Hej kära Du,

Vad glad jag blir att du kikar in här!

Jag har tänkt lite på det här med att göra Aktiva val i livet. Att ta ansvar över sin egen hälsa, att inte vara ett offer osv..

Det är jätteviktigt men pratas dessvärre inte så mkt om det.

Jag brukar tänka tillbaka ibland på allt det som jag faktiskt åstadkommit på 4 år, bara genom att göra några aktiva val.

Jag var som många vet, sjuk, och faktiskt väldigt sjuk, under många år. Mellan 2010 och 2013 var det som allra sämst. En bindvävsjukdom som verkligen hade "blommat" ut och tagit varenda cell i min kropp i besittning. En genetisk defekt som krampaktigt och målmedvetet kvävde mig och tog min självkänsla, mitt hopp, mina drömmar och mina mål ifrån mig. Bit för bit.
Jag blev mer och mer genomskinlig för var dag som gick.

Tills en dag, så jag kände att

- Nej, det här går inte längre.
- Det ÄR inte jag!!!
- Det här tänker jag INTE acceptera.

Jag insåg att det fanns två sätt att se på ordet Acceptans. Ett ord som jag verkligt hört mig less på. Hur många gånger hade inte min doktor, min sjukgymnast, min kurator och faktiskt en del vänner, sagt till mig:

- Pia, du måste hitta en acceptans i det här, först då kan du börja leva igen, med ditt funktionshinder, du måste lära dig leva MED ditt handikapp, inte EMOT det. Först då kan du bli vän med sorgen över vad du "drabbats" av. (Märk att det är väldigt många ord med negativ energi)

Jag kunde inte acceptera att mitt liv helt plötsligt vänts upp och ner, in och ut och huller om buller, jag kunde inte acceptera att min kropp helt plötsligt bestämt sig för att stöta bort mig, bli något som jag inte kände mig delaktig i. Det blev liksom jag som kände mig fången i ett kroppsligt fängelse. Där jag satt på obestämd tid. Och det var väl det så många försökte få mig att inse, att det var något jag skulle lära mig leva med... livet ut.

Jag är så innerligt glad och tacksam över att det nånstans hölls en liten liten låga av ljus tänt inuti mig. En låga som faktiskt aldrig lät sig släckas. För helt plötsligt en dag så kände jag att jag var tvungen att ta ett beslut. Att fortsätta leva, eller tyna bort. Min fysiska kropp hade nog inte tynat bort men mitt sinne hade garanterat blivit en genomskinligt sorgset nystan av oupplevda drömmar, och oanvänd fantasi. Utan mål eller riktning i livet. Jag hade gått på repeat ungefär som en gammal LP-skiva som hakat upp sig...

Jag minns exakt när det hände. Den var i November 2011, då jag faktiskt gjorde mitt livs viktigaste beslut någonsin. Jag bestämde mig för att sluta leva som ett offer. Jag bestämde mig för att det fanns bara en enda person som kunde förändra mitt liv, - och det var jag.

Där och då tog jag ett AKTIVT beslut, jag valde att gå en helt annan väg för att nå läkning i min kropp. Jag tog ett stort kliv in i den alternativa världen. Från att jag knappt visste vad yoga var, så tog jag kontakt med en person som kom att betyda väldigt mkt för mig och idag står vi varandra väldigt nära.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       Jag började med Kundaliniyoga. Det var första steget till att ta eget ansvar för min hälsa. Det var 2011.

2013 i november tog jag ytterligare ett steg och det som kom att förändra hela mitt liv totalt. Jag började dricka Fitlines näringstillskott. Med detta kom en massa nya vänner som jag lärde känna, ett helt nytt sätt att se på hälsa. Inte hade jag väl haft en tanke på näringsbrister innan?   Vitaminer var ngt jag iofs hade tagit en längre period. Inte fått nån direkt kännbar effekt, men jag litade på att dom gjorde gott i kroppen.

Så att få börja med Fitline och faktiskt få känna att, det är ju "så här" det ska kännas!!!!  Att dricka en näringsdrink och känna effekt i kroppen efter bara några minuter var en sån häftig känsla.

