Okej, here it goes. Det finns några personer jag pratat med om detta, men inte så många. Så jag tänker berätta om en till jobbig period i mitt liv. Eftersom det inte har synts på mig både fysiskt och psykiskt så kan det här vara riktigt svårt att förstå, men det här är min sanning. Det var mellan 2013 och 2014. Jag var tillsammans med en kille som är två år yngre än mig. Han var inte riktigt mogen till vissa delar, men på något vis fastnade jag. När Wilma en kväll helt plötsligt blev rädd för honom förstod jag inte varför. Att jag inte förstod redan då att han inte är en bra människa. Det fanns stunder som vi hade riktigt kul och mysigt ihop, och skapade minnen och umgicks med folk, men bakom stängda dörrar var det en annan femma. Då tryckte han ner mig så hårt att jag låg helt chanslös. Vi bråkade varje dag, varje dag i över ett år. Han sa till mig att jag inte duger till något, att han ska förstöra mig så nästa inte vill ha mig, att jag var otrogen så fort jag klev utanför dörren, att jag hatade hans familj, att jag aldrig ville vara med honom (fast vi träffats samma dag), att jag inte fick vara med mina kompisar osv. Så fortsatte det i ett helt år, tillslut kände jag mig värdelös, jag kände mig hatad och skämdes för att umgås med folk. Det är dock inte det värsta, det värsta kommer nu. 

​Sommaren 2013 åkte vi upp till Bräcke, då tog han strypgrepp på mig och Lars blev helt tokig när han fick reda på det så hans föräldrar måsta åka upp och hämta honom. På kvällen då var det crousing där och jag var helt förstörd och det syntes på mig, så jag berättade för några som märkte det. Det var det första han gjorde. När jag sedan kom tillbaka till hudik träffades vi, och efter några dagar blev vi tillsammans igen. Det dummaste jag har gjort, för efter det hände det mer.

​​Han gjorde illa mig, fysiskt. Han slog mig över ansiktet, han höll mig hårt om armarna så jag fick blåmärken, han tryckte sina tummar mot mina ögon, han drog i mig när jag vägrade vara nära, han vred om mina händer så jag trodde jag skulle bryta dom, han förstörde mina glasögon utan att känna skuld, han höll i Wilma hårt utan att släppa fast hon skrek av smärta. Jag blir så jävla förbannad så fort jag träffar honom. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte berättade för någon och fick hjälp, förbannad på mig själv att jag inte vågade säga ifrån, förbannad på mig själv att jag inte bara slängde ut honom, förbannad på mig själv för att jag inte vågade göra slut. Just den känslan hänger kvar i mig än. 

