Header

230 g kokta kikärter
2 vitlöksklyftor
1 tsk malen spiskummin
1/2 tsk salt
1/2 dl hackad bladpersilja
2 krm sambal oelek eller harissa
2 msk majsstärkelse
3 msk olivolja

1. Skölj kikärterna och låt dem rinna av
2. Riv vitlöksklyftorna
3. Mixa alla ingredienser till en smet
4. Forma smeten till små ovala, platta bullar.
5. Stek dem på medelvärme i ca 2 min på varje sida
- Jag serverade med wokgrönsaker

Likes

Comments

Imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att det får vara slut med alla jävla toabesök så tog stoppande, vet att det inte är superbra men jag skulle iväg och ja- det fick bli så helt enkelt!

Skulle äntligen hämta hem en soffa, så T hämtade upp mig och sen efter massa krångel kom den äntligen på plats. Nu har jag allting förutom lite små saker, sen att jag ligger back ekonomiskt är mindre kul.

Efter det har jag bara njutit av det fantastiska VÅR(!)vädret, sån lycka. 9 grader och strålande sol- så skinnjackan fick invigas även om det krävdes en tjocktröja. Jag och Elina satt och pratade skit i ett par timmar innan vi gick hem till mig och kollade på tv. Nu har jag ätit lite middag, väntar med spänning på resultatet från magen min. Så jävla jobbigt, fick be Elina gå hem för att jag skulle äta. Suck?!

Likes

Comments

När jag var i tonåren hatade jag pannkaka av den enkla anledningen att det blev för mycket sött och deg på samma gång- blev sjukt illamående och usch. Idag har jag lärt mig att älska pannkaka, om man äter det rätt vilket innebär keso och bär. Inget annan sötning än fruktsockret alltså. Så häromdagen blev det en mysfrukost, och istället för en massa vetemjöl blev det dinkelmjöl, litelite nyttigare iallafall

¾ dl dinkelmjöl
2 dl mellanmjölk, ev. laktosfri
1 ägg
1/2 msk olja + extra till stekning
1 tsk bakpulver
150 g keso mini
Valfri mängd bär


Likes

Comments

Så är vi återigen tillbaka till det där med bajs-tabun, och jag är så less på den. Jag längtar till en verklighet där man öppet kan prata om bajs och få förståelse istället för blickar med avsmak. En av mina vänner brukar på skämt kalla mig "Bajs-Emma" och då skrattar vi tillsammans, men jag kan tänka mig att folk bakom min rygg säger det av andra anledningar och det är jag inte lika okej med. Jag är Emma, med tarmsjukdom och jag kämpar för kampen om att kunna vara öppen om problemen den för med sig, men att bli förknippad med bajs är ingenting jag vill. Det är två saker jag vill skilja på, jag vill inte bli min sjukdom även om den är en stor del av mig. Förstår ni hur jag tänker?

Idag är en sån där riktig skitdag, bokstavligt talat. Det började redan igår med magknip på eftermiddagen, sedan började toabesöken. Kunde som tur var få oavbruten sömn och vaknade därför upp i tron om att det nu var bra och inga fler toabesök eller kramper. Åt frukost och gick ut med Milo på vår långpromenad som vi går varje morgon. Fick dessvärre vända halvvägs, hade ingen ork i kroppen och benen kändes som spagetti. Hann precis komma innanför dörren när magen rasade igen och sen dess har jag fått springs minst en gång i kvarten. Hade planer idag men de har jag fått ställa in (såklart) och just nu försöker jag bara stå ut smärtan. Men det är så svårt för folk att förstå att det här inte är en undanflykt för att slippa ses, eller att jag faktiskt inte har möjligheten att bara ta en kort promenad. Jag är sjuk, precis som ni är när ni har magsjuka och då kan man inte gå långt ifrån toaletten. Självklart skulle jag kunna ha folk här iallafall men tänk er själva, hur mår ni när ni är magsjuka? Skulle ni vilja umgås med folk då? Orkar ni umgås? De flesta skulle nog svara nej och så känner jag med. För det första är jag som sagt livrädd för att gå på toaletten när någon är här och för det andra vill jag bara vara ensam när jag mår såhär. Magen bubblar och rumlar, känns obehagligt och det krampar rejält inför varje toabesök. Sedan lättar det efter besöket i fem-tio min för att sedan börja om. Jag kan inte äta för det kommer ut lika fort och smärtan blir ännu värre. Ja ni förstår? Det är såna här dagar jag på riktigt tycker så jävla synd om mig själv för att jag ska behöva leva med denna skit(!)sjukdom, och glömmer bort hur många som har betydligt värre och allvarligare sjukdomar. Det kunde ha varit sååååå himla mycket värre men det är svårt att komma ihåg ibland. Nu ska jag försöka ta ett varmt bad och se om det lindrar smärtan- tur att toaletten är precis intill 😅

