Header

Recept

6 dl kvarg 
6 dl fiberhavregryn 
2 tsk bakpulver 
1 tsk salt 
50g soltorkade tomater
1 tsk oregano
1 stor vitlöksklyfta

• Riv vitlöken på ett rivjärn/använd press
• Hacka de soltorkade tomaterna
• Mixa havregrynen med en stavmixer
• Blanda alla ingredienser till en deg 
• Forma till bullar 
• Grädda i 200 grader ca 25 min

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Emetofobi, Psykisk ohälsa, Tarmsjukdom

Jag blir allt mer begränsad tack vare denna fruktansvärda panikångest, allting blir jobbigt och jag måste kämpa emot den i såna enkla saker som att gå till affären eller fika med en vän. När man läser om panikångest eller diskturera det i olika forum stöter man på "det är inte farligt" och "du kommer inte dö" gång på gång, något som för många säkerligen är lugnande men för mig hjälper det inte det minsta. De vanligaste symptomen på panikångest är andningssvårigheter och bröstsmärtor, med dessa symptom så förstår jag att det hjälper att höra att det inte är farligt eller dödligt men för mig yttrar sig panikångesten mer som en magsjuka. Jag får magproblem, illamående, kallsvettningar etc. Det har till och med gått så pass långt att jag har kräkts av paniken, och det är för mig det absolut värsta som skulle kunna hända. Så för att sammanfatta, det lugnar inte mig att veta att det inte är farligt eftersom jag inte är rädd för att dö. Jag kan inte lugna ner mig själv när panikattacken kommer eftersom jag vet att jag kan komma att kräkas, vilket är det värsta scenariot som finns i min värld. Samtidigt vet jag att det enda sättet att bli fri panikångesten är att gå emot den, så jag kämpar på. Försöker leva som vanligt och ibland går det bra, ibland är det svårare. Och när man stöter på en motgång är det så lätt att falla ner på botten och bara ge upp men då försöker jag påminna mig själv om ett steg bakåt, två steg framåt. Så för att vara lite mer konkret om hur jag kämpar emot panikångesten ska jag berätta om den senaste tiden, om någon finner det intressant att läsa om - om inte annat kan jag i framtiden se tillbaka på hur mycket jag kämpade.

För 1.5 vecka sedan bestämde jag mig för att åka med David till vårat sommarställe i Småland, något som jag inte har gjort på flera år just på grund utav panikångesten, emetofobin och tarmsjukdomen. Förutom den bilresa som är ett måste för att komma dit så saknar sommarstället både toalett och vatten, vilket är jobbigt när man har en sjuk tarm och fobi för att kräkas. Hur som helst så gick resan över förväntat, jag hade ett par panikångestattacker men jag hanterade dem och lyckades vänta ut det. På resan hem började min tarmsjukdom göra sig hörd och då triggas mitt psyke igång direkt. Min rädsla är ju att behöva kräkas och framför allt om jag tvingas göra det när någon är med, så när magen strular börjar tankarna kring ev kräkning igång, och att David då satt i bilen bredvid mig gjorde mig ännu mer panikslagen. Som tur är har jag världens bästa pojkvän som förstår precis vad som krävs för att jag ska klara av situationen- han påminner mig om att jag får släppa av honom när som helst på vägen om det behövs, trots att vi var mitt ute i ingenstans, trots att det ösregnade och var mitt i natten. Genom att göra så tar han bort stressen och pressen från mina axlar och jag kan härda ut genom paniken och smärtan. Så hem kom jag och jag kände mig så himla stolt som hade klarat av det trots panikattackerna, 1-0 till mig!

En vecka senare var det dags för utmaning nummer 2, ett restaurangbesök - något som jag bävat för sen det senaste besöket ett år tidigare. Då var jag ute och åt med min familj och fick en fruktansvärd panikattack, vilket ledde till att jag har undvikit att äta ute. Jag förstod dock att ju längre jag undvek det, desto räddare blev jag så jag kände att det var dags att ta tjuren i hornet och utsätta sig men fyfan vad jag var nervös. Det var en Emma på skakiga ben och med ett illamående utöver det vanliga som gick till Texas hand i hand med David. Som tur var, även i denna situation är han en riktig klippa. Han påminde mig återigen om att han inte skulle bli besviken om jag behövde ställa in, och att det var helt okej om jag skulle behöva lämna resturangen och honom mitt i middagen, vilket även där gjorde att stressen släppte. Och vet ni? Jag klarade av att äta upp hela middagen utan att springa till toan och utan att lämna restaurangen, så 2-0 till fobin och jag var SÅ stolt.