Slutklämmen med hela det här inlägget är att det är otroligt viktigt att se sitt eget ansvar i sin hälsa. Många har totalt släppt det egna ansvaret och lägger allt på sin läkare. "hjälp mig" säger man, medan man tittar på sin doktor med desperation i blicken.

Jag skulle vilja att alla började tänka "okej, nu mår jag så här, vad kan jag göra själv"?  Bara en sån sak som att ändra sina tankar, kan förlytta berg. Ja, man kan tänka sig frisk. Det är kanske inget man gör på en kafferast men det är ju med våra tankar vi skapar våra liv.

Ta ansvar över din kost, är det du äter ngt som gör nytta i kroppen? eller äter du det bara för att du alltid gjort så, eller för att det helt enkelt är gott?
Mår din kropp verkligen bra av mejeriprodukter? gluten? socker?  Ja, det är stora tuffa frågor, men ack så viktiga och hela tiden aktuella.
Motion, hur mkt rör du dig aktivt per dag. Inte hushållsmotion utan tid du tar för dig själv, för att få röra din kropp. Dans, löpning, promenader, simning, ridning etc... finns så många sätt att röra sin kropp på.

Det finns inga genvägar till god hälsa. Den enda genvägen skulle jag säga är FitLine, för du får så snabba resultat och det är enkelt.

Så ägna några minuter och dig själv idag och fundera på vad DU gör för att ha en god hälsa?




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej Kära du,

Jag har nu använt FitLines cellnäring i 4 månader. Massor har hänt. Om någon hade sagt till mig i höstas, att i februari/mars kommer du att planera för att kunna återgå till arbetsmarknaden så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet och sagt, "kul skämt!"... För det var något jag faktiskt inte ens vågade drömma om. Även om det var något jag innerst inne drömde om, så vågade jag inte erkänna den tanken eller den drömmen för mig själv, av rädsla att bli besviken när verkligheten skulle träffa mig som en blöt surhandske i ansiktet.

Samtidigt som jag, oavsett hur sjuk jag än varit, hur ont jag än haft, tydligen har haft en jäkla fighting spirit. Det säger min man iaf. Under alla de här åren med denna hemska smärta som aldrig lämnade mig ifred, och alla symtom som jag inte kunde förlika mig med, som att jag fick svårare och svårare att svälja, något som faktiskt har blivit något bättre nu när jag tänker på det. Det är inget symtom jag pratat så mycket om, än med min man. Som vet allt. Och jag antar att det symtomet hör ihop med eds. Att det händer ngt med muskulaturen i svalget, och att det gjort att jag sväljer fel hela tiden då jag dricker något, ex vatten. Man tar ju för givet att man ska kunna svälja utan att sätta fel i halsen och få en hostattack, men EDS är en sådan komplex sjukdom, eller syndrom, så precis vad som helst kan hända. Man vet liksom inte. Det finns ingen manual som säger "så här kommer ditt liv att bli, det här kommer att hända."

OPTIMALSETET

När man börjar med FitLine så rekommenderas man börja med deras Optimal set, eller "Cellenergiset" som det tydligen kallades förut. Det är egentligen 1 produkt som man delat upp i 3 produkter. Av den anledningen att det är vissa näringsämnen man behöver på morgonen och vissa som behövs på kvällen. Dessutom tar vissa vitaminer, näringsämnen och mineraler ut varandra om de sätts ihop och då försvinner eller minskar effekten, och detta har man på PM International tagit stor hänsyn till och alltså delat på dessa. Biotillgängligheten, alltså upptaget i kroppen är bästa möjliga, tror faktiskt inte att det finns något annat kosttillskott eller näringstillskott som har bättre i upptag idag.

I Optimalsetet ingår alltså 3 olika produkter. Basic som man tar på morgonen, som blandas med Activize. Och Restorate som man tar precis innan läggdags. Om man tränar och vill få ut så mycket som möjligt av sin träning, som elitidrottare ( flera av dem som tog medalj i OS i Sochi, använder Fitline) tar man Activize precis innan man tränar, gärna så man får en flush då man tränar, för allra bästa syreupptag. Efter träningen tar man Restorate, för allra bästa återhämtning.

Viktigt att veta är att man absolut inte ska sära på de tre produkterna som hör till Optimalsetet. Alla 3 produkter hör ihop, och behövs tillsammans för att man ska kunna få ut maximal effekt av dem. De jobbar ihop, kan man säga.
 
