Hej!

Ja som titeln säger, så är det rent utav en jävla pissdag, bokstavligt talat! Regnet här i Visby bara vräker ner, och snart ska man till jobbet...

Men det är inte bara det som är en jävla pissdag, det är mina tankar och mitt humör. Huvudspökena är rent utav helvetiska, och jag vet inte vad jag ska göra. Idag säger alla kläder, och varenda känningar på kroppen att den har blivit större. Jag passar inte i några kläder alls, och jag får för mig att jag har gått upp massvis i vikt under denna sommaren. Vad ska man göra, nu när allt bara ger mig motgångar just nu? Jag vet ju att vikt inte spelar någon roll, men sådanahär dagar tar det emot. Jag hatar att det är emot vad jag egentigen säger enligt vad jag tycker om kroppen. Men man ska ju också trivas med sig själv, en sån dag har jag verkligen inte idag.

Sen många andra tankar som rubbar mitt psyke så otroligt mycket, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag behöver prata med personen om det, men jag är rädd.. Dock vet jag inte vad jag är rädd för men jag är fortfarande rädd. Jag har en dålig magkänsla.

Det är skönt att kunna skriva av sig lite här, dock att jag är ganska stängd om vad mina tankar förutom kroppsliga komplex. Men det finns skäl till det.

Må ni ha det bäst!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej!

Måste bli bättre på min uppdatering som jag skriver varje gång jag uppdaterar.

Men nu är det så att jag börjar lessna, lessna på att vara borta ifrån mitt hem, från mina bästa vänner, från min familj. Skulle vilja sitta med de varje kväll, gråta, skratta, kramas och bara va. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, och telefonkontakt funkar väl halvt sådär när man är ca 80 mil ifrån varandra. Jag skulle bara vilja ha någon att prata med, för just nu känner jag mig så himla ensam, fastän jag inte är det. Det suger verkligen nu, allt känns bara skit för min del.

Likes

Comments

Hallå!

Jag vet dålig uppdatering, men det blir så när man jobbar. Jag har iallafall tänkt mig skriva lite om kroppsideal och samhällets värderingar. Min största dröm här i livet har varit att velat bli smal. Varför? Jo för samhället har sagt det. Kompisar är smala, alla kläder är för smala personer. Från 12 åring och uppåt har man inte velat handla de största storlekarna på "dam" sidan – vilket ändå har blivit så. Man vill inte behöva leta efter de största storlekrna som var XL och sedan passar kläderna inte på kroppen ändå.

Idag sitter jag här och pendlar mellan en vikt på 59-61 kg, och känner mig fortfarande inte "smal". Hur man nu kan beskriva hur man känner sig smal...? Efter min viktnedgång som ligger på 45-47 kg så känner jag en assymmetri för min kropp. Hud hänger på benen, och de skakar när jag går i kortbyxorna. Huden på magen hänger och jag är fortfarande rädd att visa mig i bikini. Jag behöver högmidjade byxkor för att täcka utbuknaden från den överflödiga huden på magen som känns som en fettklump. Jag kan inte ha för korta crop-tops för då visar jag mina bristiningar som står för både hormonell framkomst samt övervikten. Det hänger hud lite här och var, som jag inte kan göra någonting åt.

Men varför ska jag skämas? Varför kan jag inte vara nöjd för den jag är? För hur långt jag har kommit med min övervikt? Varför ska jag fortfarande inte skylta med att jag har varit stor, men jag har kämpat för att inte gå tillbaka dit igen? Jag har gjort allt jag kan, även om mycket ligger kvar med att jobba på psykiskt. För att gå ner så många kilon är inte bara och bara...

När jag låg och solade tog jag bilder, i bikini. Jag tar aldrig kort på min hängade, randiga mage – för jag skäms. När jag ser mig uppifrån när jag ligger ner på rygg, tänker jag hela tiden att jag fortfarande inte är smal. Jag vill vara smal. Men vet ni vad, dessa bilder är utan filter, på mig, i min bikini och faktiskt varför ska jag bry mig om jag är smal? Trivs jag med mig själv? Svar ja. Jag vet att jag är fin utåt, jag vet att jag är fin på insidan. Om någon annan inte kan tycka om mig för att jag har hängig hud lite här och var och bristningar som jag inte kan bli av mig – synd för de! Jag är jag, och jag är stolt. Man bryr sig för mycket på vad andra människor tänker. Att använda sig av ordet smal, tjock, fet osv är meningslöst. De orden ska varken ha positiva eller negativa värderingar. ALLA är fina, oavsett hur man ser ut, (om du inte har en grotesk personlighet).

