Hej

För ungefär 1 vecka sedan kom jag hem från ett helt magiskt yogaretreat, som hölls av Kundaliniyogainstitutet på ön Lovund, Norge. 

Man tog sig dit med Hurtigbåt eller som vi, med bilen på färjan, en resan som tog ca 2,5 timmar. En helt fantastik båtresa med så vacker utsikt. Det var hisnande. Har aldrig förut varit i Norge så det här blev min första Norgeresa.

Och att åka på yogaretreat är något som jag verkligen önskar att alla fick uppleva. De starka energier som fanns på denna ön.... oj.. mäktigt... 

Teamat för denna "modul" på utbildningen var Mantran och Ljud. Vi kom fram sent på söndagkväll, jag körde bilen hela vägen från Umeå till Stokkvågen, ca 9 h bilresa med stopp för fika och lunch o toabesök. 
Sen mantrade vi och yogade under de kommande 4 dagarna innan det var dags att tidigt på fredagmorgon checka ut från hotellet och börja köra hemåt. 

När man mediterar och mantrar sådär intensivt i 4 dagar så är man lite skör när man kommer hem till verkligheten. Det är som att slungas ut från något mjukt och tryggt till ett ständigt pågående kaos.  Så de första dagarna hemma var jag lite vilsen, skör och ville helst vara ifred, kände att jag var mkt mer känslig för barnes lek, stoj, skrik och bråk. 

Tänkte att jag skulle berätta mer om vad vi gjort men det är så svårt att förklara, det är nästan omöjligt att återge det vi fått uppleva. Men jag har fått en helt annan förståelse för vår förmåga att göra ljud, prata, mantra, sjunga osv. Att allt vi säger påverkar oss mentalt visste jag. Att man vid postivia tankar och ord utsöndrar positiva molekyler i kroppen och när man gör tvärtom, dvs tänker negativa saker, känner ilska, säger fula ord så utsöndrar vi negativa molekyler i kroppen. 
Därav en del av vår självläkande förmåga.

Men jag hade inte förstått riktigt hur mkt man påverkar körtlar och annat inne i munhålan och gommen när man pratar, mantlar och sjunger. 
Det var en häftig insikt och gör att jag är mer noga när jag mediterar, och mer noggrann när jag ska lära ut meditation och mantran. Att man verkligen säger dem som man ska säga dem. 

Ville iaf dela med mig av några bilder från vackra Lovund. 





Vackert va!

Ha en fin dag! 
Kram P

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej Kära Ni som läser,

Eller läser ni fortfarande? jo, det tror jag. Tack för all Ni som sänder mig mail och berättar om era upplevelser. Det värmer att ni vill vända er till mig, att ni känner det förtroendet. Samtidigt så känner jag mig så ledsen för er skull för det är så många som skriver och berättar om kränkningar och nonchalans i vården idag. Varför måste det vara så? Förstår de inte att man bara genom att kliva över tröskeln till sjukvården, så krymper man och blir ordentligt utsatt. Många känner sig som offer. Man känner sig ynklig och utpekad. 

Jag har varit med i den här "sjukvårdskarusellen" i över 10 år. Och jag är inte längre den där ynkliga patienten som sitter och låter mig trampas på. Det har tagit tid, och många samtal med olika människor men det är framförallt en person som har kommit att stå mig väldigt nära, som hela tiden finns där och puttar upp mig på vägen då jag ramlat ner i diket. Som fått mig att förstå att det är jag och ingen annan som har ansvar för mitt liv, och jag bestämmer hur min vård ska se ut, och ska ställa krav på sjukvården och fråga dom "vad kan ni erbjuda mig", och sedan är det upp till mig om jag godtar det eller inte.

Eller som jag fick höra då jag var hos en Terapeut som jobbar med andevärlden, " du är på rätt väg, men ibland trillar du ner några steg på trappan - gör inte det, stå kvar när det är lite ostadigt och fortsätt sedan uppåt...du är på rätt väg"

Jag sitter inte längre och tar emot skit från sjukvården, alla dessa år med olika mer eller mindre roliga upplevelser, samt stöd av min kära "M" har fått mig att säga ifrån. Det är MIN vård det handlar om. MITT liv som JAG och ingen annan bestämmer över. Nu vågar jag ställa krav, det är inte alltid populärt, det kan jag säga. Men det bryr jag mig inte om. Om jag känner att något inte är till gagn för mig så ställer jag inte upp på det. Det är mina pengar det handlar om och så länge som jag själv får betala för min vård så är det jag som avgör hur den vården ska se ut. Och som jag skrev, det är inte särskilt populärt, men dock väldigt nödvändigt.

