Header
View tracker

Detta inlägg är väldigt jobbigt för mig att skriva och läses på egen risk!

Elvis min Elvis, min älskade Elvis ❤️

Jag hade sen jag var liten drömt om en hund och när jag förra året skulle flytta till ett nytt boende och bli utskriven från slutenvården satte jag planerna i verket.

Boendet låg i Dalarna och hade nära till skog och små insjöar. Perfekt för en hund med andra ord. Själv var min erfarenhet av hund inte så stor och jag letade i veckor på blocket efter min drömhund som både skulle vara liten och snäll. Efter att hundar avbokats och jag desperat kollade på blocket en sista gång veckan före flytten så var han bara där. Just då kände jag ingen större dragning till honom men jag vet att bilder kan ljuga så jag ringde upp säljaren och bestämde träff redan två dagar senare. Morfar körde mig och min kompis till Tensta utanför Stockholm där Elvis som då hette Tommie fanns. Redan i trappuppgången hörde jag skällande och en av dom första hundar som mötte oss var just Elvis.

Elvis eller ingen. Det var bara så. Boendet hade lovat mig att köra till diverse valpkurser och hjälpa till enstaka gånger med passning så jag betalade förskottet redan samma dag.


Tyvärr så händer saker man absolut inte vill ska hända och min perfekta fasad byttes nästan omgående när jag klev innanför dörrarna i den faluröda stugan på boendet....

Omställningen från att vara dygnet runt övervakad på slutenvården till att nu stå där med en hundvalp och i princip noll tillsyn blev enorm. Ångesten försvinner ju tyvärr inte bara för att man har skapat "det perfekta livet" och har man dessutom, som jag en problematik med röster så blir saken sju resor värre.

Elvis var det inget fel på. Han var glad men vaktig när folk kom för nära mig. Rumsren var han inte heller men med hjälp hade jag redan börjat träna bort det på honom. Bland det första boendet gjorde när jag flyttade in var att dra in löftena om valpkurs, en väldigt ny regel var att det var djurförbud i båda bilarna. Skulle jag åka fick jag åka buss, punkt.

Jag tror Elvis var bland dom första att märka att något inte stämde. I ett försök att lindra min extrema ångest en kväll drack jag 24 red bull som jag blandat med Smirinoff Ice. Elvis var orolig då, han låg på mina fötter under bordet hela kvällen och en bit in på natten. Han vägrade lämna min sida. Dagen efter fick jag skäll av gruppchefen och en av mina kontaktpersoner. De menade på att jag var en riktigt dålig djurägare och att "ångest kan man alltid tygla". En grej till och länsstyrelsen skulle ta hunden bums.

På lördagen den 5/12 hade jag ångest som bara den. Rösterna i huvudet gav sig inte. Tog då en sax och skulle göra en rispa som slutade i blodbad och mina 3 första stygn på kirurgen i Falun. Jag hade blivit lovad hemgång och jag var väldigt bestämd med att jag skulle hem till min hundvalp. Läkarna ville annorlunda och skickade mig i en polistransport till Säter för vidare transport senare till Stockholm.

Det enda som fanns i mina tankar i princip var Elvis. När jag kom till Stockholm fick jag ganska fort reda på att min dåvarande godeman och boendet i samråd sålt honom. Jag har aldrig varit så arg som då.

Det är ofta jag tänker på Elvis. Var han är? Hur har han det? Hur mycket har han vuxit? Vad skulle vi gjort om jag ägt honom idag? Jag hoppas av hela mitt hjärta att han har det bra och njuter av livet. Jag kommer aldrig glömma honom 💗

Efter detta har jag valt att inte skaffa egna djur. I mitt tillstånd blir det inte bra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fortfarande inget wi-fi här, suck!

Nu tänkte jag prata om julen. För många med psykisk ohälsa är julen ett rent helvete, det är mycket mat och man har pressen på sig att vara social och glad. På julen ska man ju vara glad sägs det. Många sitter dock ensamma, utan julklappar, julmat och glädje. Det är också ett helvete.