Detta är min kropp, jag ska vara nöjd, jag ÄR nöjd. Och vad andra säger och tycker, ja det är upp till de. Men huvudsaken är att man själv är nöjd, och kommer dit man vill i livet. Jag praktiskt taget älskar mitt liv, familj och vänner. Folk som finns där och stöttar en och får en att må bra. Så kom ihåg, DU som läser detta, var nöjd med dig själv, kämpa för dig själv och ditt mående. Inte för att göra någon annan nöjd, utan för att göra dig själv nöjd och stolt. Det kommer ta dig fram så mycket lättare i livet även om det är motgångar på vägen, för det är man inte ensam om. Även de som är födda med en silversked i munnen har motgångar.

Vi hörs i nästa inlägg, för nu ska jag bli bättre på att uppdatera och skriva av mig! ;*

Likes

Comments

Ja, som ni ser i rubriken så trodde jag som vanligt att jag skulle uppdatera blocken konturneligt, men icke... Så jag får väl börja om från början och skriva vart jag befinner mig i livet nu.

Först och främst så ska jag kalla mig duktig, inte bara duktig utan JÄVLIGT duktig! Sockerfri i snart 7 veckor. 7 HELA VECKOR, det trodde jag aldrig. Med min sockerfrihet menar jag att jag inte äter godis, fika, glass, läsk, chips, onödig mat med mycket socker, och jag är fri från att småäta. Det är klart att det har hänt att jag ätit pizza eller burger king, men undivker det helst. Idag står vågen på 59kg, ALLSTÅ 59kg!!! För att jag utesluter detta jag numera kallar äckelpäckel mat. Det är helt sinnessjukt, det trodde jag aldrig att jag skulle väga efter att ha vägt 106kg för två och ett halvt år sedan.

Iallafall så befinner jag mig nu på gotland, i visby, där jag sommarjobbar. Jag var här förra sommaren också och jag trivdes såååå bra. Så i januari kontaktade chefen mig och ville ha ner mig i sommar igen, vilket jag är väldigt smickrad för. Så idag har jag gjort mitt första arbetspass och det gick bättre än förväntat. Visserligen var det en ganska lugn lunch och det gick ut ca 130 mat på fyra timmar. Men det är så roligt att vara tillbaka igen och träffa alla kollegor och vi är så taggade inför vad sommaren har att erbjuda, och vi vill bara köra all in!!

Sen har jag bokat mig en tatueringstid i slutet av juli, så min arm snart kan bli fixad. Jag orkar inte gå med en halv färdig arm haha, just nu ser den inte klok ut.

Det som är jobbigast nu när jag är här, är att min pojkvän inte är med. Han arbetar själv i strömstad, så vi kommer inte ses på hela sommaren. Men efter sommaren blir vi sambos, och jag längtar så mycket dit, att bara få hålla om honom, pussa på honom och mysa med honom. Bara att ha han vid min sida i alla stunder. <3

Likes

Comments

Gårdagen uppdaterade jag ingenting. Jag var ute på stan och shoppade, tänkte att jag skulle göra ett inlägg av vad jag köpte i morgondagens uppdatering. Idag har jag färgat mitt hår och mitt löshår som jag sedan satte i helt själv. Rekommenderas inte om man inte är kunnig, då jag satt i 4 timmar för att få i alla (60) mikroringar i huvudet och mer än så har jag inte fått gjort idag.

Däremot skulle jag vilja prata om självskadebeteende - då jag har haft några av de som finns. Anledningen till att jag vill ta upp detta, är att jag behöver skriva av mig då jag inte pratar med någon professionell om det längre - har inte gjort på många år. Samt att jag vill visa att det finns olika sätt att skada sig själv på.

