View tracker

Innan Gabriel kom så var jag en jobbnarkoman. Jag har jobbat sedan jag varit 14 och tjänst mina egna pengar. Efter skolan gick jag allt till jobbet och arbetade till kl 21. När jag väl tog studenten så fortsatte det, hade heltidsjobb måndag - fredag och sen jobbade jag som eventsäljare på mässor runt om i landet på helgen. Ja jag älskade att jobba och tjäna pengar. Men sen Gabriel kom så har det vänt. Jag älskar att vara hemma. Att få vara den som tar hand om han, lagad mat och sköter hushållssysslorna. Jag älskar att ta hand om mina två killar. Om det hade gått så hade jag utan tvekan varit hemmafru. Ibland önskar jag allt var som för, kvinnorna kunde stanna hemma med barnen och ta hand om hushållet medan männen jobbade.

Kanske har jag panik när nu dagis börjad närma sig men jag stannar mer än gärna hemma med han. Jag vet att det inte skulle gå för delvis skulle vi inte klara det ekonomisk då mina mammadagar börjar ta slut. Men det känns som att i dagens samhälle så hade det aldrig fungerat att en bara är hemma med barnen.


Kanske hade man varit sugen på att jobba om man hade haft ett jobb som man älskad, som man saknar och som motiverar en. Då kanske det hade funnit en anledning att gå tillbaka till sitt jobb. Jag vet inte... Just nu funderar jag på karriär eller hemmaliv? Kan man få ihop båda två? Och ändå vara en tillgänglig mamma? Jag menar jag vill inte ha ett liv där vi inte kan få ihop vår vardag och att andra ska hämta och lämna vår son på dagis, eller att han måste hänga hos någon annan eftersom vi måste jobba. Nej nej fyy, finns inte i min värld att det skulle hända. Vi vill knappt lämna ifrån han till någon än trots ej jävla massa tjat. Fy vilken ångest. Nej så får de inte bli. Karriär måste gå att kombinera med småbarnslivet ? Det ska jag banne mig få ihop.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 26 readers

Likes

Comments

View tracker

Idag är jag extra trött... Gabriels tänder krabbar och det är så jobbigt. Han är en sådan där liten kille som haft jävligt jobbigt med sina tänder. Han har så ont. Det kan man ju förstå. Men oj vad jobbigt det är. Han har alltid haft jätte ont ända sen sin första tand. Vi hinner inte njuta av en lugn och glad kille innan nästa tand är på gång. Kan inte alla bara komma samtidigt? Stackars lite.

Likes

Comments

View tracker

Ja vad kan jag säga. Det finns ju inget som slår känslan av att få bli mamma. Precis när Gabriel kom ut så mins jag hur jag tittade bort mot Filip som höll i Gabriel och jag kände mig så stolt. Så stolt att han och jag skapat något så fint. Att vi två klarade detta så bra ihop. Vi var världens bästa team i förlossningsrummet alla tre. Gabriel jobbade inifrån och Filip stod vid min sidan hela tiden. Verkligen den bästa känslan. Jag inte tänka mig att dela den med någon annan en min man, mitt livs kärlek.

Många säger att den första året kan vara tufft och slitsamt för ett förhållande. Själv måste jag säga tvärt om. Känslan att bli mamma och pappa har nog stärkt våran relation. Att han och jag är ett team som tillsammans ska bygga upp en framtid för vår son. Vår kärlek och vårt förhållande har blivit så mycket starkare sen Gabriel kom. Vi är ett team, en egen familj. Precis när han tittade ut så kändes allt så rätt, kändes som att vi hade varit mamma och pappa så mycket längre.