Två dagar senare, med andra ord i fredags skulle vi fira min födelsedag. Jag hade inte fått veta innan vilka som var bjudna eller vad som var planen då mina vänner ville överraska mig, så himla gulligt! Däremot började jag må dåligt många timmar innan och jag tvingades springa på toaletten många gånger under dagen. När det tillslut var dags att bege sig var magen i uppror trots lugnande tabletter. Jag klarade av att stanna på festen i max en timme innan jag tvingades ge upp och gå hem. Där och då kändes det som världens misslyckande, inte bara på grund utav att jag inte klarade av att umgås med mina vänner utan också för att de faktiskt hade planerat en fest för MIG som jag tvingades lämna. Fick inse att panikångesten hade vunnit över mig och det stod därmed 2-1. Dagen efter försökte jag peppa mig själv igen och tänka på ett steg bakåt, två steg framåt - bara att kämpa vidare.

Igår var det dags för utmaning nummer 4, att åka och hälsa på min familj. Även det är något som jag gång på gång får panik över, för vad händer om jag får magsjuka när jag är flera mil hemifrån, eller om tarmsjukdomen strular när jag är på motorvägen? Såna scenarion målar jag upp i huvudet som triggar i gång panikångesten men jag vet ju att jag måste utsätta mig i alla fall. Så jag satte mig i bilen och åkte hem till dem, trots rädslan. Och ännu en gång klarade jag av det, och utan att få en enda panikångestattack. Jag kunde njuta av god mat, slappna av flera timmar i skogen när vi letade svamp och njuta av att vara med personerna jag älskar mest av allt. Kan säga att det var en riktigt stolt Emma som somnade igår kväll till sifforna 3-1! Nu ska jag bara fortsätta kämpa och komma ihåg att jag KAN! Det kommer inte alltid att gå med jag vet att det går bara jag aldrig slutar kämpa. Fan ta dig panikångest, en dag ska jag bli kvitt dig för alltid.

Likes

Comments

Recept

1.5 dl fiberhavregryn
1 skopa GAAM nutrition 100% whey chocolate dream
3 msk stevia
2 tsk kakao
1 msk honung
50g kvarg
2 msk kokos

• Blanda alla ingredienser
• Forma till bollar
• Rulla i kokos

Likes

Comments

Recept

1 burk tonfisk
1 burk krossade tomater
1/2dl matlagningsgrädde
1/2 zucchini
Valfri mängd champinjoner
1 tsk olivolja

• Stek zucchinin och champinjonerna i oljan
• Tillsätt krossade tomater och tonfisk
• Låt koka 10 min
• Tillsätt grädden och koka ytterligare 5 min
• Krydda med valfria kryddor (jag hade vitlökspulver, örtsalt och basilika)

Likes

Comments

Min mage sätter käppar i hjulen för allt. Och folk som "känner" mig tror att jag överdriver eller bara gnäller, men ska tala om hur det ligger till.

Så fort jag ska göra något, oavsett om det är hemma hos mig eller hos någon annan börjar min mage bubbla och sedan får jag springa på toaletten. Jag är inte alls bekväm med att gå på toa när någon annan är i närheten. När jag och David bodde tillsammans var det ett jävla krånglande att gå på toa när han inte var hemma, eller så fick jag köra ut honom ur hans egen lägenhet. Hör ni hur sjukt det låter? Hur som helst, alla vet att stress sätter igång magen och då jag stressar upp mig inför att ev behöva gå på toa när jag är med någon blir det också så. Därför ställer jag in planer gång på gång och uppfattas som tråkig och opålitlig.

Nu när jag och David har bestämt oss för att vara med varandra uppstår nästa problem, distansen. Visst, det är bara drygt en timmes resa men för mig blir det världens stressmoment. "Tänk om han åker hela vägen hit och sen ballar min mage ur och så får han åka hem igen?" Vilket var ungefär exakt det som skedde igår. Fick springa på toa flera ggr innan han kom hit, och sedan fick han gå runt på stan ensam för att jag inte klarade av att ha honom här. Sedan blev det lite bättre och vi kunde ses en stund, men sedan gick det utför igen. Så summan sv kardemumman så fick han åka hit med dyrt tåg för att sedan bli utslängd. Nu sitter han på tågstationen medan jag ligger med världens kramp. Han frågar om han ska åka hem igen eller om han ska komma tillbaka? Jag vill ju ha honom här men magen hindrar mig, psyket hindrar mig. Känner jag mig som en bra flickvän? Tillräcklig? Knappast. Är så jävla ledsamt att inte klara av att gå på toa som är så himla naturligt. Eller att jag ska vara så rädd för att kräkas när någon är här. Suck.. inte allt för positiv idag känner jag 😅

