Alla vi som lever med kronisk smärta vet ju att mediciner ofta ställer till det så att magen inte fungerar. Mitt bästa tips till Dig för att slippa en massa magmediciner och sånt som ofta bara gör att man får magknip, är att varje dag koka vatten. Och sen dricka ett par koppar kokt varmt vatten varje dag. Gärna med cocosolja eller ghee i. Ghee är renat smör och det gör man enkelt hemma på osaltat smör. 

Se till att du över dagen får i dig några klunkar varmt vatten då och då. Jag lovar! Du slipper äta bulkmedel, eller ta laxoberaldroppar, klyx och gud vet allt vad det är. 

Och jag vet att det funkar, jag har haft morfin som smärtlindring i många år och vet hur jobbigt det är med en magen som är totalt stopp vad man än gör. Och jag tar inga som helst medikament mot trög mage. Min mage har aldrig fungerat så bra som nu. 

Tänk vad lite kokt varmt vatten kan göra gott för kroppen :-)

Namaste!
P

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Bilden är lånad HÄR
Hej, 

Hur mår ni?

Har ni tänkt på hur livet plötsligt kan vändas upp och ner? från att allting har varit rätt ok, stabilt, som vanligt... till att bli ostabilt, kaotiskt, smärtsamt. Jag vet att det är läkning. Men att läkning kan göra så ont, vara så skrämmande, smärtsamt och obehagligt. Det var jag inte förberedd på. 

I våras bestämde jag mig för att jag inte ville bedöva mig själv med mediciner. Jag ville känna hur min smärta var utan läkemedel. Om jag vetat då, hur det skulle kännas nu, ja då hade jag aldrig vågat ge mig in på denna resa. 

Jag ville bli av med morfinet fort. Så jag fick ett uttrappningsschema. Ett schema som redan från början var helt galet. Med ordinationer som i själva verket var livsfarligt. Men vad vet man? ingenting. Vi förlitar oss på att sjukvården är de som sitter inne med kunskaperna. Vi har lärt oss sedan barnsben att vi inte ska förlita oss på vår inre magkänsla. Vi har lärt oss att inte va i våra känslor. "gråt inte, det går över snart" "var inte ledsen, det var ju inget farligt"... Hur många av oss har inte fått höra det? 

Jag tog till en början ingenting av de läkemedel som skrevs ut för att göra uttrappningen lindrigare. Jag ville inte tillsätta mer läkemedel i min redan förgiftade kropp. Jag ville ju bli av med allting. Varför då stoppa dit ännu mer? Så jag gjorde mina sänkningar. Jag kräktes hela förmiddagarna. Låg på toalettgolvet som en urlakad blöt trasa de gånger jag inte hängde över toastolen och kräktes. jag kräktes som om det inte fanns någon morgondag. Mitt huvud gjorde så ont att jag ofta bara kunde ligga stilla i ett mörkt rum och hålla händerna runt huvudet som för att försäkra mig om att det inte skulle falla i tusen bitar. Det fanns dagar då jag mådde lite bättre. De dagarna tog jag Ayurvediska oljebehandlingar, som bland annat är utrensande. Då förstod jag det inte men idag vet jag att det var dessa behandlingar som höll mig uppe och som gjorde att jag kunde trappa ner mitt morfinplåster med 12 mikrogram varannan vecka. 

Sen kom sommaren, vi skulle börja bygga de nya sovrummen i huset och 740 kr per vecka i behandlingar kändes lite mycket så jag tänkte att jag skulle ta en paus under sommaren och ta upp det igen till hösten. Jag hade ju målet i sikte. Endast två plåster sänkningar och sen äntligen var jag väck allt morfin. Då skulle jag börja jobba på allvar med yogan och stärka upp kroppen, nervsystemet, lymfsystemet, muskler, uthållningen, samtidigt som jag skulle unna mig sköna avkopplande utrensande stärkande Ayurvediska behandlingar. 

Jag kom aldrig så långt. Ungefär 2 veckor efter att jag slutat med de Ayurvediska behandlingarna rasade allt. jag fick såna fruktansvärda abstinenssymtom och flera veckor av rent helvete började. Smärtrehab som från början nästan applåderade när jag berättade om min vision att bli av med mina mediciner, och som gladeligen gjorde upp ett urtrappningsshcema vände mig nu ryggen helt och hållet. Ingen ville hjälpa mig. De enda de gjorde var att i princip slänga på mig en massa Stesolid och sa formligen "hantera din abstinens med det här"... vilket jag gjorde. Och som höll på att kosta mig livet. 2 ggr fick jag andningsdepressioner. Varav en gång ringde min man till sjukvårdsrådgivningen. Naturligtvis kan de ju inget göra per telefon så de bad oss komma in om det var så jobbigt med andningen.. Men jag som har så mycket känslomässiga trauman ihop med sjukhus ville absolut inte åka in... Som tur var hände det på eftermiddagen så innan jag hunnit lägga mig för kvällen hade verkan gått ur kroppen (antar jag) och det var tur för annars hade jag nog inte vaknat upp igen. 
Det är helt omöjligt att med ord beskriva hur fruktansvärt abstinens kan vara. Att kräkas så mycket att man tillslut inte har något att kräkas upp utan lyckas spräcka lite kärl här och var så man spottar blod, det är en sak. Det kunde jag hantera. Det märkliga var att jag hade ett sånt lugn då, jag var fullständigt fokuserad och visste att för varje dag jag kräktes så hade jag en dag mindre kvar. 
Men de riktiga abstinenssymtomen som kom efter det... Det går inte att beskriva. 