Själv är jag inget fan av julen alls. Julklappar-thats it typ. Jag tycker inte om julmat och alla affärer är stängda. Det blir så tyst, och mörkt. Då kommer verkligheten med alla ensamhetskänslor ikapp mig. Tidigare år har jag firat med familjen uppe i Stockholm men iår blir det Skåne. Vettefan asså hur jag tänker fira. Stockholm är absolut inget alternativ då mitt vak även gäller på resor och sen känner jag själv att jag vill fira i min lägenhet som jag då hoppas är någorlunda möblerad och klar men det verkar dröja. Varför tar jag up senare i inlägget 👇🏻

Men det blir väl någon lite "finare" mat och sen ska adventsstaken upp, eventuellt vill jag ha någon liten gran att ställa på bordet också. Jag har ju redan fått äran att Fetto vill mysa med mig och jag hoppas att han vill det på julen också 🌲🐱

Min 🌟 mår just nu inte toppen, han blev helt vettskrämd när en boende blev hämtad av ambulans. Räckte med att han hörde ordet "Ambulans" så drog han. Var ute och gick med min KP och vid en korsning ganska lång från boendet ser vi honom komma galopperandes. När vi sen kom tillbaka från våran promenad så satt han på stolen utanför min lägenhet och väntade. Halvt apatisk, gick knappt att få kontakt med han men efter lite lirkande kom han in. Hela kvällen var han väldigt orolig men somnade djupt vid natten sen. Har rökt på baksidan för att inte stressa honom med att dörren öppnas och stängs så ofta.

Själv sover jag just nu en hel del, den nya medicinen gör mig så galet trött vissa dagar men jag har hunnit med att bli riktigt förbannad på en i nattpersonalen. Trots tillsägelser envisas tanten med att ha sina fötter i min soffa. Hon skyller på att hon är så trött men dom sitter bara två timmar och det finns en fotölj till hennes förfogande men nä-fötterna i soffan 😷 Inte glad asså, detta är fortfarande MITT hem och här visar man mig respekt. Dessutom gillar icke min bacillskräck det.

Min godeman har sagt upp uppdraget för han anser att jag inte pratar med honom, sms är också en typ av kommunikation kan ju jag tycka. Iallafall, trots att han sitter kvar tills ersättare är tillsatt så verkar det som att mina möbler drar ut på tiden. Jag vill ha ett HEM, det har sett ut såhär i x antal månader nu. Men skam den som ger sig 😏


Nu ska jag fixa något till frukost, ska skriva på inlägget om hundvalpen idag och vad som hände så att det kan komma upp imorgon. På återseende 👋🏻
#jul #ångest #psykiskohälsa #katt #respektlös #asperger #aspergerssyndrom #adhd #borderline

Likes

Comments

View tracker

Hej hej!

Solen skiner idag vilket är underbart, det sägs ju att D-vitaminet gör att vi mår bättre psykiskt. Vaknade upp med en sån enorm stress, det är verkligen mycket nu. Lägenheten ska fixas och helst innan min egen deadline som är den 31 december. Åh härliga kaos 😜

Detta är dessutom bara vardagsrummet, sovrummet är ett projekt det med 😱. Håller på att sälja av en massa skit också, lampan t.ex. ska bort så den inte alls passar in med färgerna jag tänkt i sovrummet. Men bara att för mig med ADHD att hålla reda på vad som är sålt, kolla frakt osv. på allt är en utmaning men grejerna kommer ju bort tillslut och på det tjänar jag ju lite cash så då är det värt det.

Sen vill jag ju vara alla till lags, alltid. På det händer det massa personalskit på boendet som jag tar tag i utöver vad jag egentligen orkar (annars händer det inget). Har ju ordinerad vila av min läkare men det skiter jag i, jag har så svårt för att sitta still långa stunder. Ska ringa telefonbanken idag, mitt kort var inte reggat i VerifiedByVisa och min mobilbank strular så det är bara att ringa och terrorisera dom lite 💪🏻

Tog iallafall en skön liten promenad med personal och en boende för en stund sen, skönt skönt ☀️

Bjuder på lite misslyckade kattbilder som avslutning 🐱🐈
Denna katten är min stora trygghet i livet ❤️

På återseende!

Likes

Comments

Hej på er 👋🏻

Igår fyllde jag 21 år och därför tänkte jag visa er lite hur mina födelsedagar de senaste 5 åren sett ut 🎂

Året är 2011 och jag fyller 16 år. Vi skulle fira mig och min lillebror men dagen tar en vändning åt helt fel håll. Mina 4 halvsyskon bestämmer sig när alla väntar på dom för att bryta kontakten med mig. Tog min första överdos och dagen slutade på akuten.

