Header

I gårdagens avsnitt av outsider tog man återigen upp emetofobi och det helvete man lever i med denna fobi. Tjejen vi fick följa hette Emmi och hennes problematik car snarlik min. Det finns dock skillnader som jag tänkte att jag kan ta upp. Dels för att jag själv tycker att det är intressant att jämföra men också för att andbra kanske får en till bild av hur fobin kan yttra sig.

Varför är man rädd för att kräkas?
I Enmis fall menar hon på att hon är rädd för att det inte ska ta slut, att hon ska krökas upp organ etc. För min del handlar det om ren kontroll, rädsla av att veta att det inte går att förutspå när det kommer och att det inte går att kontrollera. Jag vet att det inte är farligt och man kommer inte att dö MEN jag, precis som Emmi - dör hellre än att kräkas så att lugna mig med det funkar inte riktigt.

Sjukskriven på grund av emetofobi
Emmi är precis som jag sjukskriven pga fobin, något som i många ögon är ytterst märkligt. Men om man är så pass rädd att man inte klarar av gå utanför dörren varje dag blir det väldigt svårt att jobba. Det är inte heller "bara att gå" för den psykiska hälsan blir så pass påverkad att det helt enkelt inte går.

Statistik över calicivirus
Folkhälsomyndigheten för statistik över caliciviruset (vinterkräksjukan) vilket Emmi berättar att hon följer. När magsjukan härjar går hon inte utanför dörren. Här är det dock skillnad på oss två. Jag satt själv och prenumererade på veckorapporterna för några år sedan men märkte att jag blev betydligt sjukare av det. Sedan jag slutade kolla rapporterna vågar jag iallafall gå ut ibland.

Peppar peppar i trä
En vanlig grej med fobin är magiskt tänkande. Att om man säger/tänker på ett visst sätt undviker man sjukdom. Här handlar det tex om att om man säger "jag har aldrig" så kommer det att ske. Då måste man säga "peppar peppar ta i trä" och ta i trä. Något både jag och Emmi gör. Det komiska ör att vi båda tar i huvudet (träskalle) om inget trä finns i närheten.

Socialt liv
Emmi nämner svårigheter med att gå ut och käka, gå på bio eller på krogen. Alla dessa grejer har även jag svårt m med. När det gäller restaurangbesök går jag bara till välkända ställen eller ställen jag ätit på förr utan att ha blivit matförgiftad. Jag väljer också "safe-mat" och skulle aldrig ta tex kyckling eller skaldjur - eller buffé för den delen. Bio är något jag absolut inte vpgqr heller, dels pga tidigare erfarenhet av magsjuka i samband med bio men också pga så mkt barn som rör sig på biografer, som jag kopplar till magsjukor. Krogen klarar jag av i perioder, vissa gånger vågar jag mig inte tid på flera månader men sedan går det bra flera veckor. Det beror på hur pass stark jag är just den dagen huruvida jag vågar eller ej. Nu är inte jag rädd för fyllespyor men det är ju mycket människor på krogen som ev kan bära på smitta.

Mat

Emmi nämner flertalet olika matvaror som hon har svårt för och där kan jag inte göra annat att stämma in. Jag äter inte ofta kött, absolut aldrig kyckling eller tex fläskkotletter. Köper aldrig grönsaker i lösvikt då många människor tagit på varorna och därmed finns risk för smitta. Ännu värre im någon skulle ha spytt inuti affären intill grönsakerna då partiklarna lägger sig på varorna och blir smittbärare. Lösviktsgodis är samma sak där, livsfarligt i vådas ögon- däremot försöker jag utmana mig själv när jag känner att jag klarar av det genom att äta godis ändå! Bär äter varken hon eller jag heller,tyvärr är det nämligen så att 99% av alla bär förpackas utomlands där de sköljs med avloppsvatten. Något som gör att det varje år blir utbrott av magsjuka efter servering av bär.

Barn

Jag är livrädd för barn då dem inte kan säga till om de mår illa och behöver kräkas på samma sätt som en vuxen. Denna rädsla delar jag och Emmi och precis sol hon reagerar jag om ett barn kliver pp tåget, in på ett café etc . Min fobi är så pass allvarlig att jag inte vågar vistas i samma lägenhet som ett barn med rädsla för att hen ska kräkas.

