Ett missfall är något jag inte önskar min värsta fiende, det är det mest hemska någon kan uppleva. Bara känslan av att något fattades, att ett stort tomrum lämnades kvar.

Efter missfallet blev nästa mens väldigt annorlunda och uteblev, men jag tänkte inte så mycket på det eftersom min kropp måsta ställa om sig. Men när den till slut inte kom började jag fundera, min mamma (i vanlig ordning) sa åt mig att göra ett till graviditetstest, och jag lydde. Som alla gånger förut kissade jag i en kopp och stoppade i stickan och väntade. Ett plus, igen.
Jag fick höra av sköterskan som bekräftade missfallet att efter missfall kan man visa plus på test upp till fyra veckor efteråt, så känslan som dök upp var inte glädje, det var mest tomhet eftersom jag inte trodde på det till 100%. Jag berättade för Mathias och han fick nog samma känsla som mig.

Två veckor till gick utan någon mens och jag gjorde ett till test, även det positivt. Då var det på riktigt, igen. Vi bestämde oss för att inte berätta för någon med tanke på riskveckorna och vi ville inte bli glad igen för att sedan bli lika besviken som sist. Jag ringde till MVC och bokade tid med BM. Vi träffade henne och hon blev väldigt fundersam på hur många veckor vi var i så vi bokade ett besök på ultraljud för att se antal veckor. Jag och BM räknade på ungefär 8 veckor, Mathias räknade på 11.
När jag låg och väntade på att få se samma tomhet jag såg med missfallet kom precis en bild upp, på en liten bebis. Jag trodde inte det var sant. Det var en bebis i mig! Sköterskan mätte och gav oss ett ungefärligt antal veckor, vilket var 13 (12+1) och BF 2 augusti ungefär. Vi var över riskveckorna! Utan att veta om det! Då släppte oron och det blev helt plötsligt verkligt. Och kroppen kom ikapp.

Jag mådde riktigt illa länge men kräktes bara en gång, jag fick ont i tuttarna, ryggen och fötterna. Och jag kände mig yr och vimsig. Jag svimmade nästan på jobbet en dag och fick åka hem. Några veckor gick och magen växte mer och mer.

När det var dags för det andra ultraljudet (det man gör i vecka 18-20) var jag lika orolig som sist. Sköterskan lade på gelé och placerade grejen på magen, och där var bebisen, igen. Vi fick se i olika vinklar och skepnader, och ryggraden som såg ut som en fossil. Och det lilla hjärtat som bultade. Helt underbart. Mathias frågade om det gick att se könet (då den tanken helt flugit ur mig för jag blev så överlycklig) och sköterskan berättade att hon inte kunde se riktigt men det såg ut som en tjej. Vår bebis gömde könet sitt, en blyg bebis. Vi flyttade fram BF 4 dagar, till 6 augusti vilket har resulterat att vi går in i en ny vecka på måndagar. Lite praktiskt att börja en ny vecka när en ny vecka börjar ;)

Idag är vi i vecka 26 (25+4) och bebisen våran har fått ett smeknamn, karatebebis. Lika livlig och sprattlig som sin far. Märks vilka gener bebisen har ;) Känner av kullerbyttor och sparkar om vart annat. Overkligt och läskigt men samtidigt mysigt och häftigt. Tänk att det är något i mig som växer, som bara halvt är jag och halvt Mathias. Tanken på det får mig att bli helt paff, att det ens kan hända. Det är så coolt! Min navel har börjat försvinna, den blir grundare och grundare för varje dag. Det ser så kul och fult ut!

Nästa helg ska vi åka ner till Stockholm till mamma och gå på Ikea och en massa barnaffärer och shoppa loss. Så exalterad att jag äntligen kan fixa barnkammaren! Har så många idéer hur det ska se ut. Spännande att se hur resultatet blir.

De senaste veckorna har jag, pga jobbet, fått riktigt ont i magen och varit riktigt orolig för barnets hälsa. Jag bokade tid hos en läkare för att kanske få en sjukskrivning eller ett intyg av något slag att jag inte kan jobba där. När jag träffade honom höll jag in tårarna, och jag tror han såg det. Problemet var att han inte förstod vad jag menade och sa åt mig att prata med min chef. När jag gick ut ur hans kontor blev jag ännu mer tårögd, vilket Mathias såg på mig när han hämtade mig och frågade varför jag var så röd i ansiktet. När han släppte av mig skyndade jag mig in, stängde dörren och fullständigt bröt ihop. Den oron jag har över mitt barns hälsa (speciellt efter ett missfall) och hormoner överallt fick mig att bara släppa ut alla tårar. Jag kontaktade min chef och fick tillslut prata med honom, vilket resulterade att jag kommer få byta klass. Känslan jag fick var som en sten lyftes från mina axlar. Några dagar gick och ännu har det inte bestämts när eller hur eller någonting överhuvudtaget om min jobbsituation. Jag får ångest när jag måste tvinga mig själv iväg för att jag vet hur dåligt jag mår när jag kommer fram. Jag hoppas och håller tummarna att det ordnar sig snart för såhär vill jag inte känna..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag tror riktigt starkt på ödet.