2012- Denna dag tas inga bilder. Jag är sedan 3 månader intagen på BUP-kliniken för min ätstörning och katastrofala mående och dagen spenderas med ett läkarsamtal och skolundervisning från sjukhusskolan. Jag får inte gå ut då jag bara en vecka tidigare överdoserat och konverterats till LPT.

2013- Min 18-årsdag firar jag på behandlingshemmet jag då bodde på nere i Skåne. Kvällen slutade med att jag och en annan boende drar ifrån personalen när vi ska ut och äta och går på krogen istället. Kvällen slutade i lite för många cider, x-antal spyor och några arga samtal från chefen. Vi två hade dock väldigt roligt 😏

Året är 2014 och jag fyller 19 år. Dagen firas på det LSS boende i Vingåker jag då var placerad på och trots ångest lyckas jag som då var fullproppad med diverse mediciner börja skolan. Som jag slutade sen.

2015-Min 20 års dag firar jag på Gubbängens Slutenpsyk dör jag tillbringat mina senaste tre månader efter att ha flyttats från PIVA Nyköping. Jag var tvångsvårdad och förbannad men dagen blev inte så illa ändå då jag slog på stort och köpt mig en hundvalp i tron om att jag ALDRIG någonsin med skulle sätta min fot innanför psykets dörrar igen. Mer om hundvalpen kommer i ett annat inlägg!

2016- Jag fyller 21 år och firar den dagen på mitt boende där jag sedan tre månader tillbaka övervakas dygnet runt. Trots ångest och extrem trötthet blev dagen bättre än vad jag förväntat mig. Vi åt pizza och kladdkaka och solek sken 🌤 Gårdagens roligaste var att jag fick en helt oväntad present utav en boende, jag blev jättejätteglad ☺️🎂🎁

#aspergerssyndrom #lssboende #psykiskohälsa #födelsedag #födelsedagspresent

Likes

Comments

(Bloggar från paddan, därav denna bild som ändå med texten är rätt bra till inlägget)


Får börja inlägget med att be om ursäkt för uteblivna inlägg men låt mig nu förklara lite kort varför... 👇🏻

Jag kan väl sammanfatta dagarna efter att jag skrevs ut förra lördagen såhär: Uteblivet wi-fi (=ingen dator), polisen x4, dunderförkylning och urkasst mående.

Igår var jag iallafall hos min läkare på öppenvården i Simrishamn och jag åkte dit med två personal som jag tycker bra om. En psykolog var också med. Hon kollade på mig och insåg rätt fort att det inte är bra alls. Min förutredning får vänta ett tag, hon var rätt ense med psykologen om att jag måste få vad hon kallade det akuta stödsamtal först. Men som alltid finns det förstås ett stort MEN och det är att jag är för instabil för att ha det med. Nu är det mat minst 3 gånger om dagen i normala portioner, medicin och en jädra massa vila som gäller. Inget upp och studsa här inte. Hon tog bort all min Benzo pga avtändningarna jag får av den och satte in Lergigan Forte plus akineton istället. Sen har jag förstås kvar min Abilify så fr.o.m. onsdag kör vi igång igen. Nu är det två veckor som gäller, har det gått OK så får jag börja med stödsamtalen med någon dom väljer i veckan. Det passar ju lägligt då cheferna förlängde mitt beslut på att inte få åka bil ungefär samtidigt. Hon sa att just nu är jag i så dåligt psykiskt skick att inte ens dom kan reda ut vad som är vad riktigt, "Allt sitter så tätt inpå varandra" sa hon och formade händerna som en boll. Hon var inte heller glad över att jag behövt åka in till psykakuten på CSK så mycket och var rätt chockad när hon kollade hur många gånger på fyra veckor det blivit. Jag sa till henne att jag kommer att ge Abilify en ärlig chans nu men att jag måste få Akineton mot biverkningarna. Fick dra lite mer historia för henne och efter det kom hon på att mitt soc ville bli kontaktade av henne mest bara för att veta att öppenvården nu äntligen har tagit sig an mig. Innan vi slutade så poängterade hon noga att det blivit som det blivit nu inte bara beror på mig som person, 95% är sjukdomsrelaterat sa hon.

Andra gången jag träffar henne men min magkänsla säger starkt att hon verkar vettig iallafall 👍🏻

Igår annars, fick ett engångsbeslut på att åka med två personal till Netto och veckohandla, det gick bra även om jag fick lite smått ångest på slutet. Dagen igår var så mycket intryck att jag inte sovit alls inatt, iofs inget folk höjer på ögonbrynen för längre för det händer. Jag hör så jävla mycket röster i mitt huvud, helt sick alltså ibland. Då kan jag oftast inte sova, bara att ta igen det på dagen. När det var som värst igår skrev jag denna dikt (relaterat till mordförsöket): "Jag hör hennes röst.
Den ger mig ingen tröst.
Jag blir istället väldigt rädd.
Och vill då inget hellre än att ligga på min dödsbädd.
För mitt liv hon ville ta.
Då jag inte var något för henne att ha."

Men nu går vi till die positive 🌤

För trots att måendet är 🔙 just nu så har jag hittat några småsaker jag tänkt på och vill dela med mig av 💭

Jag har släppt in en personal här som jag aldrig ens tänkt tanken att ha på vak för bara två månader sen. Jag avskydde honom, nu är han en av dom som sitter mest vak och det fungerar faktiskt. Ibland måste man våga för att vinna så jag ger mig själv en stor klapp på axeln för att jag faktiskt trots mina enorma tillitsproblem vågade!

Prinsen som ni ser på bilden ☝🏻 är ju livsnjutare no1 på denna jord. Han får mig så lugn och glad, oavsett situation. Just nu, när jag skriver detta ligger han bredvid mig i soffan och sover djupt, ser faktiskt ut som han ler när han sover 😉😸

Sen blir jag ju 21 😱 på lördag den 19/11 och har absolut inget inplanerat vad jag vet än, men det är ju alltid en spänning att fylla år 🎂

Men folks, nu ska jag ta en cigg och sen kommer dagpersonalen instormandes snart. Under dagen ska jag ragga rätt på koden till boendets nya wi-fi så jag kan blogga från datorn igen. På återseende ✌🏻

#asperger #adhd #ätstörning #aggressiv #ångest #livetmedångest #livetmedborderline #självskadebeteende #hammenhög #psykiskohälsa #kampenmotohälsa #21bastsnart #födelsedag #psykiskohälsasuger #polisen #katt #fetto

Likes

Comments

Jag har inte uppdaterat och det är inte av ren lathet. I torsdags gjorde två (samma som vanligt) idioter i personalen ett grovt, medvetet tjänstefel som slutade att jag i fen desperation tryckte i mig i mig en jädra massa bantningspiller ute i kylan. Tror det var max 4 grader ute då och snålblåst. Blev hittad tillslut efter att en kompis gjort en hjälteinsats. Väl tillbaka på boendet dröjde det två timmar innan dom efter ett skiftbyte fattade allvaret i det hela då jag blev vädigt mycket sämre. Inkörd till akuten av personal och där pumpade dom i mig 2 liter dropp och efter 5 timmar kunde vi återvända hem igen.

På fredagen mådde jag apa rent ut sagt och mitt på kvällskvisten klampar en jourläkare i följe av två poliser och två ambulansare in i min lägenhet där jag satt i soffan med den som var vak på mig då och menade på att jag låg i riskzonen för psykos pga mitt låga intag av kalorier och att han därför skrivit ett vårdintyg på mig. Minns inget av polisfärden men blev i alla fall intagen på PIVA. Där hade jag som alla andra gånger vak, att jag alltid har det där beror på att jag har vak här på boendet och därför ser dom ingen anledning att ändra på det. när jag är inlagd heller. Så arg jag var på dom. Däckade vid halv fem av att min kropp av helt slutkörd och vaknade på riktigt vid 9. Han som satt vak berättade att jag hade typ haft frossakramper så dom hade lagt på en extra filt och ett tjockt landstingstäcke på mig. Dom hade dessutom stoppat om mig. Väldigt gullig omtanke som uppskattas! Sen hade dom valt att begränsa antalet personer som turades om att sitta vak till 3 stycken och låta varje person sitta lite längre istället, för det hade dom lärt sig att så gör dom på boendet. Alla var trevliga, första gången jag inte klagar på en enda person, haha. Läkaren tyckte i alla fall att det bästa för mig var att åka hem, vaket är ju detsamma där som här och sen har jag starka trauman från just sjukhus. Hade kvar vaket tills taxin kom och sen var jag på boendet vid 13-tiden. Mycket glad kisse som mötte upp mig :)

