Nu känner man verkligen att hösten smyger sig fram. Idag har det varit så tråkigt väder, regn & mulet hela dagen. Är det bara jag som blir trött & vill dra igen alla persiennerna, & sen sova tills solen kommer fram igen? 😴 Denna årstid är hemsk för mig som lider av psykisk ohälsa, speciellt nu när det börjar bli mörkt, kallt & blött. Det är lite som björnarna, dom går i ide över vinter & kommer fram till våren, så är det till & från för mig under höst/vintern, så jobbigt! Men jag är så lyckligt lottad över att ha mina djur. Utan dom vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Dom får mig att hålla mig sysselsatt & får mig att stiga upp på morgonen. ❤️ I helgen blir det massa mys med mina vovvar, då päronen åker iväg med husvagnen.

Trevlig helg!

- ehanna

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Söndagar har för mig alltid varit den mysigaste dagen på veckans slut. Att vakna upp 06, höra fåglarna kvittra & få massvis med pussar från min fina valp Stella & sedan ta en promenad i soluppgången är ju som grädde på moset! 🌸 Sen gå in & röja upp i köket efter kräftskivan vi hade igår kanske inte var det roligaste, men sånt lär göras ändå. 😄 Nu ska jag mysa ned mig i sängen med Stella & kolla björnbröder, älskar dom filmerna! Det är så mysigt att kolla på barnfilmer, vilket jag gjort i några dagar nu när jag gått & lagt mig för kvällen, hihi.

Trevlig Söndag!

- ehanna

Likes

Comments

Redan från när jag var liten har jag alltid varit optimistisk & trott att mitt liv skulle bli som en saga. Jag skulle få möta min prins & han skulle skydda mig från alla monster i hela världen. Men så blev det inte. Nu som 21åring önskar jag ibland att jag kunde teleportera mig själv till när jag var en liten flicka, så jag kunde på något sätt förbereda henne på vad hon kommer möta när hon växer upp.

Som liten var jag väldigt mammig, påhittig & fantasirik, som nästan alla barn är. Men skillnaden med mig var att jag hittade på väldigt mycket, så mina föräldrar samt människor runtomkring visste inte om det var sanning eller lögn. Jag minns min barndom som väldigt bra. Jag var alltid glad & älskade att leka med mina dockor i mammas syrén buskar. När jag började skolan blev jag väldigt mobbad, men blev bättre när jag kom upp i klasserna. Årskurs 6 & 7 började det bli jobbigt, jag kunde inte klockan & kom hela tiden försent till klasserna, vilket resulterade i att jag fick frånvaro, Men det var ju inte mitt fel egentligen, jag fick aldrig den hjälp jag behövde redan i 3an/4an. Jag kunde inte heller koncentrera mig på lektionerna & halkade lätt efter i uppgifterna vi hade, Men efter flera antal möten fick jag komma till en mindre grupp då min mamma fick nog av att se mig gå kutryggig till skolan varenda dag. Det blev min räddning. Redan första dagen gick jag rak i ryggen & var glad för första gången på länge, fick ifatt mina uppgifter som jag hade missat, kunde sova bättre på nätterna istället för att ligga orolig inför kommande skoldag, skolan kändes helt enkelt äntligen roligt att gå till!

När jag blev 14 år så träffade, vad jag trodde, "mitt livs kärlek". Han var 27 år & fick lilla mig på fall. Vid den åldern betedde jag mig väldigt vuxet & moget för att bara vara 14 år gammal. Men det fanns mycket som jag inte förstod innan det var försent, Han var en alkoholist. Jag fastnade nästan i beroendet själv när jag bodde hos honom i ungefär över en månad, vi drack varenda dag & kan minnas än idag att jag aldrig var riktigt nykter. Efter en tid & tråkiga händelser med den karln kom jag hem till min familj igen & kom ifatt närvaron i skolan. 

När jag slutade 9an gick jag inte vidare till ett gymnasium då jag var väldigt skoltrött & visste att jag inte skulle orka med att studera ytterligare flera år, så jag valde komvux. Innan jag började på komvux hade jag ett kort sabbatsår men när tiden gick av att gå hemma började jag längta till att få göra någonting. Efter ungefär över ett halvårs lat dagar hemma började jag praktisera i ett kök på ett ålderdomshem där även min mamma jobbade. I köket trivdes jag bra och hade alltid kul även om det regnade & var dåligt väder, & jag blev kvar där i ungefär 1 1/2 år.

Dagen kom till slut då jag slutade att praktisera i köket & hade ett sommarlov framför mig. Här träffade jag en kille som var charmig på alla sätt & vis, & vi började träffas. Han fick mig att skratta & jag fick äntligen tillbaka tron på kärleken igen efter det destruktiva förhållande jag hade när jag var 14 år. Jag minns att jag alltid fick fjärilar i magen när vi skulle ses & han var ju så bra.. eller? En kväll skulle vi festa med några av hans vänner & jag valde att sova kvar hos honom, senare den natten blev jag våldtagen i samband med ett "krampanfall", som jag nu på senare tid har insett var mitt sätt att hantera en panikångestattack. Det var alltså inte ett riktigt krampanfall, utan något jag själv gjorde för att bli av med attacken. Jag låtsades att få ett krampanfall varje gång något jobbigt hände, & fick min familj att tro att det var något fel på mig. Jag skämdes väldigt mycket över att jag utsatte min familj & vänner för det & valde att inte säga något på 3 år tills verkligheten kom ifatt mig. För vissa kan detta låta helt fruktansvärt, att jag utsatte alla i min närhet för teater,  men det var mitt sätt att hantera saker, även om det låter konstigt. Jag polisanmälde aldrig våldtäkten, för jag förstod inte att det hade hänt mig. Efter den händelsen så fortsatte jag träffa honom. Min bästa vän ville få mig att gå ur "förhållandet" så fort som möjligt, men jag blev hjärntvättad utav honom. Han fick mig att tro att våldtäkten skedde på grund av alkoholen, han tålde inte sprit, & att han aldrig skulle göra något sånt medvetet. Nu idag vet jag varför han tutade i mig det skitsnacket, det var för hans egen skull, så han inte skulle bli polisanmäld. Efter detta blev jag väldigt ärrad, men visade inte det för varken familj eller vänner.


Åren gick & nu var det dags att flytta till min första egna lägenhet!

Jag minns att jag var sååå glad över att ha ett eget hem & jag började äntligen känna mig levande igen. Men även här började det gå utför. Jag utvecklade en ätstörning & rasade i vikt. Jag kände mig aldrig tillräckligt bra eller fin nog. Att jag aldrig dög som jag var. Och om det inte skulle vara nog med det så utsattes jag för ett överfall utav två killar som tyckte att jag var ett lätt offer sent en sommarnatt när jag var ute och gick med min lilla hund. Dom blockerade vägen för mig & hoppade sedan på mig för att jag bad dom att flytta på sig. Den ena skar mig i ansiktet med något som jag tror var ett slött rakblad. Som tur var lämnade det inte ett ärr efter sig. Efter detta fick jag panikångest & social fobi. Jag vågade inte gå och handla längre, utan fick hela tiden ha med mig mamma in på affärerna. Jag kände mig aldrig trygg när jag var ute och gick. 


Här kan man tro att det ska vara slut på motgångar, men nej,  För cirka ett halvår sen blev jag våldtagen igen av en man som var en kollega till min farbror. Jag blev ärrad igen. Men denna gång var jag också starkare. Jag polisanmälde honom, vilket jag är så stolt över att jag gjorde. Denna gång skulle den här människan inte få komma undan. Men på grund av ord mot ord så lades förundersökningen ner. Men jag är fortfarande glad över att jag tog beslutet att anmäla, även om det var svårt att göra.


Idag är jag 21 år & lider fortfarande utav social fobi, men den är inte lika stark som den var tidigare i livet. Panikångesten har inte kommit tillbaka, men även om det skulle göra det så kan jag hantera den bättre idag. Nästa år börjar jag sakta att jobba igen. Ett steg i taget tills dess! =)


Det här var min historia som jag vill dela med mig av till den som kikar in här.  Allt som är svårt är inte alltid lätt, men det som har hänt har format mig till den jag är idag, och jag är unik.

Våga berätta saker även om det är läskigt.


- ehanna



 




Likes

Comments