Bebisen är 18(!)cm lång, känner smaken på fostervattnet (sött och beskt) och det sägs att den är vild. Jag håller tummarna för att grapefrukt ger extra energi och snärt på voluterna. Har svårt att förstå hur det kan finnas så mycket plats? Men jag känner mig stor, ser gravid ut och tror mig ha känt av något litet puffande - så det har väl sina förklaringar. Passa på nu lilla vän, snart lär det bli tajt om plats. Min magen blir stundvis hård och/eller sne vilket jag har identifierat som någon typ av sammandragningar utan smärta. Jag är trött, vrålhungrig, matpetig men i helhet ganska opåverkad fysiskt. De senaste dagarna har snarare handlat om en psykologisk insikt - det är där tröttheten sitter. Nyss avslutad skola, nytt jobb, bebis i magen, sjuklig rädsla för allt ifrån blod till smärta - men också en konstig nyfikenhet över kroppens styrka och design. RUL om två veckor och fram tills dess får framtidsplanerna fortsätta stå på standby. Men som en liten glad detalj; jag har börjat tro på det, trivs med det och nu vill jag minsann berätta - helst för hela världen på en och samma gång!

/E

Likes

Comments

Som högkänslig och lite hypokondrisk har det varit en omvälvande period från pluset till idag, vecka 15. Allting började med nervositet inför att berätta. Fortsatte med en obeskrivlig lycka. Övergick i förväntan och oro - varför känner jag ingenting? Vidare infann sig en extrem trötthet och matproblematik, som dämpade hela tillvaron och inte minst mitt sinne. Någonstans där blev jag uppmanad att våga vara glad, våga tänka framåt och väga möta eventuella katastrofer. Om någonting går fel så möter vi de känslorna då och spar på krafterna som det innebär att bearbeta känslorna redan innan den, bara eventuella, katastrofen.

Men så en dag vaknade jag och kände mig piggare (si sådär i slutet på vecka 13). Jag började lyssna på poddar, läsa berättelser och öppnade mitt egnet huvud och släppte fram alla tankar på nytt. Den första podden ut var Gravid - ett existentiellt tillstånd. Inslaget är egentligen inget speciellt i sig men innehållet satte på något vis ord på mina otänkta tankar. Dessutom leder mina dagliga promenader sig längst en stadskyrkogård. Den är fylld med gamla och nya gravar, en mix av stadsliv, parkhäng, liv och död. Någonstans mitt i allt det lyckliga, oroliga och övermäktiga så hjälpte alla tankar kring dessa existensiella frågor. Livet, döden, kroppen, organ, gränsen mellan själen, jaget, vi och du.

Allting har fungerat lite som plåster på sår som inte finns. Men bäst av allt, genom att bearbeta det där övermäktiga har jag skapat någon form av ny energi. Det är glädje. Massa nyfikenhet. Men viktigast, hopp. Tack världen, jag är så himla tacksam över att få uppleva just det här, just nu. 

/E

Likes

Comments

Men vågar inte tro på det. Jag vill berätta för hela världen samtidigt som jag inte vill stå i centrum, få goda råd eller tillrättavisanden - i all otrevlig välmening. Jag är livrädd, känner att allt är overkligt och går mest runt och funderar på om det verkligen finns något levande där inne. Rutinultraljudet är förlagt till den 30 augusti. Jag vill inte berätta innan dess samtidigt som magen bara växer. Jag slits mellan framtidsplaner och cynisk oro. Händer detta mig? Och hur kommer jag hantera allt från graviditet, psyke, förlossning och föräldrarollen? Övermäktigt och fantastiskt.

Så. För att stilla mina tankar drar jag igång en anonym blogg. Här ska jag reflektera, fundera, dokumentera. Utan att vara den som ska bildas, berättas för eller i all välmening, skrämmas. Detta är min erfarenhet, min verklighet och min egen mall. This is my story, följ den gärna.

/E

Likes

Comments