Jag har order om att öka mitt kaloriintag till det dubbla och vila. Ska till läkaren denna vecka och undersöka min mage mest för att säkerställa att allt är OK efter torsdagens incident.

Sjukt negativt inlägg men bjuder på en bild från en promenad idag :) Nästa inlägg hoppas jag kan bjuda på mer positivt :)

Likes

Comments

Igår blev det noll update men nu kära vänner ska ni få höra.

Jag har bokstavligt talat velat dö på riktigt, igår låg jag och i ett halvt omedvetet tillstånd grät och krampade av ångest. Min ork psykiskt är på noll nu. Detta sjönk efter att en personal här under två månader gjort MEDVETNA tjänstefel på mitt vak, hånat mig och kränkt allt runt mig som går att kränka. I tisdags natt var droppen. Men jag tänker inte ta denna kamp mot honom själv nu, jag har i två jävla (ursäkta språket) kämpat med otaliga samtal med cheferna och vissa i personalen. Min KP har anat att något inte står rätt till mellan oss ett tag och även en gång så sent som förra veckan pratat med honom utan resultat. Fler har börjat reagera och eftersom jag har sagt mitt tidigare får nu dom som vågar berätta sin åsikt för cheferna göra det. Förlåt men jag orkar inte.

Det är inte svårt att följa en lapp med tydliga direktiv (avtalet). Det är inte svårt att vara trevlig. Det är inte svårt att göra saker man tycker är tråkigt på betald arbetstid. Dock fick detta en idé´till ett tidsinställt inlägg som jag kommer att fila på under dagen. Det kommer att vara vasst men också lärorikt hoppas jag. Håll ut!

Min fysiska hälsa är helt slut och för varje dag som går ökar mitt kontrollbehov. Ett kontrollbehov jag inte vågar och kan släppa, jag vågar inte. Jag har läkarmöte om två veckor, det har ryktats om åtgärder och jag kan ana lite vad det är dom syftar på. Det enda jag då vill skrika är "JAG VILL INTE". Jag vill bli perfekt, jag vill bara ner ner ner i vikt. Hon (läkaren) ska inte få ta detta ifrån mig.


Jag har världens gulligaste mamma <3 Denna skickade hon helt oväntat till mig och på baksidan av kortet berättar hon hur maktlös hon känner sig, Hon vill komma ner i nyår men hon tvivlar på om jag är så pass stabil att jag (trots mitt vak) klarar av att ta emot henne. Det gjorde ont i hjärtat att läsa om man säger så. Men jag blev i alla fall superglad för boken, verkligen 😍

Näe, nu ska jag ta och göra lite nytta samt fila på inlägget. Vi höres!

Likes

Comments

Idag tänkte jag ni skulle få se hur håret blev och wola! Jag är riktigt nöjd, blond på riktigt-känns bra 😉

Inatt var jag nära på att få åka in, en personal triggade igång mig medvetet (på kuppen gjorde han 3 allvarliga tjänstefel) och ljög om hur många bantningspiller jag i ren desperation efter min strävan att bli perfekt stoppat i mig. Tur att dom byts av säger jag bara, tjejen som var den andra nattpersonalen hade vad jag hört lite ordväxlingar med honom när jag somnat. Hon är jättebra, noga, envis och framförallt medmänsklig.

Imorse vaknade jag av att jag hade ångest (nyhet?) för handling stod på schemat för dagen. Promenerade ner till affären med min KP och efter att jag kontrollerat kaloriinehållet i precis allt som låg i korgen var vi klara. Nu har jag mat så det räcker hoppas jag.