Tillslut lyckades min man få kontakt med Op centrum där 2 fantastiska läkare och sköterskor jobbar. På 5 minuter hade jag en remiss på akuten om inläggning. "hon ska inte behöva plågas något mer, åk in omedelbart så läggs hon in". Och jag lades in. Jag berättade lite om det i förra inlägget. Att det blev 2 veckor på sjukhus. 
Det hände mycket på de 2 veckorna och jag är tacksam över att dr M tog sig an mig. Han har ett fantastiskt sätt att bemöta människor. Han lovade mig att ingen mer abstinens, det var över nu. Jag kunde vara lugn. Nu skulle allt ordna sig och han skulle hjälpa mig igenom det här. 

Han berättade att han själv aldrig upplevt svår abstinens men han sa att han förstod mig, och att det jag gått igenom var fruktansvärt. Att det vänt mitt liv upp och ner. Att jag var livrädd. Men nu skulle han ta hand om det här. Skriva utförligt i journalen. Inga missförstånd skulle ske.Vi bestämde tillsammans att det skulle göras en opioidrotation, där man byter från en opioid till en annan. För det skulle underlätta urtrappningen sedan. Och min önskan är ju att vara helt utan mediciner, just därför att jag vet vilka kraftiga tekniker som finns i Kundaliniyogan. Och jag vill läka min kropp så mycket som det bara går. Jag har väldigt många minnesluckor från den här tiden. Men jag minns att min man satt vid min sida dygnet runt. Och när han inte var där så fanns en nära vän till oss hos mig. Hennes stöd var helt ovärderligt, hur många vänner skulle lämna familjen för att ligga över på sjukhus, trängas i en sjukhus säng. Men hon gjorde det och det är jag enormt tacksam för idag. 

Tyvärr fick mitt psyke sig en rejäl törn av abstinensanfallen, de blev så svåra att jag krampade. Första helgen jag låg inne begicks det fel trots att dr M hade lovat att jag inte skulle behöva lida mer. Men trots det så gjorde de inte som han sagt vilket ledde till ytterligare abstinens, som höll på över hela helgen och de vägrade hjälpa mig trots att det stod ordinerat, trots hans löfte så fanns det en ssk på avdelningen som är en typisk "paragrafryttare" och han satte en egen diagnos på mig. Panikångest. Jag hade inte panikångest. Inte då.. Hade aldrig i hela mitt liv haft panikångest. Men hans trångsynta oempatiska sätt tillsammans med en mesig jourläkare gjorde att jag fick ligga med svår abstinens i flera dagar. Tills dr M från OP centrum och avdelningsläkaren på den avdelning jag då låg på var tillbaka från deras ledighet. Omedelbart ringde de efter dr M som kom och blev helt förfärad över hur jag hade fått plågats i så många dagar. "det här är ett fall för anmälan" Paragrafryttar sköterskan (en manlig sådan) samt jourläkaren hade tvingat mig att genomlida flera dagar med KRAFTIG abstinens från två läkemedel som de tagit bort trots att det inte var så det var sagt. 

Denna upplevelse har helt förändrat mitt liv. I flera veckor kämpade jag med svår panikångest. Jag drömde mardrömmar varenda natt, tillslut blev mardrömmarna så jobbiga att jag inte vågade somna. Jag drömde om människor i sjukshuskläder, att jag blev kidnappad av dessa och jag blev mer och mer skadad och kände hur livet verkligen rann ur mig, de släpade med sig mig överallt och vägrade släppa mig. Men varje gång jag precis skulle dö i drömmen så vaknade jag. Kallsvettig och med sammanbitna käkar som gav mig en enträgen daglig huvudvärk. Jag hade ett ständigt ångestpåslag konstant. Dag ut och dag in. Jag kände mig helt sönder, som om jag separerats från den vanliga världen och levde i nåt slags mörkt vakum. Trots att jag satt bredvid mina barn i soffan så var det som att de var i den verkliga världen och jag i den mörka. Jag kände en ständig rädsla, när min man frågade mig " vad är du rädd för?" så skakade jag bara på huvudet och sa "jag vet inte".... Det var fruktansvärt.. Det var som att någon tagit mitt liv ifrån mig och kvar var bara en trasig själ. 