Ni som läst alla inlägg har ju sett att jag i ganska många år har mått dåligt, och det började redan när jag var liten. När jag var liten var jag tjock, vilket jag blev mobbad för till slutet av högstadiet. Jag har fått berättat för mig (av min mamma) att när jag var 7 år kom jag hem och sa att jag ville dö för att jag hade blivit retad en pojke som hade sagt att jag var tjock. Som ni vet i den åldern kan barn vara sååå elaka!

Ju äldre jag blev desto mer sjönk min självkänsla, för att mobbningen om mitt utseende fortsatte. Den tröst jag hade var att småäta, speciellt godis. Det är ett av mina självskadebeteenden. När jag började högstadiet (7:de klass) så började jag röka. Jag ville ju vara en av de coola, och hänga med de, så då var rökningen ett jätte bra sätt till att börja hänga med i den gruppen. Jag antar idag att jag gjorde det för att känna mig trygg någonstans. Samt att det är ett destruktivt beteende, jag vill skada min kropp. Jag ville göra det med rökningen, skada min kropp. Efter ett tag började också skära mig på armen, inte för att jag ville begå självmord, utan för att livet hade motgångar och att jag skar mig på underarmen var en hantering av motgångarna som jag trodde skulle bli bättre.... Jag visade kompisar, för att kanske kunna få någon form av hjälp. Men de tyckte synd om mig, och sa att jag inte skulle göra så. Åren gick (2010) och i 9:de klass fick jag min allra första riktiga pojkvän som jag älskade av hela mitt hjärta. Glädjen höll inte alldeles för länge, då han var otrogen fysiskt och cam sexade med andra tjejer vis MSN osv. Till mig sa han både det ena och det andra, det var inte mig han egentligen älskade, utan det var hans ex. När måttet var rågat så orkade jag inte mer. På julafton pratade jag med en som jag trodde var min vän, att hon hade haft sex med min kille. Jag låg och skar mig på benen - på JULAFTON. Det var den värsta julaftonen i hela mitt liv!

Så fortsatte det iallafall, många gånger livet gick emot mig så åkte rakbladet fram och ytligt skar jag mig på underarmen. Benen lät jag vara då jag började gå med kortbyxor på somrarna, men alltid långärmat. Åren gick lite till (2012) och jag gick första året på gymnasiet. Där jag hade min andra pojkvän. Mellan dessa två hade jag gått hos psykolog och pratat med henne för det jobbiga som hade hänt mig året 2011. Så därav att jag började gymnasiet ett år efter min årskull, för att jag hade tagit ett sabbat år från skolan. Men i slutet på 2012/början av 2013 började jag få mer ångest, och även ångest eller panikattacker. Då jag kunde sitta i fosterställning vagga fram och tillbaka på golvet, dra mig i håret och gråta så jag var tvungen att chippa efter luft för att kunna andas. Jag tror och har för mig efter denna pojkvännen gjorde slut med mig så började mitt andra självskadebeteende - sex. Att få uppmärksamhet. Båda mina före detta pojkvänner gjorde slut med mig, och min dåliga självkänsla som var på botten åkte ner under jorden kan man väl säga. Jag eftersökte varje liten del av uppmärksamhet från alla killar. Det spelade nästan ingen roll vem det var, utan bara att det var någon. Kända personen som okända personer, allt dög. Det var kanske inte så jätte mycket sex just det året, men i slutet av 2014 när jag hade gjort min operation och allting gick så fort med viktnedgången så strömmade plötsligt killarna till en. Det sa att jag blivit så fin, och flörtade. Jag sög åt mig all uppmärksamhet jag fick, och jag njöt varenda liten minut av det.

2015 började jag på en ny skola, på en ny ort, där absolut ingen kände mig. Jag kunde vara precis vem jag ville, och det var jag. Mitt självskadebeteende fortsatte här med. Uppmärksamhet, sex osv allt som går att få från en kille. Men dum som jag är, är ju att jag vet att jag blir ledsen av det. Att varför vill ingen ha mig? Prinsen som ska komma och leva lyckliga i alla sina dagar med mig. Han finns ju inte? Jag dejtade ganska mycket under både 2015/2016 men som sagt, när killarna fått det som de vill ha, ger de sig av och söker nya äventyr. Jag var ju inte längre spännande för de efter några gånger de fått mig på rygg så att säga.