Många har försökt lägga sig i hur vi uppfostrar han, hur vi matar han, hur vi ammade, vad han ska ha på sig, hur man håller i han, jaaah allt. Ni ska göra si och så. Gaaaah man blir ju tokig. Jag har väl inte fött mitt barn för att ni ska uppfostra han. Tack för ert tips men vi gör som vi vill med vårar barn. Är ni sugna på en till så skaffa en till. Jag kunde bli tokig på detta, speciellt med alla hormoner man hade. Inte nog med det så visste tydligen alla hur mycket mjölk man hade i brösten, att det inte var tillräcklig eller att man ammade för ofta, vilket betyder att han inte blev mätt. Ja det fanns en massa störande objekt... Men det kändes skönt att vid min sida så stod Filip, det var han och jag som var ett team och det är vi som bestämmer. Än idag så kör vi vårar egna race och lyssna inte på någon. Självklart kan man ta till sig råd och tips men vi formar dom oftast till våra egna. Idag kan det mest vara jag som kan ryta till eller säga ifrån när något inte bli rätt till angående Gabriel, ja kanske vad han får äta eller inte äta, vad han ska ha på sig eller inte ha på sig, om han vill bli buren eller inte bli buren, ja vad han tycker om eller inte tycker om. Även om det är jag som oftast säger till så vet jag att Filip backar mig 100% för det är så vi har bestämt tillsammans. Han är mer den tysta typen haha. Det är ju trots allt vi som känner han bästa, oavsett om vi uppfostrat ett eller hundra barn så är Gabriel unik och han är vår. Vi känner hans behov och signaler bäst.

Att få bli mamma är den finaste känslan och upplevelsen, finns inget som slår det. Men det kan även vara tufft. Det jag tänker mest på hela tiden är hur han mår, att han ska må bra hela tiden. Minsta lilla hosta eller förkylning gör en nervös att det är något allvarligt på g. Fast det är det ju inte, men man nojar för allt. Man blir ju nästan tokig på denna oro man har hela tiden. Men man lär sig att släppa den efter ett tag...

Idag är Gabriel som en liten papegoja, mamma går på repet hela tiden. Åhhh så underbart att få höra han säga mamma. Tänk att jag fick äran att få bli din mamma min älskade son. Mamma och pappa älskar dig mest i världen och vi ska skydda dig från allt. Vi ska göra allt för att du ska få allt du önskar dig. Du är våran drivkraft vår mening med livet. Det är för dig vi kämpar dag in och dag ut för att du ska få så bra framtid som möjligt. Tack för att jag fick äran att bli just din mamma.


​Åhh tänk att du varit såhär liten. Helt sjukt så fort tiden gått. 

Likes

Comments

Japp, som så många redan är så är jag också helt förälskad i Forevers alla produkter. När jag slutade amma Gabriel för två månader sen så kickade jag igår med en C9 kur. Många har redan hört talas om denna underbara kur. Men jag lovar er den fungerar. Mitt resultat var över förväntan.

Då tänker ni säkert... "Ja det är ju klart man går ner i vikt när man typ inte äter något". Jo man äter, men inte i den mängd du ätit tidigare. Första två dagarna äter man ju inget (om man inte behöver få i sig något från den fira listan). Men annars så är det en utrensning på slagg och skit i kroppen. Det är ju syftet med denna kur, sen att man går ner i vikt på köpet eller förlorar några cm är ju en ren bonus. Inte nog med att jag gick ner 4,5kilo och förlorade 12cm så blev jag så mycket piggare, men framförallt inte alls lika sötsugen som jag tidigare varit. Jag kände mig inte lika uppsvullen, och jag var taggad. Så taggad på att fortsätta gå ner och hålla mig till ett hälsosammare liv. 

Jag fastnade för Forever under min föräldrarledighet och kommer fortsätta. Måste säga att det är ganska kul att se resultaten från alla andra när de har kört en C9 kur. 

Så om ni är sugna på att veta mer så är det bara att kommentera. Kanske är du sugen på att kicka igång semestern med en c9?

Likes

Comments

Ut kom han... Den finaste killen på jorden. Oo Ja! Tjejer all smärta är såå värt det. För där ligger jag med det finaste jag skapat bredvid mig i sängen. Finns inget som slår den stunden. Smärta vad är det då? Just då var jag bara trött, men timmarna innan bilden var nästan bortglömda. Jag svävade på moln. Nu blev vi äntligen tre. Som vi hade längtat. Nu fick jag mig min egna lilla familj.

Likes

Comments

Dagen med stort D.