På det stora hela tycker jag att de skildrade fobin väl, dem hade gärna fått ta med lite mer vad set innebär för det sociala livet. Tex att umgås med vänner som varit sjuka. Jag är ju livrädd flr folk som varit sjuka flera veckor efter, och skulle aldrig gå hem till någon som varit sjuk frivilligt op flera veckor. Sen tycker jag det blev lite konstigt att man pratar om hur rädd man är men ändå äter mandarin i kollektivtrafiken med smutsiga händer. Det skulle jag aldrig göra och ger lite dubbla budskap tyvärr. Annars har jag ingenting att anmärka på så avslutar här.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det är oerhört energikrävande att leva med en tarmsjukdom iallafall enligt mig. Jag oroar mig varje vaken stund för om/när magen kommer att haverera- en massa tid läggs på att planera matintag, toalettbesök, ha uppsikt över närmaste toalett, förvarna ens umgänge etc. Förutom all den energi som krävs för ovanstående så tar det väldigt mycket energi att må dåligt också, även om min sjukdom inte syns på utsidan så är jag ju faktiskt kroniskt sjuk och mår inte bra alls. Sedan kommer det jävla stolpskott till individer som menar på att jag använder tarmsjukdomen som en ursäkt för att inte träffa folk. Som ex var det en kille jag matchade med på tinder som frågade när jag skulle komma och hälsa på i Linköping. Försökte förklara att jag knappt kan träffa mina kompisar här i Norrköping och att jag absolut inte kan åka till en främling i en annan stad. Har vänner i Linköping som jag inte har träffat pp flera år, kan jag inte träffa dem hur skulle jag då kunna träffa en främling? Två veckor senare ifrågasätter han sedan varför jag är på en födelsedagsfest - "för jag kan ju inte lämna hemmet". Återigen försöker jag förklara och han säger att jag använder det som en ursäkt. Då blockerar jag bara honom men innerst inne är det inte så roligt att få höra såna saker. Det sista jag vill är att vara såhär handikappad, jag älskar att resa och träffa nya människor men det är inget alternativ i dagens läge.

Och som idag tex, jag skulle jag spela biljard med några vänner vid 18. Världens jobbigaste grej för mig med denna helvetes sjukdom men flr alla andra inga problem alls.

Matintaget måste planeras som sagt, därför åt jag redan vid 15 för att slippa den värsta magknipen under biljarden. För engångsskull fick jag faktiskt inte sådär panikont efter maten så jag skrev till mina vänner om vi kunde ses vid 17 istället, tänkte att det är bäst att passa på medan magen samarbetar. Kl 16.55 när Linus står utanför mig bestämmer sig magen för att sparka bakut - hinner nästan inte till toan fem meter ifrån och över en timme senare är det forfarande katastrof. Stackars Linus fick stå ute i kylan och vänta i onödan och jag får vara hemma i min ensamhet istället. Och nu känner jag mig sådär helt ångestfylld och ledsen. Är less på att mitt sociala liv inte kan fungera och att magen alltid ska bråka. Jag är väl medveten om att min sjukdom är i ett bra skede jämför med andra - jag har inte diarré 20 ggr om dagen och jag får behålla både mat och vätska. MEN det ändrar inte faktumet att jag är less på att inte fungera i samhället så just nu är jag bara otroligt ledsen och besviken..

Likes

Comments

0.5 dl fullkornsbulgur
1 dl grönsaksbuljong
75 g grön sparris i bitar
1/4 msk olivolja
1 vitlöksklyfta
0.5 msk musselspad
1 msk dill
35 g skivade rädisor
75 g musslor

Koka bulgur i buljongen ca 12 min. Koka sparrisen ca 5 min. Rör ihop olja, vitlök, musselspad och dill och häll över bulgurn när den är klar. Blanda ner sparris, rädisor och musslor och servera salladen ljummen

Likes

Comments

Der enda jag hade på dagens schema var en gratis konsultation på Akademikliniken halv fem, tror ni inte att jag får världens magknip 30 min innan?! Så jag fick ringa och avboka tiden och som tur är var de gulliga nog att skippa avbokningskostnaden på 500kr, annars hade det svidit rejält. Men nu ligger jag här och plågas av smärtor, försöker tänka om jag ätit något annorlunda jämfört med andra dagar men ser ingen skillnad. Försöker förstå varför det alltid är såhär så fort jag ska iväg? Det är ju det enda sambandet jag ser mellan varje gång, och hur ändrar man på det? Kan ju inte gärna stanna hemma för all framtid för att slippa magsmärtor - har ni några idéer?

