Hej alla!

Jag har liksom tappat rutinen på bloggningen. Egentligen har jag velat dokumentera allt här och berätta för er om min otroliga inre resa som jag gör just nu. Men orken tryter och jag har fokuserat på annat. Dokumenterat har jag gjort, lite i dagboksform, men för mig själv.

I våras bestämde jag mig för att be att få remiss till smärtkliniken, först var det tänkt att jag skulle få hjälp med att göra en sk, "opioid-rotation", dvs att man går från ett morfinpreparat till ett annat. I mitt ville de sätta mig på Metadon. Eftersom det är mindre biverkningar, mindre abstinensrisk och mindre risk för beroende.

Men någon vecka innan besöket bestämde jag mig för att trappa ut allt morfin och försöka få kroppen så ren som möjligt. Jag hade då planer på att åka till Indien, och en Ayurvedisk klinik och stanna där i 3 veckor.

Självklart klappade de händerna av lycka på smärtkliniken då jag berättade om mina planer och snabbare än jag hann blinka hade de hjälpt mig med ett uttrappnings schema. Jag lovar att jag säkerligen var deras favoritpatient i alla fall den veckan ha ha ha.

Nåväl, Ivrig som jag är så ville jag sätta igång o-m-e-d-e-l-b-a-r-t!! Vilket jag även gjorde.. Tanken var/är att jag ska bli av med morfinplåstret först. Och nu ska vara riktigt ärlig. Det är INGEN lek att trappa ut morfin. Fy tusan vad jag mått dåligt. Jag har kräkts och kräkts och kräkts, mitt huvud har gjort så ont att jag inte kunnat lyfta det från huvudkudden och jag har mått så dåligt att det enda jag fått i mig vissa dagar är en piggelinglass och lite cocacola.

Jag har varit extremt trött och sovit otroligt mycket. Dessutom har jag inte tagit något av de preparat som de skrev ut mot abstinens symtom. Alltså jag hade väntat mig och ställt in mig på abstinens som ex myror i kroppen, svårt att sitta stilla, rastlös, krypningar.... osv.. Men inte hade jag den blekaste tanke på att jag skulle bli så dålig. Två ggr har jag varit så dålig och så sjuk att min man fått ringa sjukvårdsrådgivningen och det har varit nära att jag fått läggas i med dropp. Men piggelinglassen har räddat mig från sjukhus båda gångerna.

Tack vare Kundaliniyogan och Ayurvediska behandlingar så har nedtrappningen ändå gått bra, jag känner sån enorm trygghet i Kundaliniyogan och många gånger har jag haft känslan att något "större" tagit över och varsamt men bestämt styrt mig framåt, steg för steg. Jag har haft ett otroligt lugn i kroppen, som är väldigt svårt att förklara men som gett mig ett fokus och målmedvetenhet jag aldrig tidigare känt. Det gör mig ännu mer övertygad att om vi bara ber om hjälp så får vi det. På ett eller annat vis.

Så ni undrar säkert hur det är med värken och smärtorna nu då jag trappat ner, för jag har nu trappat ner mer än hälften, har bara två sänkningar kvar och sen är jag kvitt dessa plåster. Men, jag ska erkänna att plåstret haft finfin effekt på mina smärtor, för jag har betydligt ondare nu än innan. Men ändå inte lika mycket som jag trodde. Sen är jag tröttare, morfinet gjorde mig faktiskt piggare även om vissa tror att det är tvärtom. Många blir piggare med morfin. Jag är en av dom. Det som känns så skönt ändå, är att jag får mer ut av yogan ju mer jag trappar ut morfinet. Utan yogan hade jag aldrig kunnat fixa det här!!!

Jag lägger absolut ingen värdering i andras beslut att ta kraftiga smärtstillande preparat, alla är vi individer, med olika förutsättningar, olika sjukdomsbilder, olika symtom osv. Inte hade jag någonsin orkat komma dit jag är idag om det inte vore den underbara läkaren som direkt han såg mig satte in smärtlindring som steg 1. Att alla har rätt till adekvat smärtlindring är lag i vårt land. Ingen ska behöva lida bara för att man råkar ha fått en kronisk åkomma, som oftast inte syns utanpå men som desto mer känns inuti. Dessutom när det gäller min diagnos EDS, så är den så otroligt individuell. Vissa är enbart överrörliga men har ingen värk, andra är mindre överrörliga men har mer värk, vissa har typiska symtom, andra inte. Och man får inte glömma att det är den som lever med tillståndet som är den verklige experten.

