Jag är så tacksam för stöttningen och alla fina ord jag fått höra efter förra inlägget. När flera stycken har sagt hur stark jag är för att faktiskt ha klarat det själv är oerhört skönt att höra. Det värmer verkligen! Det känns så skönt att faktiskt kunna skriva om vad som egentligen pågår under skallbenet utan att verka som värsta wierdot, dock finns det ju gränser om vad jag faktiskt kommer att skriva om och kommer inte skriva ut namn. Och ja som jag skrev i förra inlägget märker man ju vilka som verkligen läser och bryr sig och vilka som bara är nyfikna och pratar skit. Men jag tänker nog fortsätta skriva av mig på den här bloggen för att få ut lite funderingar och tankar. Och för er som tycker det är töntigt att blogga, ni kan bara stänga ner och inte läsa. Bara er det drabbar för jag struntar i vad ni säger om mig. :) 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag tänkte skriva av mig lite om min resa det senaste året. Jag vet att det kommer bli en lång text och jag vet vilka som faktiskt inte kommer läsa klart.. Det känns stort för mig att faktiskt våga skriva ut det här, eftersom jag aldrig delar med mig om vad som egentligen pågår i mitt huvud. Och det har min dator fått lida med det senaste året då jag skriver ner allt i ett word dokument på datorn, som faktiskt ingen kommer att få läsa, förns jag är död eller någon kommer på vad just det dokumentet heter. Jag skriver inte ut en massa namn hit och dit, och det här är inte allt som hänt under året, men det är iallafall en början.


För ett år sedan var jag verkligen nere på botten, mitt psyke gjorde det omöjligt för mig att ens kliva utanför dörren och gå ut med soporna. Jag mådde riktigt dåligt, och hade ingen att prata med det om, iallafall ingen som förstod hur det var. Jag har alltid varit framåt av mig, så bara tanken på att jag skulle kunna få panikattacker fanns inte på världskartan. Jag var hemlös, pengalös, hade skulder, precis förlorat den människa som har kommit mig närmast, helt ensam och oförstådd. Efter många månader i ångest och depritioner så tänkte jag för mig själv att såhär kan det inte sluta. Såhär ska jag inte behöva må. 

Så jag flyttade in till stan till farmor och farfar på en madrass på golvet (istället för i Njutånger hos min moster som hotade med kronofogden) i mars-april.
Jag tog telefonen och ringde till en syvo på CUL i april-maj. Jag träffade henne och jag sökte kurser för att plugga upp för att sedan kunna nå min dröm.
Jag ringde till min handläggare på soc för att kunna få ett hem. Runt den 18 maj blev jag erbjuden visning på en lägenhet i iggesund, och eftersom mitt liv inte var helt 100 tackade jag ja utan att kolla på den. En vecka senare fick jag reda på att jag fått den, och en vecka efter det fick jag flytta in, alltså 1 juni.
Då hade jag tagit tre stora steg, på egen hand.
Jag har alltid tänkt att jag har en ful kropp och inte ska visa den i tex bikini eller i shorts. Den sommaren kände jag att jag bryr mig inte om vad folk säger och tycker och tänker om hur jag ser ut, så jag gick i korta klänningar och shorts. En kväll var jag på krogen, det slutade med att jag träffade kusin och hans kompis så vi åkte hem till dom i iggesund och drack lite, sen ringde en annan kompis och sa att jag skulle ha efterfest så jag hade väl derå. Det slutade med att vi blev jätte full, och jag bestämde mig för att ta årets festa dopp. Jag och liselotte blev upplockad av Anton och dom filmade mig när jag badade, och jävlar vad kallt det var. Men kul hade jag.

Jag började praktik på en förskola i Iggesund i juli. Barnen älskade mig och jag älskade barnen. Jag har en dröm, och det är att bli förskolelärare.
Jag började plugga i augusti, och eftersom jag inte hade satt min fot på CUL förut så fick jag med mig Fredrik som visade mig vart allt var och vart jag skulle.
Eftersom jag inte har varit (och fortfarande inte är) helt 100 i mig själv så ville jag inte ha någon för nära inpå, till i september. Då träffade jag en kille som gjorde så jag kunde släppa in honom, som gjorde mig glad, som gjorde så jag kom på andra tankar, som förändrade hela mitt sätt att se på människor.
I oktober-november fick jag reda på att jag fått en lägenhet i stan (eftersom jag plugga fick jag studielån så betalade hyran och räkningarna själv, det enda soc gjorde var stod på kontraktet) och skulle flytta in i Januari. I december tog det slut på förhållandet, men jag började prata med ett ex sedan många år tillbaka. Vi började umgås och vi beter oss som om vi varit bästa kompisar i alla år, vi kan prata om allt och försöka hitta ragg åt varandra osv. Han har funnits där för mig mer än någon annan har.
Jag pluggade då engelska 6, naturkunskap 1, svenska 2 och matte 1. Vad jag vet är det bara matten jag inte klarade då.

Eftersom jag hade en stor flytt på gång så hade jag köpt en ny soffa och en ny tv (hade tjocktv innan) samt målat möbler och var så exalterad. Jag ringde till bostäder för att höra när jag kunde hämta nycklarna, och jag fick hämta dom en vecka tidigare än planerat, så den 30 december gick mitt flyttlass. Jag och Mathias kämpade med kartonger och möbler medans mamma städade ur lägenheten i iggesund. Nyår dagen efter och såklart firades det, men den kvällen var mitt psyke inte riktigt med, så jag var inte på världens bästa humör. Dock slutade det med att jag hängde med en kompis tills morgonen kom så det slutade ju iallafall bra.
I januari hade jag planerat att börja plugga igen, vilket jag inte hörde nånting om. Så jag gick här hemma med panikångest (eftersom jag stod på lägenheten själv så kunde jag inte få hjälp till räkningar) och depritioner igen. Tills i början på januari då jag fick ett mail från csn att jag inte kommer få studielån. Paniken uppstod och jag kunde dö på fläcken. Så jag ringde AF flr qtt skriva in mig igen och soc för att kunna betala räkningarna. Fick pengar från soc någon dag efter och det räckte inte äns till hyran, så hur dom tänkte där funderar jag fortfarande över. Den 11 januari, när jag precis skrivit in mig i UGAn igen får jag brev hem att jag kom in på alla kurser jag sökt. Då släppte klumpen i bröstet och känslan av lättnad svepte över mig. Så den 18 januari började jag med nya ämnen. Det är jävligt kämpigt, men eftersom jag har ett mål Kommer jag inte ge upp i första hand! Jag tror på mig själv och är stolt över mig själv för vad jag åstadkommit. Jag vet vilka människor jag kan lita på och vilka som inte bryr sig, jag vet så mycket mer än för ett år sedan då jag var naiv och lät mig själv må dåligt. Jag tog mig upp på egen hand, jag är stark.

Under året som gått har jag hört att jag har ett rykte, att jag sprider rykten, tappat kompisar men även fått nya, kämpat från botten, påväg mot toppen, tappat styrkan helt men funnit den igen, öppnat mig om en riktigt jobbig period jag hade mellan 2013-2014, blivit utskälld, stått upp för mig själv och blivit utnyttjad. Och det är bara början.. Jag kan helt ärligt säga att jag hade inte klarat det utan Wilma. Hon är den som fått upp mina ögon och fortsatt kämpa, det är för hennes skull jag lever idag. Finns ingen jag älskar mer än henne ♡

Likes

Comments