View tracker

Ikväll tänkte jag prata om något som för mig alltid varit tufft, kärlek. Men det har inte funnit så mycket att säga för jag har aldrig varit riktigt kär och inte brytt mig speciellt mycket heller, förälskad en sak men kär nej. Dom förhållanden jag har haft i mina dagar, blev väl bara riktigt sårad en gång. Mitt ex dumpande mig för att bli tillsammans med min dåvarande bästa kompis, det kändes och jag trodde inte att jag skulle träffa någon på ett BRA tag efter det. But I did. Jag gick ut gymnasiet och efter hela grejen med mitt ex så var jag ganska knäckt och arg på killar överlag, men jag tog ett par vin glas med denna kille en kväll, och vi klickade. Så som jag aldrig känt förut, för så snabbt klickar jag inte med folk typ.

Men att det skulle utvecklas till något var jag väldigt skeptisk till under en lång tid, men vi fortsatte att träffas. Jag bodde utanför Örebro och han bodde i Stockholm så då åkte alltid till honom med tåget och han hämtade mig alltid på centralstationen. Väldigt snabbt fick jag träffa delar av hans familj och vi hittade på en massa saker som jag inte är van vid för i min generation dejtar man ju knappt. Men vi gjorde det mesta, han visade mig liksom saker och jag blev inkastad i en värld som jag inte var bekant med men det var roligt. I ett år har vi träffats, jag åkte dit så ofta jag kunde och lämnade mitt liv och allting bakom mig. Jag offrade en jävla massa tid fastän det kanske inte var tillräckligt i hans ögon. Hade jag kunnat hade jag såklart gått tillbaka och ändrat en massa saker som jag gjorde men det är ingen idé att tänka på det.

Men på senare dagar har allt detta nästan bara dött ur och det blev massa svartsjuka inblandat och vi båda gjorde våra misstag, men vi hade en konstig relation, ingen snack om den saken. Men ingen kille har stärkt mig så mycket och jag kan inte låta bli att jämföra andra med honom. Det är bara SKITJOBBIGT att känna sig så otillräcklig och oduglig, när man verkligen ger sitt ALLT och det blir aldrig bra hur man än gör. Men litar han inte på mig så är det så, jag kan inte hela tiden försöka för att sedan bli nedryckt. Jag gick nog bara hela tiden och önskade att allting skulle bli som det en gång var, då han var stolt över att ha mig.

Jag vill absolut ha denna kille i mitt liv för det är ingen som har gett mig så mycket. Men jag får nog börja inse att det verkligen är över denna gång, jag måste gå vidare och jag måste börja leva igen. Men ikväll är jag bara ledsen, för det är minnen som gör ont och att sagan måste få ett ordentligt slut. Jag har inga problem med att vara singel för det har jag nästan alltid varit, jag har aldrig haft något behov att ha någon. Jag visste bara inte att jag hade känslor, att jag kunde bli såhär knäckt. Inte för en kille liksom, men ja tiden har läkt sår förut i mitt liv. Det skulle bara vara befriande att få känslor för någon som kunde besvara dom. Att bli avvisad är det värsta som finns och att stänga av sina känslor är aldrig lätt men för min egen del är det bäst. Jag kan inte fortsätta såra mig själv med att älska någon som aldrig kommer älska mig på samma sätt.


Godnatt..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Detta har jag aldrig velat skriva om, trodde egentligen inte ens att jag skulle behöva det helt enkelt. När jag gjorde min bröstoperation i februari så trodde jag att detta skulle lösa allt och att inget negativt skulle inträffa efter denna process. För när jag kollar mig i spegeln nu så är jag så förbaskat nöjd och 100 % mer självsäker vad jag än tar på mig för kläder. Jag kände mig aldrig kvinnlig förut och att jag genomförde min bröstoperation var något som höjde min självkänsla enormt mycket, och jag kunde äntligen bära alla kläder som jag alltid velat bära bland annat. 

Att folk kollar ja det har jag på ett sätt vant mig vid lite grann och jag har inget emot det för jag hade nog gjort samma sak haha. Nej men från eget perspektiv är det bara så tråkigt att mitt beslut skulle väcka så mycket uppmärksamhet, jag menar jag vet att jag skaffade stora bröst och jag behöver inte höra kommentarer om det. Nog för att man blivit tafsad på förut men efter detta ja då kan väl dom flesta räkna ut att det blivit betydligt värre och det var lite naivt av mig att tro att inget skulle förändras mer än min höjda självkänsla. Det är som att folk går med inställningen att bara för att bröst är opererade så är det OK att tafsa eller kommentera brösten och värst är det självklart på krogen. Jag vill inte ens ta upp saker som har hänt på senare tid, men som sagt varje kväll jag ute så är det något jag måste få stå ut med som är jobbigt och jobbigast är det att bara få skaka av händelser som om ingenting hade hänt.

En kille sa till mig en gång: varför säger du inte ifrån? Och jag svarade såklart: nej jag är van och jag vill inte ha något bråk, vill bara ha roligt ikväll. Jag känner bara att VARFÖR ska jag ens behöva säga ifrån? Borde folk bara inte veta skillnaden på rätt/fel? Jag trodde inte heller att detta skulle förändra så mycket i mitt liv, jag trodde inte att jag skulle bli trakasserad varje kväll på krogen eller att folk som förut sa att jag var ful skulle höra av sig och vilja träffas. Jag är ju ändå samma person, ser exakt likadan ut fast med ett par större bröst och inget mer. Jag var så jävla glad över att jag fixade mitt komplex och nu är jag bara i chock efter allting jag har fått stå ut med som jag bara inte kan förstå, att något jag valt och betalat för ska skapa sånt jävla kaos bland. 

Att bröst är så sexualiserade är det för mig ingen tvekan om längre efter allting jag har fått uppleva efter min operation.. Det är bara tråkigt att något som gjorde mig så glad ska resultera i att folk bara ser bröst och därför inte visar någon som helst hänsyn eller respekt till mig som människa. För jag vill inte höra era kommentarer, jag vill inte följa med hem till dig efter krogen och jag ska inte behöva säga ifrån varje kväll när jag är ute för att ha roligt med vänner.

Sedan vill jag bara tillägga till alla som varit elaka mot mig någon gång och som tror att jag glömt det, vill ses bara för jag nu ser "bättre" ut i era ögon, hur långt ner kan ni sjunka som människor? Tror ni på allvar att jag någonsin kommer vara intresserad? Skäms på denna ytlighet, usch. 😞


Tyck vad ni vill men jag vill inte höra det, jag vill bara bli respekterad för den jag är that's all.

Likes

Comments

View tracker

För några månader sedan så stängde jag ner min blogg, en blogg som jag drev under många år men som tillslut i mina ögon blev slarvig, opersonlig och lite av en stressfaktor i mitt liv. Jag har alltid velat prestera och det gjorde jag inte. Men jag älskar att skriva samtidigt som det var så skönt att bara stänga ner min blogg för gott. Jag blev då också antagen till högskolan och har mest bara fokuserat på att slå mig till ro i en ny stad och med nya människor. Men just att uttrycka mig om saker som upprör eller som jag tycker är viktiga kommer att vara grunden för denna blogg då jag inte känner för att dela av mig av min vardag överhuvudtaget. Denna gång ska jag göra ett nytt försök med ett nytt koncept: att blogga för att jag vill och känner för det och inte för att jag "måste" och om saker jag tycker är viktiga. Framförallt vill jag driva en personlig blogg vilket jag aldrig riktigt har vågat men jag känner att det är dags för mig att bara VÅGA!


Och till alla er som läser detta, välkomna! 😊

Likes

Comments