Header

Så är jag tillbaka och trampar på samma ställe som sist, hur får man livet att fungera med tarmproblem? Är bjuden på ett event som verkligen faller mig i smaken nu i April, tyvärr börjar det redan kl 09 i Stockholm vilket innebär stora problem för mig.

Tidiga morgnar är det absolut värsta, det tar ett par timmar för min mage att stabilisera sig. Jag behöver äta frukost i lugn och ro, gå en långpromenad med hunden och bajsa lite- SEN kan jag göra någonting med dagen. Det är den enda rutin jag har som jag märker fungerar positivt på min mage och i det här läget skulle jag vara tvungen att bryta den. Jag skulle behöva gå upp utan att äta frukost, utan långpromenad och utan toabesök. Sedan ska magen vara tillräckligt stabil för att sitta två timmar i en bil och klara av en heldag med främmande människor. Här kommer mitt psyke in i bilden också, för den stressen som uppkommer här påverkar magen - o tvärtom. Så sitter jag och funderar på alla människor här i världen som varje dag går upp tidigt och jobbar hela dagarna utan problem. HUR?! Jag är så himla himla avundsjuk på er som har ett fungerande liv utan dessa problem. Jag vet att det kunde ha varit så mycket värre men det tar inte bort sorgen över att acceptera den här sjukdomen med de problem som den för med sig. Så, summan av kardemumman är att jag högst troligt måste tacka nej till det här eventet, som alla andra roliga grejer jag får förfrågan om. Så himla tråkigt..


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har så många år levt med ovisshet, smärta, rädsla - ord som aldrig fick sägas, känslor som fick gömmas. Det där eviga kämpande om att göra rätt, säga rätt, vara rätt- att ständigt tassa på tå för att inte väcka björnen som sover. Jag hade glömt hur det var att få leva, att få vara jag med allt vad det innebar. Jag hade blivit en robot med programmerande känslor och värderingar. Jag som alltid varit envis och stark i mina värderingar tappade dem på vägen och de glömdes bort lika snabbt.

Det är först när man kommer ur det som man börjar få lite perspektiv och inser att jag är värd så jävla mycket bättre. Att de vänner jag har hade rätt hela tiden trots att jag kämpade emot. Där och då försvarade jag ju, hade förklaringar på varenda liten incident. Såg det fina i allt, blundade för verkligheten. Ofta såg jag felen i mig själv istället, tryckte på mina ömma punkter och använde de som förklaring. Men när man sedan står där och ser på allt från utsidan är det svårt att ta in att jag lät mig spottas på och bli behandlas som en påse skit. Det är också svårt att inse att man måste börja om med sig själv, vem man är. Bygga upp sin självkänsla, sina värderingar, sin personlighet. Allt jag var försvann ju där och då och jag famlade länge i mörkret. Jag är fortfarande osäker, ibland känns det som jag famlar i mörkret trots att allting är betydligt ljusare idag än för ett halvår sen. Men mitt bagage tynger mig, det påverkar mina relationer till andra människor och till mig själv. Jag är rädd för att släppa in folk och rädd för att låta folk bry sig. Ser spöken i alla vrår och tror det värsta om alla. Folk skulle säkerligen beskriva mig som paranoid och komplicerad, men med bakgrundsfakta är jag bara skadad. Jag skulle kunna skriva en hel novell om händelser, konversationer, och allt möjligt som skulle göra er mörkrädda men det är inte värt det. Det orsakar bara mig mer smärta och jag vill inte vara den som smutskastar. Det räcker med att ni förstår att jag är som jag är på grund av det förflutna. Att jag är en skadad tjej men med en jävla massa styrka, en motivation som gör att jag klarar att fortsätta trots att jag många gånger velat dö. Jag har inte kämpat mig tills där jag är idag för att ge upp. Jag förstår att det kommer komma dagar när jag faller tillbaka till gamla vanor och ser felen i mig själv, att jag ibland kommer glömma bort mitt eget värde och tvivla kring mitt beslut. Men innerst inne vet jag att jag är värd guld och gröna skogar, och att jag en dag kommer få allt det som jag förtjänar.



Likes

Comments

Jag vet att jag i mina senaste inlägg har varit väldigt negativ med tanke på att jag tvingats tacka nej till erbjudanden pga mitt mående. MEN lite positiva saker har skett sedan jag flyttade till Norrköping som jag också vill nämna- för det är ju trots allt viktigt att visa att jag kan kämpa emot också.

