Ett missfall är något jag inte önskar min värsta fiende, det är det mest hemska någon kan uppleva. Bara känslan av att något fattades, att ett stort tomrum lämnades kvar.

Efter missfallet blev nästa mens väldigt annorlunda och uteblev, men jag tänkte inte så mycket på det eftersom min kropp måsta ställa om sig. Men när den till slut inte kom började jag fundera, min mamma (i vanlig ordning) sa åt mig att göra ett till graviditetstest, och jag lydde. Som alla gånger förut kissade jag i en kopp och stoppade i stickan och väntade. Ett plus, igen.
Jag fick höra av sköterskan som bekräftade missfallet att efter missfall kan man visa plus på test upp till fyra veckor efteråt, så känslan som dök upp var inte glädje, det var mest tomhet eftersom jag inte trodde på det till 100%. Jag berättade för Mathias och han fick nog samma känsla som mig.

Två veckor till gick utan någon mens och jag gjorde ett till test, även det positivt. Då var det på riktigt, igen. Vi bestämde oss för att inte berätta för någon med tanke på riskveckorna och vi ville inte bli glad igen för att sedan bli lika besviken som sist. Jag ringde till MVC och bokade tid med BM. Vi träffade henne och hon blev väldigt fundersam på hur många veckor vi var i så vi bokade ett besök på ultraljud för att se antal veckor. Jag och BM räknade på ungefär 8 veckor, Mathias räknade på 11.
När jag låg och väntade på att få se samma tomhet jag såg med missfallet kom precis en bild upp, på en liten bebis. Jag trodde inte det var sant. Det var en bebis i mig! Sköterskan mätte och gav oss ett ungefärligt antal veckor, vilket var 13 (12+1) och BF 2 augusti ungefär. Vi var över riskveckorna! Utan att veta om det! Då släppte oron och det blev helt plötsligt verkligt. Och kroppen kom ikapp.

Jag mådde riktigt illa länge men kräktes bara en gång, jag fick ont i tuttarna, ryggen och fötterna. Och jag kände mig yr och vimsig. Jag svimmade nästan på jobbet en dag och fick åka hem. Några veckor gick och magen växte mer och mer.

När det var dags för det andra ultraljudet (det man gör i vecka 18-20) var jag lika orolig som sist. Sköterskan lade på gelé och placerade grejen på magen, och där var bebisen, igen. Vi fick se i olika vinklar och skepnader, och ryggraden som såg ut som en fossil. Och det lilla hjärtat som bultade. Helt underbart. Mathias frågade om det gick att se könet (då den tanken helt flugit ur mig för jag blev så överlycklig) och sköterskan berättade att hon inte kunde se riktigt men det såg ut som en tjej. Vår bebis gömde könet sitt, en blyg bebis. Vi flyttade fram BF 4 dagar, till 6 augusti vilket har resulterat att vi går in i en ny vecka på måndagar. Lite praktiskt att börja en ny vecka när en ny vecka börjar ;)

Idag är vi i vecka 26 (25+4) och bebisen våran har fått ett smeknamn, karatebebis. Lika livlig och sprattlig som sin far. Märks vilka gener bebisen har ;) Känner av kullerbyttor och sparkar om vart annat. Overkligt och läskigt men samtidigt mysigt och häftigt. Tänk att det är något i mig som växer, som bara halvt är jag och halvt Mathias. Tanken på det får mig att bli helt paff, att det ens kan hända. Det är så coolt! Min navel har börjat försvinna, den blir grundare och grundare för varje dag. Det ser så kul och fult ut!

Nästa helg ska vi åka ner till Stockholm till mamma och gå på Ikea och en massa barnaffärer och shoppa loss. Så exalterad att jag äntligen kan fixa barnkammaren! Har så många idéer hur det ska se ut. Spännande att se hur resultatet blir.

De senaste veckorna har jag, pga jobbet, fått riktigt ont i magen och varit riktigt orolig för barnets hälsa. Jag bokade tid hos en läkare för att kanske få en sjukskrivning eller ett intyg av något slag att jag inte kan jobba där. När jag träffade honom höll jag in tårarna, och jag tror han såg det. Problemet var att han inte förstod vad jag menade och sa åt mig att prata med min chef. När jag gick ut ur hans kontor blev jag ännu mer tårögd, vilket Mathias såg på mig när han hämtade mig och frågade varför jag var så röd i ansiktet. När han släppte av mig skyndade jag mig in, stängde dörren och fullständigt bröt ihop. Den oron jag har över mitt barns hälsa (speciellt efter ett missfall) och hormoner överallt fick mig att bara släppa ut alla tårar. Jag kontaktade min chef och fick tillslut prata med honom, vilket resulterade att jag kommer få byta klass. Känslan jag fick var som en sten lyftes från mina axlar. Några dagar gick och ännu har det inte bestämts när eller hur eller någonting överhuvudtaget om min jobbsituation. Jag får ångest när jag måste tvinga mig själv iväg för att jag vet hur dåligt jag mår när jag kommer fram. Jag hoppas och håller tummarna att det ordnar sig snart för såhär vill jag inte känna..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments