View tracker

Det finns ett ord som min vardag omedvetet kretsar kring - B A L A N S.

Och inte riktigt att det här att kunna "balansera jobb och fritid" som det så fint heter - där känner jag att jag klarar mig utan att det väger över åt något håll. Det är mer vad jag brukar kalla för "min egen feng shui". Saker som hur ljuslyktorna står på ett bord, på vilken plats vid fikabordet man ska sätta sig,vilken storlek gurkan ska skivas i - och så vidare. En lättare sväng av OCD (obsessive complusive disorder) kanske man skulle kunna kalla det, eller på svenska - tvångstankar.

Det är inte så att jag går runt och mår dåligt en hel dag om jag inte får till "min balans".... men kanske lite för stunden. Och jag kan inte ens riktigt förklara varför eller vad det är som händer, men det känns bara sååååå feeeeel. Eventuellt ett litet stresspåslag.

Det är inte heller så att jag känt så hela livet (vad jag kan komma ihåg), men jag kan inte heller riktigt säga när det började. Det som inte riktigt går ihop är hur jag kan strunta helt i vissa saker - jag kan slänga ett par strumpor på golvet vid soffan på en måndag som vi slutet av veckan förökat sig till en hel släkt på tio par. Jag är verkligen inget "neat freak". Konstigt det där hur vissa saker ställer till det i hjärnkontoret och andra saker bara passerar.

Hela den här balansgången skulle man nog kunna koppla samman med mitt kontrollbehov (över saker och min tillvaro, inte personer), men det kräver säkerligen ett helt eget inlägg. Som jag tänker skriva när "det känns rätt".

MVH

Emma - som försöker hålla balansen

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Funderar ni någonsin på vad som egentligen gör er lyckliga? Som får en att känna den där totala tillfredsställelsen? Jag tror att vi tror att vi vet, men att vi inte reflekterar så mycket mer över det.

Jag har till exempel alltid haft en föreställning om det här med materiella saker - att det skulle göra mig lycklig. Så himla klassiskt och klyschigt, jag vet. Men är det inte sant då? Är det inte många som har den föreställningen? Jag hade en period förra året där jag shoppade loss rejält på just sådana saker som jag alltid tänkt skulle ta mig lite närmare himmelriket - mest märkessaker. Aha, och sen då? Jag väntade. Vad var det egentligen som skulle hända som skulle få mig att sprudla av lycka? Jag väntade lite till., Men inget hände. Jag menar - jag brukar få större tillfredsställelse när jag hittar något snyggt plagg på halva reapriset på HM?!

Där och då kom jag till en insikt - som faktiskt var ganska tillfredsställande i sig. Jag gick inte igång på alla dessa saker jag hade köpt. Om än mer klyschigt att vilja ha dyra saker så kom jag underfund med att jag inte blev lyckligare av dom. Vad skönt (och ekonomiskt) att kunna sålla bort den kategorin från min lyckosnurra!

Men vad är det då som ökar endorfin-produktionen i min lilla (?) hjärna? Här är några nyligen inträffade happenings som fått mig att pirra:

- En vin-lunch på en uteserveringen i solen med fina vänner

- Att se musikalen The Lion King i London

- Att se min fästmans fina leende när han kommer innanför dörren

Naej, alltså, jag får nog sluta där. Annars kommer det här inlägget bli mer förutsägbart än ett avsnitt av Days of our lives. MEN - ni fattar grejen? Fan, jag ska sluta vara så materiell.. Hellre än resa i solen än en rövare i poolen. Kan ha blandat ihop det där sista lite, men.... Whatever.

MVH

Emma - med mindre fokus på Michael Kors

Likes

Comments

View tracker

Sitter på SJ snabbtåg 512 mot Norrköping och lyssnar på P3 Dokumentär om Tjernobylkatastrofen. Tänk vad många gånger jag åkt den här sträckan nu, hela höstens resor har höjt min medlemsnivå avsevärt hos såväl SJ som Scandic. Hörde jag frinätter?

Vill tacka för den positiva responsen på gårdagens inlägg om träningsmania - kul att det är fler som tänker likadant.

I eftermiddag åker jag vidare mot hufvudstaden för att träffa min oldiegoldie-BFF Sandra. Om jag säger att musikal á la Evita står på schemat så kan ni nu officiellt börja bli avundsjuka.

Men nu startar härdsmältan i reaktorna här i lurarna - nu måste jag fokusera lite på min allmänbildning.

Have a nice day ya'll!

MVH

Emma - mer morgonpigg än förväntat

Likes

Comments

Vad tränade du idag? Tränade du i helgen? Hur många pass gick du på förra veckan?

Alltså - GAAAAAAAH! Jag är så himla trött på att prata om träning. ALLA pratar om träning. HELA...TIDEN.. Jag är inget undantag från detta, tvärtom - jag går i bräschen. Men nu har jag kommit till en punkt där detta snack börjar gå mig på nerverna. Inte för att jag inte vill träna. Utan för att allt detta prat, all denna hysteri inte skapar annat än dåligt samvete. Dåligt samvete för att man inte var på gymmet alla dagar denna vecka. Dåligt samvete för att någon annan "lyckades" bättre med motivationen än vad du gjorde. Och vad har det här lett till för mig? MINSKAD MOTIVATION.