Den 11 oktober gjorde jag ett test, som så många gånger förut, och som varje gång förväntade jag mig samma svar; negativt. Jag gjorde som förpackningen sa åt mig och doppade stickan och väntade de minuter som stod. Medan tiden gick diskade jag och torkade borden bara för att få se det resultat jag förväntade mig; negativt. När tiden tog slut och jag gick för att kolla, och jag sågresultatet, visste jag inte hur jag skulle reagera; det var positivt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde båda plus skakade.Jag gick till Mathias och sa; det är plus. Och han förstod inte vad det var och när han fick höra att det var positivt blev han lika chockad som mig. När vi väl hade lugnat ner oss började vi prata om det, om vi skulle behålla eller ta bort. Såklart måste vi tänka på precis allt för att verkligen kunna fatta ett beslut. Vi diskuterade länge hur vi skulle göra och vi kom fram till att det lutade mer åt att behålla än att ta bort. Jag var väldigt rak med att säga att han får säga precis vad han vill och att vi är två om det, jag är inte ensam med att ta detta beslut och han har faktiskt en röst i det hela (vilket ganska många pappor nu för tiden inte har).
På natten vaknade jag vid 4-5 (vilket inte hade varit ovanligt den senaste tiden) och började fundera igen på för och nackdelar. Till slut kände jag att Mathias vände på sig i sömnen och tog min hand och kramade hårt. Då kände jag att oavsett beslut kommer han alltid att finnas där. På kvällen dagen efter diskuterade vi igen, då Mathias plötsligt sa att det är några veckor kvar som vi kan göra abort. När jag frågade honom om han ville att jag skulle ta ett piller sa han nej ganska snabbt, alltså omedvetet sade han att han ville behålla. När jag sedan sa det till honom (att han precis sade som han tyckte) slog det honom och han sken upp.

21 oktober besökte vi hälsocentralen för att träffa barnmorska. Vi svarade bara på frågor och lämnade uppgifter, samt fick lite information runt en graviditet och fick kostråd osv.

Den 26 oktober fick jag en liten blödning och blev orolig, så vi åkte in på akuten. Vi fick hjälp snabbt och tog blodprover och svarade på frågor. När sedan barnmorskan kom frågade hon om jag kände mig gravid, och då slog det mig att det gjorde jag inte längre. Jag hade inte en nypande känsla i magen, jag hade inte ömma bröst eller var lika illamående längre. Jag sitter med just de orden i huvudet fortfarande.. Vi kollade ändå med ultraljud, vilket var riktigt coolt. Fostret var för litet för att se ålder eller hjärtslag på, men man kunde ändå se att det var någonting där inne. Vi fick en ny tid till att åka på Gyn på sjukhuset för att kolla ultraljud när det hade gått en vecka och fostret var lite äldre för att kanske få en bättre bild på åldern då.
Vi fick åka hem utan några riktigt besked om varför jag blödde men det kändes bra att ändå ha åkt in och träffat någon för att få svar på i alla fall några frågor.

Den 28 oktober jobbade jag och under dagen kände jag att jag fick en väldigt kraftig mensvärk. När jag sedan kom hem såg jag att jag fått en kraftigare blödning, vilket inkluderade klumpar. Jag blev ännu mer orolig och ringde 1177,blev kopplad till en barnmorska som sa att det är svårt att säga vad det är för det kan bara vara en blödning eller det kan vara missfall. Hon sa även att mår jag sämre än jag gjorde då eller blir oroligare ska jag besöka akuten igen.

Den 29 åkte jag till Sundsvall med Linnea och försökte komma på andra tankar,och mitt i shoppingturen kom smärtan tillbaka.

31 oktober fick jag så ont att jag varken kunde sitta, stå, gå eller ligga.Slutade med att vi åkte in på akuten igen och tog nya blodprover och inget mer.De två blodproven skulle jämföras med varandra när vi kom tillbaka till Gyn som planerat.