Att föda barn är nog det häftigaste jag någonsin gjort. Det är helt sjukt hur kvinnans kropp är format. Självklart finns det ju inget i världens som slår den smärtan, samtidigt som det där smärtan är helt bortblåst när barnet väl tittat fram.

Min graviditet vad ganska lätt (enligt mig iallafall). Jag tyckte det var hur mysigt som helst att få gå och bära på ett litet liv. Något som jag och mannen jag älskar har skapat. Första veckorna så mådde jag illa någon gång, tror att jag spydde max en gång under hela graviditeten. Men något jag hade problem med under hela graviditeten vad halsbränna och foglossning. Speciellt halsbrännan, den var från dag 1 och jag hatade den. Det var nog det värsta måste jag säga. Något jag kände under hela graviditeten var en oro över förlossningen. Ni som känner mig vet att jag har sjukhusfobi och har alltid känt en stor rädsla för allt inom vården. Så jag minns att jag var orolig och tänkte mycket på sprutor, sjukhussängar, blod och allt annat som hör till sjukhus. Men i slutet av graviditeten släppte det på något sätt... och dagen kom då det var dags att föda. Jag minns att jag inte alls var så nervös eller rädd som jag trodde jag skulle vara. Jag hade fått hinnsvepning på onsdagen för att jag var på besök på förlossningen för att jag känt att jag "läckt" vatten hela tiden, så jag åkte in för att titta. När vi väl kom dit så såg det att jag hade läckt lite vatten men att det inte var någon fara, jag var även öppen 3cm. Så hon gjorde en hinnsvepning och så åkte jag hem, eller ja hem till grannen. Där satt jag och hade inga känningar alls förutom lite mensvärk efter hinnsvepningen. Detta var på onsdagen. På torsdag hade jag en inbokad tid till min barnmorska. Vi mätte, lyssnade och pratade. Jag berättade vad jag gjorde igår och att jag var öppen 3cm. Frågade henne vad hon trodde, om det snart var dags, men det trodde hon absolut inte. Hon trodde inte jag skulle föda snart. Denna torsdag vad fullspäckad, inte nog med att jag kom försent till barnmorskan, så sprang jag i stort sätt dit för att hinna med tiden. Jag minns att jag vaknade den morgongen och hade ett otroligt sug efter macdonalds, så det blev "frukost" med min vän Emelie. Trogen vän som valde att följa med så tidigt och äta. Efter barnmorskan åkte jag hem till Emelie och hängde med henne och några kollegor. Jag minns att mens värken började kännas starkare när jag satt på hennes soffa. Det slutade med att jag sa till henne att det nog är dags att åka hem för mig, Jag ville bara sätta mig i badet för att mens värken var så stark till och från.

Jag trodde inte en enda gång att något var på g, trots mensvärk. Där satt jag i duschen och nästan somnade till då mensvärken slutade och jag gick upp från duschen. Väl då var Hanna hos grannen och det satt där hos henne och fikade. Så jag klädde på mig och gick över vägen. Samma sak där, när jag låg på soffan så kände jag hur mensvärken kom. Den blev värre och värre, men jag tänkte inte mer på det då jag förväntade mig värre smärta. Än var det inte dags tänkte jag.

Efter en massa fika, prat och lek med barnen så började jag känna att värkarna blev starkare, nu kunde jag inte längre sitta still på soffan utan var tvungen att röra mig eller snarare "jucka" för att klara av smärtan. Det sjuka var att jag fortfarande inte alls hade en känsla att jag skulle föda barn. Grannen, världens bästa Annie och Hanna började klocka mig. Annie sa flera gånger, Edwina har du värkar? Men jag svarade tillbaka ähhh det är bara lite mensvärk. Annie sa att Edwina det är dags du ska nog föda barn idag.. Men Nej det trodde jag inte på. Jag skickade iväg Filip på en fotbollsmatch med grabbarna, och kvar satt jag hos grannen och tog värkar. När Filip väl kom tillbaka så säger Annie, nu är det dags att åka in. Men nej då, jag var ju hungrig, inte kan jag föda barn nu. Mat ville jag ju ha. Filip åker iväg vid 20.00 för att hämta spice n rice. Jag gick över till mig (eller blev snarare tvingad hem av granne för att fixa bb väskan mm). När Filip väl kom hem med maten så gick det knappt att äta. Jag var ju tvungen att röra på mig varje gång en värk kom, så där satt jag och hoppade på stolen samtidigt som jag försökts äta. Under tiden ringde vi in till förlossningen för att säga att vi kommer in. Japp, det fick vi göra. Vi kom in lite innan 21.30, och Annie hade rätt, barn skulle det bli ikväll.