Jag förstår verkligen att folk lessnar på att planera saker med mig eftersom jag alltid måste ändra tid eller ställa in. I söndags tex skulle jag på spelkväll och tiden var 19.30 men återigen får jag världens magknip så istället kommer jag vid 21.. hur roligt för dem man har planerat med liksom? Är fruktansvärt less på detta, vill bara ha ett fullt fungerande liv.

Likes

Comments

Så var även denna påsk över och jag är så himla nöjd med helgen- eller snarare över själva påskafton. Mitt förra inlägg var oerhört negativt och jag kände mig fullkomligt värdelös som inte ens klarade av att hälsa på min familj men nu har jag slagits tillbaka mot rädslan. Tack vare att mamma betalade min bensin kunde jag ge det ett nytt försök, och vet ni- jag stannade hela eftermiddagen/kvällen! Det som är ännu mer otroligt är att jag inte kände någon panik alls, mådde inte illa och magen samarbetade. Jag är så otroligt nöjd över mig själv och allting känns betydligt lättare nu när jag vet att det ÄR möjligt att klara av saker. Lång väg kvar och bakslag lär komma men jag ska fortsätta kämpa. Fuck emetofobi och tarmsjukdom!!

Likes

Comments

Jag är så fruktansvärt less på mig själv idag, insåg återigen att jag inte klarar av det jag vill klara av. Vill så gärna kunna leva livet som alla andra men fobi och mage hindrar mig ständigt- idag var det fobin. Önskar så att jag kunde förklara så fler förstår hur begränsad jag faktiskt är pga fobin. Som tex: Har inte varit hemma hos min familj sen jag flyttade till Norrköping, dels pga ekonomiska skäl men framför allt på grund av magsjukerisk. Mamma jobbar på en förskola med barn mellan 1-3år, där har vinterkräksjukan härjar för fullt och då vågar jag inte träffa henne. Även om hon inte är sjuk kan hon bära på smitta på tex sina kläder eller händer, allt hon sedan rör blir ev smittbärare så när jag sedan kommer hem och rör handtaget -> min mun blir jag sjuk. Detta leder till total panik och därav inga besök, men idag bestämde jag mig för att utmana fobin lite men det gick käpprakt åt helvete. Läs mer nedan
______________________

Jag flyttade hit 1:a februari vilket innebär att jag har bott här några månader nu. Jag trivs jättebra, betydligt bättre än i Nyköping men avståndet till min familj är jobbigare än vad jag hade räknat med. Det är bara ca 1 timme med bil men med fobi och mage är det en evighet. Vad gör jag om jag blir magsjuk på vägen? Vad gör jag om jag börjar kräkas när jag är flera mil hemifrån? Vad gör jag om magen rasar mitt på e4an? Dessa katastroftankar gör ju att jag får panikångest som i sin tur leder till illamående och magproblem. Men hur blir jag av med dem?

Tanken idag var att jag skulle åka hem till familjen och fira min systers födelsedag men så fort jag kom fram satte paniken igång, skakade, frös, mådde illa, fick springa på toa flera gånger. Och det är alltså inga symptom jag inbillar mig utan ångesten är så kraftig att kroppen fysiskt blir sjuk. Och där och då är jag övertygad om att det är magsjuka, trots att jag känt samma känsla så många gånger tidigare. Jag satt i hallen länge och försökte säga till mig själv att det är ångest, det går över - men symptomen blev allt värre. Tillslut gav jag upp och åkte hem, utan middag och utan födelsedagsfirande. Mina tankar var "om jag är magsjuk är det bäst att skynda sig hem" vilket innebar att jag inte vågade pusha mig själv och vänta ut paniken. Hemma ensam i min lägenhet är mitt krav för att klara av en ev magsjuka och att då vara så långt bort ger mig fullständig panik.

Nu ligger jag i sängen med värk i kroppen som jag alltid får efter panikångestattacker (antar att det beror på att jag spänner mig så mycket?) och en känsla av nederlag. Är så fruktansvärt besviken på mig själv att jag inte ens klarar av att vara hos min familj trots att jag saknat dem så himla mycket. Så fort jag åkte därifrån började jag gråta för jag ville ju så gärna vara där men kroppen sa ifrån och jag orkade inte kämpa emot mer. Har ett tomrum i mitt hjärta av saknad efter mina föräldrar och syskon, saknad att bara spendera en hel dag med dem som jag älskar mest av allt. VARFÖR kan inte min kropp samarbete? VARFÖR ska jag behöva lida av det här hemska? Så less. Så less.