Det är verkligen tragiskt att man inser att man har varit så blåögd. Så blind och trott att en person som verkar si och så inte alls är det. Att sen att ingen heller har talat om för mig tidigare (skyller absolut inte på någon) att detta är ett självskadande beteende, utan att jag varit tvungen att lista ut detta själv. Jag kan säga att alkohol var en bidragande faktor till ett destruktivt beteende under loppet av 2015/2016. Jag har nog aldrig ansett mig att skada mig med alkohol, men jag vet att när jag drack alkohol blev jag friare, öppnare och kunde på så sätt skada mig med uppmärksamheten från killarna.

Men idag 2017 så har jag inte kvar det beteendet, då jag har en underbar pojkvän. Vi har ju nyligen blivit ett par eftersom vi började dejta i december, men inte då trodde jag att det skulle bli min pojkvän, men jag är överlyckligast att han blev det. Jag vet mycket säkert att jag inte söker någon bekräftelse från någon annan eftersom jag får allt och lite därtill från min pojkvän som överröser mig med komplimanger flera gånger om dagen. Jag tittar inte ens åt någon annans killes håll, för att jag vet vad jag har vid min sida i vått och torrt.

Detta var min historia. Frågor och funderingar så är det bara att kommentera, och följ mig och gilla inlägget gärna (Y)

Likes

Comments



Hallåj!! Känner ni igen mig? Inte? Inlägget under visar hur jag såg ut i november 2014. Denna bild är tagen september 2016, vikten på mig nu 63 kg.

Jag är tillbaka där jag en gång började. Några år sedan det var 2013 och nu är det 2017. Oj oj oj, tiden går för fort. Så vad har hänt i mitt liv, och vart befinner jag mig nu? Det ska jag tala om för er.

Just i dagens läge bor jag i Göteborg för 3 månader. Jag studerar till sommelier och måltidskreatör på Hotell och restauranghögskolan i Grythyttan och går mitt andra år av tre. Jag har en pojkvän, som jag nu kommer vara ifrån i 6 månader då vi båda jobbar intensiva jobb på olika orter. Jag mår generellt bättre psykiskt och fysiskt, så jag tänkte när jag hittade min blogg denna tråkiga söndagskväll som jag egentligen ska plugga eftersom jag har dedline kl 23.59 ikväll, så tänkte jag att jag skulle skicka iväg ett inlägg och strata upp min blogg igen.


Det var det som jag tänkte skriva idag, och nu ska jag återgå till pluggandet.
Vi hör imorgon! ;*


Likes

Comments

15 september gjorde jag en gastric by pass efter 1,5 år med möten och information efter första gången jag jag bad om en remiss på vårdcentralen i säffle.
Jag vet att folk säger att det är fusk osv, men jag kan tå tala om: Om man inte ändrar sina vanor så hjälper operationen ingenting. Det är ett redskap, en hjälp på traven.
När jag gick på flytperioden innan op så vägde jag 106.8 kg
på op dagen vägde jag 97.8 kg
idag exakt 2 månader efter väger jag 86.1 kg.
jag har alltså gått ner 20.7 kg och jag har aldrig mått bättre.
Jag har varit överviktig i hela mitt liv då det finns genetisk fetma i släkten. denna op var det bästa jag gjort i hela mitt liv!
Jag är inne på v 4 med träning. då jag börjat med styrka och cardio.
Bilden med den grå tröjan är andra dagen efter op och träningbilden är v 2 eller 3 med träning.
Det är en stor skillnad, och mer ska det bli!
Jag är så otroligt nöjd med mig själv men än är jag inte klar. jag har 20 kg kvar att gå ner tills jag når min målvikt sen är jag nöjdare än nöjdast!

Likes

Comments

Jag vill hitta någon som accepterar mig för den JAG är. men en tankställare; hur kan personer acceptera mig för den jag är om jag inte själv kan acceptera mig för den jag själv är.

Åh, alla dessa frågor och funderingar.. Allt detta som bara snurrar runt i huvudet hela tiden.

Om det finns några tips, bugar och bockar jag för atr få råd. :*

Likes

Comments


Vart är han? Han som kallar sig min prins. Han som vill leva lyckliga i alla sina dagar? Han som skulle döda drakar, jättar och trollkarlar för min skull. Vart är han som ska kalla mig sin prinsessa och rädda mig från det höga tornet som någon har låst in mig i?

