Header

Bröd

5 dl siktat dinkelmjöl
1 dl fiberhavregryn
2 dl torkade aprikoser
2dl hasselnötter
1/2 dl hela linfrön
4 dl naturell yoghurt
2 tsk bikarbonat
1 tsk salt
1 msk rapsolja

- Blanda mjöl, havregryn, linfrön, bikarbonat och salt
- Hacka aprikoserna och hasselnötterna
- Blanda sedan med mjölblandningen
- Tillsätt yoghurt och blanda till en deg
- Smörj brödform med oljan
- Bred ut i formen och grädda 175 grader, 60min

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Fisk

100g potatis
1/2 grön paprika
1 tsk kokosolja
1 tsk gul curry
1.5dl lättmjölk
1.5dl fiskbuljong
150g torsk
1/2 tsk citronpeppar
1/2 msk persilja

* Skär potatisen i små bitar
* Koka potatisen och fisken tills den nästan är klar
* Smält kokosoljan och blanda ner curry
* Tillsätt paprikan, fisken och potatis
* Häll på fiskbuljongen och mjölken
* Krydda
* Låt koka ca 5 min till


Likes

Comments

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Något som idag slog mig är hur dömande människor kan vara när det kommer till psykisk ohälsa, och i detta fall emetofobi. I majoriteten av fallen där jag berättar om min fobi möts jag av empati och respekt, de allra flesta försöker att förstå och att inte döma - vilket jag tycker är viktigt att poängtera. MEN nu till det jag vill prata om i detta inlägg, om den delen av människor som verkar sakna förståelse och respekt, som mer än gärna dömer utefter sina egna erfarenheter och fördomar.

Jag förstår att detta är en fobi som är svår att förstå sig på, i synnerhet om man inte hört talas om det innan. Många människor antar att det innebär att man får panik när man ska kräkas, men sen är det inget mer med det. Men en fobi är, en rädsla som är irrationell och som begränsar din vardag. Och i mitt fall är hela mitt liv en enda stor begränsning. Allting jag gör som involverar att kliva utanför ytterdörren är en utmaning, om det så innebär att bara gå ut och slänga soporna. För att jag ska kunna slänga soporna behöver jag ju ta i dörrhandtaget på portdörren där alla andra i lägenhetshuset tar, vilket medför en risk att smittas av magsjuka. Detta är något jag gör, trots min rädsla för att jag måste. Men då har jag också ett enda stort fokus, rör så lite som möjligt och tvätta händerna så noggrant du bara kan direkt efter.

Andra saker som tillhör vardagen är på samma sätt en utmaning, men det innebär inte alltid att jag struntar i dem. I perioder klarar jag av att träffa mina vänner och gå på fest, ibland kanske jag till och med kan gå till gymmet eller på krogen. Men då dyker direkt de dömande kommentarerna upp: "Hur kan du ha fobi men klarar att gå på krogen?" "Kan du gå till gymmet så kan du ju arbeta också!" Problemet i detta är att min styrka pendlar, vissa dagar klarar jag av att göra saker som alla andra gör för att jag känner mig stark nog att gå emot min rädsla. Andra dagar kan jag inte förmå mig att lämna lägenheten. Ibland följer långa perioder av isolering, på samma sätt som jag i perioder också kan klarar av att gå till gymmet flera dagar i veckan. Men oavsett HUR jag känner mig när jag utför dessa vardagliga saker så kvarstår faktumet att ångesten därefter är fruktansvärt. Jag går på nålar varje minut med förväntansångest och tankar som "jag kommer att bli magsjuk nu". Att utmana sin rädsla och göra dessa saker ger därför konsekvenser som extrem utmattning och jag kan nästan känna mig sjuk efteråt. För kroppen arbetar så hårt med all panik och ångest och tillslut tar kraften slut. Om jag då skulle ha ett jobb som jag behöver vara på fem dagar i veckan skulle jag gå in i väggen rätt fort. Kraften finns inte att gå emot rädslan dag efter dag, timme efter timme. Och även om jag skulle klara av tex en hel vecka på ett jobb så skulle det komma perioder som nu, när jag inte vågar lämna lägenheten och jag skulle därmed få sparken omgående. Det är ingen som anställer någon som ibland kan vara på jobbet 1 dag, för att sedan vara borta i 20, komma tillbaka och jobba 4 dagar och sedan vara borta i 40. Det förstår ni väl själva? Men att då få höra alla dessa dömande kommentarer efter att jag har hittat på något gör ont, när jag verkligen har ansträngt mig SÅ mycket för att klara av det och sedan tvingas må skit dagarna därefter. Det allra lättaste för mig hade ju varit att bara isolera sig totalt och aldrig mer lämna lägenheten MEN jag försöker kämpa på, och behöver därför pepp istället för negativitet. SÅ tänk på det nästa gång ni dömer någon, ni vet aldrig vad denne kämpar med.