Jag har skaffat gymkort, trots all jävla ångest(!) Fick lite motivation efter att ha pratat med min fina grupp på Facebook med andra som har fobin, många där gymmade trots fobin och många peppade mig att gå emot rädslan. Sedan underlättar det att jag bor 500m från gymmet också. Sagt och gjort, gymkort är införskaffat som tur är har jag Emelie som träningskompis så vi kan peppa varandra också, ännu lättare att komma iväg. Den första gången på gymmet var hemsk, fick panikångest och tänkte "nä fan, tänker aldrig gå hit igen" men dagen efter var jag där igen, fast besluten att besegra fobin. Nu är jag inne på den andra veckan, snart tredje och jag har varit där 4-5ggr i veckan. Det är så himla mycket lättare att göra något om man inte måste- tillskickande från jobbet kan jag ju välja att gå till gymmet när jag är ok i magen eller psyket medan ett jobb måste man gå till varje dag oavsett mående. Skulle dock ljuga om jag sa att det vore lätt, har ständig ångest inför ev magsjuka men försöker tänka bort det, men bara genom att skriva det häe inlägget får jag panik o vill sluta gymma.. usch.

Det andra positiva är att jag var ute på puben första gången på många månader häromdagen. Det var musikquiz här i stan och ett härlig gäng drog med mig ut. Klarade faktiskt det helt utan ångest- suveränt. Samma igår, då var jag först på fest och sedan krogen igen, en lördagkväll! Så nu känner jag mig lite bättre till mods iallafall. Go me!

Likes

Comments

Jag är ju en riktig brödälskare och skulle med handen på hjärtat utan problem kunna äta en limpa om dagen. Finns ingenting godare än en fralla med ost, det problematiska med det är antalet kalorier. Bröd är så himla onyttigt och speciellt nu när jag har börjat träna passar det sig inte att trycka en limpa per dag så istället letar jag hälsosammare varianter. Testade ett recept med zucchini häromdagen som jag tänkte dela med mig av. 18 kalorier per skiva

170 g riven och avrunnen zucchini
170g äggvita
100g mini keso
40g lätt kvarg
65g pofiber
1 msk fiberhusk
1 tsk bakpulver
1 tsk örtsalt
1 riven vitlöksklyfta

• Riv zucchinin fint och krama ur all vätska NOGA
• Blanda de torra ingredienserna
• Vispa äggvitorna tills det blir så hårt att du kan vända dem över huvudet
• Vänd i kvarg och keso, blanda så lite som möjligt
• Blanda sedan i den torra blandningen samt zucchinin
* Fyll en brödform och grädda i 165grader ca 50min

Likes

Comments

Jag är så fruktansvärt jävla less på att behöva försvara mig och min ekonomi. Som långtidssjukskriven får man pengar från försäkringskassan som är menat att täcka alla utgifter, det är inte menat att leva loppan på dessa pengar MEN det kan jag knappast förvänta mig. Jag är evigt tacksam för att jag bor i Sverige där vi har ett system som skyddar oss sjuka, och skulle därför aldrig klaga på beloppet jag får ut i månaden MEN det innebär inte att jag inte får klaga på annat.

1500kr är vad jag brukar ha kvar när mina räkningar är betalda, och denna månad vara bara EN av mina räkningar på 2000kr. Skatten på bilen. Som ni förstår hamnar jag back redan från början. Sedan var jag tvungen att lägga 1000kr på min hund för att han ska må bra. Det är alltså 3000kr av mina 1500kr. Detta har jag lyckats lösa med att låna pengar av mina föräldrar, men det innebär ju bara att jag hamnar back nästa månad också. Och såhär fortsätter det...

Detta är något jag brukar skriva om på MIN Facebook men självklart så kommer de en massa idioterna med kommentarer om att "skaffa ett jobb", "sälj bilen", "sälj hunden" - VAD FAN är felet på er då undrar jag? Säljer ni era barn om ni inte har råd med dem? En hund är ett liv och ingenting man gör sig av med. Han har alltid fått det allra bästa både gällande mat och försäkring. Han är min prio ett när budgeten läggs inför månaden. Alltid. Sedan kanske man inte ska skaffa djur från början om man inte har råd men när jag köpte Milo hade jag massa pengar(!)

Angående bilen som jag också får försvara tusen gånger så måste jag ha den på grund av sjukdom. Inget mer att tillägga där. Jag har inga onödiga utgifter, jag går aldrig ut och käkar eller hittar på roliga saker med vänner. Jag unnar mig inte saker som inte är nödvändigt. Jag lever snålt och gör det bästa av situation men vissa månader är det svårt. Punkt slut

Likes

Comments

När jag förklarar för folk att jag har tarmsjukdom brukar folk säga jaha vad jobbigt, men det är sällan de förstår innebörden. Jag har varit sjukskriven på grund av tarmsjukdomen och spyfobin sedan 2012, och alltid måste jag försvara mig kring det. För "varför skulle man behöva vara sjukskriven på grund av det"? Ska förklara varför med några exempel:

• Jag kan få diarré och magknip på fem min, att då ta sig till ett jobb innebär att jag skulle tvingas skita ner mig.
• Jag hamnar i skov med tarmsjukdomen med längre perioder när jag är dålig, hade jag haft en anställning hade det blivit problematiskt om jag är borta flera veckor.
• Min mage påverkas av vad jag äter och när jag äter. Så fort jag har ätit får jag ont i magen så de gånger jag ska iväg på saker, eller under det året jag har arbetstränat har jag svält mig själv innan och under- för att klara av det. Det är hållbart kortare perioder men inte i längden.
• Min spyfobi är så pass kraftig att jag får ångest så fort jag lämnar lägenheten med rädsla för att smittas av magsjuka- och den ångesten fortsätter sedan 48h efter jag varit i väg, då det är inkubationstiden för magsjuka.
• Om jag har ett arbete och en kollega blir magsjuk tex, då skulle jag vägra gå till jobbet på TVÅ VECKOR! Tror ni jag hade fått behålla det arbetet?

