View tracker

Idag har jag tänkt att lägga upp några bilder på min konst. Jag ska nämligen ansöka om att få ha utställning tillsammans med andra litauer på Norrmalmstorg i Stockholm. Jag tycker att det låter spännande och att det är värt ett försök.

I slutet av 2:an hade jag och min kära vän Tilda ordnat en utställning tillsammans med uppträdanden. Det gick väl hyfsat, men Stockholm låter ju större.

På eventet i Stockholm som ordnas av litauer kan man uppträda också, men jag vet inte vilken nivå de efterfrågar. Jag kan ju inte riktigt spela något instrument eller skrivit någon hit, det enda jag kan är att göra covers. Kommer antagligen ansöka ändå, man ska alltid försöka.


Nu är det så att jag inte är klar med vissa, men jag tyckte att de var värda att bli visade upp ändå!


Denna var ju inte klar men hur fin ändå??

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är så glad att jag bor i ett land där jag kan yttra mig fritt, att ingen jävla "man" säger åt mig att hålla mig tyst, för att jag skulle vara "intelligentare" då.
Jag bor i ett land där man kan prata fritt om feminism och ingen man tystar ner en kvinna.
Jag bor i ett land där jag kan skriva under något inlägg att något inte är okej, och de lyssnar på mig, de håller med, och vissa inte men det blir inga förolämpningar.
Jag bor i ett land där landet har fått utvecklas utan stopp. Inget krig, inga ockupationer, bara lyckligt liv.

Anledningen till varför jag skriver detta är att jag är så glad över att jag bor i Sverige. Så tacksam för mina föräldrar. Mitt hemland är inget ideal land. Jag är osäker om jag vill ens lägga en fot i Litauen. Hur mycket jag än saknar detta land är det ett land som är en motsats till vad jag skrev ovan.
En kille i min ålder kallade mig för en flicka och sa åt mig att hålla tyst, för att jag skulle se smartare då. Vi diskuterade över varför chip är bra för hundar (de har äntligen börjat införa det i Litauen). Jag sa då att det är ett steg närmare inga djur på djurhemmet. Han sa att kostnaden för en chip är lika stor som biljetten till kosmos. Då tänker man, om du inte har råd till det, så borde du inte ha någon hund alls? Vad händer om den blir sjuk. Till slut sa han att jag borde hålla mig tyst. Tror ni att det var någon som försvarade mig där? Någon kvinna som kämpar för sina rättigheter? Nej.
Man kan ju fråga sig, vart gick det fel för Litauen? Varför blev det så? Varför är självmords statistiken en av dem högsta i hela världen?
Litauer skyller på ockupationer och allt annat skit det landet har fått gå igenom. Men då tänker man igen, när de ville visa sin frihet inför Ryssland och höll händer igenom Baltikum länder, borde inte de ha förstått att alla är lika värda, om kvinnor inte hade funnits i detta förbannade landet hade landet antagligen varit en del av Ryssland nu!
Jag vill åka till Litauen, jag vill krama om min mormor, min morbror och moster och hela min släkt. Jag vill känna lukten av Litauen. Sverige och Litauen luktar verkligen annorlunda. Jag vill bara känna jordens energi strömma igenom min kropp, men jag vill inte stötta på sexism, patriarkat och hat, vilket är nästintill omöjligt.

Likes

Comments

View tracker

Idag kom jag på idén att starta en blogg på nytt och för en gångs skull vara mig själv och skriva ner mina tankar för att få folk att förstå mig.

En gång släppte jag in ett gäng killar i mitt liv, de verkade roliga att vara med, men hur kunde jag veta att ett "nej" kunde leda till mobbning, månader av fula ord, ord som jag själv skämdes att säga till rektorn, för att jag hade börjat att tro på dem, ord, som har lämnat flertal ärr på mitt hjärta, ord som har förändrat mig så mycket, till en person som jag aldrig ville bli. 

Mitt liv i Sverige började i ett internationell klass i Finspång och sen i Norrköping, det var i våran älskade Peking, jag fick uppleva saker som jag inte hade en aning om att de kunde drabba mig. Vi var bara två tjejer i den internationella klassen i Norrköping. Jag trivdes i början, även trots att det var 12 stycken killar i klassen, de verkade tycka om mig, jag tyckte om dem. En av killarna såg ut att tycka om mig lite mer än de andra, han hittade alltid ett tillfälle att få min uppmärksamhet. Tiden gick, och han ville han någonting mer än bara vänskap. Han fick svaret "nej" till hans fråga, trots alt var jag endast 12 år gammal. Jag trodde att han respekterade mig och mitt beslut, men tydligen inte. Snälla ord blev fula ord. Jag tänkte "jag har ju hört fulare ord i mitt hemland" och ignorerade allt han sa. Han lugnade ner sig, allt blev bättre, trodde jag. Tydligen så var han inte den enda som hade någonting emot mig, det fanns en till, en som hade orsakad alla nuvarande ärr på mitt hjärta, han som skrattade när jag snubblade gråtandes, han som fick alla andra vara emot mig och säga så fula ord som jag själv skämdes berätta om till andra. Han fick mig att känna som skräp, jag kände mig värdelös, han fick mig att tro att ingen någonsin kommer tycka om mig, ingen kommer vilja bli min vän, ingen, inte ens en gång, kommer vara på min sida. Jag hade verkligen ingen på min sida. Jag hade berättat om allting till min dåvarande svenska lärare, hon sa "killar är som killar är" "det är deras kultur". Jag kände mig ensam. Till och med den enda tjejen förutom mig i klassen brukade skratta åt mig, samtidigt som hon var vän med mig. Jag kände mig förrådd. Det fanns inte en enda natt då jag inte grät och inte tänkte på de skämt de drog om mig, och de ord de sa till mig, inte en enda natt. Det var inte bara ord, det var handlingar också. Det var inte bara en gång han tog på mig på ett sätt som inte är acceptabelt. Jag kände mig smutsig.

Jag visste vad jag behövde göra för att slippa den internationella klassen, det var att lära sig svenska språket. Jag pluggade mycket. Jag gjorde allt jag kunde för att komma undan mobbningen. Med tid hade jag fler och fler lektioner i vanlig klass, dock var det ingen vanlig klass heller, fick höra fula ord från dem med. Jag kom i fred med tanken att det aldrig kommer ta slut, men det gjorde det. Min räddning var en musikklass, en klass fylld med människor som var som jag, folk som förstod mig, folk som accepterade mig, folk som fick mig att må bra igen. Jag kommer för evigt  vara tacksam för dem, även om jag inte visar det till dem så är jag evigt tacksam över hur det hjälpte mig stå upp. Jag fann mig själv där, jag fann min röst, jag började skratta igen, jag var inte lika rädd för människor längre. Dock har inte rädslan försvunnit helt. Jag har svårt att lita på folk, jag vägrar att öppna upp mig själv. Jag tror att ingen tycker om mig. Men jag hoppas att en dag kommer jag verkligen vara den person jag velat vara inte bara runt min älskade pojkvän, men bland alla andra. 

Så jag ber om ursäkt till alla som jag har stöttat bort, eller inte pratat mycket med, även trots flera försök, men jag försöker förändras och vara den jag vill vara, hänga med folk hela tiden. Jag vågar inte alltid fråga själv, vilket resulterar i att jag oftast är ensam med mina tankar. Sen så har ni en förklaring till varför jag lärde mig svenska så fort. 

Tack för att ni läste <3

Likes

Comments