När jag kom in så var jag öppen 6 cm. Så jag satte mig i badet och duschen. Där satt jag någon timma och tog värkar. När det väl var dags så använde jag endast lustgasen och körde på det. Jag själv var inget jätte fan av den då jag inte riktigt fattade hur jag skulle andas i den, blev mer stressad av den då jag egentligen inte ville ligga stilla när värken kom. Smärtan går ju självklart inte att beskriva, men på något sätt så förväntade jag mig värre. .03.17 kom han ut på endast tre krystningar, och puff så var all smärta borta. Ut kom den en stor och fin liten kille på 51cm och 4112g. Han föddes i vecka 39+3 alltså 4 dagar tidigare än beräknat. Oj vad trött jag var, jag minns hur jag skakade när dom la han på mig. Jag var sjukt trött, så Filip fick ta han. Minns hur "hög" jag var av luftgasen och hur jag tittade bort mot stolen där Filip satt. Där satt han den finaste killen på jorden, men vår lilla prins i sin famn. Jag kunde inte vara annat än STOLT. Fyran vad grymma vi var. Vi var ett team från början till slut och idag står vi här starkare än någonsin. Ingen kan sära på oss. Det är vi tre mot världen.

Jag kan ärligt säga att föda barn gör ont men oj så häftigt det är, jag gör det gärna tusen gånger om. Den känslan att snart få träffa bebisen. De samarbetet man har med sin partner går ej att beskriva. Där och då kände jag hur mycket kärlek jag hade för Filip. Nästan så att känslorna bara växte och växte.

Då han föddes fredag natt så stannade vi kvar på bb-hotellet över helgen. Oj så skönt det var, vi saknar den tiden då vi låg dag bara vi tre och bara var. Inga andra utan bara vi, vår lilla egna familj. Det var så lugnt och skönt. Åhh vad man längtar tills nästa bebis när man sitter här och tänker tillbaka på den tiden. Helt sjukt vad tiden har gått fort. Idag är han över 1 år och ska snart börja på dagis. Vart tog tiden vägen.

Så mitt råd till er alla gravida, nyblivna mammor... Njut av er graviditet för det går såååååå fort, och njut även av bebistiden för den springer förbi. Allt har sin egna tid, det kommer en tid där dom går, kryper och ler. Allt har sin egna lilla tid och den kommer inom sin tid. Så bara njut. Lev i er lilla bubbla, och lyssna på er egna kropp för den fixar allt. Kvinnokroppen är starkare än du tror. Lyssna på bebis och på er instinkt. Även om ni är nya i er roll så finns det INGEN som känner erat barn bättre än er. Spelar ingen roll hur många gånger dom har gjort det mer än er. Ert barn är ert och det kommer vara så många som kommer ha synpunkter och idéer kring hur du ska klä dom, amma dom, bära dom mm. Men i slutändan är det bara att säga, tack men det är mitt barn, vill du så skaffa ett eget. Så lyssna på er själva och va ett team, du, bebisen och din partner. Så i slutändan kommer allt falla på sin plats.

Likes

Comments

Att vara gravid var nog det häftigaste jag varit med om. Jag måste säga att jag hade en ganska bra graviditet. Självklart så var jag trött, hade halsbränna och mådde illa ibland. Men förutom det så var den helt underbar. Då jag innan jag blev gravid hade några tunga kilon på mig så var mina fogar ganska tränade till en början. Det var mer i slutet fogarna tog stryk och vaderna började krampa.