Tills min man en dag tog luren och ringde min yogalärare. Han körde mig till henne, när jag kom in till henne var jag skakig i kroppen och andningen satt uppe i halsen, fastlåst. Jag fick en kopp varmt te men kunde knappt hålla i muggen. Vi satt länge och pratade. Hon är så klok min yogalärare. Jag insåg när jag satt hos henne att jag i all ångest hade tappat mitt fokus. Jag hade tappat mina yogiska verktyg. Det var som om jag tappat stigen jag vandrat på och irrade runt i en mörk skog, tills hon varsamt visade mig stigen igen. När jag gick därifrån hade jag slutat skaka. Min andning var mycket lugnare. Jag visste vad jag skulle göra. Och jag tänkte inte ge upp. 

Min yogalärare är mitt stora stöd. Hon guidar mig då jag är vilse, hjälper mig att se det jag egentligen ser men väljer ibland att blunda för. Det finns inga genvägar till tillfrisknande, det finns bara en väg och det är rakt igenom det. Och under tiden ha tillit till att allt är som det ska, och lita på att jag är omhändertagen från högre ort. Ber man inte om hjälp så får man ingen hjälp. Det har inget med religion att göra och jag är inte religiös. Att söka sin egen inre andlighet är något som alla borde ägna sig åt. Man behöver inte vara kristen, eller muslim, eller viga sitt låt åt någon annan religion för att söka sin egen andlighet. Jag lägger ingen värdering i om man nu väljer att vara kriset, muslim, hinduis, buddist eller vad det nu kan vara, alla gör vi våra val. Men tro inte att yoga är en religion för det är det inte. Men har du någon gång tänkt tanken om att vi kanske är en del i något oändlig mycket större? 

Yoga för mig är läkning. Yoga är allt för mig. Samtidigt som vi är separerade från varandra så är vi alla ett. Låter det knasigt? Varför? Har du ett öppet sinne? vad betyder det? fundera..

Jag har varit väldigt sjuk. Mått väldigt dåligt. Mår fortfarande i perioder inte bra. Men det som aldrig slutar att fascinera mig är den enorma kraften i yogiska tekniker. 

För några veckor sedan, kanske till och med drygt en månad sedan fick jag en meditation av min yogalärare. Den används i terapeutiskt syfte till att lindra och i bästa fall bota Panikångest. Den tar 11 minuter att göra. Inte mer inte mindre. Men man måste sitta 11 minuter. Man sitter med en viss handposition och har ett fokus och andas i ett viss mönster. Inom 3-5 veckor har de flesta av denna läkares (som arbetar med dessa tekniker) klienter blivit av med sin panikångest. 
När jag började med den hade jag inga större förhoppningar. Mina problem kändes alldeles för stora och komplicerade för att en meditation skulle kunna bita på den. Men döm om min förvåning då jag två veckor senare insåg att jag inte längre gick med ständig ångest. Den var i stort sett borta. Ibland kunde den skölja över mig en aning men inte alls med den kraft som var förut innan jag började med den. 

Så jag började slarva lite. Ibland blev det inte av alls och ibland var jag för trött och tänkte att "ja men jag gör den i några minuter så har jag iaf gjort litegrann"... Sen PANG!! så var den fruktansvärda känslan tillbaka. Det var då jag verkligen insåg vilken kraft det är i dessa tekniker. Tänk, att många äter väldigt starka mediciner mot sånt här, som påverkar deras vakenhet och mycket mera. Och här sitter jag med en teknik, som tar 11 minuter av min dag. Men som gör mig helt frisk från dessa hemska känslor. Och det kostar ingen ting i pengar, har inga biverkningar. Det tar bara 11 minuter av min dag. Och det är väl investerade 11 minuter. 

Jag har länge gått och funderat på om jag skulle skriva om det här. Men jag valde nu att göra det för jag vet hur otroligt många det är som går omkring och mår så dåligt. Om jag kan hjälpa en enda, eller inspirera en enda, eller göra så att en enda människa inte känner sig så ensam med sina problem så ja, då är det värt att vara så öppen. 

Så jag skriver för Er som har det jobbigt och jag hoppas att jag kan göra något bra för ån utav er. Och då kommer jag gladeligen att fortsätta skriva om min läkeresa för er. Jag har väldigt mycket att berätta, men en sak i taget. 

Och alla felbehandlingar jag varit utsatt för sedan 2010 är anmälda. Har Du varit utsatt för kränkning eller felbehandling i vården? Tveka inte, kontakta Patientnämden och be om råd, och anmäl. Det måste bli en bättre vård för oss smärtpatienter. 

Kram och Godnatt kära skatt!
<3 i="">

ps. Lämna gärna en liten kommentar om ni läst det här inlägget. Kanske har någon av er varit med om liknande händelser. Eller känner någon som har. Skriv gärna ett mail om ni vill. 



Likes

Comments