Det jag tycker är så sorgligt är att jag får så mycket mail från andra i min situation, med min diagnos och som varit till Smärtrehab. Som åker dit med ett hopp om att få stöd, att få någon som äntligen tar deras problem och smärta på allvar, men som får åka därifrån med tårar som rinner och en självkänsla som fått sig en rejäl törn. Jag tycker denna instans är smått patetisk. Det kostar en hel del pengar att gå på dessa möten med deras team. Men kompetensen verkar obefintlig. Hur kan det komma sig att en instans som ska ta hand om och samla upp personer med kronisk värk, har så otroligt dålig kompetens?

De säger själva att de anser sig ha goda kunskaper och lång erfarenhet av smärta och olika typer av smärta samt hur man kommer vidare och lär sig leva med sin smärta. Men hur kan det då komma sig att så många människor kommer därifrån och känner sig trampade på, nonchalerade, kränkta. Varför får de så många människor att bryta ihop?

Det är en sak att anse att man inte bör ta starka opiater mot kronisk värk, men man måste ändå ta hand om personens känslor, respektera och känna empati och erbjuda en annan lösning. Ibland kan man få akuta smärtor som är så olidliga att man lider, och när man inte själv har insikten hur man ska hantera detta så anser jag att man bör få hjälp att få bli av med smärtorna för en tid. Ibland kan man behöva hjälp akut med att bryta ett skov. Och min erfarenhet är att det är bättre att smärtlindra först och sen prata om långsiktiga lösningar istället för att låta smärtan härja hos en kropp där personen som bär smärtan inte har kunskap eller insikt att själv hantera det på det sätt man faktiskt kan hantera en smärta på. Då är det bättre att gå in och bryta smärtan. Men det är MIN erfarenhet och min åsikt.

Det känns lite som att Smärtrehab förmodligen har goda avsikter, tanken är god, på vissa sätt. Men deras bemötande av personer i svåra situationer är förfärlig.
De pratar mycket om att man måste lära sig leva med sin smärta. Och jag håller med i det. Men att lära sig leva med sin smärta kräver att man måste våga släppa allt det man tidigare hållit fast vid. Man måste våga släppa taget om både tanken om sig själv som ett offer, som sjuk, och om sin smärta. Det är ingen lätt sak. Och det gör man inte genom att känna sig nonchalerad och kränkt. Snarare så stöter man iväg personer ännu längre ifrån en lösning. Man får personen att tappa hoppet. Och tappar man hoppet så tappar man fotfästet och vad har man då?

Och de vet själva och har sagt till mig många gånger att om man går med långvarig smärta så kan hela smärtsystemet bli förstört. Man får en "centraliserad" smärta. Så man måste väl hjälpa personen att för en tid få hjälp med smärtan, för att sedan få en sportslig chans att dels orka tänka på en annan lösning än läkemedel, dels orka börja träna kroppen och dels orka sitta och lyssna och lära sig om hur man lär sig leva med och bemästra sin egen smärta. Lära sig ta kontrollen över något som styr över hela ens väsen.

Jag vet detta för jag har och befinner mig i precis just denna situation. Och jag har fått så många insikter den senaste tiden, men det har krävt massor med tid, tårar, ilska, glädje. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Rasat ihop för att sedan inse att den ENDA som kan förändra mitt liv är JAG. Och då har jag fått samla ihop alla trasiga bitar av mig själv och sen försöka sätta ihop den till en tillfällig varelse som ska representera mitt jag för en tid. Tills jag blivit starkare och kan flytta om vissa pusselbitar som hamnat lite fel... och så håller jag på..

Jag har starka smärtstillande mediciner, men har även själv bestämt mig för att pröva att trappa ur dessa starka mediciner för att se om min starka tro och mina kunskaper som jag fått genom utbildningar i yoga, healing, meditation, andning, mindfulness kan ge mig styrkan att faktiskt bemästra min egen smärta och om jag kan ta kontrollen över min situation och få mig att läka.