Likes

Comments

I en perfekt relation håller man fast vid varandra hur tufft det än är, man lämnar inte varandras sida vid motgångar och man ger aldrig upp. Vår relation har varit allt annat än perfekt och det finns grund till att folk har uppmanat oss att gå skilda vägar. Det komplexa i detta är dock att diagnoser och problematik kan sätta käppar i hjulet även vid den allra starkaste kärleken. Men när vi har det bra är det bättre än allt annat i världen. Och det vill jag att folk ska förstå. Jag hade aldrig någonsin kämpat för något som inte gav mig lycka, respekt och förståelse. Jag hade aldrig älskat David om det inte vore för att han är den finaste människa jag någonsin träffat. Han är allt jag söker hos en partner och livskamrat. Allt han gör för mig och allt han ger kommer jag aldrig någonsin att finna hos någon annan. Det finns ingen kärlek som går att mäta sig med vår, ingen romantik som går att överträffa, bråk existerar inte och sättet vi möter varandra på och respekten som ges är över all förväntan.

Och folk frågar mig varför jag gång på gång låter honom komma tillbaka? Och vet ni vad svaret är, för att jag älskar honom precis lika mycket som han älskar mig. Jag är en riktig jävla fästing när det kommer till kärlek, jag ger aldrig upp hur tuff resa jag än har framför mig. Varje gång han har sagt att han inte vill ha mig i sitt liv, varje gång han har försökt avsluta vår resa klamrar jag mig fast för glatta livet. Jag vägrar acceptera att diagnoser och sjukdom ska få besegra oss, vägrar acceptera att jag ska förlora min största kärlek, trygghet och bästavän - för så länge det finns kärlek så finns det hopp. Och tack vare hoppet sitter vi nu här tillsammans och jag ska göra allt i min makt för att det så förblir- för att han är min största kärlek.

Likes

Comments

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Jag har hela mitt liv lidit av panikångest. Den har yttrat sig som så att jag blir kraftigt illamående, skakar, och kallsvettas. När jag var mindre skulle jag ha med mig pappa överallt som trygghet och så att jag snabbt kunde komma hem.

Den där panikångesten har jag alltid haft svårt att separera från illamåendet som uppkommer vid en magsjuka, jag har till och med vid två tillfällen kräkts av just paniken. Det har ju gjort att min rädsla för panikångest har ökat, för hur ska jag veta om det är magsjuka eller inte?

När jag flyttade till Norrköping i Februari bestämde jag mig för att jag skulle klara av saker jag tidigare inte gjort. Jag kände inga här och tvingades därför lära känna nya människor. Sådana som inte kände till min problematik och dom därmed inte heller skulle förstå om jag fick en panikattack tex. Det i sig skapar ju en oro som också lätt triggar igång paniken. Jag började också gymma, något som aldrig funnits på kartan pga fobin men det gick bra. Jag överträffade mig själv på alla plan med andra ord.

I maj månad brukar jag börja må bättre då magsjukan börjar försvinna men i år blev jag allt sämre. Jag började få panikattacker när jag var med vänner, trodde såklart att det var magsjuka och blev livrädd. Men ju fler gånger det inträffade desto snabbare förstod jag att det var psykiskt. Jag började därför isolera mig mer och la mer fokus på gymmet. Men sedan började panikattackerna uppstå även där, trots att gymmet är 500m från min lägenhet. Efter detta skedde två "kräk-incidenter på kort tid och då eskalerade paniken i raketfart och idag får jag panikångest även hemma ensam i min lägenheten.

I skrivande stund är jag helt utmattad av all energi som går åt till denna ständiga rädsla för nästa attack, för att inte tala om hur mycket energi som går åt av att hantera en attack. Jag är livrädd för att bara gå ut med hunden för attackerna kommer så plötsligt och så snabbt. Hela mitt liv är i någon jävla dipp där allting känns förjävligt. Det enda jag har fått utskrivet mot detta är atarax, som i min värld är rena sockerpiller. Trots det tar jag fyra stycken per dag men ångesten består. Läkarna menar att de kan skriva ut något annat men då måste jag ta mig dit, men HUR ska det gå till när jag som sagt knappt kan gå ut med hunden? Försäkringskassan är på mig om min aktivitetsersättning och menar att dem kan dra in den om jag inte arbetstränar. Men i vilken värld skulle det vara möjligt med mitt mående just nu? Jag är så trött på att må såhär och inte kunna leva som jag vill. Jag vill inget hellre än att kunna göra allt som begärs av mig men det måste göras i små steg. Som att tex ta mig till affären som ligger 300m bort utan att ha panik. Önskar bara att världen kunde vara lite mer förstående och respekterande.

