View tracker

Mina tankar och känslor gör mig förvirrad. Jag försöker vara glad och stark. Jag försöker att inte fastna eller bry mig för mycket. Det är så jävla svårt, men jag vill inte bli skadad eller besviken. Jag vet bättre än att låta mig själv falla.

På något vis tänker jag att ju mer det gör ont nu, ju mer härdad blir jag och ju starkare kommer jag vara i framtiden. Så jag försöker njuta av smärtan och ta tillvara på den.

Jag hatar mig själv så otroligt mycket. Mitt utseende och min personlighet. Hur jag beter mig bland folk och vad jag säger och känner.

Sommaren och hösten har varit bra, men idag så hittade jag tillbaka till kniven.


All I want is to be with you,

but I know I'm better of alone

So I cut my skin, and I hit myself too

Until all the thoughts of you are gone

Although you said you loved me

Yes, you even swore

I feel things for you that should not be

So I hurt myself so you can't hurt me

And now you don't bother me anymore

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag är en helvetesdag då man helst ligger kvar i sängen och sover 24 timmar till. Det är tyvärr inte möjligt eftersom jag behöver tvinga iväg mig själv till jobbet om några timmar. Det kommer vara svårt att lämna rummet, men samtidigt bra att arbeta och fokusera på något. Jag är så jäkla trött. Försöker intala mig att det är för att jag sovit dåligt, men känns som att det är någonting annat. Trötthet som mer liknar uppgivenhet än ett behov utav att sova. Jag är lycklig och jag mår bra. Faktum är att jag mår som allra bäst jag är stressad, tills det blir bara en grej för mycket och allting faller ihop.

Just nu känner jag dock så jävla mycket ångest. Jag saknar saker som hände för flera år sedan som jag aldrig får uppleva igen, konversationer som är över för länge sedan och personer som försvunnit ur mitt liv. Ibland saknar jag att ha någon att prata med, men ingen i min närhet förstår, och de som faktiskt förstår har fullt upp med sina egna problem.

Jag vet att jag måste stå ensam, men ibland önskar jag att det fanns någon som man kunde släppa in på insidan. Någon som man kunde låta se hela fula sanningen och som ändå skulle stanna kvar. Det är dock bara drömtänkande. En sådan person existerar inte. De som jag tror står nära mig är här för sin egen skull. Jag får aldrig glömma det. Det är sjukt hur jävla lockande det är med tanken på att inte vara ensam. Bara idén om att dela alla tankar med någon och ha någon att gråta ut med är så underbar.

Jag vet att jag måste stå stark, men ibland känns det omöjligt. Jag behöver fortsätta leva mitt liv och vara glad, positiv och framåt. Ta mig igenom varje dag, trots att det är en utmaning bara att vakna upp på morgonen. Jag minns hur det var att vakna upp förra hösten. Varje morgon möttes jag av negativa tankar som bröt ner mig. Jag kunde spendera flera dagar i sträck mestadels liggandes i sängen, förutom för att gå till köket och badrummet.

Fortfarande stöter jag bort folk från mig. Människor som kanske bara vill komma nära, men som jag inte vill lita på. Jag intalar mig att det vore svagt att lita på dem, men egentligen är jag kanske mest bara rädd? Jag vet inte vad jag vill och för det mesta har jag inget mål. Generellt sett mår jag bra förutom när dessa dagar dyker upp. Får försöka fokusera på annat medan de passerar.

Likes

Comments

View tracker

Det är ungefär 9 månader sedan som jag självskadade fysiskt för första gången. Jag minns inte särskilt mycket, bara att det var i November. Utöver det minns jag fascinationen då jag upplevde "svedan" för första gången, den som nu är så välbekant. Innan dess hade jag redan brutit ner mig själv på insidan. Jag var utmattad. Trött på alla krav som jag inte orkade uppfylla längre. Först då, för nästan ett år sedan, så började jag ifrågasätta det som alltid varit självklart för mig. Insikten kom kring att jag inte klarar av att leva ett, vad många anser vara, normalt liv. Att gå upp klockan 6, göra sig i ordning, gå till skolan, plugga, vara med vänner, åka hem, plugga mer, få bra betyg, träna, bli omtyckt, hitta någon att gilla, göra mamma och pappa stolta, jobba, tjäna pengar och imponera på mig själv. Det gick inte längre. Jag hade gjort det så länge och jag brukade vara bra på det, men nu var det omöjligt. När jag inte längre kunde göra det som var så starkt förknippat med min identitet tappade jag kontrollen. Jag slutade planera, gick på impulser och lät känslorna styra. 

Det fanns flertal orsaker till kaoset som utbröt inombords. Flera olika droppar som tillslut fick bägaren att rinna över. Sex månader av ensamhet. Instängd i mig själv och nedtryckt av en stark kraft som jag inte hade ork att kämpa emot. Jag stötte bort människor omkring mig, var konstant på dåligt humör, utsatte mina närmaste för prövningar, lovade saker som jag inte kunde hålla och skadade mig själv både fysiskt och psykiskt. 

Jag gick till en kurator, och insåg hur bra jag är på att ljuga och spela. Musik var det enda som hjälpte i vissa lägen. Det blev min terapi, samtidigt som det drog ner mig ytterligare. Låtarna som jag kunde relatera så väl till har jag inte kvar i min spellista. Jag är rädd för att lyssna på dem nu. Rädd för att trilla tillbaka dit igen. 

Likes

Comments