2 november åkte vi till Gyn för att kolla. Möttes av en nerstämd barnmorska som sedan berättade att på första blodprovet var det cirka 1000 hormoner i, och det andra var det ca 100 i.. Det syntes alltså redan där att det var förlorat. Vi gjorde ett nytt ultraljud för att bekräfta missfallet, och det var sant. Vårt mirakel var förlorat. Både jag och Mathias visste inte hur vi skulle reagera.Barnmorskan beklagade flera gånger och frågade om vi hade funderingar. Tror att båda våra huvuden var tomma på ord. På ett sätt kändes det skönt att få det bekräftat med ultraljudet, och på ett sätt kändes det som att; ”VARFÖR KAN NI INTE STOPPA TILLBAKA BARNET!?”

Jag var ju dock lite mer förbered än Mathias eftersom jag den senaste veckan inte känt mig gravid längre, plus blödningarna och smärtan. Det sägs ju att mamman känner av när det är något fel på bebisen, och det har jag fått uppleva nu att det faktiskt är sant.

Båda vi har förberett oss och ställt in oss på att vi skulle bli föräldrar. Vi har båda gjort planer och löst upp knutar som vi hade i livet innan. Vilket resulterade i att med missfallet kände vi båda oss "unga" igen.

Jag har fått höra nu att jag hanterar det väldigt bra, men som sagt tror jag riktigt starkt på ödet, och att det var ödet som bestämde att vi inte var redo än. Jag tror att jag hanterar det så pass bra på grund av att det var så tidigt än. Jag var ungefär i vecka 6 så jag hade ändå inte känt av det så mycket eller insett att det var något som hände i min kropp.

Nu när det gått över en vecka har det kommit ikapp mig, det känns som om tiden står stilla och jag inte kommer någonvart. Det känns som om jag inte kan vara glad längre, det känns som att då är jag en dålig framtida mamma. Det känns.

Likes

Comments

Kanske inte så roligt inlägg men jag har sagt det förut och säger det igen; ingen är tvingad att läsa.

1.
Jag och Mathias pratar öppet om precis allt, det kan vara från vad vi gjort idag i detalj till hur en hel konversation var i telefonen. Vi har inga hemligheter för varandra och det är så fruktansvärt skönt. Den ena frågar om något är fel och den andra säger precis vad det är. Och som ni kanske förstått kan det komma riktigt mörka tankar från mitt håll eftersom jag är lite knepig av mig. Men då lyssnar han och försöker förstå istället för att döma och skratta åt mig. Och vice versa. Har någon av oss till exempel varit på krogen och det har stått en okänd person och flirtat berättar vi även det för varandra. Och om någon bråkat eller slängt en onödig kommentar eller blick får den andra veta ganska snabbt.
Från hur ont magen gör till hur relationerna med sina ex var. Jag hade tankar väldigt länge på att skaffa en till katt, och då sade han precis som han tyckte; att det var onödigt. Men jag skaffade en till ändå och utan att han riktigt erkänner det så tycker han om den nya ;) Alltså jag menar allt!

Vi har även diskuterat många gånger att bli sambos (vilket vi typ redan är) och då har vi varit öppen med att berätta precis vad vi tycker och tänker om det. Han har kommit fram till att han till och med vill bo i lägenhet med mig medan huset renoveras. Och ni som känner han vet att han är ingen lägenhetsmänniska!


2.
För ett tag sedan fick jag en kommentar här på bloggen om att Mathias skriver med andra tjejer. Och det tror jag så mycket på. Eller? En anonym kommentar säger inte mig ett skit, jag har lärt mig genom åren att inte döma efter ett håll. Så jag kan ju säga till dig som kommenterade det att antingen bevisar du det för mig eller så bara slutar du att läsa min blogg och lägga dig i vårt liv, eftersom du verkar störa dig på det så mycket ;) Vi har en aning om vem det är, inte så svårgissat direkt!

Likes

Comments

För ett år sedan trodde jag inte detta var möjligt. Absolut inte för två år sedan, eller tre, eller fem. Den trygghet jag kände trodde jag var förlorad föralltid. Den känslan att faktiskt betyda så mycket för någon. Puttsväck!

I alla dessa år har jag gått och funderat, tänk om. Tänk om vi fortfarande hållt ihop. Tänk om han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom. Tänk om vi båda var tillräckligt mogna för att hålla fast. Tänk om det kan hända igen. Jag har ändå dolt att jag gått och funderat på det, för att verka stark och inte hålla kvar i minnen.

Vi fick kontakt igen för fyra år sedan, men vi båda ville åt olika håll så det bröts igen. Just då tänkte jag inte så mycket på det då jag tyckte att det var skönt att vara singel, och på den tiden när man umgicks med killar blev det bara rörigt.