När jag sett program eller filmer om kvinnor som blir misshandlad av sina makar osv har jag alltid tänkt: ”men hur svårt ska det vara att säga ifrån och ringa polisen?”. Jag kan nu intyga att det är jävligt svårt, för så fort jag tänkte berätta för någon kom jag på mig själv och säga att det bara skulle bli värre om han fick reda på det. Han skulle kunna göra så mycket mer på mig än han redan gjort. Han ser inte ut att vara någon som skulle kunna göra illa en annan människa, och därför tror jag att det är svårt att förstå det jag skriver. Så ni får tro mig eller inte.
När vi då var tillsammans och han hade gjort illa mig så knäppte jag kort och la i en hemlig mapp på mobilen, där han absolut inte skulle komma på att jag hade hemligheter eftersom han kollade på min telefon. Dock tog jag inte så många bilder, men jag har fyra-fem bilder här på datorn kvar. Jag kan helt ärligt säga nu att jag är glad att han inte kom på mig med bilderna och att jag faktiskt tog dom.
Jag gick då på Industri och hade verkstad, jag gick runt med en långärmad tröja under svetskläderna, så varje dag svettades jag för att inte visa de andra tjejerna i omklädningsrummet hur min kropp såg ut.
Sommaren 2014 tog vi studenten, och eftersom vi skulle gå på balen tillsammans sa jag åt honom att han får absolut inte göra illa mig nu för då hade hela hudik sett det. Efter studenten flyttade jag till Oslo, för att vara barnflicka åt systersonen. Han hälsade på och eftersom Caroline och Kenneth var på jobb var vi ensam med Charlie. Exet började bråka med mig och det syntes i Charlies ögon att han blev rädd. Han var lika rädd som mig. Han skrek och grät, och jag sa till exet att han måsta lugna sig för att Charlie skulle kunna sova, men det lyssnade han inte på så han fortsatte vara rädd och ledsen. Till slut lugnade han sig och Charlie somnade. Det var då jag vågade säga ifrån, jag sa till honom att om han gjorde ETT märke till på mig kommer jag visa det för folk, han trodde mig inte för mina ord betydde ingenting i hans huvud, så när han då gjorde ett blåmärke på mitt ben gick jag i kort klänning. Caroline såg först och förstod att någonting var fel. Han blev hemskickad. När jag sedan tänkte komma hem över marknaden och åka med en killkompis från Stockholm blev han förbannad och svartsjuk igen, och sa att vi kommer göra saker efter vägen osv. Så då ÄNTLIGEN sa jag till honom att jag vill inge mer. Jag ville inte vara med honom mer. Så jag gjorde slut, över sms. Hade inte vågat göra det öga mot öga. Men det förstod inte han så han skrev till både syster och lillebror att dom skulle säga åt mig att ta tillbaka honom. Det funkade inte. När jag sedan åkte hem över marknaden träffade jag honom för att byta tillbaka saker med varandra, och som tur var så stod vi ute på parkeringen på Björkberg så folk runt om såg oss. Han försökte hålla kvar mig, han drog i mig, han puttade på mig och han gick i vägen för mig. Till slut gick farmor förbi med sopor och då släppte han mig och jag sprang in. Dock hade inte jag fått tillbaka mina saker än (en dyr parfym jag fått av syster i julklapp), så det slutade med att jag och Linnea måsta åka ut till honom för att hämta den. När vi kom dit var han med en kompis. Han sade åt mig att jag måsta gå in och hämta sakerna, han följde såklart efter. Jag sa till honom att gör han någonting på mig nu har jag två vittnen i närheten. Då gav han mig påsen och vi åkte fort därifrån. Det var då jag kunde släppa honom helt, att slippa ha honom efter mig och att slippa känna mig värdelös och oduglig. Då hade vi inget mer med varandra att göra. Det var då, september 2014, som jag kunde berätta för mina kompisar vad som hänt. Anledningen till att jag skriver detta är för min mamma sa att jag skulle göra det så ni får reda på hur han egentligen är. Är det ingen som tror mig så synd för er, men jag har bevis. Skriver inte ut namnet, men ni vet nog vem det är ändå. Efter allt detta jag varit med om, har jag svårt att lita på folk och släppa in folk för nära. För även om han verkade bra från början så slutade det med att han inte var det. Vi har varit på krogen några gånger samtidigt, och då kollar han mycket på mig, men jag kollar bort och går iväg. Hade han kommit fram då hade folk varit i närheten. Jag tror, efter många års funderande, att han inte är säker i sig själv och därför måste göra illa någon. Fast jag sagt detta till folk, säger han att det inte är sant. Och då kommer vi in på det här med att killar har mer makt än tjejer. Folk lyssnar mer på killar, och då blir mina ord obetydlig.

Det finns dock även saker om det här som jag sagt till två personer bara. Och den ena har varit med om samma grej, fast inte mot honom. Därför berättade jag för honom, inte ens mina närmsta vänner vet om det. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

