Känslan när man verkligen känner att det är något som fattas, men man kan inte
riktigt förklara. Den eviga känslan att gå och vänta på något som aldrig kommer
att hända. Känslan som gör att man vill krypa in i ett hörn och bara skrika. Den
där känslan av att må dåligt vareviga dag utan att veta varför.
Jag drömmer och hoppas varje dag att det ska knacka på dörren, och när jag
öppnar ska det vara min pappa som står där och väntar. Att få känna hans varma
kramar igen, att få känna hans skäggiga pussar på min kind, att känna sig trygg
igen, att få hålla hans hand igen, att höra honom säga att allt kommer att ordna sig, 
​att känna att man betyder så mycket för en
annan människa, att få säga allt man gått och hållit inom sig i alla dessa år. Att
bara få se honom igen. Varje gång någon ringer eller varje gång någon knackar
på dörren, drömmer jag mig bort i en sekund och önskar att det är hans röst jag
hör eller hans ansikte jag ser. Det är det aldrig, han står inte där och väntar
förväntansfullt, han står inte där och kan ge mig sina varma kramar, han står
inte där och kan pussa mig på kinden igen, han står inte där. Det är inte hans
röst i telefonen, det är inte hans skratt jag hör i andra änden, det är aldrig
han. Det där stora tomrummet som är i mig är stort och hemskt. Jag går och saknar
honom varje dag. Så fort någon säger ordet ”pappa” och pratar om sin egen
pappa, får jag en klump i halsen och vill bara brista ur i gråt. Så fort någon
frågar mig om min pappa, blir jag tårögd och rösten spricker. Jag kan aldrig
vara riktigt glad och riktigt lycklig, då kommer de riktiga tankarna tillbaka
och jag mår dåligt igen. Tankarna om att han inte var med på min student,
tankarna att han inte kommer vara med på mitt bröllop, tankarna att han inte
kommer vara med när jag startar familj, tankarna att han inte kommer vara med
om jag opererar mig, tankarna som alltid finns i bakhuvudet, tankarna som gör
så ont. Jag har många bra människor runtom mig, men ingen som är lika bra som
honom. Idag är det 4851 dagar sedan du togs ifrån mig. Det finns dagar då jag
tänker att du har det bra uppe i Nangijala och att vi en dag kommer ses igen,
men det finns även dagar då jag vill få slut på det och komma till dig
tidigare.
​Jag saknar dig så mycket att det gör ont..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments