*Kommer någon för nära mig (känslomässigt) kan jag må riktigt dåligt och ta två steg tillbaka. Alltså så dåligt så jag kan sätta mig i ett hörn och gråta! Jag har själv ingen aning om varför, men det finns några som upplevt de stunderna med mig. Därför har jag svårt att släppa in folk i mitt liv.

*I början när man träffar mig kan man tycka att jag är lite konstig, bitchig, blyg och gör inte så mycket ljud ifrån mig, men folk som känner mig (och som jag känner mig trygg med), kan få se en jobbig sida med mig. Jag kan bli helt crazy om jag trivs med någon. En del har frågat vad det är för fel på mig när jag väl blir galen. Hähä

*Jag har riktigt konstiga funderingar. Dem är inte bara konstig, de är riktigt jävla sjuka ibland. Min lillebror har en gång sagt att den som skulle komma in i mitt huvud skulle bli skärrad för livet. Kan ge ett milt exempel för att inte få ännu mer folk emot mig; det sägs ju att man har en tvilling någonstans i världen, och när man (iallafall jag) får attacker när jag mår riktigt dåligt funderar jag på om "min tvilling" mår dåligt eller är sjuk eller så.. En annan fundering jag hade för någon dag sedan var tänk om barnvagnar skulle bete sig precis som hundar när de ser varann, börjar skälla och bli helt galen.

*Står det till exempel två glas och en tallrik odiskad känner jag att jag måste städa hela lägenheten, enligt mig är det stökigt hemma då.. lite jobbigt är det.

*Som alla redan vet älskar jag Wilma mest av allt i hela världen. Utan ord stöttar hon mig i allt, och det är ganska mycket negativt som händer mig jämt. För någon natt sedan låg jag och skulle sova och med tankarna som bara blev värre kom det tårar, då vaknade Wilma och slickade upp mina tårar.

*Mår jag bra, märks det på mig. Jag blir sprallig och högljudd och ringer folk hela tiden, måste alltid ha någon att prata med.

*Men mår jag dåligt märks det inte, för jag visar det inte. Man kan förstå om jag mår dåligt för då går jag inte utanför dörren, eller är väldigt osocial. Jag försöker alltså inte ens umgås med någon för att försöka må bättre, utan jag sitter hemma och deppar i min ensamhet.

*Jag är en väldigt bra lyssnare, MEN jag får oftast inget tillbaka..

*Jag tar på mig alldeles för mycket ansvar och uppgifter i till exempel, så det slutar ALLTID med att jag mår skit och stressar ihjäl mig och nästan deppar ihop.

*Jag äter hamburgerdressing till fiskpinnar.

*Det kan vara svårt att få umgås med mig ibland, eftersom jag oftast stänger in mig hemma och inte går ut, och det beror på mina panikattacker.

*Ska jag göra ett arbete i skolan och redovisa det, gör jag det bara för läraren. Men är det ett grupparbete och jag inte står där uppe själv och får alla blickar på mig går det bättre. Bara känslan att alla ska kolla på bara mig skrämmer mig rejält.

*Jag har riktigt konstiga drömmar på nätterna.. Inatt drömde jag om att jag var i USA och alla där delades upp i två grupper som sedan krigade mot varandra och jag fick göra riktigt hemska saker mot folk jag känner..

*Börjar jag kolla på en serie, kan jag inte avbryta efter nåt avsnitt. Jag sitter och verkligen nöter hur många avsnitt som helst. Det är lite störande.

*I ärlighetens namn vill jag inte börja jobba än. Jag känner att jag inte är redo att träffa nytt folk och försöka vara social. Dock vill jag ju jobba som förskolelärare, men det är några år kvar tills mina studier är klar så jag kan få göra det, och medan måste jag jobba med något annat.

*Jag vet inte riktigt vad jag tror på, men jag tror på att man kommer till himlen när man går bort och sedan börjar ett nytt liv.

*Jag misstänker att jag varit en riktigt dålig människa i mitt förra liv, eftersom min karma i detta liv suger stenhårt.

*Jag vet att jag är kurvig, och jag skiter fullständigt i vad folk säger om det. Jag går i shorts eller klänning trots att jag har knubbiga ben. Jag har linnen eller kortärmade tröjor trots att jag har "gäddhäng". Anledningen till att jag inte bryr mig är för att jag har hört av ganska många att jag är fin som jag är och passar i till exempel klänning.

*Jag kan lätt bli "kär i kärleken", alltså känslan att vara kär. Inte att jag är kär i just någon, men bara känslan kan jag älska.

*Är det något som jag verkligen vill göra om, är det studenten och balen! Den känslan att äntligen gå ut skolan efter två års förlängning! (Dock hade jag ju inte räknat med att sätta mig i skolbänken igen just då men shit happens). Ruset av att sitta i aulan med de andra studenterna och bara skrika ut sin lycka, känslan att få göra sig riktigt tillfixad och ha en fin och dyr klänning. Den känslan vill jag uppleva igen.

Inte så roligt inlägg kanske (som om något av dem har varit det? ;) ), men jag kände för att skriva av mig lite :) Bjuder även på en bild från balen. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments