View tracker

1 Augusti, igår blev våran tjej 4 månader. 4 månader och jag är så glad att vi fick hjälp. Hon ät underbar! Skrikperioden är över och blev en helt annan tjej. Stor blev hon också.
Nu när jag äntligen har de jag vill ha så har jag bestämt mig att jag vill verkligen följa deras uppväckts, så för att kunna vara med och njuta av tillvaron så ska de bli lite ändrade vanor hemma.
Men jag kommer ta de eftersom, jag har för många gånger gått in för hårt och tappat allt för de bli för jobbigt, nu ska jag ta de långsamt, jag har ju många år på mig och jag tror att de är bra för kroppen att ta ett steg i taget och inte ändra allt på en gång.

Och eftersom jag har så problem med min mage så kommer jag tänka till innan jag gör nått för hastigt.
Jag kommer att lyssna och försöka känna av vad sommar bäst för just mig.

Jag tog en promenad på förmiddag idag, då känner jag att nu är de dags, dags att göra en förändring.
Jag gick i 38 min 3,51 km. Sen 20s. Bryggan.
Jätte skönt efteråt. Och lilla tjejen är inte sämre hon, hon träna på att vända sig.. Jätte duktig är hon.

Så nu kör jag, jag hoppas verkligen att jag kommer klara det. 💦

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag fortsatte med tabletterna, första gången lossnade det för många ägg. Och även fast jag ville ha barn så var jag inte beråd på att få tvillingar eller trillingar. Nej ett räckte tyckte jag.
Andra omgången, lossnade det för många ägg då med.
Efter att vi testat två gånger så blev min barnmorska föräldraledig. Det tog ett tag innan jag fick en ny och all väntan höll på att ta kål på mig.
Jag fick en ny barnmorska i början av 2015. Hon ville att vi skulle kolla upp min sambos sperma, så att vi kunde fortsätta och veta att dom var bra.
Vi skickade in ett prov, och dom var suverän.

Min barnmorska hade varit i kontakt med en läkare i Uppsala och de hade gjort en undersökning med att vissa PCOS-patienter släppte sina ägg om de åt samma medicin som man behandlar diabetespatienter med. Så jag skulle på tre veckor trappa upp och sen ta metformin tre gånger/dag, frukost, lunch och middag.
Med de så skulle mina hormoner börja likna mer kvinnliga.
När jag kom upp i full dos så åt jag den i båge månader.


Likes

Comments

View tracker

Hösten 2011 kommer vi i kontakt med specialist barnmorska. De bli undersökningar och prover.
Väntelistan är lång så de blir långt mellan besöken och det är jul och andra långledigheter.

Tillslut träffar jag en barnmorska som förklara för mig att jag har en lindrig form av PCOS.
- vad fan är de tänkte jag!?

Även fast jag under tiden mellan besöken googlat mycket på varför de kan vara svårt att då barn och luddat igenom någon text så visste jag inte vad de var. Jag vet inte än idag riktigt vad de är, men en förklaring jag fick då var att jag har ägglossning men inte lika ofta som en "normal" människa. Så även fast jag har mens så är de inte säkert att jag får ägglossning mellan mensen. Och att mina ägg fastnar så dom kommer inte ner och fram.
Jag har svårare att bli gravid än andra.

Hösten 2013 fick jag tabletter jag skulle ta i samband med när jag fick mens, dom skulle göra så att äggen "lossnade". De tog flera omgångar med mens och undersökningar. Jag skulle ta vist många tabletter i vist många dagar för att sedan åka till sjukhuset och göra en vaginal undersökning för att se hur många ägg som lossnat.

Likes

Comments

Allt ska vara så tabu runt "barnlöshet". Och alla frågor som frågas,
- ska ni inte skaffa barn ni också?
- när aka ni skaffa ett syskon till?
- skulle de inte vara mysigt med ett litet barn till?