99/100gånger är det så att barnen flyttar hemifrån innan föräldrarna. Inte i vårfamilj. Då flyttade mamma ifrån mig och lillebror. Hon flyttade ner tillStockholm till pojkvännen och jag och lillebror fick stå på egna fötter. Detvar kaos. Eftersom han är kille ser inte han när det behöver städas, tvättaseller diskas.. Så jag blev ju galen emellanåt men efter att ha skrikit påvarandra så blev det ju saker gjorda ändå. När hon sedan flyttade ner permanenttog hon med sig lillebror och jag flyttade till syster i Oslo 2014 tre dagarefter studenten. Bodde där ett halvår, och medans jag bodde där började jagprata med en kille från Hudik. Vi klickade som om vi varit kompisar i alla år,vi spenderade timmar i telefonen med varandra om det var inte en tyst minut. Närjag sedan skulle flytta hem igen så visste jag inte riktigt vart jag skulle bo.Helt oplanerat och ohappa flyttade jag in hos honom. Vi hade aldrig träffatsinnan han kom till Oslo och hämtade mig. När han sedan en månad senare sa atthan inte ville gå in i något seriöst även om han fick känslor kändes det baraskumt för mig att bo kvar hos honom. Så jag tog Wilma och mina kläder ochflyttade in i min mosters lägenhet i Njutånger. Det var i mitten på januari 2015.Det var då mitt liv hamnade på botten. I april började min moster kräva pengartill hyra från mig, men eftersom jag fick pengar från soc kunde hon inte fåpengar av mig. Eller från lillebror fast han bara hade nån kartong där hemma. Då hotade hon med kronofogden. Jag fick panik och inte visstevart jag skulle ta vägen. Som tur var flyttade mamma upp till Iggesundsamtidigt så hon tog Wilma i ca 2 månader medans jag bodde hos farmor ochfarfar. När jag sedan fick min första lägenhet, i Iggesund, blev vi äntligenåterförenade igen jag och Wilma. Det märktes på henne att hon tyckte det varskönt. Soc betalade hyran åt mig i två månader, sedan betalade jag själv medmitt studielån. Eftersom jag inte har körkort är det inte enkelt att bo utanförstan och måsta åka in varje dag, i alla fall inte när inte psyket är medtillräckligt för att åka buss. Så jag måsta åka tåg och vänta i stan i timmarmer än jag egentligen skulle behöva. Så jag pratade med min handläggare på sococh frågade hur jag skulle göra om jag ville flytta. Då sa hon att eftersom jagbetalar själv kan jag söka förstahandskontrakt. Så jag sökte förfullt, tillsjag fick min nuvarande på stormyra. Och det är reda drömmen att bo inne i stan.Finns inget bättre! Nära till farmor och farfar har jag med ;)

Likes

Comments

Ni vet känslan när man har en crush på någon. Så fort man träffat dom kan man sitta och drömma sig bort och tänka på hen i några dagar, till det precis gått över och man kommer fram till att det inte kommer bli något av det. Men då träffar man hen igen och det går om och om igen som en ond cirkel, om man nu vill kalla det så. Den ständiga ljuvliga känslan när man är i samma rum, eller ser när hen lägger upp en bild på sig själv på sociala medier. Fjärilarna man får i magen. Just att hen pratar med en så blir man som 14 igen och trodde att den dåvarande kärleken skulle vara för evigt. Leendet man får kan få en att smälta på direkten. Skrattet man får höra när man försöker vara rolig. Fantasierna man skapar i huvudet om just den personen. Just han jag har en liten crush på är det inte många som förstår vem det är. Jag har pratat lite smått om honom till några stycken, men tror inte jag gett den signalen att just han är min crush. Vi träffades på krogen 2012, och sedan den dagen har jag inte kunnat släppa honom. Det tog några år tills vi pratade igen (2015), men den luckan förändrade inte mitt sätt att se honom. Jag kan helt ärligt inte sätta fingret på varför just han. Men jag menar, vad hade livet varit utan funderingar? Just att han har öppnat sig så mycket och berättat några av sina hemligheter, för att sedan komma på sig själv och kanske blivit rädd att han skrämt bort mig. Självklart inte, krävs mycket för att skrämma bort mig med tanke på hur trassligt mitt liv är. Men det värsta är att om man tar det steget till att berätta hur man tycker och tänker,så kan det antingen gå som man vill, eller helt åt skogen och man får aldrig se det leendet igen, inte känna fjärilarna, inte kunna få dagdrömma och smälta lite. Han vet inte själv att det är han, och jag kommer nog aldrig erkänna det ändå. Men jag tror nog att alla har någon crush utan att kanske erkänna det själv. Sen finns det kanske fler personer som man också blir lite pirrig av,men det finns oftast en som verkligen sätter spår.

Likes

Comments