Likes

Comments

* 800 g broccoli
* 4 ägg
* 5 dl riven ost
* 1/2 msk fiberhusk
* 2 vitlöksklyftor
salt, svartpeppar

Koka broccolin, häll av vattnet
Mixa broccolin tillsammans med resten av ingredienserna
Klicka ut på bakplåtspapper
Grädda ca 20 min - 200 grader

Likes

Comments

Jag mår som en påse skit idag och jag antar att det är såhär det känns att vara bakis. Fyfan vilken jävla skit, haha. Vi kan väl börja från i fredags när jag och Angelica hade bestämt oss för att gå ut. Vi var på en trevlig förfest och allt var bra, sedan började jag må dåligt så drog hem vid 23 och sket i krogen. Tänkte att jag skulle sova men låg i sängen och skakade, mådde illa och allmänt piss. Vid 04 tog jag dubbeldos sömntabletter pga att jag inte somnade, däckade direkt och vaknade på morgonen som en zombie. Vet att man inte ska ta sömntabletter sent på kvällen och nu tog jag dem på morgonen.. Tvingade mig själv ut i skogen med Milo för att sedan köra ett gympass. Helt jävla död men det gick, och efter en dusch och massa energidryck var jag med på banan igen och redo för fest dag 2.

Började på en bar med Angelica, Sandra och Anna för att sedan sluta på Brooklyn med Angelica, Fredrik, Tobbe, Pontus och Alex. Vid 03.30(!) hämtade jag hem min hund och sedan raka vägen i säng med samma dos sömntabletter, VARFÖR EMMA? Så nu ligger jag här med en kropp som spagetti och illamående från helvetet. Som tur är har jag vilodag från gymmet så kan ligga kvar här hela dagen med gott samvete. Ikväll ska jag fan sova vid 20 och vakna pigg o glad imorgon! Godnatt igen eller något

Likes

Comments

Idag har jag gjort lite matlådor som åkte direkt in i frysen. Har helt förälskat mig i denna gryta då det är så himla nyttigt och kalorisnålt- dessutom veganskt!

230g kidneybönor
230g svarta bönor
150g broccoli
200g blomkål
260g zucchini
140g paprika
100g champinjoner
1000g passerade tomater
1 msk olivolja
1 tsk salam oelek
2 vitlöksklyftor
Örtsalt

* Skär alla grönsaker
* Koka broccoli och blomkål i ca 5 min
* Fräs sedan resten av grönsakerna med broccolin och blomkålen + vitlök
* Tillsätt bönorna och de passerade tomaterna
* Krydda
* Klart

Likes

Comments

Så är jag tillbaka och trampar på samma ställe som sist, hur får man livet att fungera med tarmproblem? Är bjuden på ett event som verkligen faller mig i smaken nu i April, tyvärr börjar det redan kl 09 i Stockholm vilket innebär stora problem för mig.

Tidiga morgnar är det absolut värsta, det tar ett par timmar för min mage att stabilisera sig. Jag behöver äta frukost i lugn och ro, gå en långpromenad med hunden och bajsa lite- SEN kan jag göra någonting med dagen. Det är den enda rutin jag har som jag märker fungerar positivt på min mage och i det här läget skulle jag vara tvungen att bryta den. Jag skulle behöva gå upp utan att äta frukost, utan långpromenad och utan toabesök. Sedan ska magen vara tillräckligt stabil för att sitta två timmar i en bil och klara av en heldag med främmande människor. Här kommer mitt psyke in i bilden också, för den stressen som uppkommer här påverkar magen - o tvärtom. Så sitter jag och funderar på alla människor här i världen som varje dag går upp tidigt och jobbar hela dagarna utan problem. HUR?! Jag är så himla himla avundsjuk på er som har ett fungerande liv utan dessa problem. Jag vet att det kunde ha varit så mycket värre men det tar inte bort sorgen över att acceptera den här sjukdomen med de problem som den för med sig. Så, summan av kardemumman är att jag högst troligt måste tacka nej till det här eventet, som alla andra roliga grejer jag får förfrågan om. Så himla tråkigt..


Likes

Comments