Likes

Comments

Att vara ny i en stad utan att känna någon innebär att jag träffar massa nya ansikten, sådana som inte känner mig eller vet hur jag funkar. Det är därför självklart att jag ger dessa tid att förstå sig på mig och min fobi. Jag förstår verkligen att det är jättesvårt att få grepp om problematiken om man inte är insatt, och jag förklarar gärna men om man redan från början har inställningen att jag är töntig så kommer vi inte komma någonstans. Denna inställning har jag mött ett flertal gånger på den korta tid jag har varit i Norrköping, så himla trist.

Många menar på att "det du inte vet lider du inte av" och har det som förklaring till varför de struntade i att berätta att de spydde dagen innan, eller varför de utelämnade att det går magsjuka på deras jobb. Och det gör mig så jävla förbannad. Jag har sedan dag 1, i alla relationer förklarat att jag kräver att man talar om om någon i ens närhet har magsjuka, eller spyr/skiter. Sen är det skitsamma om ni menar på att hen kräktes för att hen ätit för mkt eller vad det nu kan tänkas vara. Det ska berättas för mig oavsett anledning, så att jag sedan kan ta beslutet om jag vågar träffas. Jag har inga problem med att säga upp kontakten med er som "glömmer" att berätta, och jag kommer fortsätta att göra det av den enkla anledningen att jag kräver respekt. Och det är inte att respektera att strunta i att berätta.

Förutom att jag är fullständigt jävla livrädd för magsjuka blir jag också väldigt sjuk, och det innebär med stor sannolikhet sjukhus. Hur roligt tror ni det är att vara så dålig att man behöver läggas in eller att det tar flera veckor innan man återhämtar sig igen? Jag förstår att för er friska individer är en magsjuka en baggis, 12h och sen är det över. Men för mig är det betydligt svårare, både fysiskt och psykiskt. Jag ber er därför, återigen att visa respekt. Berätta för mig om någon i er närhet/ni har varit magsjuka senaste TVÅ VECKORNA. Tack på förhand.




Likes

Comments

Jag har helt enkelt inte hunnit med bloggen, det har varit så himla mycket med flytten och att anpassa sig här att allt fokus har hamnat någon annanstans. Jag skulle vilja skriva att allting är frid och fröjd, och att jag älskar staden här. Men så är det inte, men jag är absolut inte negativ heller.

Att flytta till en ny stad, inte känna någon(knappt) och inte ha sitt vanliga skyddsnät ÄR läskigt, den som säger annorlunda ljuger. Jag var överdrivet kaxig inför flytten och trodde att det skulle kännas superlätt och inte det minsta jobbigt. Första dygnen här låg jag i sängen nästan hela tiden och gick bara utanför dörren för att rasta vovven. Min mage bestämde sig för att ge upp med all stress som vart och jag mådde skit rent fysiskt. När kroppen inte mår bra mår psyket inte det heller, jag kände mig verkligen ensammast i världen eftersom jag inte hade någon som kunde handla, rasta hunden eller liknande. Började fundera på vad fan jag skulle ta mig till om jag behövde åka in till akuten - vem skulle ta honom då? Hans separationsångest ställer till riktiga problem i sådana lägen. Men hur som helst, blev lite piggare efter ett par dagar med vitt bröd(trots att det inte är ok med dieten jag äter) och då började allt också kännas lättare.