I december 2015 la han till mig på snap, jag trodde inte mina ögon. Först tänkte jag: men vad vill han då!? Sedan gick det upp för mig att han kanske ville prata bara. Vi började prata och umgås mer och mer, och som om ingenting hade hänt mellan oss blev vi som bästa kompisar. Vi hjälpte varandra att hitta ragg, men ingen av oss ville egentligen, så vi ansträngde oss inte så mycket.

En kväll i april när vi satt hundvakt kände vi båda två att det var mer än vänskap, och till slut så insåg vi att vi ville vara med varandra. Känslorna växte och till slut bara hände det. Vi hittade tillbaka till varandra. Efter alla dessa år, efter alla dessa tankar och funderingar, och efter alla ord vi hört från folk och deras åsikter.

Han har sagt till mig att han tycker det är konstigt att jag (utan att fundera) började vara med honom igen, att jag helt plötsligt hade "glömt" bort det gamla dåliga och blickar framåt. Men det är tryggheten jag får av honom som gör det. Vi båda har gjort misstag men kan ändå sluta upp tillsammans. Känslan jag får när jag är med honom är himmelsk.

Fast vi faktiskt har börjat blicka framåt och inte ser det som hänt förut, så undrar folk runt om oss varför och säger att det fanns ju en anledning till att det tog slut förut så varför skulle vi våga chansa igen? Känslorna mellan oss är för starka att vi inte kan motstå att komma tillbaka. Jag struntar fullständigt i vad folk faktiskt har sagt och säger, för jag har även hört en massa bra saker också, som att vi passar så bra ihop osv. Det är det jag har kvar i mig, inte det negativa.

Vi blev tillsammans första gången 2009, och gjorde slut 2011. Alltså, 5 år tog det tills vifick upp kontakten och känslorna igen. Det är jag glad för, för båda har blivit mer mogen och vuxit på oss. :)

Likes

Comments

*Kommer någon för nära mig (känslomässigt) kan jag må riktigt dåligt och ta två steg tillbaka. Alltså så dåligt så jag kan sätta mig i ett hörn och gråta! Jag har själv ingen aning om varför, men det finns några som upplevt de stunderna med mig. Därför har jag svårt att släppa in folk i mitt liv.

*I början när man träffar mig kan man tycka att jag är lite konstig, bitchig, blyg och gör inte så mycket ljud ifrån mig, men folk som känner mig (och som jag känner mig trygg med), kan få se en jobbig sida med mig. Jag kan bli helt crazy om jag trivs med någon. En del har frågat vad det är för fel på mig när jag väl blir galen. Hähä

*Jag har riktigt konstiga funderingar. Dem är inte bara konstig, de är riktigt jävla sjuka ibland. Min lillebror har en gång sagt att den som skulle komma in i mitt huvud skulle bli skärrad för livet. Kan ge ett milt exempel för att inte få ännu mer folk emot mig; det sägs ju att man har en tvilling någonstans i världen, och när man (iallafall jag) får attacker när jag mår riktigt dåligt funderar jag på om "min tvilling" mår dåligt eller är sjuk eller så.. En annan fundering jag hade för någon dag sedan var tänk om barnvagnar skulle bete sig precis som hundar när de ser varann, börjar skälla och bli helt galen.

*Står det till exempel två glas och en tallrik odiskad känner jag att jag måste städa hela lägenheten, enligt mig är det stökigt hemma då.. lite jobbigt är det.

*Som alla redan vet älskar jag Wilma mest av allt i hela världen. Utan ord stöttar hon mig i allt, och det är ganska mycket negativt som händer mig jämt. För någon natt sedan låg jag och skulle sova och med tankarna som bara blev värre kom det tårar, då vaknade Wilma och slickade upp mina tårar.

*Mår jag bra, märks det på mig. Jag blir sprallig och högljudd och ringer folk hela tiden, måste alltid ha någon att prata med.

*Men mår jag dåligt märks det inte, för jag visar det inte. Man kan förstå om jag mår dåligt för då går jag inte utanför dörren, eller är väldigt osocial. Jag försöker alltså inte ens umgås med någon för att försöka må bättre, utan jag sitter hemma och deppar i min ensamhet.

*Jag är en väldigt bra lyssnare, MEN jag får oftast inget tillbaka..

*Jag tar på mig alldeles för mycket ansvar och uppgifter i till exempel, så det slutar ALLTID med att jag mår skit och stressar ihjäl mig och nästan deppar ihop.