Alla dessa frågor runt om och "påhopp" om fler barn, jag blir både arg och ledsen. De är klart jag vill ha fler barn och fler syskon till mitt barn. Men allt är inte så jävla lätt!!! OM det bara hade varit att skaffa då hade jag gjort de för länge sedan, men nu är det inte så!
Och hur ärlig vill man vara för allmänheten?
Vad ska man svara? Ibland har jag bara lust att skrika rakt ut åt folk som frågar, - jo vi vill ha fler barn men vi kan inte utan hjälp!
När man själv är i situationen tänker man sig alltid gör innan man frågar om barn, men har man inte upplevt hur svårt de kan vara så är det bog lätt att bara slänga ut sig, utan tanke bakom vad man nyss har frågat.
Och vad skulle personen i fråga säga och tycka om man skulle säga sanningen? Skulle man bara få höra varenda fånga man träffas, - hur går de för er? - har ni varigt in på fler koller?

Tänk om man kunde skriva mer om de, så alla kan få en inblick i vad som en del människor går igenom för att få ett barn?!

För min del så har jag sagt sanningen till en del som frågat, och en del har jag ljugit och sagt att vi är nöjda med de barn vi har. Även fast jag inuti mig skrikit -DE ÄR KLART JAG VILL HA FLER BARN!!!
En del gånger har jag bollat över frågan till den som frågat mig, och fortsatt pratat som jag aldrig fått frågan!



Likes

Comments

Är de bara jag som tycker eller överanalysera jag mig mer?!
Jag har mycket småfjun i ansiktet, och magen.
Efter jag fick barn så tycker jag bara att kroppsbehåringen ökat, jag började fick mörka hår i "mustasch" "raggarsträngen" som ofta killar har, på mina bröst hittar jag mörka hårstrån?! Vad fan är de som händer med min kropp??? Och vart är min mens? Är jag gravid nu?!
Nej inte de, men ingen mens?! Och alla mina gravidkilon som inte har försvunnit efter förlossningen. Som sagt, många hankar snurrar runt i skallen!!!

Nej, om jag ska fokusera på att gå ner i vikt mesans jag väntar på tid att få träffa en läkare?

Och de är så jag har hållit på i fem år, av och till har jag tänk att bara fokusera på att soffa barn, eller få ber i vikt när jag inte orkat tänka på barn mer.
Men ingenting funkar med min kropp!!
Jag bli så otroligt less, och jag börja känna mig mer och mer okvinnlig! Mer mörka hår börja växa på min kropp, och mina lår är mer hårbevuxna än min sambos.
Jag vill bara ge upp, vi strunta i barn, vi får endå ingen hjälp.
De är såklart inte bara vi som vill ha hjälp men jag vill ha hjälp nu!

Tillslut får jag träffa en spec. Barnmorska, vi tar prover och kollar mina ägg. Allt ser bra ut, jag kan få barn!

Men allt har tagit tid och många vändor in till sjukhuset. Ännu mer funderingar, och alla tankar spm cirkulerat. Jag tro att nu kommer allt att vända.... Men är se så lätt??....

Likes

Comments

Jag vill så gärna ha ett syskon till de äldre barnet, jag själv har ett syskon som är två år yngre än mig, vi träffades bara på helgerna för vi bodde hos olika förälder. Idag har vi jätte bra kontakt. Så jag ville såklart ge mitt barn ett syskon så dom kunde få uppleva de jag har gjort under mina barnår.

Vi försöker och försöker, men de händer ingenting, jag köper ägglossningtest och vi använder dom men de händer fortfarande ingenting.
Jag vet ju att om jag stressa upp mig kommer de bara bli svårare, jag försöker slappna av men de är svårt.
Det är mycket tankar som snurra.
-Kan jag inte få barn?
-Hur gick de till förra gången?
-Är de nånting fel på mig? Min sambo?
-Väger jag för mycket?
-Stressa jag för mycket?
-Borde jag byta jobb?

De är som sagt många tankar. Vi ber om hjälp hos barnmorskan, och hon skickar en remiss till specialistbarnmorskan.

Likes

Comments

Jag var som alla andra i tonåren, jag ville utforska och upptäcka saker själv.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån. Jag började gymnasiet på annan ort. De är inte konstigt att flytta hemifrån i den åldern tycker jag. Jag tyckte de bara va skönt att få komma hemifrån.
Även fast jag är ett skildmässabarn så varvade skönt att flytta, min pappa hade fått en ny fru och nya barn. De gjorde mig inget att de små barnen fanns, men vi vuxna kom inte alltid överens så det var bara skönt att flytta.

När jag inte gick i skolan tog jag på mig extra jobb på helger och lov. En bra extra inkomst.
Jag tog studenten och fick jobb på en gång, bara som vikarie men de var ett jobb och jag jobbade mycket.
På helgerna när jag var ledig var de en del festande.

Jag har väl alltid haft i tanken att jag kan bli med barn om jag inte skyddar mig. Men jag skyddade mig endå inte. Jag hade väl någon knäpp tanke att om jag bli gravid så kan jag behålla de själv. Men jag blev aldrig gravid, som tur är då! De hade väl inte varit så praktiskt att bara en ensam och uppfostra ett barn själv. Även fast dom som gör de, gör ett bra jobb! Men för min del hade de inte varigt bra.
Jag hade inte bra kontakt med min mamma och pappa, och mina syskon var mindre så jag hade fått klara allt själv.

På hösten 2008 träffar jag min sambo, vi blev tillsammans men vi bodde på två håll, han jobbade mycket och vi träffades inte så mycket på veckorna.
På helger försökte vi ta igen all tid vi tyckte vi hade förlora på veckorna när vi inte träffade varandra.

Vad jag tycker så blev jag gravid fort, vi hade bara varit tillsammans ett år, och vi bodde inte tillsammans, hon jobbade som sagt borta på veckorna och ett barn då var inte planerat. Jag kom ihåg att jag satt i badrummet och grina, det var nog chocken. För som jag skrev förut så visste jag att jag kunde blir gravid, men hade jag inte blivit gravid under alla år jag haft oskyddat sex så tänkte jag väl att de kommer ta lång tid innan jag bli gravid.

Iallafall blev jag gravid, jag bestämmer mig när jag satt där på golvet att jag tänker inte bestämma detta val, utan vill han behålla de så gör vi de och om inte tar vi bort de.
När jag berättade för honom blev han nog i chock han med. Men vi bestämmer att vi ska tänka på varsitt håll så vi inte påverka varandra.
Vi behåller barnet och hon föddes 2010.

Efter de så ville vi inte ha ett barn till på en gång, vi hade en jobbig tid, jag och min sambo.
Jag vågande inte kräva någonting av honom och han var aldrig hemma kändes de som.
Efter ett år så började jag känna att jag ville nog ha ett syskon till de äldre barnet, de tig ett tag att övertala min sambo till samma.
Han kände att de räckte gott och väl med ett barn.

Men en dag bestämmer vi att skaffa ett till barn, och de är då allting börjar. De går inte!! Jag mena hur svårt kan de vara, en stund för oss själva och sen borde vi ha ett syskon, men inte.

Likes

Comments

Min tanke är att jag ska börja skriva om efterlängtade barn och svårheten med att planera och skaffa barn. Hur jag och min sambo har försökt att få barn. Bergochdal-banan som varit under dessa år, och hur de påverkar en både psykiskt och fysiskt.. 

Jag vet inte hur jag ska börja. Men jag tänker att jag ska föröka börja från början. Hur allt har varit under dessa jobbiga år! Hur jag varit så otroligt glad för mina vänner som blivit gravida men samtidigt hata alla runt om mig som skaffade barn hur lätt som helst. Min tankar och funderingar somja jag haft. 


Jag börjar så här och sedan ska jag föröka från början berätta hur jag har gått min resa under dessa år.  Jag gör den här bloggen mest för mig själv så jag kan skriva av mig, och kunna gå igenom och se vad som hänt under tiden. Men även för andra som har haft samma problem som oss och öppna upp ett samtalsämne som man inte pratar högt om, utom sitter tyst och söker information själv. 


Likes

Comments