Kortfattat om Optimalset
 
Basic: Immunförsvar på burk
Activize: Energi på burk
Restorate: Återhämtning på burk

Min man jobbar som polis, tränar mycket och använder dessa produkter, och är väldigt nöjd. Han har fått fantastiska resultat i sin träning med hjälp av FitLine. Han tar alltid Activize innan, och Restorate efteråt och märker att han inte får lika mkt träningsvärk och han återhämtar sig helt enkelt fortare och har kraft och ork att fortsätta jobba flera timmar till innan han åker hem från jobbet. Han har lovat att skriva ihop några rader om vad han tycker om produkterna.

FLUSHEN
Så nu efter ca 5 månader, vad har hänt? det hände ju massor i början, sen vänjer man sig lite med att må så bra som jag har gjort. Men jag märker faktiskt nu att det måste ha jobbat på bra i kroppen för NU först börjar jag få känna av den här berömde flushen som alla pratar om. Och den ÄR verkligen häftig. Jag längtar varje morgon efter att få känna den där stickande pirrande känslan.

Likes

Comments

Hej Kära Ni som läser,

Eller läser ni fortfarande? jo, det tror jag. Tack för all Ni som sänder mig mail och berättar om era upplevelser. Det värmer att ni vill vända er till mig, att ni känner det förtroendet. Samtidigt så känner jag mig så ledsen för er skull för det är så många som skriver och berättar om kränkningar och nonchalans i vården idag. Varför måste det vara så? Förstår de inte att man bara genom att kliva över tröskeln till sjukvården, så krymper man och blir ordentligt utsatt. Många känner sig som offer. Man känner sig ynklig och utpekad. 

Jag har varit med i den här "sjukvårdskarusellen" i över 10 år. Och jag är inte längre den där ynkliga patienten som sitter och låter mig trampas på. Det har tagit tid, och många samtal med olika människor men det är framförallt en person som har kommit att stå mig väldigt nära, som hela tiden finns där och puttar upp mig på vägen då jag ramlat ner i diket. Som fått mig att förstå att det är jag och ingen annan som har ansvar för mitt liv, och jag bestämmer hur min vård ska se ut, och ska ställa krav på sjukvården och fråga dom "vad kan ni erbjuda mig", och sedan är det upp till mig om jag godtar det eller inte.

Eller som jag fick höra då jag var hos en Terapeut som jobbar med andevärlden, " du är på rätt väg, men ibland trillar du ner några steg på trappan - gör inte det, stå kvar när det är lite ostadigt och fortsätt sedan uppåt...du är på rätt väg"

Jag sitter inte längre och tar emot skit från sjukvården, alla dessa år med olika mer eller mindre roliga upplevelser, samt stöd av min kära "M" har fått mig att säga ifrån. Det är MIN vård det handlar om. MITT liv som JAG och ingen annan bestämmer över. Nu vågar jag ställa krav, det är inte alltid populärt, det kan jag säga. Men det bryr jag mig inte om. Om jag känner att något inte är till gagn för mig så ställer jag inte upp på det. Det är mina pengar det handlar om och så länge som jag själv får betala för min vård så är det jag som avgör hur den vården ska se ut. Och som jag skrev, det är inte särskilt populärt, men dock väldigt nödvändigt.

Det jag tycker är så sorgligt är att jag får så mycket mail från andra i min situation, med min diagnos och som varit till Smärtrehab. Som åker dit med ett hopp om att få stöd, att få någon som äntligen tar deras problem och smärta på allvar, men som får åka därifrån med tårar som rinner och en självkänsla som fått sig en rejäl törn. Jag tycker denna instans är smått patetisk. Det kostar en hel del pengar att gå på dessa möten med deras team. Men kompetensen verkar obefintlig. Hur kan det komma sig att en instans som ska ta hand om och samla upp personer med kronisk värk, har så otroligt dålig kompetens?

De säger själva att de anser sig ha goda kunskaper och lång erfarenhet av smärta och olika typer av smärta samt hur man kommer vidare och lär sig leva med sin smärta. Men hur kan det då komma sig att så många människor kommer därifrån och känner sig trampade på, nonchalerade, kränkta. Varför får de så många människor att bryta ihop?