*Jag äter hamburgerdressing till fiskpinnar.

*Det kan vara svårt att få umgås med mig ibland, eftersom jag oftast stänger in mig hemma och inte går ut, och det beror på mina panikattacker.

*Ska jag göra ett arbete i skolan och redovisa det, gör jag det bara för läraren. Men är det ett grupparbete och jag inte står där uppe själv och får alla blickar på mig går det bättre. Bara känslan att alla ska kolla på bara mig skrämmer mig rejält.

*Jag har riktigt konstiga drömmar på nätterna.. Inatt drömde jag om att jag var i USA och alla där delades upp i två grupper som sedan krigade mot varandra och jag fick göra riktigt hemska saker mot folk jag känner..

*Börjar jag kolla på en serie, kan jag inte avbryta efter nåt avsnitt. Jag sitter och verkligen nöter hur många avsnitt som helst. Det är lite störande.

*I ärlighetens namn vill jag inte börja jobba än. Jag känner att jag inte är redo att träffa nytt folk och försöka vara social. Dock vill jag ju jobba som förskolelärare, men det är några år kvar tills mina studier är klar så jag kan få göra det, och medan måste jag jobba med något annat.

*Jag vet inte riktigt vad jag tror på, men jag tror på att man kommer till himlen när man går bort och sedan börjar ett nytt liv.

*Jag misstänker att jag varit en riktigt dålig människa i mitt förra liv, eftersom min karma i detta liv suger stenhårt.

*Jag vet att jag är kurvig, och jag skiter fullständigt i vad folk säger om det. Jag går i shorts eller klänning trots att jag har knubbiga ben. Jag har linnen eller kortärmade tröjor trots att jag har "gäddhäng". Anledningen till att jag inte bryr mig är för att jag har hört av ganska många att jag är fin som jag är och passar i till exempel klänning.

*Jag kan lätt bli "kär i kärleken", alltså känslan att vara kär. Inte att jag är kär i just någon, men bara känslan kan jag älska.

*Är det något som jag verkligen vill göra om, är det studenten och balen! Den känslan att äntligen gå ut skolan efter två års förlängning! (Dock hade jag ju inte räknat med att sätta mig i skolbänken igen just då men shit happens). Ruset av att sitta i aulan med de andra studenterna och bara skrika ut sin lycka, känslan att få göra sig riktigt tillfixad och ha en fin och dyr klänning. Den känslan vill jag uppleva igen.

Inte så roligt inlägg kanske (som om något av dem har varit det? ;) ), men jag kände för att skriva av mig lite :) Bjuder även på en bild från balen. 

Likes

Comments

Känslan när man verkligen känner att det är något som fattas, men man kan inte
riktigt förklara. Den eviga känslan att gå och vänta på något som aldrig kommer
att hända. Känslan som gör att man vill krypa in i ett hörn och bara skrika. Den
där känslan av att må dåligt vareviga dag utan att veta varför.
Jag drömmer och hoppas varje dag att det ska knacka på dörren, och när jag
öppnar ska det vara min pappa som står där och väntar. Att få känna hans varma
kramar igen, att få känna hans skäggiga pussar på min kind, att känna sig trygg
igen, att få hålla hans hand igen, att höra honom säga att allt kommer att ordna sig, 
​att känna att man betyder så mycket för en
annan människa, att få säga allt man gått och hållit inom sig i alla dessa år. Att
bara få se honom igen. Varje gång någon ringer eller varje gång någon knackar
på dörren, drömmer jag mig bort i en sekund och önskar att det är hans röst jag
hör eller hans ansikte jag ser. Det är det aldrig, han står inte där och väntar
förväntansfullt, han står inte där och kan ge mig sina varma kramar, han står
inte där och kan pussa mig på kinden igen, han står inte där. Det är inte hans
röst i telefonen, det är inte hans skratt jag hör i andra änden, det är aldrig
han. Det där stora tomrummet som är i mig är stort och hemskt. Jag går och saknar
honom varje dag. Så fort någon säger ordet ”pappa” och pratar om sin egen
pappa, får jag en klump i halsen och vill bara brista ur i gråt. Så fort någon
frågar mig om min pappa, blir jag tårögd och rösten spricker. Jag kan aldrig
vara riktigt glad och riktigt lycklig, då kommer de riktiga tankarna tillbaka
och jag mår dåligt igen. Tankarna om att han inte var med på min student,
tankarna att han inte kommer vara med på mitt bröllop, tankarna att han inte
kommer vara med när jag startar familj, tankarna att han inte kommer vara med
om jag opererar mig, tankarna som alltid finns i bakhuvudet, tankarna som gör
så ont. Jag har många bra människor runtom mig, men ingen som är lika bra som
honom. Idag är det 4851 dagar sedan du togs ifrån mig. Det finns dagar då jag
tänker att du har det bra uppe i Nangijala och att vi en dag kommer ses igen,
men det finns även dagar då jag vill få slut på det och komma till dig
tidigare.
​Jag saknar dig så mycket att det gör ont..