Jag har MASSOR att skriva om. Men var sak har sin tid. Det viktigaste just nu är att jag har bestämt mig för att bli frisk. Och ja, jag vet att jag har en diagnos, en genetisk försvagning i min bindväv. Men att bli frisk i mina ögon innebär inte att fokusera mig på att läka mig från EDS, det innebär för mig att bli av med smärtan som plågar mig. Jag VET att tanken har en otrolig kraft. Jag har lärt mig så mycket genom allt jag förkovrat mig i så att bli FRISK för mig innebär att få tillbaka kontrollen över mitt liv. Smärtan ska inte få ta kontrollen över mitt liv. Den kanske alltid kommer att finnas där som en del. Men det gäller att istället för att se den som min fiende, som förstör mitt liv, istället se den som en del av mig som finns där, men jag omfamnar den och säger till den att "va där du, men du kan inte styra mig. Det är jag som bestämmer över mitt liv, vi ska samarbeta du och jag".

Fortsättning följer..... :-)

En av mina fina malor 
som är tillverkade av Maja Tellegård
Här på min sons nattduksbord intill en Buddafigur. 
Stenar ger ifrån sig energier, de läker och stäker. 

Likes

Comments

Alla vi som lever med kronisk smärta vet ju att mediciner ofta ställer till det så att magen inte fungerar. Mitt bästa tips till Dig för att slippa en massa magmediciner och sånt som ofta bara gör att man får magknip, är att varje dag koka vatten. Och sen dricka ett par koppar kokt varmt vatten varje dag. Gärna med cocosolja eller ghee i. Ghee är renat smör och det gör man enkelt hemma på osaltat smör. 

Se till att du över dagen får i dig några klunkar varmt vatten då och då. Jag lovar! Du slipper äta bulkmedel, eller ta laxoberaldroppar, klyx och gud vet allt vad det är. 

Och jag vet att det funkar, jag har haft morfin som smärtlindring i många år och vet hur jobbigt det är med en magen som är totalt stopp vad man än gör. Och jag tar inga som helst medikament mot trög mage. Min mage har aldrig fungerat så bra som nu. 

Tänk vad lite kokt varmt vatten kan göra gott för kroppen :-)

Namaste!
P

Likes

Comments

Hej alla!

Jag har liksom tappat rutinen på bloggningen. Egentligen har jag velat dokumentera allt här och berätta för er om min otroliga inre resa som jag gör just nu. Men orken tryter och jag har fokuserat på annat. Dokumenterat har jag gjort, lite i dagboksform, men för mig själv.

I våras bestämde jag mig för att be att få remiss till smärtkliniken, först var det tänkt att jag skulle få hjälp med att göra en sk, "opioid-rotation", dvs att man går från ett morfinpreparat till ett annat. I mitt ville de sätta mig på Metadon. Eftersom det är mindre biverkningar, mindre abstinensrisk och mindre risk för beroende.

Men någon vecka innan besöket bestämde jag mig för att trappa ut allt morfin och försöka få kroppen så ren som möjligt. Jag hade då planer på att åka till Indien, och en Ayurvedisk klinik och stanna där i 3 veckor.

Självklart klappade de händerna av lycka på smärtkliniken då jag berättade om mina planer och snabbare än jag hann blinka hade de hjälpt mig med ett uttrappnings schema. Jag lovar att jag säkerligen var deras favoritpatient i alla fall den veckan ha ha ha.

Nåväl, Ivrig som jag är så ville jag sätta igång o-m-e-d-e-l-b-a-r-t!! Vilket jag även gjorde.. Tanken var/är att jag ska bli av med morfinplåstret först. Och nu ska vara riktigt ärlig. Det är INGEN lek att trappa ut morfin. Fy tusan vad jag mått dåligt. Jag har kräkts och kräkts och kräkts, mitt huvud har gjort så ont att jag inte kunnat lyfta det från huvudkudden och jag har mått så dåligt att det enda jag fått i mig vissa dagar är en piggelinglass och lite cocacola.