Det är en sak att anse att man inte bör ta starka opiater mot kronisk värk, men man måste ändå ta hand om personens känslor, respektera och känna empati och erbjuda en annan lösning. Ibland kan man få akuta smärtor som är så olidliga att man lider, och när man inte själv har insikten hur man ska hantera detta så anser jag att man bör få hjälp att få bli av med smärtorna för en tid. Ibland kan man behöva hjälp akut med att bryta ett skov. Och min erfarenhet är att det är bättre att smärtlindra först och sen prata om långsiktiga lösningar istället för att låta smärtan härja hos en kropp där personen som bär smärtan inte har kunskap eller insikt att själv hantera det på det sätt man faktiskt kan hantera en smärta på. Då är det bättre att gå in och bryta smärtan. Men det är MIN erfarenhet och min åsikt.

Det känns lite som att Smärtrehab förmodligen har goda avsikter, tanken är god, på vissa sätt. Men deras bemötande av personer i svåra situationer är förfärlig.
De pratar mycket om att man måste lära sig leva med sin smärta. Och jag håller med i det. Men att lära sig leva med sin smärta kräver att man måste våga släppa allt det man tidigare hållit fast vid. Man måste våga släppa taget om både tanken om sig själv som ett offer, som sjuk, och om sin smärta. Det är ingen lätt sak. Och det gör man inte genom att känna sig nonchalerad och kränkt. Snarare så stöter man iväg personer ännu längre ifrån en lösning. Man får personen att tappa hoppet. Och tappar man hoppet så tappar man fotfästet och vad har man då?

Och de vet själva och har sagt till mig många gånger att om man går med långvarig smärta så kan hela smärtsystemet bli förstört. Man får en "centraliserad" smärta. Så man måste väl hjälpa personen att för en tid få hjälp med smärtan, för att sedan få en sportslig chans att dels orka tänka på en annan lösning än läkemedel, dels orka börja träna kroppen och dels orka sitta och lyssna och lära sig om hur man lär sig leva med och bemästra sin egen smärta. Lära sig ta kontrollen över något som styr över hela ens väsen.

Jag vet detta för jag har och befinner mig i precis just denna situation. Och jag har fått så många insikter den senaste tiden, men det har krävt massor med tid, tårar, ilska, glädje. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Rasat ihop för att sedan inse att den ENDA som kan förändra mitt liv är JAG. Och då har jag fått samla ihop alla trasiga bitar av mig själv och sen försöka sätta ihop den till en tillfällig varelse som ska representera mitt jag för en tid. Tills jag blivit starkare och kan flytta om vissa pusselbitar som hamnat lite fel... och så håller jag på..

Jag har starka smärtstillande mediciner, men har även själv bestämt mig för att pröva att trappa ur dessa starka mediciner för att se om min starka tro och mina kunskaper som jag fått genom utbildningar i yoga, healing, meditation, andning, mindfulness kan ge mig styrkan att faktiskt bemästra min egen smärta och om jag kan ta kontrollen över min situation och få mig att läka.

Jag har MASSOR att skriva om. Men var sak har sin tid. Det viktigaste just nu är att jag har bestämt mig för att bli frisk. Och ja, jag vet att jag har en diagnos, en genetisk försvagning i min bindväv. Men att bli frisk i mina ögon innebär inte att fokusera mig på att läka mig från EDS, det innebär för mig att bli av med smärtan som plågar mig. Jag VET att tanken har en otrolig kraft. Jag har lärt mig så mycket genom allt jag förkovrat mig i så att bli FRISK för mig innebär att få tillbaka kontrollen över mitt liv. Smärtan ska inte få ta kontrollen över mitt liv. Den kanske alltid kommer att finnas där som en del. Men det gäller att istället för att se den som min fiende, som förstör mitt liv, istället se den som en del av mig som finns där, men jag omfamnar den och säger till den att "va där du, men du kan inte styra mig. Det är jag som bestämmer över mitt liv, vi ska samarbeta du och jag".

Fortsättning följer..... :-)

En av mina fina malor 
som är tillverkade av Maja Tellegård
Här på min sons nattduksbord intill en Buddafigur. 
Stenar ger ifrån sig energier, de läker och stäker. 

Likes

Comments