Likes

Comments

Okej, here it goes. Det finns några personer jag pratat med om detta, men inte så många. Så jag tänker berätta om en till jobbig period i mitt liv. Eftersom det inte har synts på mig både fysiskt och psykiskt så kan det här vara riktigt svårt att förstå, men det här är min sanning. Det var mellan 2013 och 2014. Jag var tillsammans med en kille som är två år yngre än mig. Han var inte riktigt mogen till vissa delar, men på något vis fastnade jag. När Wilma en kväll helt plötsligt blev rädd för honom förstod jag inte varför. Att jag inte förstod redan då att han inte är en bra människa. Det fanns stunder som vi hade riktigt kul och mysigt ihop, och skapade minnen och umgicks med folk, men bakom stängda dörrar var det en annan femma. Då tryckte han ner mig så hårt att jag låg helt chanslös. Vi bråkade varje dag, varje dag i över ett år. Han sa till mig att jag inte duger till något, att han ska förstöra mig så nästa inte vill ha mig, att jag var otrogen så fort jag klev utanför dörren, att jag hatade hans familj, att jag aldrig ville vara med honom (fast vi träffats samma dag), att jag inte fick vara med mina kompisar osv. Så fortsatte det i ett helt år, tillslut kände jag mig värdelös, jag kände mig hatad och skämdes för att umgås med folk. Det är dock inte det värsta, det värsta kommer nu. 

​Sommaren 2013 åkte vi upp till Bräcke, då tog han strypgrepp på mig och Lars blev helt tokig när han fick reda på det så hans föräldrar måsta åka upp och hämta honom. På kvällen då var det crousing där och jag var helt förstörd och det syntes på mig, så jag berättade för några som märkte det. Det var det första han gjorde. När jag sedan kom tillbaka till hudik träffades vi, och efter några dagar blev vi tillsammans igen. Det dummaste jag har gjort, för efter det hände det mer.

​​Han gjorde illa mig, fysiskt. Han slog mig över ansiktet, han höll mig hårt om armarna så jag fick blåmärken, han tryckte sina tummar mot mina ögon, han drog i mig när jag vägrade vara nära, han vred om mina händer så jag trodde jag skulle bryta dom, han förstörde mina glasögon utan att känna skuld, han höll i Wilma hårt utan att släppa fast hon skrek av smärta. Jag blir så jävla förbannad så fort jag träffar honom. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte berättade för någon och fick hjälp, förbannad på mig själv att jag inte vågade säga ifrån, förbannad på mig själv att jag inte bara slängde ut honom, förbannad på mig själv för att jag inte vågade göra slut. Just den känslan hänger kvar i mig än. 