Jag har varit extremt trött och sovit otroligt mycket. Dessutom har jag inte tagit något av de preparat som de skrev ut mot abstinens symtom. Alltså jag hade väntat mig och ställt in mig på abstinens som ex myror i kroppen, svårt att sitta stilla, rastlös, krypningar.... osv.. Men inte hade jag den blekaste tanke på att jag skulle bli så dålig. Två ggr har jag varit så dålig och så sjuk att min man fått ringa sjukvårdsrådgivningen och det har varit nära att jag fått läggas i med dropp. Men piggelinglassen har räddat mig från sjukhus båda gångerna.

Tack vare Kundaliniyogan och Ayurvediska behandlingar så har nedtrappningen ändå gått bra, jag känner sån enorm trygghet i Kundaliniyogan och många gånger har jag haft känslan att något "större" tagit över och varsamt men bestämt styrt mig framåt, steg för steg. Jag har haft ett otroligt lugn i kroppen, som är väldigt svårt att förklara men som gett mig ett fokus och målmedvetenhet jag aldrig tidigare känt. Det gör mig ännu mer övertygad att om vi bara ber om hjälp så får vi det. På ett eller annat vis.

Så ni undrar säkert hur det är med värken och smärtorna nu då jag trappat ner, för jag har nu trappat ner mer än hälften, har bara två sänkningar kvar och sen är jag kvitt dessa plåster. Men, jag ska erkänna att plåstret haft finfin effekt på mina smärtor, för jag har betydligt ondare nu än innan. Men ändå inte lika mycket som jag trodde. Sen är jag tröttare, morfinet gjorde mig faktiskt piggare även om vissa tror att det är tvärtom. Många blir piggare med morfin. Jag är en av dom. Det som känns så skönt ändå, är att jag får mer ut av yogan ju mer jag trappar ut morfinet. Utan yogan hade jag aldrig kunnat fixa det här!!!

Jag lägger absolut ingen värdering i andras beslut att ta kraftiga smärtstillande preparat, alla är vi individer, med olika förutsättningar, olika sjukdomsbilder, olika symtom osv. Inte hade jag någonsin orkat komma dit jag är idag om det inte vore den underbara läkaren som direkt han såg mig satte in smärtlindring som steg 1. Att alla har rätt till adekvat smärtlindring är lag i vårt land. Ingen ska behöva lida bara för att man råkar ha fått en kronisk åkomma, som oftast inte syns utanpå men som desto mer känns inuti. Dessutom när det gäller min diagnos EDS, så är den så otroligt individuell. Vissa är enbart överrörliga men har ingen värk, andra är mindre överrörliga men har mer värk, vissa har typiska symtom, andra inte. Och man får inte glömma att det är den som lever med tillståndet som är den verklige experten.

Själv gjorde jag ett val, att bli av med alla läkemedel. Och det är ett val som långsamt fått växa fram i och med att yogan fått ta mer och mer plats i min vardag. Jag hade nog inte tagit detta beslut om jag inte hade något annat som stöttade upp.

Tack vare att jag gjort min dagliga yoga, men egen Sadhana på mitt eget sätt, och tagit olika Ayurvediska behandlingar en gång i veckan, så jag har lyckats hålla den värsta abstinensen borta. Förra veckan blev det ett uppehåll, av olika anledningar yogade jag inte på en vecka och det blev ett glapp på mer än en vecka mellan behandlingarna. Och jisses så sjuk jag blev. Jag mådde så dåligt att jag blev jätterädd. Trodde jag skulle kolavippa faktiskt!!!!! Så yoga är kraftiga grejjer!

Jag har en dröm. Och det är att först och främst trappa ut mina mediciner, hitta ännu mer hjälp i yogans värld. Och använda mina erfarenheter till att hjälpa andra i liknade sits. Att få visa andra att det finns andra vägar. Det behöver inte vara så att man blir sämre och sämre av EDS. Man kan stoppa upp den progressiva utvecklingen och kanske till och med bli bättre. Få bättre hälsa, mindre smärta, starkare kropp. Men, det är ingenting man fixar på en kafferast. Det kräver mod, kraft, ork, och enormt mycket vilja. Vilja är ledordet. Vill man inte så går det inte. Men VILL man, så finns det så mycket man kan göra och det är det jag vill berätta.

SÅ nu vet ni vad jag går igenom just nu. Håll en tumme för mig och skicka gärna många fina stärkande tankar till mig. De kommer fram och det hjälper! Jag lovar!!!

Har ni gått igenom något liknande? Skriv gärna och berätta.