Själv gjorde jag ett val, att bli av med alla läkemedel. Och det är ett val som långsamt fått växa fram i och med att yogan fått ta mer och mer plats i min vardag. Jag hade nog inte tagit detta beslut om jag inte hade något annat som stöttade upp.

Tack vare att jag gjort min dagliga yoga, men egen Sadhana på mitt eget sätt, och tagit olika Ayurvediska behandlingar en gång i veckan, så jag har lyckats hålla den värsta abstinensen borta. Förra veckan blev det ett uppehåll, av olika anledningar yogade jag inte på en vecka och det blev ett glapp på mer än en vecka mellan behandlingarna. Och jisses så sjuk jag blev. Jag mådde så dåligt att jag blev jätterädd. Trodde jag skulle kolavippa faktiskt!!!!! Så yoga är kraftiga grejjer!

Jag har en dröm. Och det är att först och främst trappa ut mina mediciner, hitta ännu mer hjälp i yogans värld. Och använda mina erfarenheter till att hjälpa andra i liknade sits. Att få visa andra att det finns andra vägar. Det behöver inte vara så att man blir sämre och sämre av EDS. Man kan stoppa upp den progressiva utvecklingen och kanske till och med bli bättre. Få bättre hälsa, mindre smärta, starkare kropp. Men, det är ingenting man fixar på en kafferast. Det kräver mod, kraft, ork, och enormt mycket vilja. Vilja är ledordet. Vill man inte så går det inte. Men VILL man, så finns det så mycket man kan göra och det är det jag vill berätta.

SÅ nu vet ni vad jag går igenom just nu. Håll en tumme för mig och skicka gärna många fina stärkande tankar till mig. De kommer fram och det hjälper! Jag lovar!!!

Har ni gått igenom något liknande? Skriv gärna och berätta.

För övrigt så kommer jag mer och mer att gå över till min andra blogg.
AndbäckensHvita
Anledningen är att namnet EDSmamman är för mycket fokus på sjukdomen. Jag vill lägga det bakom mig, det handlar inte om att förneka att jag har EDS, utan det handlar om att jag vill fokusera på det jag tycker om och det friska i mig. Som intresset för byggnadsvård, renovering, pyssel, träning, foto, familjen, hundar, loppis, mat och bak och allt annat som gör livet gott att leva. Men tillsvidare så blir det lite både och.

Tack för alla mail jag får, alla kramar och stärkande tankar och ord! De behövs och de värmer!!

Puss och Kram
P


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej Kära du,

Jag känner mig lite halvdeles mör inte bara i min fysiska kropp utan oxå i mitt sinne. De tre senaste dagarna har jag och mina kära kurskamrater fått jobba hårt med att förnimma, känna, tillåta, expandera... Och det hela känns stort, mäktigt. Tänk vilken potensial till läkning varje människa har. Tänk på hur många människor som inte ens vet om det här. Alla kan. Det gäller bara att öppna upp. Tillåta. Känna. Expandera..

Magiskt.

Vill lära mig. Vill dyka in i det här med healing och Sat Nam Rasayan med hela mitt sinne.

Många insikter har kommit till mig den senaste tiden. Och jag känner mig så berörd. Vet inte riktigt hur. Men hur kan man inte bli berörd av att meditiera och jobba så hårt med att vara fullständigt närvarande under så många dagar. Det blir verkligen intensivt med de här kursdagarna. Och det känns jätteroligt att ha börjat en helt ny utbildning, som så fint vävs sammans med kundaliniyogalärarutbildningen.

Det är här jag hör hemma. Min väg att hitta allt det här har varit minst sagt brokig och svår men jag tror att allt händer av en anledning och med allt vad karma innebär så finns det en anledning till ens egna prövningar man utsätts för.

Nu väntar en intensiv helg med yoga. Och jag ska försöka hitta lite tid till vila innan dess så att jag orkar.

Jag är ju tyvärr lite begränsad i min ork. Samtidigt har kundaliniyogan och nu SNR börjat öppna upp dessa gränser och jag blir mer och mer fri. Och kanske är det så att är man fri i sinnet så kan man vara hur begränsad som helst i sin fysiska kropp. Är man däremot blockerad i sitt sinne och inte kan/vågar känna och tillåta sig att känna det man känner, ja då spelar det ingen roll hur frisk och atletisk man är. Då känner man kanske inte den här innerliga lyckan och kärleken till sig själv och andra.

Från att känna att framtiden ser mörk ut så känner jag mig mer och mer nyfiken på vad framtiden har att ge.

Likes

Comments