När jag sett program eller filmer om kvinnor som blir misshandlad av sina makar osv har jag alltid tänkt: ”men hur svårt ska det vara att säga ifrån och ringa polisen?”. Jag kan nu intyga att det är jävligt svårt, för så fort jag tänkte berätta för någon kom jag på mig själv och säga att det bara skulle bli värre om han fick reda på det. Han skulle kunna göra så mycket mer på mig än han redan gjort. Han ser inte ut att vara någon som skulle kunna göra illa en annan människa, och därför tror jag att det är svårt att förstå det jag skriver. Så ni får tro mig eller inte.
När vi då var tillsammans och han hade gjort illa mig så knäppte jag kort och la i en hemlig mapp på mobilen, där han absolut inte skulle komma på att jag hade hemligheter eftersom han kollade på min telefon. Dock tog jag inte så många bilder, men jag har fyra-fem bilder här på datorn kvar. Jag kan helt ärligt säga nu att jag är glad att han inte kom på mig med bilderna och att jag faktiskt tog dom.
Jag gick då på Industri och hade verkstad, jag gick runt med en långärmad tröja under svetskläderna, så varje dag svettades jag för att inte visa de andra tjejerna i omklädningsrummet hur min kropp såg ut.
Sommaren 2014 tog vi studenten, och eftersom vi skulle gå på balen tillsammans sa jag åt honom att han får absolut inte göra illa mig nu för då hade hela hudik sett det. Efter studenten flyttade jag till Oslo, för att vara barnflicka åt systersonen. Han hälsade på och eftersom Caroline och Kenneth var på jobb var vi ensam med Charlie. Exet började bråka med mig och det syntes i Charlies ögon att han blev rädd. Han var lika rädd som mig. Han skrek och grät, och jag sa till exet att han måsta lugna sig för att Charlie skulle kunna sova, men det lyssnade han inte på så han fortsatte vara rädd och ledsen. Till slut lugnade han sig och Charlie somnade. Det var då jag vågade säga ifrån, jag sa till honom att om han gjorde ETT märke till på mig kommer jag visa det för folk, han trodde mig inte för mina ord betydde ingenting i hans huvud, så när han då gjorde ett blåmärke på mitt ben gick jag i kort klänning. Caroline såg först och förstod att någonting var fel. Han blev hemskickad. När jag sedan tänkte komma hem över marknaden och åka med en killkompis från Stockholm blev han förbannad och svartsjuk igen, och sa att vi kommer göra saker efter vägen osv. Så då ÄNTLIGEN sa jag till honom att jag vill inge mer. Jag ville inte vara med honom mer. Så jag gjorde slut, över sms. Hade inte vågat göra det öga mot öga. Men det förstod inte han så han skrev till både syster och lillebror att dom skulle säga åt mig att ta tillbaka honom. Det funkade inte. När jag sedan åkte hem över marknaden träffade jag honom för att byta tillbaka saker med varandra, och som tur var så stod vi ute på parkeringen på Björkberg så folk runt om såg oss. Han försökte hålla kvar mig, han drog i mig, han puttade på mig och han gick i vägen för mig. Till slut gick farmor förbi med sopor och då släppte han mig och jag sprang in. Dock hade inte jag fått tillbaka mina saker än (en dyr parfym jag fått av syster i julklapp), så det slutade med att jag och Linnea måsta åka ut till honom för att hämta den. När vi kom dit var han med en kompis. Han sade åt mig att jag måsta gå in och hämta sakerna, han följde såklart efter. Jag sa till honom att gör han någonting på mig nu har jag två vittnen i närheten. Då gav han mig påsen och vi åkte fort därifrån. Det var då jag kunde släppa honom helt, att slippa ha honom efter mig och att slippa känna mig värdelös och oduglig. Då hade vi inget mer med varandra att göra. Det var då, september 2014, som jag kunde berätta för mina kompisar vad som hänt. Anledningen till att jag skriver detta är för min mamma sa att jag skulle göra det så ni får reda på hur han egentligen är. Är det ingen som tror mig så synd för er, men jag har bevis. Skriver inte ut namnet, men ni vet nog vem det är ändå. Efter allt detta jag varit med om, har jag svårt att lita på folk och släppa in folk för nära. För även om han verkade bra från början så slutade det med att han inte var det. Vi har varit på krogen några gånger samtidigt, och då kollar han mycket på mig, men jag kollar bort och går iväg. Hade han kommit fram då hade folk varit i närheten. Jag tror, efter många års funderande, att han inte är säker i sig själv och därför måste göra illa någon. Fast jag sagt detta till folk, säger han att det inte är sant. Och då kommer vi in på det här med att killar har mer makt än tjejer. Folk lyssnar mer på killar, och då blir mina ord obetydlig.

Det finns dock även saker om det här som jag sagt till två personer bara. Och den ena har varit med om samma grej, fast inte mot honom. Därför berättade jag för honom, inte ens mina närmsta vänner vet om det. 