Likes

Comments

Emetofobi, Psykisk ohälsa

Sju veckors lång kamp är äntligen över och det här inlägget borde ha skrivits för flera dagar sedan. Jag hade en telefontid med min läkare förra tisdagen och efter det bestämde vi att jag skulle sluta med Voxran då den uppenbarligen bara har förvärrat mitt mående. Så efter sju veckor av plågor så gjorde jag slut med denna fruktansvärda medicin, vår relation var intensiv och destruktiv, något jag aldrig vill uppleva igen. Skämtosido, jag har slutat med medicinen helt enkelt och jag mår redan bättre. Alla dessa dagar med migrän, illamående, kväljningar och viktnedgång är över och för att inte tala om panikångesten. Nu kan jag äntligen lämna lägenheten utan massa panikångestattacker. Eller ja, jag får fortfarande panikångest precis som innan medicinen men inte lika ofta och lika kraftiga. Jag har haft en helt perfekt helg med min pojkvän där jag har kunnat njuta av hans sällskap utan att få panik, vilket med medicinen var omöjligt. Jag kunde åka på två olika loppmarknader och jag kunde till och med gå till gymmet en gång. Förstår ni hur stort det känns när man suttit isolerad i nästan två månader? Jag hatar voxra med hela mitt hjärta, det är den absolut värsta medicinen jag har ätit (jag har ätit mänga) och jag förstår inte hur den kan skrivas ut överhuvudtaget. Visst, jag förstår ju att det är väldigt individuellt men jag är riktigt avskräckt efter dessa veckor. Jag fick den ju för att minska min panikångest men den gav motsatt effekt.

Det negativa är att min läkare inte lyckas hitta någon annan medicin som funkar i kombination med min tarmmedicin så jag känner mig lite nedstämd. Jag kan ju inte leva så som jag lever nu - även om panikångesten inte är lika allvarligt så är den ju där. Och min fobi är så himla allvarlig och begränsar mig alldeles för mycket. Jag vill kunna göra allt som alla andra gör och leva livet som vanligt men det funkar inte i nuläget, och jag hade verkligen behövt medicin för att komma på rätt spår. Men ja, jag får kämpa på utan och hålla hårt i hoppe - någon gång kanske det vänder!

Likes

Comments

Vegetariskt

Wrap-brödet
2 ägg
1 msk fiberhusk
1 tsk örtsalt
1 vitlöksklyfta

Fyllning
1 dl sojafärs
1/2 grön paprika
1 näve bladspenat
1 tsk örtsalt
1 vitlöksklyfta
1 msk tacokrydda

Guacamole
1 avokado
2 msk kvarg
1 vitlöksklyfta
1 tsk örtsalt

Wrap-brödet
• Vispa ihop alla ingredienser
• Låt stå 10 min
• Grädda på bakplåtspapper 10-15min, 225 grader

Fyllning
Hacka paprikan och bladspenaten
• Stek grönsakerna tillsammans med färsen
Krydda

Guacamole
Mosa avokadon
Blanda med kvargen
• Krydda

Likes

Comments

Sockerfritt, Proteinpulver

‭3 ägg‬
‭1 banan ‬
‭40g Gaam nutrition 100% whey ‬chocolate dream
‭8g kakao‬
‭2 msk kokosmjöl‬
‭1 tsk bakpulver ‬
‭1 barebell cookies and cream‬

• Blanda de torra ingredienserna
• Mixa ner ägg och banan
• Hacka baren
• Fyll smeten i muffinsformar
• Lägg på den hackade baren
• Grädda 15 min, 175grader

Likes

Comments