För övrigt så kommer jag mer och mer att gå över till min andra blogg.
AndbäckensHvita
Anledningen är att namnet EDSmamman är för mycket fokus på sjukdomen. Jag vill lägga det bakom mig, det handlar inte om att förneka att jag har EDS, utan det handlar om att jag vill fokusera på det jag tycker om och det friska i mig. Som intresset för byggnadsvård, renovering, pyssel, träning, foto, familjen, hundar, loppis, mat och bak och allt annat som gör livet gott att leva. Men tillsvidare så blir det lite både och.

Tack för alla mail jag får, alla kramar och stärkande tankar och ord! De behövs och de värmer!!

Puss och Kram
P


Likes

Comments

Det senaste året har varit en enorm kamp för mig. Innan jag började med Lyrica våren 2010 så vägde jag 52-53 kg. Hade mkt värk men va inte alls i det dåliga skicket jag hamnade i pga felbehandlingen på ortopeden hösten 2010.

Jag gick upp massor i vikt av Lyrican, och i januari förra året vägde jag som mest. 78 kg. Det var en ren katastrof för min kropp och för att inte tala om mina leder. Värken i mina knän var outhärdlig. Men även bäckenet och benen värkte. Detta gjorde att det var jättesvårt för mig att röra mig.

Men i juni bestämde jag mig. Jag otrivdes i min tunga kropp och kände mig jätte deprimerad. Kände mig fången i min egen kropp. Det var ju inte bara å knyta på sig löpskorna och springa bort det precis.

Nä, jag fick dels höja min smärtlindring och träffade min läkare för att diskutera igenom hur jag skulle kunna göra det möjligt för mig att börja träna och gå ner i vikt. Så jag fick ett ok att äta smärtstillande för att orka komma igång. Det var inte så att jag proppade i mig morfin för att kunna träna, men visst fick jag ta betydligt mer än då jag mest låg i soffan och kollade på tv. Men så ville jag ju inte leva.

Min man har varit ett oerhört stöd på vägen. Han är själv väldigt vältränad och träningen är en del av hans liv. Hans intresse. Och som även är nödvändigt i hans jobb som polis. Och han har stor erfarenhet och kunskaper om både kost och träning. Så han tog med stort allvar på sig jobbet som min personlige coach.

Från början var det yoga och kortare promenader. Att ta sig runt byn, 5 km bar mitt mål just då. Vi började med 2 km. Knäna värkte så mkt efter varje promenad och ländryggen stelnade så jag nästan grät då jag sen stod i duschen och min man fick hjälpa mig ut badkaret.

Men promenaderna blev längre och längre och i juli så gick jag 8-9 km mest varje dag och smärtan i knäna började försvinna. Fick fortfarande ta extra morfin för att orka träna och vågen stod rätt still. Hade gått ner till 75 från januari till juni men sen stod det stilla. Så jag började mäta min kropp med måttband i stället. Och där hände det saker varje vecka. Vilket blev min drivkraft. Från att ha sett stor och plufsig och svälld så började fettet omfördela sig och kroppen började få tillbaka de fina formerna igen. Min kropp har alltid varit väldigt lätt tränad men det har varit många tårar, blandat med uppgivenhet men oxå glädje och en känsla av att bli starkare i både kropp och psyke.

Jag började känna mig starkare, och känslan av att vara på rätt spår var enorm.

EDS är ju en progressiv sjukdom, och känslan att faktiskt lyckats ta kontrollen över min egen kropp och känna att jag är jag. Jag är inte min sjukdom. Och en viktig del i allt det här. Förutom träningen, är kundaliniyogan och Ayurvedan som livsfilosofi. Ayurvedas grundtanke är att det i stort sett inte finns några kroniska sjukdomar. Utan det är mer eller mindre obalanser i kroppen pga att man inte gett kroppen det den vill ha under mer eller mindre lång tid. Och att se det från den vinkeln gör ju oxå att i alla fall jag blir mer positiv. Helt plötsligt öppnade sig en möjlighet att faktiskt bli lite bättre. Kanske få mindre ont. Och den känslan är fantastiskt.