Fått en hel del kommentarer om mitt blonda hår och att folk tycker att det är fint å så. En som däremot INTE tyckte att det var fint var Ana som var snabb med att påminna mig om hennes åsikter genom att som vanligt viska i mitt öra "Men du är ju ful som fan, bara så att du vet om det". Personalen ser henne som en demon och min värsta fiende, jag ser henne mer som en coach. Jag vill ju bli perfekt, att hon sen sitter på min axel och viskar rätt ofta ser jag mer som en liten hjälp på vägen. Vissa stunder blir jag dock pisstrött på henne, hon kan göra mig så fruktansvärt ledsen och trött genom att sällan hålla tyst.

Mamma mår inte bra av detta, hon menar på att jag är sjuk och är orolig för mig. Då blir jag så delad. En liten del av mig säger åt mig att skita i allt vad mat, kalorier och träning heter medan den andra, större sidan av mig säger åt mig att sluta tramsa och att fortsätta min resa mot det jag anser för mig är perfekt. Samtidigt vill jag ju inte att mamma ska må dåligt, hon är ju det bästa jag har här i livet och jag är ju så förbannat stolt över henne. Att hon efter dessa år av ohälsa fortfarande orkar stå på benen och finnas i den mån hon kan och orkar för mig. Samtidigt vill jag ju inte heller svika Ana och riskera att tappa kontrollen med pulserande ångest som följd. Men... 😥

Nu ska jag snart laga min middag, ångest ångest ångest men håll en tumme att Ana och ångesten tar ett steg tillbaka. Ciao!

Denna bild hade S målat till mig när hon satt på mitt vak medan jag sov..
och texten på baksidan var ju ännu gulligare, blev så glad! Bästa S 🌟

Likes

Comments

Godmorgon söndag ☀

Inatt har jag vaknat flera gånger av att jag haft sån sjuk ångest och känt mig stressad men tokdäckade vid 6 igen och vaknade för typ 1 timme sen. Idag har jag saker att göra må ni tro. Ganska få saker som tar väldigt mycket tid dock.

Detta är lite av vad som ska göras idag, älskar iPhones app "Påminnelser" där man lätt bockar av det man gjort och ser listan bli mindre och mindre. Tror att styla håret får vänta lite då hon som skulle hjälpa mig med det bara sitter vak 2 timmar och färgen ska i en timme minst, sen stylingen å allt... ja ni fattar. Men den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge och färgen ska i ändå.

Ska göra om designen på bloggen också, mycket lättare nu när jag har datorn istället för paddan/telefonen men jag vill att det ska bli bra nu, jag bloggar ju varje dag så varför inte lägga extra krut då?

Brottsofferfonden/myndighten var det ja, känsligaste punkten på listan. Jag måste börja kolla vad det finns för hjälp att få gällande indrivningen av skadeståndet och stöd för det psykiska. Öppenvårdens terapi för PTSD fokuserar nämligen inte på just brottet utan fokuserar mest på lite av varje gällande trauman och jag behöver hjälp med mina känslor relaterade till just brottet. Jag har inte haft ork att göra det tidigare och har inte det i dagsläget heller egentligen men jag klarar inte av att veta att jag har ett oindrivet skadestånd som väntar på mig.

Budgeten ska göras, jag har själv på eget initiativ börjat göra upp min budget för varje vecka då jag inte har mycket pengar precis. Ska även börja kolla runt på olika sidor efter möbler till sovrummet och skicka till min gode man så jag kan flytta in där någon gång.

Resten av listan är som ni ser mest tråkigheter. jag orkar snart inte med detta ständiga behov av att förbränna hela tiden men jag är så delad. Mitt fysiska skriker efter vila medan det psykiska pressar på med olika deadlines hit och dit, rädsla för att bli tjock och att jag är livrädd för Ana gör det i princip omöjligt att inte träna. Sen skäms jag otroligt mycket för min kropp, jag började seriöst nästan grina när jag kände på mina överarmar nu på morgonen. Gör mig perfekt... nu tack!

Efter blekningen ;) Bilder kommer på resultatet!

Likes

Comments

Idag har jag lärt mig en sak jag bara haft i bakhuvudet hela tiden.