För mig som försöker komma igång med en hållbar rutin med träning igen är detta helt förödande. Jag är aldrig nöjd över att jag lyckades ta mig till gymmet, gick en promenad eller valde bort eftermiddagsfikat. Istället har jag dåligt samvete att jag inte var på gymmet tillräcklig många gånger, att jag "bara" tog en promenad eller att jag inte borde ha ätit potatis till lunchen.

Att en kompis frågar om jag ska följa med till gymmet - gärna! Men om jag säger att jag inte ska, låt då mig ta konsekvenserna av det.

Så nu sätter jag ner foten. Jag vill inte prata om det här mer. Jag vill inte ha en klapp på axeln av någon för att jag gick till gymmet och jag vill inte heller höra att jag inte borde äta si eller så. I slutändan är det ändå bara jag som tar ansvar för mitt eget liv.

Jag signar härmed officiellt ut från träningshysteri-bubblan och kommer ner på jorden igen.

Adios mo-fos!

MVH

Emma - med nytt fokus

Likes

Comments

If you are not the hero of your own story, then you're missing the whole point of your humanity.

Likes

Comments

För mig är det jätteviktigt att lyckas - jag vet inte varför det är så, men jag har alltid känt att jag måste pusha mig själv för att stå på mina egna ben. Och jag skulle nog säga att jag lyckats ganska bra med det - på både gott och ont.

Jag lägger mycket stolthet i att kunna säga att jag är självständig, men det där får jag också äta upp ibland. Jag kan vara för självständig. Jag ska klara allt själv, låter inte någon annan hjälpa mig fast det skulle gå hundra gånger snabbare och resultera i hundra gånger mindre frustration om jag fick hjälp. Jag vet inte riktigt hur jag ska jobba mig runt det här - men jag inser att det mitt i min självständiga lilla amibitionsbubbla är en brist.

Enda sedan man började få betyg i skolan har det varit viktigt för mig att prestera bra. Det har absolut inte varit för att tävla med andra (som många kanske tror), tvärtom - jag har bara tävlat mot mig själv. Kanske för att skolan var "min grej". Jag hade ganska lätt för mig och där kunde jag verkligen få bekräftelse på att jag var bra, Det där har fortsatt sen - det har varit superviktigt för mig att prestera bra för att fortsätta kunna "bekräfta mig själv" genom bra resultat och beröm från andra. Jag tror att jag ser det tydligare nu när jag blivit äldre. Samtidigt blir jag allt tryggare i mig själv som person och jag kan nuförtiden ibland tänka bort allt det där som har med prestationsångest att göra och istället tänka att jag är ändå lyckats bli en rätt reko person på flera olika sätt. Jag har en fin och stöttande familj och känner mig så himla bortskämd med alla fina vänner jag har runt omkring mig - även om dom är spridda runt om i landet.

Jag är nog inte så jante - men det har jag heller aldrig strävat efter. För mig har det blivit viktigt att kunna säga till mig själv att jag har gjort något bra. Det minskar stressen att behöva höra det från andra. Hur ska man annars kunna växa som person om man inte vågar ge sig själv en redig klapp på axeln och vara stolt över sig själv? Nej, jante hör inte hemma i mitt liv - han kan hålla sig bland dom bittra människor som varken vågar lyfta upp sig själv eller andra. I min värld kan alla skapa förutsättningar för att ta sitt liv precis dit man vill.

MVH

Emma - med självförtroende

Likes

Comments

Pressen att skriva något otroligt cool och inspirerande när man ska återuppta bloggandet. Gärna något som fångar någon ifall man någongång skulle ha förhoppningen att det man faktiskt skriver blir läst av någon. Puh, jag bara kör.

Jag har varit inne i en motivationssvacka ett tag - när det gäller allt egentligen. Och så tänker jag mycket - jämnt. Ni vet det här med tankekedjor? Man börjar med att tänka på duvor (varför tänker man på duvor undrar ni, men jag gör sånt - jag tänker på allt) och fem minuter senare har det lett till en lång utläggning om kommunikationstekniker. Det är faktiskt ett scenario taget ur real life för några veckor sen. Men strunt samma - jag inbillar mig att jag tänker mer än "the average person", grubblar. Det kanske inte är så, men jag känner mig nästan mer stressad om jag inte tänker på något än om jag inte gör det.

Alltså, vilket svammel. Tillbaka till min motivationssvacka. Jag tänkte liksom försöka göra något aktivt för att komma på banan igen - kanske det här bloggande kan hjälpa mig lite! Ska försöka att inte bli någon hurtig "det blev milen idag igen"-typ-av-bloggare utan mer "jag klarade att inte köpa godis idag"-typ. Och kanske skryta om mig själv någongång för att jag har klarat den där milen (och eventuellt unna mig en godispåse efteråt).

MVH

Emma - med skrivmotivation

Likes

Comments