Jag kämpar på med yoga, meditation och träning. Träningen består av powerwalk eller vanliga promenader, styrketräningsprogram som jag tillsammans med en sjukgymnast på gymmet ( USM i Umeå) kommit fram till. Som går ut på att jag värmer upp med cykel eller promenad och sen tränar med enbart min egen kroppsvikt för att stärka upp min "korsett", den inre muskulaturen som ska hålla ihop mage och rygg. Väldigt basala enkla övningar och jag använder mig även av en pilatesboll som jag sitter på och i och med att jag sitter på den så får rygg och mage jobba med den inre muskulaturen för att balansera. Inga konstigheter egentligen. Ett program jag likagärna kan göra hemma och som tar ca 20 min. Försöker även gå på vattenträningen som gymmet kör 4 kvällar i veckan. Men i perioder är jag för trött för att ta mig dit så då tränar jag bara hemma. Försöker sikta på 1-2 vatten pass i veckan.

Nu i vinter skaffade jag längdskidutrustning. Och det visade sig vara en väldigt skonsam träningsform som jag tror skulle passa andra med EDS. Men börja försiktigt. Kanske räcker det med en km från början. Jag och min man åker 9,5 km och det är fantastiskt roligt. Men sen gör det mycket att jag har min man som är med hela tiden. Och peppar då jag behöver, men samtidigt kan hålla mig tillbaka så jag inte tar ut mig för mycket. Det måste vara en balans hela tiden.

Och som det är nu så har jag gått ner 12 kg. Är jättenöjd med min kropp just nu och med det jag åstadkommit. Jag tar regelbundet Ayurvediska behandlingar och den senaste, Basti, hade fantastiskt god effekt. För er som vill läsa ska jag hädanefter dokumentera min resa mot en smidigare och friskare kropp. Hoppas ni vill följa mig på den resan. Den har ju bara börjat. Kanske kan jag även peppa någon annan och inspirera någon annan att testa den alternativa vägen, och gärna Kundaliniyogan. Är säker på att de allra flesta skulle känna positiv effekt.

Man måste ha lite kämparglöd, ha ett öppet sinne, vara ödmjuk mot sig själv och andra. Och gärna ha någon vid sidan som stöttar. En partner, eller en vän.

Jag kom just in från en promenad. Slagit mitt eget rekord och ligger just nu i sängen för att få mig en välbehövlig tupplur. För det tar på väldigt mycket. Mina dagar går ut på att träna och sova. Något mer orkar jag inte med. Så tyvärr är jag inte så jättesocial just nu. Men det är viktigt för mig att få gå ner i vikt. Komma i mina vanliga kläder. Få en stark musklad kropp som kan hjälpa till och hålla ihop min sköra kropp. Och jag hoppas att kag kommer att få mindre smärtor när jag nått mitt mål.

Det som känns lite jobbigt nu är att jag lämnat ett blodprov som ska visa pm jag ska utredas vidare för Bechterews eller om mina ländryggsproblem (bla) beror på min EDS. Men det lämnar jag åt min doktor och väljer att fokusera på min familj och min träning istället.

Kram P





Likes

Comments

Hej Kära Ni,

Idag har kroppen vaknat till liv igen. Igår sov jag precis hela dagen. Har ofta såna dagar efter ett "skov". Har försökt hålla igång kroppen varje dag med yoga, promenader och styrke träning trots att jag haft så ont. Och det är ett måste för annars tappar jag så mkt att det tar jättelång tid att komma tillbaka. Men det är surt. Det är inte så här man vill leva. Ett steg fram och två steg bak.

Samtidigt så är våren här och varje dag är det så fantastiskt skönt att vara ute. Och jag försöker vara så tacksam för allt jag har. För familjen, barnen, för mina insikter jag får av att faktiskt vara sjuk. Hela den här resan med EDS har lärt mig så mycket och fått mig att öppna mina ögon och inse sånt jag aldrig skulle ha insett annars.

Att vi är en del av något mycket större. Att med kärlek kan man åstadkomma allt. Ljuset behövs alltid. Att allt inte är att bara vilja ha ha ha. Att inte vara så bunden till så mycket materiella saker. Visst finns det saker jag vill köpa men det är inte som förut. Mer eftertanke nu.

Yogan har lärt mig att bakom en materialist finns en obalans. En människa som vill shoppa hela tiden har en obalans. Det tror jag stenhårt på. Nej, jag tror inte.. jag VET.