Jag kan nog inte beskriva känslan, men många har känt den. Den där känslan som är bara ett tomt svart hål. Ett hål som man försöker klättra upp ur men kommer ingen vart och bara faller ner igen. Det hålet som suger upp allt hopp, all energi för att försöka förstå, försöka bry sig. Den känslan när man bara ser djupare in i mörkret, och allt blir bara mörkare och mörkare. Tillslut ser man inte ens sig själv.
Känslan när man är ensammast på hela planeten, man får ingen kontakt. Men ändå finns det folk där. Folk pratar med dig, folk skrattar med dig. Men sen är du ändå som osynlig.

Jag fick en fråga idag: ”Har du någonsin känt att du kommer tillbaka till ruta ett, när du ändå har kommit så långt och sedan faller tillbaka” Svaret har jag funderat i timtals på. Jag har inget svar. Det känns fortfarande som jag är på ruta 1. Jag kanske alltid har varit där? Jag kanske är på ruta 4 men känns som ruta 1? Jag har ingen förklaring på det. Vad ska jag svara?
Sen kommer nästa fråga: ”Har du någonsin gjort något i det förflutna som du ångrar?” Tankarna cirkulerar ännu, mitt svar löd: ”Ja det har jag, men om jag inte skulle ha gjort de sakerna jag gjorde förr så hade jag inte varit den personen jag är idag. Jag hade kanske valt en helt annan stig och mitt liv kanske hade sett helt annorlunda ut, men jag är ändå glad över den personen jag är idag”
Den kunskap jag har, de vänner jag har, den viljan jag har som ingen ta ifrån mig. Min värdighet har blivit bestulen, sakta men säkert så bygger jag upp en ny, en ny värdighet, sen starkare värdighet. Samt en personlighet som är så stark att den är den bästa. Inga murar som går att riva, och jag vet vem jag är. Men sen kommer också tankarna, vem är jag? Vad vill jag göra? Varför gör jag ibland som jag gör? Det är frågor som jag ställer mig själv. Frågar jag aldrig kommer få något svar på, förrän jag förtjänar att veta. Det känns som livet är pest och pina, men det finns alltid en anledning.
En anledning till att jag har gått på den stig jag har gjort, och kommer fortsätta göra - jag är nyfiken. Nyfiken på livet, hur det kommer se ut i framtiden. Vad gör jag då? Vem är jag då? Vart är jag då?

Likes

Comments

I söndags åkte Mina föräldrar och mina bröder till Gotland och jag var hemma helt själv. UNDERBART! Ikväll tog friden slut då de kom hem nyss. Inte ens ett "Hej" innan de började klaga på mig.

I måndags: Åkte jag till Bengtsfors och kom hem med Amanda och titta på skräckfilm och drack några öl med Jimmy

I tidsags: Var jag, Amanda, Rebecka och Mathilda i Åmål och kolla i affärer och käka sen åkte vi hem till Rebecka och badade

I onsdags: Åkte jag till Bengtsfors och storstädade min lägenhet och sov hos Mathilda

I torsdags: Jobbade jag nästintill hela dagen, sen kom Sanne och Anders och grillade

I fredags: Så var jag på kalas hos Rebecka som fyllde år sen tog jag med mig Hanna och badade, sen åkte jag hem till mormor och vi drack några öl

I lördags: Så satt jag och Lotta och drack kaffe, sen städade jag bilen och sen åkte jag hem för att plocka lite grann inte för att jag hade stökat ner

Nyligen: Familjen kommer hem, tror jag har haft fest för att det står en påse med tomma ölburkar i hallen som jag tänkte panta, klagar på att jag har ställt en fimpburk på bordet ute, bättre det än att slänga på grusgången? Hade fått 400 för att handla mat osv, det hade jag gjort, och har inte åte speciellt mycket här hemma så det finns saker kvar. Har gett 200 kr till Rebecka i födelsedagspresent som jag skulle, men då var det ju fel eftersom jag inte hade lagt ut från mina pengar. Sen är det väl fel för jag har lagt saker där de inte borde vara eller nått? Åh blir så trött, hur ska jag klara av hela sommaren med att vara här? Vill bara hem till min lägenhet där jag kan få vara ifred!

Likes

Comments