Likes

Comments

99/100gånger är det så att barnen flyttar hemifrån innan föräldrarna. Inte i vårfamilj. Då flyttade mamma ifrån mig och lillebror. Hon flyttade ner tillStockholm till pojkvännen och jag och lillebror fick stå på egna fötter. Detvar kaos. Eftersom han är kille ser inte han när det behöver städas, tvättaseller diskas.. Så jag blev ju galen emellanåt men efter att ha skrikit påvarandra så blev det ju saker gjorda ändå. När hon sedan flyttade ner permanenttog hon med sig lillebror och jag flyttade till syster i Oslo 2014 tre dagarefter studenten. Bodde där ett halvår, och medans jag bodde där började jagprata med en kille från Hudik. Vi klickade som om vi varit kompisar i alla år,vi spenderade timmar i telefonen med varandra om det var inte en tyst minut. Närjag sedan skulle flytta hem igen så visste jag inte riktigt vart jag skulle bo.Helt oplanerat och ohappa flyttade jag in hos honom. Vi hade aldrig träffatsinnan han kom till Oslo och hämtade mig. När han sedan en månad senare sa atthan inte ville gå in i något seriöst även om han fick känslor kändes det baraskumt för mig att bo kvar hos honom. Så jag tog Wilma och mina kläder ochflyttade in i min mosters lägenhet i Njutånger. Det var i mitten på januari 2015.Det var då mitt liv hamnade på botten. I april började min moster kräva pengartill hyra från mig, men eftersom jag fick pengar från soc kunde hon inte fåpengar av mig. Eller från lillebror fast han bara hade nån kartong där hemma. Då hotade hon med kronofogden. Jag fick panik och inte visstevart jag skulle ta vägen. Som tur var flyttade mamma upp till Iggesundsamtidigt så hon tog Wilma i ca 2 månader medans jag bodde hos farmor ochfarfar. När jag sedan fick min första lägenhet, i Iggesund, blev vi äntligenåterförenade igen jag och Wilma. Det märktes på henne att hon tyckte det varskönt. Soc betalade hyran åt mig i två månader, sedan betalade jag själv medmitt studielån. Eftersom jag inte har körkort är det inte enkelt att bo utanförstan och måsta åka in varje dag, i alla fall inte när inte psyket är medtillräckligt för att åka buss. Så jag måsta åka tåg och vänta i stan i timmarmer än jag egentligen skulle behöva. Så jag pratade med min handläggare på sococh frågade hur jag skulle göra om jag ville flytta. Då sa hon att eftersom jagbetalar själv kan jag söka förstahandskontrakt. Så jag sökte förfullt, tillsjag fick min nuvarande på stormyra. Och det är reda drömmen att bo inne i stan.Finns inget bättre! Nära till farmor och farfar har jag med ;)

Likes

Comments

Ni vet känslan när man har en crush på någon. Så fort man träffat dom kan man sitta och drömma sig bort och tänka på hen i några dagar, till det precis gått över och man kommer fram till att det inte kommer bli något av det. Men då träffar man hen igen och det går om och om igen som en ond cirkel, om man nu vill kalla det så. Den ständiga ljuvliga känslan när man är i samma rum, eller ser när hen lägger upp en bild på sig själv på sociala medier. Fjärilarna man får i magen. Just att hen pratar med en så blir man som 14 igen och trodde att den dåvarande kärleken skulle vara för evigt. Leendet man får kan få en att smälta på direkten. Skrattet man får höra när man försöker vara rolig. Fantasierna man skapar i huvudet om just den personen. Just han jag har en liten crush på är det inte många som förstår vem det är. Jag har pratat lite smått om honom till några stycken, men tror inte jag gett den signalen att just han är min crush. Vi träffades på krogen 2012, och sedan den dagen har jag inte kunnat släppa honom. Det tog några år tills vi pratade igen (2015), men den luckan förändrade inte mitt sätt att se honom. Jag kan helt ärligt inte sätta fingret på varför just han. Men jag menar, vad hade livet varit utan funderingar? Just att han har öppnat sig så mycket och berättat några av sina hemligheter, för att sedan komma på sig själv och kanske blivit rädd att han skrämt bort mig. Självklart inte, krävs mycket för att skrämma bort mig med tanke på hur trassligt mitt liv är. Men det värsta är att om man tar det steget till att berätta hur man tycker och tänker,så kan det antingen gå som man vill, eller helt åt skogen och man får aldrig se det leendet igen, inte känna fjärilarna, inte kunna få dagdrömma och smälta lite. Han vet inte själv att det är han, och jag kommer nog aldrig erkänna det ändå. Men jag tror nog att alla har någon crush utan att kanske erkänna det själv. Sen finns det kanske fler personer som man också blir lite pirrig av,men det finns oftast en som verkligen sätter spår.

Likes

Comments

Jag är så tacksam för stöttningen och alla fina ord jag fått höra efter förra inlägget. När flera stycken har sagt hur stark jag är för att faktiskt ha klarat det själv är oerhört skönt att höra. Det värmer verkligen! Det känns så skönt att faktiskt kunna skriva om vad som egentligen pågår under skallbenet utan att verka som värsta wierdot, dock finns det ju gränser om vad jag faktiskt kommer att skriva om och kommer inte skriva ut namn. Och ja som jag skrev i förra inlägget märker man ju vilka som verkligen läser och bryr sig och vilka som bara är nyfikna och pratar skit. Men jag tänker nog fortsätta skriva av mig på den här bloggen för att få ut lite funderingar och tankar. Och för er som tycker det är töntigt att blogga, ni kan bara stänga ner och inte läsa. Bara er det drabbar för jag struntar i vad ni säger om mig. :) 

Likes

Comments