Men oj vad mysigt det var att få bära på ett litet barn. Idag känner jag att tiden gick så fort, önskar nästan att jag hade njutit mer. Något som påverkade tiden som gravid vad mitt jobb. Då jag innan jag blev gravid hade sökt en annan tjänst så vågade jag inte säga något om att jag var gravid. Jag menar vem vill anställa en som är gravid ? Ja jag vet det är fel, det är diskriminering men vi kan alla säga att det är något som påverkar en arbetsgivars beslut. Om fallet var så i mitt fall kommer jag aldrig få veta. Då jag försökte hålla graviditeten hemlig av olika anledningar så njöt jag kanske inte lika mycket. Jag kände liksom inte av dom där små rörelserna, för jag liksom kände inte efter.

Men men... när det väl var framme så var det underbart. Under tiden jag var gravid så planerade vi även ett bröllop. Den 11 oktober 2014 gifte vi oss (vi var gifta borgligt, några år tidigare) i kyrkan, med en stor fest. Samtidigt som bröllopet köpte vi även hus som vi flyttade in i den 1 oktober 2014. Ja mycket på en och samma gång, främst för att vi sa till oss själva att vi var tvungna att göra något för att sluta tänka på barn. När vi slutade tänka på det och slappnade av så blev det allt på ett och samma år, helt klart bästa året i mitt liv. Blev gravid i juni någon gång, hus och bröllop i oktober och sen året efter kom han vår lilla prins.

På vår bröllopsdag så tog Filip mikrofonen och höll tal, han skrek då rakt ut till alla att vi väntar barn. ( Jag ska försöka lägga ut ett litet klipp från de talet i nästa inlägg) Åh jag får rysningar i kroppen när jag tänker på det.


Likes

Comments

Jag sa ju att jag skulle ta allt från allra första början. Här har vi det. Vårt ultraljud, vår lilla Gabriel. Tänka sig att det var just han som låg där inne och sprattlade. Jag är så lycklig att jag fått äran att få bli gravid och även att få barn. Det är inte alla som kan det tyvärr. Ett tag trodde jag samma sak gällde mig. Vi hade så länge längtat efter en liten bebis, men i månader, hände inget. Vi fick aldrig det där pluset som vi gått och väntat på. Men efter ett år av försök så slutade vi, vi orkade inte mer, varje gång mensen kom så blev jag så ledsen och besviken så vi slutade. Vi slutade helt enkelt att försöka... Samma månad blev jag gravid. Helt sjukt hur det där fungerar egentligen. Många sa till mig om och om igen, sluta tänk på det, du stressar bara upp dig. Ja och så var det. Helt sjukt hur saker kan påverka... 

Jag kommer så ihåg den där dagen när pluset kom på stickan. Jag var hemma helt själv, planerade inför resa vi skulle göra till Spanien. Jag tänkte för mig själv, äh kanske borde jag göra ett test innan jag åker så jag inte åker till Spanien och dricker en massa drinkar och röker. Där satt jag, på toan och kunde se pluset komma direkt... Nää det är inte sant tänkte jag, så fort kan det ju inte komma, det ska ju väntas i minst 5 minuter. Jag mins att jag ringde Filip som då jobbade och bara grät, skrattade, och sprang runt i lägenheten och fattade ingenting. Asså jag kunde inte stå stilla, jag var så andfådd, nästan som jag hade sprungit ett maraton. Det fick bli ett nytt test, för det där kunde ju inte stämma. 

Efter samtalet till Filip så ringde jag Emma, min bästa vän, hon måste ju ha ett gravtest hemma. Sant som det var hade hon det, så jag åkte över till henne. Där stod jag, med ett nytt test, fast denna gången rädd för att den skulle visa att jag inte var det. Vågade knappt ta testet. Så jag gick in på toa, tog testet, lämnade över det till Emma för jag klarade inte att se på det. Japp, så var det, vi var ÄNTLIGEN gravida. 

Vi satte oss i bilen körde direkt ut till Filip som då jobbade i Grimslöv för att visa den där stickan. Jag var bara tvungen att visa den till han, kunde inte vänta. Så där var vi, jag, Emma och lilla Bonnie påväg ut till Grimslövskolan för att visa stickan. Denna lyckan är svår att förklara. Vi som försökt så länge och nu äntligen fått det där extra sträckte på stickan som vi så många månader letat efter. 



