Header

Höjden utav självdestruktivitet finner man i mig. Nej, nu menar inte jag det där "uppenbara självdestruktiva" som alltid ska ha med rakblad och knivar att göra - utan jag talar om sättet att leva. Att jämt och ständigt söka efter något värre, något som får en att känna sig levande. "Everything that kills me makes me feel alive", "I love everything that's bad for me" - lite sådär, för att uttrycka det i Weheartit-klyschor. Just nu lever jag i en enda lång dvala. Beståendes utav vardagar som tycks vara övertagna utav regnet och festkvällar som helt plötsligen saknar sin charm. Det är som att den eviga festen har övergivit mig, "the party's over" liksom. Förr i tiden, verkligen inte för länge sedan, så såg jag fram emot helgerna med ett leende på läpparna. Jag kunde vakna upp dagen efter och genuint skratta åt gårdagens sjuka händelser - and that was kind of it. Inga långa Söndagar med ångest och tomhet, ingen saknad efter något bättre, men nu.. Ja, nu tycks det vara allt jag har. Ändå springer jag desperat ut fest efter fest och hoppas på att få känna den där lyckan igen, och ibland gör jag faktiskt det. För några timmar befinner jag mig i den där extasen - som dagen efter inte tycks vara så verklig längre. Det spelar ingen roll hur absurt roligt man kan ha haft, för på ett eller annat sätt smyger sig tomheten över mig dagen därpå. Ibland undrar jag när den här självdestruktiviteten blev en så stor del av mig. När började jag leva för festandet, och eftersträva allt fel sällskap? När började jag se glädjen och intresset i totala losers och tappa foten totalt om vilka som faktiskt bryr sig, och har någon form utav personlighet? När jag inte finner mig själv i alkoholen, fortsätter jag med allt annat som någon gång fått mig att känna den där spänningen. (Ta inte för givet att det är droger, och där förstörde denna lilla parantes-texten hela texten. La för övrigt in den efteråt) När tar det slut - finns det ens något slut? Kan man ens finna en genuin glädje i självdestruktivitet, eller är det bara en önsketanke? Shit, har kollat way too much SATC på sistone märker jag. La once again in det i efterhand. 

Som ni märker så borde nätter sättas på blogg-förbud för mig. Allt för mycket tankar/åsikter och känslor haha, but after all så är det la en av de sidor jag älskar hos mig själv. (Tjohoo självgod - fast nä) Ganska ironiskt ändå när jag kan vara så sjukligt känslokall haha. Anyways, nu börjar jag babbla igen.. Har nämligen bytt linje till Samhäll-Samhäll. Egentligen alltid den linje jag velat gått - men som vanligt har jag way too much pride, och styrs alldeles för mycket utav min hjärna. But not this time!! (Ja, but är allowed i början av meningar säger vi) Pratade med studievägledaren och Sam-Sam ger exakt samma behörighet som Natur-Samhäll vilket jag funderat på istället för IB. IB var i slutändan inte min grej. Simpelt sagt; inte min typ av folk och kommer aldrig bli. Klassen gör en hel del trots allt, och jag är tyvärr inte redo att offra hela mitt liv för en linje. In the end måste man ha någon form utav glädje i livet också, och denna mening kommer från den absolut mest karriärkåta personen vid existens. Som ni kanske märker, eller jag gör åtminstone for sure haha - så orkar jag knappt gå in på detaljerna då mina ögonlockar snart fälls ihop här borta. Har iallafall sett till så att jag får både en bra utbildning, samtidigt som jag förhoppningsvis lär trivas också!! Något att se fram emot faktiskt. 😄 

Ville veeerkligen ta upp frågan om hur otroligt mycket waste of life det är att bry sig om folks åsikter, och rykten men känner att sömnen kommer i första hand här. Another time!! (who gives a f*ck you stupid hoe) Haha shit, börjar sannerligen bli trött nu - men godnatt på er och så länge får ni två bilder. Påpekar btw att alla dessa paranteser i princip är inlagda i efterhand utav en trött och som alltid cynisk Eila. Japp, är väl medveten om att de förstör hela texten, och nu ska jag hålla käften. 





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments