Snart ska jag nog kunna rapportera mer om mitt Afghanistan-projekt. Det ser jag verkligen fram emot att kunna göra.

Idag har det varit en kontorsdag. Mitt Färdtjänstkort går ut den 30: september, så jag har ringt till läkaren för nytt intyg. Fick mitt förra Färdtjänst-kort 2007. Tänk att 10 år har gått. Och vad mycket som har hänt sedan dess. I mörka tider kan det vara svårt att se det så, men livet är en fantastisk, spännande, intressant, överraskande, händelserik, rolig gåva om man bara får chansen att forma det.

Undrar hur mitt nya Färdtjänstkort ser ut. Likadant antar jag, men det kan ju hända att det blir nån annorlunda färg eller nåt. Vi får se. Då måste man ju ta nytt kort också. Just det ja... En fundering. Varför ser lyckas man ofta se så knäpp ut på just Färdtjänstkort, passkort och legkort? Hoppas det här kortet blir snyggt. Jag tog faktiskt kort, men tyckte inte det blev så bra. Jag ska ta om det. När det nya Färdtjänstkortet kommer får ni se en bild på det.

Kram på er, vi hörs!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Tur att jag har en massa gamla bilder. Fick ett migränanfall. Därav blogguppehållet.

Jag tänkte snacka mat. Hur går det med min matlagning? Det är väldigt roligt kan jag säga. Det finns några rätter som jag tycker att jag blivit riktigt bra på. Kom någon hem till mig så skulle jag definitivt kunna bjuda på en sallad, med typ... Fetaost, avocado, räkor, tomater, gurka. Nån god dressing till. Kanske med citron.

Bacon, ägg och potatis kan jag steka. Det tycker jag blev riktigt gott. Halloumi kan jag också steka. Falukorv blir bra. Jag upplevde att varmkorven jag kokade blev god, även om den var lite sprucken. Jag vet inte vad Leif Mannerström skujlle tycka om min mat, men de rätterna skulle jag definitivt kunna bjuda en god vän på. Det smakar inte som restaurangmat, men hemmamat. Jag kan koka och steka potatis. Så man kan väl säga att det här med matlagningen går bra. Flickan reder sig kan man nog säga.

Kram på er!

Likes

Comments

Rosé-vinet får symbolisera att jag igår var på en irländsk pub som heter Liffeys, en pub som jag länge hört talas om och velat gå till. Där kommer jag nog att hänga nån gång i månaden eftersom jag gärna vill slå mig i slang med folk och prata engelska. Jag höll på att skriva ängelska istället för engelska nu. Så trött är jag. Irish coffee och irländsk livemusik blev det. En kille med gitarr och en jättefin röst. Frågade om han hade nån web site och han sa den två gånger, men jag uppfattade den inte och vågade inte fråga en tredje gång. Träffar jag på honom igen ska jag dock sprida websidan.

God natt på er! I morgon blir det nog lite matsnack.

Likes

Comments

Idag blev det blomkålsmos till lunch. Riktigt gott faktiskt. Konsistensen blev väldigt lik potatismos tycker jag, men det kändes ändå inte som om det var potatismos tyckte jag.

Jag vet inte om jag nämnt det här på bloggen tidigare, men jag tycker att LCHF är väldigt gott. Ändå blir jag nog aldrig nån renodlad LCHF:are. Jag tycker om att äta lite av varje, och vill inte binda mig vid nån speciell diet. Dessutom har jag läst nån rubrik att LCHF räknas som livsfarlig för den orörlige. Min fråga är då: Vem räknas som orörlig? Jag antar väl att jag räknas in där, även fast jag inte ser det så. Jag avstår därför från att bli LCHFare på heltid. Älskar en del saker som inte är lchf, så det passar mig bra.

Här är ett recept . Det mos som jag gjorde i ett teamwork med min fina assistent blev lite smaklöst. Jag lägger inte det på assistenten, utan på mig själv. Alltid när jag lagar mat, med eller utan assistent, så är det ingen big deal om det blir fel. Det är liksom ett äventyr. I värsta fall finns ju pizza, vilket ju inte är så illa.Jag tar det mesta med ro och humor faktiskt.

Det var jag som var lite feg och inte riktigt vågade ta i. Jag ville, och jag borde ha följt min magkänsla. Får ta och smaksätta det nästa gång. Det går bra att smaksätta med i princip vad som helst. i like it tasty!


Likes

Comments

Jag lovade ju att blogga om hur mitt projekt går, mitt Afghanistan-projekt alltså. Det som har hänt hittills är att jag har skrivit till Svenska Afghanistan-kommittén och bett om mer information kring funktionsnedsattasv situation och hur jag bäst kan hjälpa. Det gäller ju att göra det på rätt sätt, så att hjälpen man ger kommer i rätta händer och så vidare. Jag har hört mig för om situationen, för att få mer kött på benen. Inväntar nu svar från dem. Sedan har jag också via Afghanistan-kännare i min bekantskapskrets, fått reda på en person som kan ha stor betydelse. Skickar ett mejl till honom också

Spännande känns det att ge sig in på det här.

Kram och god natt! Hade ingen fantasi när det gällde bilder, så det fick bli samma bild som igår. Håll till godo vänner!

Likes

Comments

Hörni vänner! Jag har hållit igång hela dagen och är så fruktansvärt trött nu. Vill bara varva ner och sova. I morgon kväll bloggar jag igen och då har jag saker att berätta angående det här med Afghanistan. Nu känner jag mig helt tom i huvudet. Mitt sätt att varva ner brukar vara att lyssna på musik som jag tycker om eller titta på nåt tv-program.

God natt och massor av kärlek till er allihop, så hörs vi igen i morgon kväll.

Likes

Comments

Jag kände att det där reportaget om barns situation i Afghanistan berörde mig väldigt djupt. Jag kände ett starkt behov av att göra nånting. På nåt sätt, det må vara stort eller litet, så vill jag vara med och skapa möjligheter. Jag tror att genom att skapa möjligheter så kan också attitydförändringar ske.

På måndag ringer jag hjälpmedelcentralen och hör om de har några överblivna rullstolar och andra hjälpmedel som man kan skicka dit. Jag kommer också att höra av mig till Svenska Afghanistan-kommitén och höra vad jag som funktionshindrad kan göra för funktionshindrade barn i Afghanistan. Kanske slänger jag också iväg ett litet meddelande till Aron Anderson och hör vad han tror att man kan göra för att vara behjälplig.

Tankar på att nån gång i framtiden kanske göra en resa dit och få se situationen med egna ögon har också tagit form. Kanske kan jag åka med någon organisation. Det vore väldigt intressant. Man lär sig nog väldigt mycket av att faktiskt vara där, prata med folk och uppleva istället för att bara sitta här och spekulera i varför det är som det är. Resan känns avlägsen just nu och är ingenting som kommer att bli av imorgon, men i framtiden kanske. Vi får se.

Jag håller er informerade. På bilden ser ni ett hjälpmedel. Eftersom jag ju bland annat vill skicka hjälpmedel, så tänkte jag att den bilden kunde passa bra.

Likes

Comments

Att säga att man ser upp till nån... För mig låter det så stort. Det låter nästan som att man avgudar någon, och att bli avgudad när man är en människa.... Njaa... Det är väl kanske lite jobbigt. Skulle jag själv vilja bli avgudad? Njaa... Älskad, beundrad och omtyckt för det jag gör vill jag definitivt bli, men inte satt på en piedestal. Då blir det så fasligt mycket att leva upp till.

Låt mig istället säga så här. Det finns många personer som jag beundrar och som är mina förebilder. En av dem heter Aron Anderson. Han är äventyrare, föreläsare, författare. Jag följer honom på Facebook, åkte förbi honom på Lidingörullet och har sett honom föreläsa en gång. Han är fantastisk!

Alldeles nyss såg jag en snutt av ett reportage som han hade gjort. Han besökte Mazar som ligger i Norra Afghanistan. Syftet var att visa hur barn med funktionsnedsättning har det där.

Han berättade att han fick höra många historier om barn som suttit fastkedjade hos sina föräldrar, för att föräldrarna inte visste hur de skulle ta hand om barnen. Helt fruktansvärt tycker jag. Frågan man ställer sig är ju naturligtvis: hur kan man göra så mot sitt barn? Säkert en hel mängd orsaker. Desperation kanske. Fattigdom. Okunskap. Kanske att man inte ser någon framtid för sitt barn Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga eller vad jag ska förklara det med. Jag kan bara säga att jag hoppas att förtryck mot funktionsnedsatta barn, och vuxna, i världen och i Sverige ska tas på större allvar. Komma upp på agendan.

Även i Sverige finns ju ett förtryck. Folk får av olika skäl inte blomma ut och utvecklas till sin potential. Den frågan är viktig att lyfta fram i större utsträckning. Här är Aron andersons Facebook-sida, där ni kan se en bit av reportaget. Hela kommer att sändas på en gala i höst. Han var i Afghanistan för Världens Barns räkning och ville i det här reporgaget visa hur Svenska Afghanistan-kommittén arbetar för att hjälpa barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Mycket intressant!

Likes

Comments

Jag tänkte prata lite om filmande och redigerande. Att redigera är någonting jag i alla fall skulle vilja bli någorlunda bra på. Filmer känns väldigt levande. Ett bra, roligt sätt att nå ut. Ett livfullt sätt att skildra saker på och min känsla är att för att en film ska bli bra så kräver den ofta redigering. Idag laddade jag därför ner ett redigeringsprogram som heter VideoPad VideoEditor. Det ska bli roligt att få sätta sig ner, leka med programmet och på så sätt lära. Jag har aldrig redigerat förut, så det blir nåt helt nytt.

Vad skulle jag då vilja filma? Allt möjligt. Jag skulle definitivt vilja filma under min London-resa. Under alla resor jag gör förresten. Man kan väl filma en god, vacker maträtt, folkliv, vackra byggnader. Nattliv. Hittar man någon att intervjua så är ju det till exempel jätteintressant.

Jag skulle tycka det vore spännande att intervjua funktionsvarierade personer i olika länder om hur de upplever sin situation. Kanske kan jag bli någon slags resereporter. Haha, nu tänker jag stort. Det känns som att en resa definitivt blir mer levande om den skildras på film. Visst kan man skriva om den också, men filma tycker jag är ett måste. Så då vet ni vad jag håller på med. I'll keep you informed.

Likes

Comments

Bilden är förstås ironisk. Jag tänker att den får symbolisera att jag har två nyheter idag. Jag tar den glada först. Det är nämligen så att i september så har jag bestämt mig för att åka till London i fyra dagar. Jag vill ut och se världen igen känner jag. Resor behövs och kommer från och med nu att prioriteras av mig. Först London. Nästa gång Berlin. Prag nästa gång. Åh vad jag längtar efter att resa! Mitt absoluta drömresmål är, som jag tror jag nämnt en gång tidigare, Australien. Det blir en längre resa som jag vill göra inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag känner faktiskt att resor ger mig en slags näring som jag verkligen behöver. Miljöombyte. Nya upplevelser. Andra influenser. Att få uppleva en annan mentalitet... Svensk mentalitet är ju också bra, men det kan bli lite grått ibland. Sverige är speciellt. Ibland kan jag känna att det skulle vara skönt att komma iväg under de mörkaste månaderna och återvända på våren, sommaren och lite av hösten, när Sverige är som bäst.

Min senaste resa tror jag var 2011 eller 2012. Till Meloneras gick den, en kanarieö. Jag tycker det är roligt att göra olika typer av resor. Sol och bad är härligt, men också storstad. Det beror på vilket humör man är på. Villl man ha puls eller avkoppling?

Musikal och shopping är några saker jag gärna skulle vilja uppleva i London. Håller er informerade. Kollar just nu upp hotell och sån't. Riktigt kul ska det bli!

Den sorgliga nyheten, som gör ont i hjärtat, men ändå känns rätt. Jag har gråtit under hela dagen, för idag lämnade jag bort min älskade kanin till en organisation som heter Kaninhjälpen. De ska omplacera honom. Det känns som att det bästa för honom skulle vara att hamna någonstans där det finns en trädgård, så att han kan springa ute fritt och leka. En lägenhet passar nog inte så bra egentligen.

Många i min omgivning är allergiska, och jag känner väl kanske att jag egentligen inte är någon djurmänniska riktigt. Även om man får en kontakt, så är det liksom inte samma kontakt som man får med en människa.

Hundar är ju väldigt gosiga, men det upplever jag inte riktigt att kaniner är på samma sätt. De är nöjda med att få hoppa omkring, gnaga lite... leva om på nätterna. De vill nog egentligen vara ute i naturen så mycket som möjligt. Promenader i grönområden är ju inte samma sak som att få hoppa omkring fritt.

Nästa gång jag tar hand om en levande varelse så är det nog ett barn. Om den dagen nu kommer. Vi får se.

En sorgens dag har det alltså varit idag. En liten, skör, mjuk, sprallig, underbar varelse har lämnat huset. Det känns vill jag lova. I natt kommer jag inte att få höra honom hoppa omkring, vilket jag har vant mig vid. Konstig känsla.

Det är så lätt att känna sig misslyckad när en sån här sak inte går som man tänkte sig från början, men han har ju varit i goda händer så länge han har varit hos mig, och jag har också lämnat honom i goda händer nu. Jag behöver inte känna mig misslyckad.Jag har gjort någonting omtänksamt och ansvarsfullt. Men fy vad trött man blir av att gråta så mycket. Jag känner mig helt förbi. Imorgon mår jag bättre igen.

En varm kram till er. Ta hand om varandra!

Likes

Comments