De flesta av oss skulle behöva stanna upp och verkligen va i nuet. Vad är viktigt... egentligen... Inte är det allt materiellt som vi fokuserar så mycket på. Stanna upp och känn lite tacksamhet för det du har och sakna inte det du inte har. Mitt motto.

Ha en bra dag!
Kram P

Likes

Comments

Hej Kära Ni,

Jag känner mig ynklig och utsatt. Ledsen, besviken, arg och rent ut sagt förbannad. Är arg på min kropp som sviker mig. Är arg på mig själv för att jag sviker min kropp. Tänker en massa "om".
"om jag hade varit mer diciplinerad i min träning.." "om jag inte hade ramlat omkull i skidspåret..." "om jag ringt AHS direkt då inflammationen i ryggen började märkas..." Om OM oM om OM om.... listan som ligger i "Arkiv Bitterhet" kan göras lång. Kilometerlång.

Men för att ta det från början,  Förra veckan fick vi influensan i familjen, en efter en började vi hosta och kraxa. Det blev som att vi stod på löpande band för att kolla tempen och det blev en tävling mellan barnen om vem som hade "högst" temp. Inte för att 6-åringen visste vad det betydde då hans temp "bara" visade 38,5. Lucas tog ledningen med en temp på 40,7 och en skällande krupphosta. I torsdags förra veckan kom iaf turen till mig. Jag började huttra och frysa, tempen gick upp och jag fick vansinnigt ont i lungorna. Ingen snuva. Bara smärtor som var så outhärdliga att jag mest låt och "gnuggade" fötter i sängen och jag sov med armèns långkalsonger, huvtröja och halsduk. Så ont jag hade. Usch usch.

Och det blir så tokigt då jag blir sjuk, dels ökar smärtorna och jag får kraftiga smärtgenombrott, jag blir så trött och matt i kroppen att jag bara vill sova sova sova vilket är svårt då det gör så ont. Och ligger jag för mycket i sängen så brakar ryggen ihop. Har nåt i ländryggen som inte är bra. Något som visar sig som en liten förändring på MR.

Så torsdagen fick jag feber, och jätteont i kropp lungor och stel i nacken och huvudvärk. Fredagen låg jag mest. Kunde bara sitta uppe korta stunder då det gjorde så ont i lungorna. Dessutom hade jag världens låsning i ländryggen och smärtorna var inte att leka med. Lördagen blev det ännu värre med ländryggen och musklerna krampade hela tiden och hur jag än låg och avlastade ryggen så hade jag en sjukt jobbig trötthetskänsla och kramp i hela ryggen plus enorma smärtor i ländryggen, kan tänka mig att det liknar ryggskott. Har ju aldrig haft det själv men ja, jag föreställer mig det så.

C ringde då AHS, som kom hit nästan omgående och de satte nål och började med Toradolbehandlingen direkt. Senare på dagen kom de tillbaka och gav morfin och toradol men smärtorna har inte gått att bryta och det är först i dag som jag kan bära min egen kaffekopp från köket till vardagsrummet. Jag hade alltså så ont i ländryggen att jag inte kunde böja mig lite fram och inte ens lyfta nåt så lätt som en kaffekopp.

Why??? vad har hänt i min rygg? Min osteopat som jag gick till i höstas såg ju att det är nervpåverkan och det bekräftades även om min beskrivning på de strålande ilande smärtorna som går som trådar från ländryggen och ut mot knäna och nu ända ner i foten stundvis.

Så det har varit en jobbig helg. Jag vill ha till en ny MR för att se vad som hänt i ryggen sen sist eftersom jag upplever att smärtorna och ländryggsproblemen kommer allt oftare och det blir svårare att få bukt på dom.  Igårkväll fick jag sista dosen Toradol, som höjts till max samt morfin, och sen drogs nålen. I vanliga fall märker jag effekt av Toradolen redan från början det är ytterst sällan jag behövt morfin IV för att häva smärtor... det här oroar mig.

Tyvärr anser min läkare, utan att ha träffat mig att det inte dagsläget inte är nog belägg för att skicka akutremiss för ny MR, då det togs en MR 2011. Tack och lov är ssk på AHS på min sida och min käre make är en tapper krigare som gör allt för att fixa saker åt mig. Hoppas kunna få henne att förstå hur illa det är då jag får komma dit på en läkartid. Tyvärr är det ont om tider och hon är alltid överbokad.