Likes

Comments

300g blomkål
1 ägg
1 paket mozzarella
1 vitlöksklyfta
Örtsalt och peppar
Valfri topping - jag hade zucchini, paprika och champinjoner

- Värm ugnen till 220grader
- Riv den färska blomkålen på ett rivjärn
- Micra sedan blomkålen i 5 min på full effekt
- Under tiden: Riv mozzarellan
- Blanda blomkålen med ägget och hälften ac mozzarellan
- Blanda i kryddor och vitlök
- Platta ut "pizzabotten" i två små pajformer
- Grädda ca 15 min tills botten är gyllenbrun
- Lägg på valfri topping och resten sv mozzarellan - Grädda i ytterligare 10 min

Likes

Comments

Emetofobi

Ångesten äter upp mig, är helt jävla trasig. 48h hann precis gå innan någon spyr i trapphuset. Jag andas in skiten och det är så himla kört. Gråter, hyperventilerar, skakar. Jag orkar inte mer, mitt huvudet dunkar och nu har jag gråtit i över sju timmar. Det är aldrig någon som förstår hur rädd jag är, och hur jag kan ta allt detta så himla hårt. Men jag dör hellre än att få magsjuka och det menar jag verkligen.

Ringde min vän Andreas, han kom hit inom fem min för att kolla om spyan var upptorkad. Så himla tacksam för det(!) men sen fortsätter jag gråta. 48h känns som en evighet. Ringer akutpsyk men dem kan inte göra något via telefon och jag vågar ju inte gå ut i trapphuset- återvändsgränd med andra ord. Sedan kommer Emelie och rastar Milo åt mig, återigen sjukt tacksam(!). Inser sekunden efter Milo är tillbaka i lägenheten att han säkerligen sprungit i den upptorkade spyan och ångesten blir ännu värre. Nu finns viruset inte bara i trapphuset utan i hela min lägenhet. Golven, soffan, sängen- överallt. Nu är det inte 48h som gäller utan två veckor. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag överleva denna kraftiga ångest under så lång tid? Jag vet inte helt ärligt. Är helt jävla förstörd.

Likes

Comments

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Ni som följt mig ett tag vet att jag hade så svårt att se mig själv på ett gym på grund av fobin. Tanken på hur mycket människor som rör sig där dag ut och dag innan skrämde verkligen livet ur mig. Men sedan flyttade jag in granne med gymmet och såg det som en chans att vinna över fobin eller iallafall en milstolpe i kampen om ett friskare liv. I mars månad tecknade jag avtal på fitness24 och sedan dess har jag gymmat fem dagar i veckan (bortsett från veckan med gallsten). Det har varit rädsla och ångest men känslan över att ha klarat det gjorde att det var värt det. Men idag kom dagen jag fruktat, en tjej blir dålig på gymmet när jag är där. Jag kommer in i omklädningsrummet efter ett pass och ser henne ligga på golvet, frågar om hon är ok och får till svar att hon mår väldigt illa och att jag kan lämna henne ifred. Jag vet att hon inte har tränat då jag varit själv i lokalen senaste två timmarna så illamåendet beror inte på det. I panik tar jag alla mina saker och byter om ute i träningslokalen och skyndar hem.

Nu ska jag berätta för er hur den hemska sanningen ser ut med fobi och hur omständigt det är att leva med detta. Så fort jag kommer innanför dörren hemma slänger alla kläder i en påse som jag gömmer i garderoben. Tar klorin på handtaget, slänger mobilskal och tar klorin på mobilskärmen. Duschar lääänge och skrubbar sönder händerna. Sedan lägger jag mig i soffan och inväntar magsjukan. För alla andra så finns det tiotals anledningar till tjejens illamående men i min värld finns det bara magsjuka och allt är kört för min del. De resterande 48h kommer jag ha svårt att äta och sova, svårt att lämna lägenheten och svårt att ens överleva ångesten då den är fruktansvärt stark. För alla andra mådde hon bara lite illa men för mig rasar hela världen. Och oavsett om jag blir sjuk eller ej kommer jag absolut inte våga sätta min fot på gymmet de närmaste två veckorna, och kanske inte ens vågar gå tillbaka någonsin. Livrädd och less på fobin ska jag nu försöka se en serie i hopp om lite distraktion.

Likes

Comments