Idag har jag varit hemma i Sverige i exakt en månad.

Någonting jag själv inte riktigt hade förstått innan jag åkte på mitt utbytesår, var hur jobbigt det faktiskt kunde vara. Jag tyckte att bloggare och instagramers och organisationer liksom inte riktigt underströk hur jävla tufft det faktiskt var from time to time. Inte hela tiden självklart. Jag hade ju dessutom turen att hamna i världens bästa värdfamilj, så jag hade ju alltid en trygghet i dem. MEN de första veckorna var så sjukt tuffa för mig. High School var inte alls så coolt och glamoröst som jag kanske hade väntat mig. Människor var inte speciellt snälla och inbjudande. Jag hade helt enkelt inte så kul som jag hade förväntat mig att ha.

Månaderna flöt på, med ups and downs såklart. Varje morgon stod klockan på 05.20 och då var det bara att dricka lite kaffe, göra iordning en lunchmacka och sätta sig på den gula skolbussen. Det var verkligen vardag, med både väldigt bra men också vissa mindre bra inslag. Vissa perioder, typ min födelsedag och julafton, var tuffa. Allt man vill då är ju liksom att vara hemma med sina nära och kära.

Varför babblar jag på om allt det här nu då tänker ni? Jo, det jag vill komma till är följande; Hur jobbigt vissa saker än var där borta, var det absolut jobbigaste att lämna mitt liv där. Att säga hejdå. Sista kramen. Sista natten i mitt rum. Sista kvällen med mina kompisar. Sista pizzakvällen framför en film i de röda sofforna med min värdfamilj. Den där sista gången jag, mellan mina tårar, tittade ut genom bilfönstret och såg min amerikanska mamma stå där gråtandes framför huset som i 10 månader var mitt hem, samtidigt som jag satt i bilen åkandes därifrån.

Och nej, det är inte hejdå för evigt. Men det är hejdå för ett bra tag iallafall. Det kommer aldrig bli detsamma igen.

Men, trots ett jobbigt avsked har det ändå gått bra att komma hem. Det har inte varit så tufft som jag har trott. Mina kompisar är sig lika, med vissa undantag, och jag känner att vi har hittat tillbaka till varandra. Jag har haft kul den här månaden, och njutit av saker jag inte riktigt kunde där borta i USA. Äta vad jag vill när jag vill, åka vart jag vill, vara fri. Träffa kompisar 24/7, festa och kunna ta buss och tunnelbana in till stan. Det har varit en bra månad.

I förrgår fick jag dock en riktig dipp. Jag tror att det är först nu, när det har gått lite tid, som jag faktiskt kan landa i det att vara hemma. De första veckorna tillät jag inte riktigt mig själv att tänka tillbaka på mitt liv i USA och människorna där då jag visste att det bara skulle lämnas jobbigt, men nu efter en månad kommer det liksom ikapp en. Jag saknar mitt exchange student squad. Jag saknar min värdfamilj. Jag saknar till och med min vardag där borta, hur tråkig den än kunde vara. Jag har liksom inte känt mig 100% hemma här hemma i Sverige - eftersom jag nu har ett hem i Virginia också. Det blir ju liksom inte heller bättre av att man alltid får frågan "Hur var ditt utbytesår?" av varenda människa man träffar. Jag förstår ju att det bara är av all välmening - men vad fan svarar man på den frågan? "Jo, det var... bra!"

I slutet kommer du ändå bara att komma ihåg det bästa, var något min mamma sa till mig när jag satt ungefär i mitten av mitt utbytesår och längtade hem. Och det är så sant. Nu i efterhand tänker jag bara på de bästa stunderna, de dagar jag var glad, allt det roliga jag gjorde.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Livet efter utbytesåret. Jag känner att jag är förändrad, believe it or not. Jag vet att jag alltid kommer se tillbaka på mitt utbytesår som det bästa året i mitt liv - verkligen inte för att det var helt amazing alla dagar, lååångt ifrån, vilket alla ni som har följt min blogg under året säkert redan förstått. Mer för att jag har lärt mig så fruktansvärt mycket, om mig själv, om andra människor och om världen. Samt att jag har lärt känna några helt fantastiska människor som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat på något annat sätt.

Tack alla ni som har velat följa min resa här på bloggen. It's been a hell of a ride!!

"You will never be completely at home again, because part of you will always be elsewhere. That's the price you have to pay for the richness of loving and knowing people in more than one place."

Tack för mig! /Ebba


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

För några dagar sedan besökte vi den lilla byn Hermosa, där filmen La la land spelades in. Jag är ju ett sort fan av den filmen så ville så hemskt gärna se det, och att få se The Lighthouse Café samt piren där Ryan Gosling sjunger City of Stars på var helt magiskt <3

Likes

Comments

My second family<3

Att lämna Virginia i förrgår var riktigt tufft. De två sista dagarna kom min närmsta kompisar över i omgångar och sa hejdå, och jag kunde liksom inte fatta att det var hejdå på ett bra tag- jag som alltid alltid gråter fick inte fram en ända tår.

Men i lördags kväll/söndags morgon kom tårarna som regn. Att säga hejdå till min värdfamilj var det jobbigaste jag har gjort på väldigt länge, och hela söndagen kändes deppig.

Men, just nu infinner jag mig alltså i San Fransisco!! Och jag älskar den här staden, den är så häftig. Imorgon åker vi vidare till Montaray för att stanna där i några nätter. Lite bilder härifrån kommer så stay tuned!

Likes

Comments