Alla ovanstående punkter ger också panikångest. Min rädsla för att magen ska balla ur eller att jag ska få magsjuka blir så stor när jag är iväg att jag får panikångestattacker. Illamående, svettningar, skakningar, magvärk.. osv- har till o med kräkts av ångest ett par gånger. Ångesten i sin tur påverkar det fysiska, alltså även OM min mage hade varit stabil så stressar jag upp mig så pass att magen ballar ur pga stress. Det blir en ond jävla cirkel som är så svårt att bryta. Försök förklara för mig hur jag ska kunna jobba med dessa problem?

Den enda lösningen jag har är att jag har ett jobb och en arbetsgivare som inte sätter press på mig, där jag kan planera in antal timmar efter mitt mående och inte samma tider varje dag. Men finns det såna jobb? Jag vet inte. Däremot vet jag att jag verkligen ville ha jobbet jag blev erbjuden häromdagen. Men bara för att kunna gå till arbetsplatsen i EN TIMME behövde jag ta 2 stoppande tabletter, 4 lugnande och 3 mot illamående. Trots detta hade jag världens panikångest innan och fick springa på toa en massa.. det var därför en mycket besviken Emma som tackade nej imorse.. känner mig fullkomligt jävla värdelös och ser inget ljus inför framtiden. För jag vill inget hellre än att kunna jobba men HUR fan ska det gå till?!

Likes

Comments

Pajskal:
2 dl dinkelmjöl
100 g smör
2 msk vatten
1 krm salt

Fyllning:
Broccoli
Färsk bladspenat
Tomat
150 g mozzarella
3 ägg
3.5 dl mjölk

Pajskal:
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Blanda alla ingredienser snabbt till en deg, låt sedan vila i kyl 20-30min
3. Tryck ut pajdegen och nagga med en gaffel
4. Grädda i 10 minuter
5. Pensla med lite ägg, grädda ytterligare 5 min

Fyllning:
1. Koka broccolin i 3 min, skär i små bitar Ansa och skär
2. Hacka spenaten och skär tomaterna
4. Riv mozzarellan
5. Vispa äggen med mjölken
6. Tillsätt mozzarella och kryddor efter smak.
5. Lägg i grönsakerna i pajskalet, slå äggblandningen över och grädda i ugn (170grader) i 30-40 minuter.

Likes

Comments

230 g kokta kikärter
2 vitlöksklyftor
1 tsk malen spiskummin
1/2 tsk salt
1/2 dl hackad bladpersilja
2 krm sambal oelek eller harissa
2 msk majsstärkelse
3 msk olivolja

1. Skölj kikärterna och låt dem rinna av
2. Riv vitlöksklyftorna
3. Mixa alla ingredienser till en smet
4. Forma smeten till små ovala, platta bullar.
5. Stek dem på medelvärme i ca 2 min på varje sida
- Jag serverade med wokgrönsaker

Likes

Comments

Imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att det får vara slut med alla jävla toabesök så tog stoppande, vet att det inte är superbra men jag skulle iväg och ja- det fick bli så helt enkelt!

Skulle äntligen hämta hem en soffa, så T hämtade upp mig och sen efter massa krångel kom den äntligen på plats. Nu har jag allting förutom lite små saker, sen att jag ligger back ekonomiskt är mindre kul.

Efter det har jag bara njutit av det fantastiska VÅR(!)vädret, sån lycka. 9 grader och strålande sol- så skinnjackan fick invigas även om det krävdes en tjocktröja. Jag och Elina satt och pratade skit i ett par timmar innan vi gick hem till mig och kollade på tv. Nu har jag ätit lite middag, väntar med spänning på resultatet från magen min. Så jävla jobbigt, fick be Elina gå hem för att jag skulle äta. Suck?!

Likes

Comments

När jag var i tonåren hatade jag pannkaka av den enkla anledningen att det blev för mycket sött och deg på samma gång- blev sjukt illamående och usch. Idag har jag lärt mig att älska pannkaka, om man äter det rätt vilket innebär keso och bär. Inget annan sötning än fruktsockret alltså. Så häromdagen blev det en mysfrukost, och istället för en massa vetemjöl blev det dinkelmjöl, litelite nyttigare iallafall

¾ dl dinkelmjöl
2 dl mellanmjölk, ev. laktosfri
1 ägg
1/2 msk olja + extra till stekning
1 tsk bakpulver
150 g keso mini
Valfri mängd bär


Likes

Comments