Nömligen att ärlighet varar längst. Jag är av den åsikten att sanningen svider och sanningen SKA också få svida. Den kan berättas på bra och mindre bra sätt. Men svider gör den oftast, på ett eller annat sätt. Ärlighet varar längst och idag var det min tur att få smaka på den. Personal som tidigare inte vågat öppna upp sig tog idag modet att göra det. Det sved. Men det ändrade lite av min bild av dessa personer- åt det positiva. På morgonen skulle jag få en äldre man som vak på ett av passen (dom sitter tvåtimmarspass). Min åsikt om honom var att han var pengakåt, ointresserad och stel. Vi pratade inte så mycket först. Jag skulle äta och min kyckling var i ugnen men det tog stopp. Börjar få ångest. Andningen tickar uppåt och hjärtat slår fortare. Tittade snabbt på honom och tänkte att han kommer säkert bara vara dryg, han kommer aldrig säga något. Plötsligt tittar han på mig "Ebba hur mår du?","Äe, lite jobbigt bara, ingen fara". "Tycker du att det är jobbigt att äta?". Blev paff, det ska väl han skita i tänkte jag medan jag gick mot köket och tryckte i mig två dietpiller. "Jo men det är jobbigt sa jag, det är det". "Du har gått ner en hel del i vikt sen jag pratade med dig sist (vilket var i typ somras), det är inte bra och jag blir orolig när jag ser det. Jag känner knappt igen dig på vissa plan". Asså VA!? Det sved. Det hela slutade med att jag och han hade ett ganska långt och i min mening för att vara honom ett bra samtal.

På kvällen hade jag en personal som jag har avskytt och gått till chefen om x antal gånger om som vak. Första halvtimmen=segare än segast. Han sitter i fotöljen i vardagsrummet medan jag envist och med ångesten närvarande står och steppar. "Hur mår du?", en sån enkel fråga och jag tänkte att nu blir det prat om hur tjock jag är och fakeade matproblem så småsurt svarade jag varför han undrade. "För att du inte ser ut att må bra, ska vi ut och bränna kalorier?". Jag tänkte okej nu är han där igen, att han tycker att jag är tjock och misslyckad så jag blev smått ledsen (Ana hon jublade och hejjade på). "Du, du tror väl på riktigt inte att jag tycker det, jag ville testa dig. För såhär är det och nu tänker jag vara ärlig. Jag har hållit på såhär tidigare av rädsla för att du ska få ett utbrott och börja hata mig ännu mer. Jag har hängt på dom andras tro om att bygga muskler, nyttiga shakes osv. Jag har sagt så för att göra dig gladare, att du ska få känna dig glad och se träningen som något roligt". Han sväljer, väntar lite och jag ser på hela honom att han tycker att detta är skitjobbigt. Han fortsätter "Jag har läst på om ätstörningar ännu mer, jag blir rädd och orolig för mycket av det som står ser jag i dig. Du tvångstränar, du har tappat mycket.. på så kort tid. Du är trött, även när du är pigg ser du så trött ut. Ditt blodsocker är lågt oftast men jag tror inte du märker det på samma sätt. Du mår dåligt kring din mat och vikt och det syns på hela ditt sätt även fast du inte säger det så ofta". Jag kollar på honom och berättar. Jag ser mig inte som sjuk på det sättet, jag ser ju detta bara som ett led i att bli perfekt och duga inför andra. För jag ser fett, en jädra massa fett. Han tittar på mig "Jag ska erkänna att jag tycker att det är fel det jag gjort tidigare. Jag skäms". Vi gick en runda tillslut, förbränna och bli perfekt. Mitt val och han var ju vak och hade inget val än att följa med. Jag ser ju själv en massa fett. Jag äcklas av mig själv. Det känns som att jag är delad i två.

När vi kom hem så pratade vi mer om andra saker. Det slutade med att vi skrattade och hon som skulle byta av undrade vqd vi hade så roligt åt. Jag fick en helt annan bild av honom nu och det är på riktigt. För han sa saker som på vissa delar träffade och satte ord på en del av det jag känner. Ärlighet varar längst! Imorgon börjar hevetet på nytt. Nu till nått heeelt annat.

Jag ska få hjälp att färga mitt hår med täckande färg och sen ska jag få bli sminkad och fotad lite grann. Sånt tycker jag är roligt. Det ser jag fram emot. Ångesten får gärna ta ett steg tillbaka just då, eller två.

Sista blekningen i. Imorgon får ni se resultatet ;)

Likes

Comments