Hade jag inte haft AHS nu vet jag inte hur jag orkat med det här. Dessutom gör influensan inte saken bättre, kanske har den nåt med saken att göra med varför det blivit så extra smärtsamt denna gången. Rosslar fortfarande i lungorna och hostar upp saker som inte smakar precis jordgubb.

Jag söker nu ALLA tips jag kan få på duktiga eds läkare, i Umeå och övriga landet, som kan sjukdomen och gärna duktig på ryggar. Tips på hur vi kan gå vidare, finns det nån annan eds:are därute som har liknande erfarenhet, gått igenom liknande och som vill dela med sig av sina erfarenheter?

Snälla, skriv till mig!
Maila mig på:
 
 
 
Jag vill bara bli bra, så jag får svida om till träningskläder
och hoppa på skidorna raka vägen ut i spåret!
Pappa som tillverkat oss en egen "spårkalle" och allt...
 Och en helt ny skidutrustning som jag bara hunnit använda några gånger,
 och nu kan jag inte ens ta en promenad.
Men jag ska banne mig bli bra nu! Har träningsabstinens :-)
 

Likes

Comments

Hej Kära du,

Jag känner mig lite halvdeles mör inte bara i min fysiska kropp utan oxå i mitt sinne. De tre senaste dagarna har jag och mina kära kurskamrater fått jobba hårt med att förnimma, känna, tillåta, expandera... Och det hela känns stort, mäktigt. Tänk vilken potensial till läkning varje människa har. Tänk på hur många människor som inte ens vet om det här. Alla kan. Det gäller bara att öppna upp. Tillåta. Känna. Expandera..

Magiskt.

Vill lära mig. Vill dyka in i det här med healing och Sat Nam Rasayan med hela mitt sinne.

Många insikter har kommit till mig den senaste tiden. Och jag känner mig så berörd. Vet inte riktigt hur. Men hur kan man inte bli berörd av att meditiera och jobba så hårt med att vara fullständigt närvarande under så många dagar. Det blir verkligen intensivt med de här kursdagarna. Och det känns jätteroligt att ha börjat en helt ny utbildning, som så fint vävs sammans med kundaliniyogalärarutbildningen.

Det är här jag hör hemma. Min väg att hitta allt det här har varit minst sagt brokig och svår men jag tror att allt händer av en anledning och med allt vad karma innebär så finns det en anledning till ens egna prövningar man utsätts för.

Nu väntar en intensiv helg med yoga. Och jag ska försöka hitta lite tid till vila innan dess så att jag orkar.

Jag är ju tyvärr lite begränsad i min ork. Samtidigt har kundaliniyogan och nu SNR börjat öppna upp dessa gränser och jag blir mer och mer fri. Och kanske är det så att är man fri i sinnet så kan man vara hur begränsad som helst i sin fysiska kropp. Är man däremot blockerad i sitt sinne och inte kan/vågar känna och tillåta sig att känna det man känner, ja då spelar det ingen roll hur frisk och atletisk man är. Då känner man kanske inte den här innerliga lyckan och kärleken till sig själv och andra.

Från att känna att framtiden ser mörk ut så känner jag mig mer och mer nyfiken på vad framtiden har att ge.

Likes

Comments

Sat Kartar... Sat Kartar.... öppet hjärta, tårar som rinner... Sat Kartar Sat Kartar... Keep up...
vårsol som värmer och torkar tårar.....
hur kan det göra så ont och ändå vara så befriande skönt på samma gång?
 själen börjar läka, små små steg i taget..
 vägen går rakt fram och det är sol nu...

Likes

Comments

Hej Kära Du,

Jag vet att jag är dålig på att uppdatera men jag har inte haft nån vidare lust att skriva. Kanske för att jag inte längre tycker att det ger mig något att bara fokusera på min sjukdom.

Jag har tänkt och tänkt och funderat på om jag till och med ska lägga ner bloggen. Men samtidigt får jag då och då mail om min blogg och frågor om min sjukdom.

Så jag lägger inte ner.
 Däremot känner jag att jag måste fokusera lite mer på det friska hos mig. Och det kommer jag att göra genom att skriva om bl a Kundaliniyoga och hur den har börjat förändra mitt liv.


Obs: Bilden är googlad och alltså lånad

Likes

Comments