Idag har det gått en vecka och jag har hunnit med att träffa ett par trevliga kvinnor som ev ska passa min lilla vovve om dagarna. Har några till att träffa innan veckan är slut, det är ett himla pusslande att få ihop tiden. Har också hunnit med att få min allra första p-bot, 700kr men där får jag skylla mig själv även om det känns riktigt surt. Det fanns en tilläggsskylt vid min parkering som sa att man inte får parkera den 8e varje månad - vilket både jag och resten av området hade missat då vi alla hade en gul äcklig lapp på rutan. Tack vare tinder har jag också lyckats skaffa mig lite kontakter som jag hoppas kan leda till fin vänskap i slutändan (inget dejtande tack), var på promenad med en tjej idag som verkade supergullig och tidigare i veckan var jag på en annan promenad. Är också evigt tacksam till Tobbe som hjälper mig med en massa grejer, igår var vi och kollade soffa och idag hämtade vi ett bord. Utforska Norrköping har jag ännu inte gjort, mer än lite motionsspår som jag utnyttjar dagligen. Idag sprang jag min första kilometer(knappt haha) vilket är sjukt stort för en som inte orkar fem min på crosstrainer och förhoppningsvis vågar jag börja träna snart med. Jag är på det stora hela taggad över vad framtiden har att ge och hoppas att Norrköping ska vara min stad. Om inte annat är jag tillbaka till Nyköping snart - en trygghet i sig att veta att möjligheten finns även om jag vantrivs där. Nu ska jag krypa ner framför White Collar och sedan dejta min kudde. Godnatt

Bilder kommer självfallet, men jag vill komma i ordning här först :)

Likes

Comments

Om tre dygn så bor jag i Norrköping, det innebär förutom en massa positiva saker också att det blir längre till min familj i Trosa. Jag vet att det bara är 10 mil men för en person som inte kan sova borta och som gärna träffar sin familj flera gånger i veckan är 10 mil ganska mycket, speciellt när min knappt har ekonomi nog att överleva. Så denna helg valde jag att spendera hos dem, vi har färgat hår, lagat mat, bytt olja på bilen (läs pappa har, jag var åskådare) och pratat massa. Nu känns det jättesorgligt att komma hem till lägenheten och jag får nästan kalla fötter - men samtidigt kan jag ju inte bo i Nyköping bara för att ha närmare till familjen om jag inte trivs här.. jaja det blir nog bra!

Har gått 1 mil idag, och nu ska jag göra en massa squats - är så sugen på att gymma men jag vågar verkligen inte på grund av emetofobin. Det är så himla mycket människor på gymmet och man måste ta i redskap som 2499340 andra tagit på där folk garanterat varit i kontakt med magsjukor. Det säger ju sig självt att man inte orkar ta sig till gymmet om man är magsjuk men det hindrar ju en inte från att gymma när någon annan i familjen är magsjuk, och då sprids smittan till alla på gymmet. Jag är bara så himla less på att träna hemma och det känns inte som att jag kommer någonstans i muskeluppbyggnad av att göra övningar på vardagsrumsgolvet liksom - dessutom blir man ju mer taggad av att gå iväg för att träna. Det är sjukt svårt att ta tummen ur röven och resa sig ur soffan för att träna hemma. Så jag överväger ändå möjligheterna, OM jag kanske skulle våga ändå - men är sjukt jävla rädd. Tål att funderas på, men tills dess får jag fortsätta hemma, så nu squats - later!