Likes

Comments

Edwina var namnet, gift med världens finaste människa som heter Filip! Mitt livs kärlek, helt klart. Vi har varit tillsammans i över 10 år.

Det är jag, Filip och vår son Gabriel som föddes 27 mars 2015, som bor i ett litet hus i Växjö. Vi tre mot världen.

Just nu är jag forfarande mammaledig till vår lilla prins, så underbart att man får äran att vara hemma så länge med sina barn. Inte alla som kan det.

Vid sidan av min mammaledighet så studerar jag på distans och är även återförsäljare av forever livings underbara aloevera produkter. Så har ni några funderingar, eller sugna på att prova några produkter så hjälper jag gärna till.

Japp, det var lite om mig. Tänka sig, att för några år sen kunde jag skriva massor om mig själv. Men idag handlar mitt liv om min familj, Filip och Gabriel. Dom två gör mig hel och utan dom finns inget jag. Så tacksam över min lilla familj.

Kram / Edwina

  • 41 readers

Likes

Comments

​Sådär... Nu kör vi.

Jag har i snart ett års tid skapat och raderat blogg efter blogg för att jag inte känner riktigt hundra att det är något för mig. För många år sen bloggade jag på blogg.se där jag främst använde bloggen till att skriva av mig. Jag har alltid varit en person med många tankar och funderingar och har därför tyckt det varit skönt och roligt att blogga. Tack gud så är den bloggen raderad för länge sen. Man var ju trots allt "fjortis" när man börjad blogga. 

Så nu är vi här igen... Jag har egentligen haft tanken att starta upp en blogg igen för några år sen, anledningen då var att jag kände att jag behövde skriva av mig, då det inträffade en hemsk händelse på min arbetsplats. Men efter ett tag insåg jag att jag inte ville skriva om den händelsen då jag var mitt uppe i den. Sanningen var den att det var den värsta tiden i mitt liv, och var inte helt redig i huvet för att kunna skriva om det. Så jag tänkte, att en dag när jag tagit mig förbi den delan av livet så ska jag skriva, berätta om denna otäcka händelse, men framförallt hur skit det svenska rättsystemet är. 

Den andra gången tanken slog mig var när jag blev gravid med min son Gabriel. Nu ville jag börja blogga om tiden, alla känslor och funderingar, men framförallt alla förberedelser. Men också här tänkte jag alldeles för mycket, Ville jag verkligen visa hela världen mina gravidbilder, eller tänk om någon skulle hända under graviditeten. Nä, så där blev det inget med de. 

Och så är vi här nu, fast redan för ett år sen, för min son är redan över 1 år. Där stod jag för 1 år sen och tänkte, nä men nu måste jag starta en blogg, inte bara för att det är roligt att hålla familj och vänner uppdatera kring Gabriels utveckling, men framförallt för mig själv och Gabriel. Tiden går så himla fort och detta hade varit ett utmärkt tillfälle att skriva ner allt som händer kring hans utveckling. Hans första leende, första steg, när han börjar gå mm. Ja allt sådan som man annars kan glömma bort. Men åter här så började jag fundera, ska jag verkligen lägga ut en massa bilder på han på internet? Nä det ville jag ju inte, så jag skapade en blogg, men gjorde den endast låst så ingen kunde se. Men sedan raderade jag den också. Ähhh som jag velat fram och tillbaka.

Så då är vi här idag. Nu jävla har jag efter många om och men bestämt mig för att starta igång bloggandet igen. Men utan att visa Gabriels ansikte.  Nu är han 1 år och 3 månader.  Tog mig en väldigt lång tid att komma hit, men vafan, jag har ju gjort det för och det är ju så kul. Sen är det kul att kunna gå tillbaka och läsa, men också för att hålla familjen uppdaterade kring vårar liv. Min familj bor inte i Sverige utan har flyttat till Spanien, och resten av familjen bor i Stockholm.

Jag kommer starta bloggen med att skriva om det som har hänt, alltså försöka komma ihåg och få in allt kring graviditeten och förlossningen för att få bloggen komplett. Tanken är ju att man enkelt kan skriva ut allt härifrån en vacker dag och kanske ge det till Gabriel.

Sådär, nu kör vi...


Likes

Comments