om du hoppar mellan min chattruta och ditt spel. Du får gärna spela när vi pratar, jag gör också annat. Men men. Jag vill praaaata, höra hans röst, bara chilla lite tillsammans över röstchatten, säga något, låta det vara lite tyst... Blä. Jag tror visst att han vill ha mig, men jag känner mig inte särdeles uppskattad. Han säger att han inte tar mig förgiven men jag undrar jag... Känns faktiskt lite så, men om jag säger det insisterar han på att det inte är så. Sen att jag känner så, tja... What do.

Sakta börja linda hjärtat med bandage och gips. Jag kan vara en mycket klängig person, men jag släpper taget lite här. Han vet att jag vill höras mer. Vi får väl se om han initierar någon riktig konversation, eller om det bara blir lite småchatt tills vi ses. Om drygt en månad -_- (om inget händer). Hur ska jag kunna bygga upp en stabil grund för mina känslor och osäkerheter och bli trygg i det vi har när vi pratar så lite?! Jag behöver det! Jag är osäker och rädd, svartsjuk med lite tillitsproblem. Hur han fungerar i det här gör det inte lättare för mig. Han kanske hantera saknad och distans bäst genom att inte tänka på den, men genom att knappt prata så växlar jag mellan är längta massor och att bli irriterad och inte orka. Så vi får väl se hur det blir i slutändan. Jag vill ha mer vardaglig kontakt. Han vet det och jag tänker inte säga det igen för då kommer han upprepa för femtioelfte gången, att jag får gärna skriva när jag vill och känner för det. Ja, jag vet det. Jag vill att du ska skriva, dumbom. Jag vill känna att du är investerad i det här mer än när du har dina små utbrott av 'du är så underbar! <3' och så vidare. Jag älskar det, inte tal om annat. Men jag behöver oftare, och mer dagliga doser av uppskattning.

Den som lever får se. Och åh, det har varit så skönt att skriva av mig. Tänkte egentligen inte skriva så mycket, haha, men fingrarna slinker iväg. Det är skönt att få det är systemet, och kanske kan jag sova utan att grubbla för mycket.

Godnatt ~

Likes

Comments

Jag tänkte starta min födelsedag med ännu en blogg. Jag brukar överge de jag har haft när nyhetens behag har lagt sig, och sen startar jag en ny senare. Haha, så får väl se hur denna blir. Skulle bara kunna skriva journal/dagbok I suppose, men har lust att skriva det på en online plattform. Nån lust inombords att berätta saker för världen utan att (ännu? vi får se) säga vem jag är. Jag är dock ingen särskild på det sättet :)

Mm, klockan är snart 2 på natten och jag har fått ett grattis hittills, från ett ex. Nu ska vi inte vara snikna men jag har sett folk online på Facebook... Nåväl. Petty things, mm.

Bråkade lite med killen jag träffar igår (förrgår) så under dagen har han inte skrivit alls, men skickat nån länk på nån rolig video... Blir så irriterad. Det sista jag skrev om hade jag velat att han faktiskt svarade något om men han väljer att läsa det sen hoppa över det. Ibland om jag varit irriterad på honom en dag reagerar han som att allt är bra nästa dag. Jag funkar inte så, gah! Jag vill reda ut det, annars kommer jag fortfarande ha det inombords. Det spelar ingen roll att han skriver nån söt kommentar på en bild jag laddar upp på FB, inte så att det jag var störd på magiskt försvinner då -_-
Whatever. Det är svårt. Nu när man inte är långt från 30 vill jag hitta en partner att ha familj med inom ett par år, och vill gärna hinna ha ett förhållande lite innan barn kommer på tapeten. Vi vill samma saker, men jag är så bortprioriterad... Jag köper att det han jobbar med just nu går först, och håller med om det. Absolut. Men vi bor inte ens i samma stad, och jag önskar han faktiskt ville prata med mig på kvällen efter en lång dag, men njet. Han spelar onlinespel och pratar med dom han spelar med där. Jag gillar spel, jag spelar också spel. Men jag vill gärna prata med honom, bara enkla saker som höra hans röst och småprata... Vi har pratat/skypeat vid cirka två gånger på en månad, och det är fan inte mycket. En gång i veckan är inte mycket begärt och det tycker inte han heller egentligen och han 'ska bli bättre på det' men allt jag vill ha är nån som faktiskt vill prata med mig! Vilket han uppenbarligen inte är sugen på mer eftersom han aldrig tar upp det. Yippie-yay.

Han är vansinnigt sexig, snäll och fin och säger ofta 'jag förstår :(' men det vette fan om han gör det. Jag funderar på om han tar mig för givet eftersom han vet vart han har mig men han bedyrar att så inte är fallet. Jag har ett ex som gjorde det, nämligen. Jag var så vansinnigt kär i honom att jag alltid fanns där, och jag vet inte om han medvetet tänkte så 'hon finns alltid där' men han har erkänt i efterhand att han tog mig för givet... Och att han insåg vidden av sina känslor när jag sa nej till att träffa honom en gång (vi brukade ta en fika när han hade vägarna förbi staden jag bodde i då). DÅ när jag sa nej så insåg han saker... Jag har så himla lätt för att bli lite tofflig, vilja släta över saker och att allt ska vara bra, gör vad som helst för att det ska funka nästan. Det är nog inte så bra för mig i det långa loppet, och ja, jag kan nog lätt bli tagen för given då...

Äh, vet inte hur jag ska hantera det riktigt.. Den generella idén är ju att man ska prata med sin partner och jag håller absolut med, och jag har pratat med honom. Men samtidigt vill jag ju inte tvinga mig att bli en prioritering, jag vill att han ska VILJA hålla kontakten mer än några rader på Messenger under dan för att han ska spela och snacka med sin guild/klan hela kvällen. Jag räknar med typ ett grattis idag, and that's about it. Jag tänker inte initiera någon konversation.. Ska försöka iaf. Jag faller ofta till föga där för att jag som nämnt tidigare lätt blir tofflig och vill att saker är bra, och jag vill prata med honom. 'Du får höra av dig hur mycket du vill!' - ja jo tack, men du då? Det är alltid, alltid jag som måste hålla konversationen going. Jag har till och med googlat 'random questions' för att samtalet inte ska dö helt förut! Blä :( När man inte kan ses på drygt 2 månader så tycker jag man ska vilja prata och höras.. Inte typ 'Ah men vi ses om två månader då! Kanske skickar nån söt video och skriver puss på messenger nån gång ^^' - jag har skitsvårt att bygga något då. Bah gruff huff.

Jag vill så gärna att det ska funka, men vi verkar vara så olika i våra behov av att höras och prata och utbyta tankar... 'Vi kanske inte har något att prata om' nehe. Tack för den. Sist jag gruffade mycket tog han på sig offerkoftan och sa att vi kanske inte skulle höras isåfall tills nästa gång vi ses (om en dryg månad). Ja, det är ju kul. Och jag -tror- att om jag sa att det här inte funkar för mig skulle han bli ledsen men typ 'ja om du känner att det är bäst..' - oavsett hur mycket han tycker om mig. Och det känns ju... fint. Inte.

Mm, har varit skönt att gnälla av sig lite här. Vill inte göra det för mycket för mina vänner, då kommer dom bara bli negativt inställda till honom och det känns onödigt, och ingen annan än jag kommer nog läsa det här ändå.

Nu ska jag väl varva ner och försöka sova lite om ett tag. Natt natt världen.


Likes

Comments