Likes

Comments

Igår hade jag besök av min vän Josefin, problemet var bara att precis samtidigt som hon kom hit så ballade min mage ur - typiskt liksom men jag tror inte alls att det är sammanträffanden utan att jag stressar upp mig varje gång jag ska umgås med någon, och därav blir magen dålig. Denna gång utmanade jag mig själv dock, då hon åkt från Björnlunda till Nyköping kände jag inte för att skicka hem henne igen, även fast mitt psyke sa åt mig motsatsen. Så jag lät henne vara kvar, trots att jag var tvungen att uppsöka toaletten två gånger under de timmarna hon var här. Och för er som känner mig vet ni att jag VÄGRAR gå på toaletten när någon är här. Jag och mitt ex umgicks under nästan 10(!) år och jag vågade ändå inte gå på toaletten när han var i närheten, tycker till och med att det är jobbigt med min familj. Hur sjukt är inte det? Det är liksom folk som känt mig hela mitt liv men ändå vågar jag inte.. Så att jag lät J vara kvar här trots toalettbesöken var verkligen stort för mig. Men efteråt kändes det lite bättre iallafall, som att jag vann över tarmsjukdomen och min rädsla.

Däremot fortsatte min mage krångla efter att hon åkt hem och idag har den varit ännu värre. Har så fruktansvärt ont och ser höggravid ut, kan inte göra någonting för det gör så ont - ligger i fosterställning och vrider mig av smärta. Så less! Hade planer med Anna på eftermiddagen och en fotografering nu på kvällen men istället får jag försöka sova tidigt.. mindre kul eftersom det är min sista helg här hemma innan flyttlasset går. Jaja - hoppas ni mår bra iallafall!

Likes

Comments

Jag sökte en lägenhet i Norrköping, blev erbjuden visning men var nummer fem i kön så jag tänkte "nej, varför ska jag kolla på den. Jag tackar ja iallafall utan att ha sett den för jag kommer inte få den iallafall." Som jag trodde fick jag ett mejl att kontrakten gick till annan sökande, blev ledsen fast jag redan var inställd på det. Sedan går det ett par dagar och så ringer telefonen. "Hej det här var från Rikshem" - redan där slog mitt hjärta ett extra slag. Hon berättar att lägenheten är min om jag vill ha den, då de framför mig i kön tackade nej i sista sekund. "JAAAAAAAAA! Jag vill!" Så jag skriver kontrakt på en lägenhet jag inte har sett, och om en vecka bor jag i Norrköping. Hur sjukt är inte det? Dessutom hade jag inte tillstånd att hyra ut min lägenhet men tack vare min fd grymma terapeut så har jag nu mera tillstånd. Det innebär att jag får prova på att bo i Norrköping under sex månader, och trivs jag inte kan jag flytta tillbaka till min lägenhet i Nyköping så att jag slipper känna mig pressad eller tvingad till att bo kvar. 

Idag har jag iallafall suttit i en massa telefonköer men nu är alla papper klara, så el, bredband osv finns när jag flyttar in om en vecka. Har börjat packa lite smått men jag har så pass lite grejer att det inte är så mycket att göra- mer än att städa. Nu kurrar magen så det är dags för mat, men ville bara dela med mig av min supermegalycka just nu! 



Likes

Comments

Allt med den här dagen har gått åt helvete. Börjar dagen med magont så terapin ställs in och resterande planer. Lånar pengar av F för att köpa proteinbars, kommer hem och ska äta en men så är den för gammal..

Sedan skulle jag spela in en video till youtube, klipper ihop den o när den sparas blir allt i någon orange färgskala.. suttit med detta dilemma från 15 och nu är klockan nästan 21. Frågat massa människor men ingen förstår problemet. Är så irriterad att jag har god lust att slänga ut datorn genom fönstret.

Tänker att jag åker en sväng till Anton för att göra något annat men nä, då svullnade magen som en jävla ballong, självklart bönornas fel men äter det ofta utan problem men just idag gick det inte alls. Så nu sitter jag här irriterad och uppgiven. Och som om det inte vore nog fick jag inte lägenheten jag så gärna ville ha (BEHÖVDE ha- så jag kommer bort från falska h*es), så nu är jag tillbaka på ruta ett.

Det enda bra med den här dagen är att världens finaste hund fyller år. Fyra år har jag spenderat med honom och nu får tiden gärna stanna. Grattis älskade Milo

Likes

Comments